Värden bortom utbud och efterfrågan!

2005-11-15 1. Värden bortom utbud och efterfrågan 2. Feminism bygger på felaktig tro 3. Thorbjörn Fälldin var ingen sektledare 4. Nytt om feminismen 5. Namninsamling mot mammaveto 6. Tid för barn? 7. Fackföreningarnas syn på rättigheter 8. Jag hatar inte fackföreningar! 9. Lidl lockar fram hyckleriet hos många människor 1. Värden bortom utbud och efterfrågan Jag har fått en artikel om Wilhelm Röpke och hans idéer publicerad i den borgerliga Internettidskriften Captus. Moderaternas nya strategi är en överdriven reaktion på Bo Lundgrens stora misstag att tala om marknadsekonomin i teknokratiska termer där ekonomisk frihet är ledordet och där trygghet och andra viktiga värden faller bort. Nu har pendeln slagit över till trygghetsmani, men själva problemet är olöst - bristen på värdedebatt. Läs debattartikeln i Captus här. 2. Feminism bygger på felaktig tro I tidningen Dalabygden (den 28 oktober 2005) har jag en insändare införd som kritiserar en artikel skriven av den nyvalde ordföranden i CUF-Dalarna, Andreas Långbergs, två veckor tidigare. I insändaren kritiserar jag centerfeminismen och det centerpartistiska förslaget om samtyckeskrav som är ett tydligt steg mot omvänd bevisbörda. Som argument för att feminismen har fel, dvs. att patriarkatet inte existerar, framförde jag myterna om lönediskriminering mellan män och kvinnor samt tron att enbart män misshandlar kvinnor och inte tvärtom. De flesta seriösa studier som utgått från syftet att visa hur stor del av löneskillnaderna som kan förklaras av faktorer såsom utbildning, arbetsuppgifter, svårighetsgrad, ansvar, privat eller offentlig sektor har visat att en väldigt liten andel kan misstänkas vara diskriminering. Man får aldrig glömma att en X-faktor inte automatiskt betyder diskriminering. Det finns inga bevis för att Eva M. Meyersson Milgroms forskning om 0,7-1,7 % i löneskillnader på den privata marknaden beror på just diskriminering. Den löneskillnad som kvarstår kan helt enkelt inte förklaras. Detta är inte synonymt med diskriminering. Frågan om diskriminering ska tas från fall till fall och inte utgå från statistiska lekar. Studier i många länder visar också att mansmisshandeln är omfattande. Det som skiljer kvinnomisshandeln och mansmisshandeln åt är den grova misshandeln där män är överrepresenterade som förövare. Detta visar på att det är muskelstyrkan som avgör och inte några fåniga konspirationer. Jag anförde även exempel på mäns problem och vanmakt såsom pojkars sämre resultat i skolan, självmord, missbruk och social marginalisering för att väga upp den snedvridning som förekommer i jämställdhetsdebatten. Vad gäller samtyckeskravet påtalade jag det självklara att samtycke alltid har varit utgångspunkten, det ligger ju till grund för själva definitionen av våldtäkter. Våld och hot förutsätter att kvinnan inte var med på samlaget. Hade hon varit med på samlaget hade det helt enkelt inte varit våldtäkt. Det centerfeministerna vill göra är att krångla till processen genom begreppsförvirring och börja kalla A för B istället för A. Det är tydligen lättare att ändra några ord i någon lagparagraf än att försöka göra något åt själva problemen, dvs. att rättssamhället har abdikerat på alla fronter. Då handlar det inte bara om resurser utan också om organisering, kunskaper och ledning. Andreas Långbergs som svarar direkt på denna insändare ger ett mischmasch av nonsens och goddagyxskaftsvar. Som bevis för att könsmaktsordningen finns skriver Långbergs så här: "Fredrik Runebert kritiserar feminismen och menar att det inte finns några som helst bevis för att män och kvinnor har olika tillgång till makt i Sverige. Självklart har han helt fel, det är knappast en slump att kvinnor har lägre löner, utsätts för mer våld och sitter på färre maktpositioner." Bara påståenden och inga argument. Jag hade ju anfört belägg för att kvinnor inte är diskriminerade och att våldsutövning är utspritt även bland kvinnor. Men argumentet på det är alltså att jag har fel. Imponerande nivå? Andreas Långbergs blir nog en bra politiker så småningom med tanke på att han producerar ord utan något reellt innehåll. Notera också att Långbergs har fel vad gäller påståendet att kvinnor utsätts för mer våld. Det är män som utsätts för mest våld. När det gäller kollektiv skuld och ansvar tar han ett visst avstånd från de ombud som på centerstämman gick upp och talade om mäns kollektiva ansvar som är en omskrivning för kollektiv skuld. De påtalar istället att alla, både män och kvinnor, har ett ansvar. På den frågan är vi överens, men där avviker Långbergs från många andra centerfeminister som skrivit på Piteuppropet och Centeruppropet. Det mest anmärkningsvärda med Långbergs svar är att han anför följande som bevis för patriarkatet: "Det är inte bara kvinnor som blir lidande utav ojämställdhet utan även männen. Runebert tar själv upp exempel om pojkars sämre resultat än flickor i skolan och mäns överrepresentation i självmord." Här blir alltså faktauppgifter som talar emot patriarkatet bevis för att patriarkatet existerar. Ännu ett exempel på feminismens finurliga argumentation. Jag har inte tidigare sett detta fenomen så extremt tydligt demonstrerat som i Långbergs svar till mig. Precis som marxismen kunde allting förklaras av den marxistiska modellen. Oavsett hur verkligheten såg ut skulle den kunna trängas in i de rådande förklaringsmodellerna. Många anser att Centerpartiet har gått till höger, men när det gäller centerfeminismen är det en motsatt utveckling. När man hör centerfeminister såsom Johan Linander och Annika Qarlsson kan man ibland tro att det är Gudrun Schyman själv som proklamerar sina teser. Andreas Långbergs påpekar att kravet om samtycke inte är samma sak som omvänd bevisbörda. Nej, de är inte synonymer, men det är ett stort steg i den riktningen och enligt mitt synsätt har man genom samtyckeskravet gått över gränsen till vad som kan betraktas som omvänd bevisbörda. Samtyckeskravet handlar om att den anklagade ska bevisa att han har fått samtycke från den anklagande parten. Hur bevisar man detta? Jag ställde denna fråga till centerfeministerna men lyckades inte få något svar av Långbergs. Han vet väl inte. Men ska man vara på den säkra sidan måste det bli tal om skriftliga avtal. Ironiskt nog anser Långbergs att kravet på samtycke handlar om en tydlig lagstiftning. Jaså? Utan att kunna svara på enkla praktiska frågor har han mage att påstå att lagstiftningen blir mer tydlig. Som bevis anför Långbergs att lagstiftningen skulle sända ut signalen att kvinnor inte är allmängods utan att sex kräver att båda vill. Ett påstående till utan substans. Allmängods? Kvinnor är inte allmängods bara för att en minoritet kvinnor utsätts för våldtäkter och misshandel. (Missförstå mig inte. Med ordet "bara" syftar jag inte på att smärtan hos de våldtagna kvinnorna är "bara"). Sedan kan inte Långbergs visa att lagstiftningen inte redan bygger på samtycke. Det är klart att om åklagaren kan bevisa att kvinnan inte ville genomföra ett samlag så är det en våldtäkt. Men när ord står mot ord. Jag vet att Johan Linander brukar ta ut valda delar ur domslut för att tagen ur sin kontext bevisa sina krystade teser. Men sådana metoder går inte att på allvar. Slutligen definierar Långbergs ut sådana som mig ur Centerpartiet (i mitt fall har det ingen betydelse eftersom mina avsikter ändå är tydliga): "Som Centerpartist är det här en självklarhet...". Han avslutar förvisso meningen med "... alla människors fria rätt att forma sitt eget liv". Och där är vi överens, men Långbergs för ett bedrägligt resonemang. Slutet på meningen är inte definitionen av feminism. Definitionen av feminism är att män förtrycker och/eller är överordnade kvinnor. Köper man inte den konspirationsteorin är man helt enkelt inte någon feminist. Svaret är extremt undermåligt men jag kan tyvärr inte påstå att jag är förvånad. Jag hade aldrig några höga förväntningar på något vettigt svar eftersom verkligheten talar emot feminismen. Vad ska de då göra? Erkänna att de har fel? Knappast! Då får det bli diverse argumentationsknep och meningslöst ordbajs. När jag läste svaret kunde jag inte annat än hånle och skaka på huvudet. Bättre än så här blir det väl inte från centerfeministfronten. Josefine Alvunger är den som bäst använt denna metod att vända bevis mot genusordningen (patriarkatet) till bevis för genusordningen. Feministens handlingsprogram för att hantera feministkritik: 1. Förneka allt! När detta blir omöjligt: 2. Erkänn faktumet men vänd det till din egen fördel. 3. Thorbjörn Fälldin var ingen sektledare Till skillnad från många partiledare var Fälldin aldrig någon sektledare utan en statsman som strävade efter att bilda regeringar som kunde förändra samhället till det bättre. Han tog ansvar för landet och för regeringen istället för att satsa på vinnande valkoncept och populistiska utspel som de flesta partister efterfrågade och fortfarande efterfrågar. Den politiska logiken följer i regel public-choice teorins tes om röstmaximering. Fälldin var inte fullkomlig, han var och är en människa av kött och blod, precis som du och jag. Han gjorde sina misstag såsom att citera ett kåseri för att attackera Olof Palme (rent generellt är detta dålig stil, men eftersom Palme var dubbelt så låg fick han vad han förtjänade), och att inte vara bättre förhandlare i kärnkraftsfrågan. Thorbjörn Fälldins största akilleshäl var kärnkraften. Han låste fast sig så mycket i den frågan att regeringsstyret i praktiken blev omöjlig perioden 1976-1979. Fälldin gick ut alldeles för hårt inför valet, pressad av dåliga opinionssiffror, och lovade att aldrig tinga med sitt samvete och sätta sig i en regering som laddar ett enda kärnkraftsaggregat. Problemet hade dock lätt kunnat avstyras om inte Gösta Bohman och Per Ahlmark varit så bångstyriga och betraktat kärnkraften som viktigare än en borgerlig regering. Villkorslagen var en bra kompromiss där viktiga villkor sattes upp för att ladda kärnkraftsaggregaten, synd bara att vissa valde att omtolka lagen genom juridiska labyrinter. Den bästa lösningen hade givetvis varit om Fälldins förslag om en folkomröstning hade realiserats 1978. Men Folkpartiet vägrade så länge det gällde en borgerlig regering men gick sedan med på kravet 1978-1979 när de bildat en minoritetsregering. Det var efter att Socialdemokraterna ändrat sig på grund av Harrisburgolyckan 1978 som Folkpartiet plötsligt ändrade inställning. Med andra ord var det viktigare att gå med på Socialdemokraternas krav än Centerpartiets vilket verkligen avslöjar Folkpartiets syn på borgerliga regeringar. Fälldinregeringarna har fått rykte om sig av att ha misslyckats trots att inflationen bemästrades och handelsbalansen förbättrades. Det så kallade dukade bordet bestod av en extremt mager kost efter flera års Socialdemokratisk vanstyre. Tyvärr förvärrades problemen då borgerligheten inte kunde komma överens om hur de skulle få bukt på problemen. Intäktssidan styrdes av en borgerlig logik medan utgiftssidan styrdes av en socialdemokratisk logik. Allt för att göra alla partier glada. Dessutom var finansdepartementet uppdelat mellan Folkpartiet (budgetdepartementet), vars representant hade svårt att hålla igen, och Moderaterna (ekonomidepartementet), var representant predikade för döva öron, vilket ledde till att ingen hade någon riktig koll. Detta håller givetvis inte i längden. Företagsakuten och andra utgiftsökningar var givetvis idiotiska, men i sammanhanget måste man komma ihåg att en första mission för en borgerlig regering var att bevisa för folket att en borgerlig regering inte betydde social nedrustning och katastrof. Därav denna feghet. Sedan får man heller inte glömma det hederliga särintresset såsom skogsbönderna (NCB) och LRF. Men trots detta fanns det en förståelse hos Fälldin att utgiftssidan måste förbättras och att den påbörjade upplåningen stred mot Centerpartiets princip att varje generation skulle stå för sina egna kostnader och inte föra över skulder till barn och barnbarn. Till skillnad från de andra partiledarna ansåg inte Fälldin att man kunde läcka uppgifter från regeringsarbetet och försöka vinna poäng hos opinionen. Detta var ohederligt och ansvarslöst beteende från Folkpartiet och Moderaterna. Fälldin insåg också att marginalskattesänkningar var viktigt för landet och att dessa reformer måste genomföras trots att Centerpartiets väljargrupper inte skulle tjäna något på det. Det ironiska är då att Moderaterna som länge efterfrågat dessa reformer valde att hoppa av för att undvika att komma överens med Socialdemokraterna. Förvisso har jag sympati för Moderaternas skattesänkarlinje, men det hade varit klokare att först komma överens med Socialdemokraterna och sedan gemensamt vinna valet 1982 för att genomföra ännu fler skattereformer. Men det var viktigare att röstmaximera och inkassera den nyliberala högervind som kom på 1980-talet. Ulf Adehlson har bekräftat denna tes med att den moderata ledningen var alltför bångstyrig och hade kunnat fått igenom många moderata krav om de varit mer lyhörda för Centerpartiets svåra sits att legitimera skattereformerna för sina egna medlemmar och väljare. (Maktskifte, utgiven av Ekerlids förlag 2001) Men å andra sidan borde Centerpartiet och Folkpartiet ha prioriterat Moderaterna framför Socialdemokraterna som ändå inte går att lita på. Efter valsegern 1982 svek Socialdemokraterna skatteöverenskommelsen och gjorde ett antal korrigeringar. Då hade det väl varit bättre om borgarna hade genomskådat Socialdemokraternas söndra-och-härska taktik och istället gjort upp med varandra och satsat på att tillsammans vinna valet. Ett annat exempel på hur Fälldin såg på Sveriges bästa istället för partiets bästa var kravet (1982) på tre karensdagar och lägre ersättningsnivåer i sjukförsäkringen för att dels spara och dels jämställa arbetare och tjänstemän. Folkpartiet motsatte sig detta på grund av att det missgynnade tjänstemännen och eftersom Folkpartiet är tjänstemännens (och lärarnas) parti vågade inte Folkpartiet reta upp TCO. Kompromissen blev dock två karensdagar och 87 % ersättningsnivå istället för 90 %. En försiktig besparing kan tyckas men det fick Socialdemokraterna att gå igång vilket underlättade Socialdemokraternas maktskiftesambitioner. Centerpartiets medlemmar ville dock inte veta av några ansvarskänslor utan gjorde uppror mot Fälldins förslag att gå till val på tre karensdagar och en sänkning av ersättningsnivåerna de första 30 dagarna. Argumentet var givetvis att det inte var någon bra valfråga men Fälldin kontrade med att Moderaterna ökade i sina opinionssiffror trots att de förespråkar just den politiken. Fälldin var också beredd att sätta sig i en regering med en moderat statsminister. Detta föll inte heller i god jordmån. Sammanfattningsvis kan man säga att Thorbjörn Fälldin var för stor för sitt eget parti som tappade tålamodet 1985 på grund av dåliga opinionssiffror och ständiga valförluster som främst berodde på att folket inte belönar ansvar i regeringsfrågan utan populistiska utspel som försämrar möjligheten till en stabil regering. Det spelade ingen roll att Fälldins aggressiva utspel mot Olof Palme valet 1982 med största sannolikhet begränsade Centerpartiets nedgång. Partiet gav aldrig Fälldin chansen att vända utvecklingen och som vanligt var stödet från övriga i partiet dåligt. Fälldin fick klara sig själv. Gunnar Hedlund som också hade dalande opinionssiffror fick trots det en chans till efter att partiet bytt namn från Bondeförbundet till Centerpartiet 1957. Fälldin var inte tillräckligt manipulerande och dribblande för att få med de sina. Tvärtom, Fälldin var rak och tydlig och betraktade personligt ansvar som en av de främsta dygderna. Olof Johansson som efterträdde Thorbjörn Fälldin och Karin Söder lyckades inte heller med konststycket att lyfta partiet. Det var alltså något annat än personen i ledningen det var fel på. Centerfolket underskattar sin stora ledare och verkar inte inse vilken betydelse Fälldin har haft för Sverige. Fälldins regeringar var en vändpunkt för borgerligheten. Som ett exempel stoppades många socialiseringar, även om socialiseringen tyvärr fortsatte under de borgerliga regeringarna. I en diskussion med en någorlunda högt uppsatt Centerpolitiker fick jag höra teorin att det kan ha varit Gunnar Hedlund som orsakade Fälldins topp 1973 på 25 %. Då hade Fälldin varit partiledare i två år och hunnit göra vissa förändringar av partiet. Medierna hade också det första året haussat upp Fälldin genom positiva reportage om bonden med valkar på händerna. Framförallt hade Fälldin gjort Centerpartiet mer tydligt och mer icke-socialistiskt. Den högt uppsatte höll iallafall med mig om att den i Centerpartiet så omhuldade och omfattande myten att kärnkraften var förklaringen till Centerpartiets storhetstid inte håller varken logiskt eller kronologiskt. Fälldin var nämligen positivt inställd till kärnkraften 1971-1972. 1973 blev han lite mer reserverad men var ändå överlag positivt inställd. Det stora motståndet uppkom inte förrän 1974, dvs. efter att Centerpartiet gjort sitt bästa val i historien. Det är också viktigt att komma ihåg att Centerpartiet noterade 29 % i opinionsundersökningarna 1974 och då hade inte kärnkraften hunnit blivit Centerpartiets viktigaste fråga. Det var 1976 som kärnkraftsfrågan blev en valfråga och i det valet fick Centerpartiet ett sämre resultat än 1973. Det mesta är hämtat ur Björn Elmbrandts bok "Fälldin" utgiven av T. Fischer & co 1991. 4. Nytt om feminismen Det verkar bli en följetong att länka till artiklar som handlar om feminismen. Kritiken mot ideologin har verkligen börjat flöda och jag njuter av varje artikel som produceras. Dokumentärerna "Könskriget" friades från feministanklagelserna om partisk vinkling. Evin Rubar har till och med nominerats till Stora Journalistpriset i kategorin "Årets avslöjande". (Håll tummarna!) Programmet har fått 146 anmälningar vilket är flest anmälningar i Granskningsnämndens historia. Säger rätt så mycket om den ilska som bildas när någon kritiserar feminismen i dagens samhälle. Nämnden gav dock kritik mot dokumentärerna då programmen misslyckades med att ge en fullständig bild av hur omfattande tron på satanisk våldsutövning är. Konstigt med tanke på att ordförande i ROKS och en professor talade om det i konkreta termer. Vad mer krävs? (Evin Rubar påstår dock att hon inte gör anspråk på att utreda frågan om hur omfattande tron är inom kvinnojoursrörelsen). Nämnden anser också att "Bellas vänner" inte nödvändigtvis är representativ för ROKS. Detta föranledde kritik, men övertrampet var inte tillräcklig för att strida mot sakligheten. Här har nämnden en poäng även då "Bellas vänner" faktiskt skyddades av högt uppsatta i regeringskansliet och bland ROKS-medarbetare. Vinklingen var nog lite väl stor i detta fall, men det är givetvis ingenting mot all feminismpropaganda som svenska folket har tvingats leva med under alla dessa år. Läs "Könskriget friades" Eva Lundgren är tillbaka med en artikel som handlar om hennes känslor av att vara utsatt för en Kafka-process. Hon säger sig inte veta vad hon är anklagad för och hon har aldrig fått möta sina granskare. Om detta skulle vara sant är det givetvis anmärkningsvärt och ännu ett exempel på att Uppsala universitet har skött denna affär under all kritik. Jag vill dock avvakta domen och se vad granskarna har att säga. Annars tycker jag att det framgått rätt så tydligt vad Eva Lundgren är anklagad för - ovetenskaplighet och övergeneraliseringar. Hon har också, precis som alla andra feministiska forskare, utgått från det hon försökt bevisa. Artikeln är i övrigt en misch-masch av känsloyttringar och sakliga argument är ytterst sällsynta. Sedan får man inte glömma att det inte är en rättighet att få forska med våra skattepengar. Jan Guillou påminner om vad Eva Lundgren har skrivit i sin vetenskapliga bok "La de små barn komme till meg - Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep". Guillou skriver: "Och av detta lär vi egentligen bara att avståndet mellan vår tid och Blåkulla är kortare än man skulle kunna tro. Och att somlig "genusforskning" ibland är lika förfärlig som man skulle kunna tro". Gudrun Schyman har aaaaldrig varit kommunist! Men hon har varit medlem i Marxist-Leninistiska Kampförbundet, MLK, och kallade då sig själv marxist-leninist. Okey, då är det väl lugnt då!!!! Hanne Kjöller avslöjar att det inte är vilken man som helst som är våldtäktsman. Psykologen Bengt Jarl berättar att det förvisso finns våldtäktsmän som gömmer sig i buskarna som har familj och arbete men att det vanligaste kännetecknet hos dessa våldtäktsmän är att de är känslomässigt störda. (För en feminist är ju detta kännetecken givetvis representativt för en vanlig man, men för oss mer nyanserade förstår vi ju att den tesen inte stämmer). Vidare är det ofta socialt marginaliserade män som våldtar. Samma sak gäller för övriga våldtäktsmän, dvs. det som är vanligast, våldtäkter av en man som är närstående till kvinnan. Det visar sig också att 85 % av våldtäktsmännen är födda utomlands eller av föräldrar som är födda utomlands, detta enligt juristen Ann-Christine Hjelms studie "Är kulturgenererad grov brottslighet myt eller verklighet". Det är också en myt att våldtäkter inte främst är av sexuell art. Hanne Kjöller skriver: "Att det går att hitta någon hjärnkirurg, advokat eller toppdiplomat som både våldtagit och slagit ihjäl sin fru och att använda det som "bevis" för att våldet mot kvinnor är lika vanligt i slott som i koja är ungefär lika relevant som att lyfta fram Hollywoodstjärnan Winona Ryder som den typiske snattaren." EXAKT! Man kan också säga att en våldtäktsman och en misshandlare kan te sig som vilken man som helst, men har i själva verket ett antal egenskaper som viker ut dem från det manliga kollektivet. I Aftonbladet, av alla tidningar, finns en artikel som informerar om att närapå hälften av alla gärningsmän är invandrare. Slutsatsen av det måste väl vara att vi lever i ett xenokrat där invandrare systematiskt förtrycker svenskar? Men kriminologen Jerzy Sarnecki menar att diskriminering och utanförskap leder till ökad risk för våldsbrott. Därmed borde alltså slutsatsen vara att vi lever i ett matriarkat eftersom män främst är gärningsmän när det gäller våldsbrott. Snacka om att expertisen slår knutar på sig själva!!!! Malin Siwe avslöjar att drogvåldtäkter, dvs. att en man först drogar ned kvinnan och sedan våldtar henne, är relativt ovanligt. Anders Sundström rapporterar att polisen i Stockholms läns statistik motsäger de nya påståenden som handlar om att utomhusvåldtäkterna har ökat kraftigt. Men vad har man inte mörkertalet till? För att vara konstruktiv igen. Polisen tror att fler videokameror på allmänna platser skulle kunna minska våldtäktsfrekvenserna och det tror jag med. Men det är klart, då kan ju någon nyliberal känna sig kränkt och det vill man ju inte... (ironi). MUF i Stockholm påstår att våldtäkterna har ökat med 50 % i Stockholm vilket verkligen kan ifrågasättas. Men trots detta erbjuder MUF bra lösningar på problemen såsom legalisering av pepparspray och strängare straff. Lisa Åberg är ett exempel i en lång rad av feminister som inte kan skilja mellan riskminimering eller riskanalyser å ena sidan och skuldbelägga kvinnor i allmänhet för sitt beteende å den andra. Det existerar risker överallt. Bara för att man inte kan lita lika mycket på ett vittne som är påverkad av alkohol som ett vittne som är nykter betyder inte det att våldtagna kvinnor får skylla sig själva ifall de är påverkade. Ska det vara så svårt att skilja på bevisning och moral? Men som vanligt räcker inte detta! Feministerna måste skuldbelägga hela manligheten, dvs. alla män. Hon menar förvisso att det finns snälla killar (detta har börjat bli en bisats hos feminister för att de ska kunna legitimera sitt manshat) men hon påstår att det är hos männen som problemet ligger och inte hos kvinnor. Hon har hälften rätt. Nej, det är inte hos kvinnor som problemet ligger. Men det är inte heller hos männen. Det är hos de män som utför våldshandlingarna punkt slut. Ska det vara så jävla svårt att förstå??? Börjar det inte bli dags att ta till sig fakta och slänga den feministiska ideologin på historiens soptipp???? 5. Namninsamling mot mammaveto 2002 års vårdnadskommitté (gällande Vårdnad - Boende - Umgänge. Barnets bästa, föräldrars ansvar (SOU 2005:43) vill undergräva pappornas status vid vårdnadstvister. Mammorna ska återigen få ännu mer makt om barnen. Ursäkten är givetvis våldsamma fäder, men det är aldrig en ursäkt att straffa en oskyldig fader. Givetvis ska det inte räcka med enbart en anklagelse för att mamman ska få vårdnaden om barnet. Om pappan anklagar mamman tror ni verkligen att han får vårdnaden då? Läs om namninsamlingen. Skriv på mot mammavetot! 6. Tid för barn? Vänsterförfattaren Per Kågeson har i sin bok "Tid för barn" tydligt visat att politikerna och proffstyckarna inte går i takt med opinionen vad gäller familjepolitik och barnomsorg. Det ödmjuka krav som folket har är att själva få välja sin barnomsorg; att anlita kommunala, kooperativa eller privata daghem, familjedaghem, anlita vänner och släktingar eller att själva vara hemma med barnen. Vi har allt mindre tid för våra barn och tv:n och datorn har fått ta över som barnvakt. Stressen och otryggheten gör att många barn mår dåligt och att barn med exempelvis koncentrationssvårigheter inte får den trygga miljö de behöver för att övervinna sitt handikapp. Studier visar att barn behöver en fast anknytning till sina föräldrar, ett ankare som skapar en meningsfull tillvaro. Det mesta tyder på att många barn inte mår bra av att börja på dagis före treårsålder och idag tvingas många föräldrar lämna sina barn på dagis efter 13 månader. Forskare visar att barn som börjar dagis före ettårsålder lider av ett sorgearbete och har separationsångest. Studier av barn mellan ett och ett och ett halvt år saknas tyvärr men mycket tyder på att barn i den åldern är väldigt känsliga för kontakter med främlingar. Infektionsrisken minskar också efter treårsdagen. Infektionssjukdomar är enligt svensk statistik två till tre gånger vanligare hos daghemsbarn än hos barn som är hemma hos sina föräldrar. En finsk studie visar att risken för dagisbarn är 20 gånger så stor. Till detta tillkommer problem med bullernivån som är väldigt hög på många daghem och därmed ökar risken för tinnitus. Andra problem kan vara av psykosomatisk art som uppkommer av att barnen saknar en fast punkt i tillvaron. Är det verkligen värt risken att sätta små barn på institution för att maximera BNP? Det finns vidare inga entydiga bevis för att tidig dagisvistelse har en positiv effekt på barnens kognitiva förmåga och skolresultat. De studier som visar på detta har alltför stora brister. När boken skrevs var det främst Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Moderaterna som hade en politik som överensstämde med folkets syn. Men nu har Moderaterna fullständigt övergivit sin frihetliga linje och värderar varje politiskt förslag efter hur det påverkar arbetskraftsutbudet och slängt ut allt som har med rätt och fel att göra. Moderaterna vill vara mer socialister än socialdemokraterna genom att erbjuda gratis förskola för treåringar där barn ska drillas in i skolans värld. Kunskap går före leken. Moderaterna börjar verkligen bli skrämmande! Centerpartiet har i sin tur bytt sida efter att kulturradikalerna och centerfeministerna har övertagit kontrollen över partiet. Arbetslinjen är i många stycken bra men den får aldrig gå före barnperspektivet. Att maximera arbetsproduktiviteten idag kan försämra arbetsproduktiviteten i framtiden. Inte heller den s.k. jämställdheten som idag är liktydig med statistisk jämlikhet ska gå före barnets bästa. Regeln är att föräldrarna vet bäst vad som är bäst för sina barn. Föräldrar som inte kan ta vara på sina barns bästa utgör undantag och det är där staten ska ingripa. Jag tycker att föräldraförsäkringen som bygger på inkomstbortfallsprincipen är absurd eftersom statens uppgift inte är att agera försäkringsbolag och som vakthållare av ekonomiska skillnader. Istället för det mischmasch av social ingenjörskonst där barnbidrag, föräldrapenning, subventioner av daghem och annat stöd bör samhället erbjuda en grundtrygghet lika för alla. I ett sådant system kan inte staten styra föräldrarnas liv genom ekonomisk styrning. Föräldrarna ska få ett barnkonto på cirka 100 000 kr. per barn och år till och med år 5. Resurserna på detta konto får föräldrarna själva bestämma över. Och det ska gälla oinskränkt. Detta barnkonto ska givetvis ersätta allt statligt stöd såsom barnbidrag, föräldrapenning och institutionsstöd. Detta barnkonto bör också kombineras med skattekontot för att minimera rundgången i systemet. De föräldrar som tjänar mycket får göra avdrag på skatten motsvarande 100 000 kr. och de föräldrar som tjänar lite får kontantstöd på 100 000 kr. Läs vad jag tidigare skrivit om Per Kågeson! 7. Fackföreningarnas syn på rättigheter När jag surfat runt på några fackförbunds hemsidor har mitt agg för fackföreningarna ökat än mer. Hur kan man legitimera ett liknande förhållningssätt: "Slutligen, kollektivavtalen gör även jobbet lättare för arbetsgivaren. Alla avtal handlar om att man ger och tar. Arbetsgivaren accepterar kollektivavtalet som grund för anställningen, de anställda bjuder på lugn och arbetsro." (LO.se ung). På ren svenska betyder detta att hot lönar sig. Är detta moralen i det svenska samhället? Med vilken rätt suger arbetare ut företagen? Med vilken rätt tvingar fackförbunden att adoptera sin personal? "Innan vi fick systemet med kollektivavtal var det alltid den som begärde minst i lön och sämsta arbetsvillkoren som fick jobbet. Visst fick några jobb - men det var alltid arbetsgivaren som valde och vann i slutändan. Detta kan låta som en förgången tid, men faktum är att vi i Sverige i dag har många som är beredda att acceptera ganska mycket för att få ett jobb." Läs mer här! Vad säger man? Det här säger allt om fackförbundens syn på arbetslösa. De ska inte ta vilka jobb som helst till vilken lön som helst. Nej, nej, de ska leva på allmosor från de priviligierade så att de priviligierade kan sova gott om natten och skryta om deras solidaritet. Fackförbunden verkar tro att arbetsmarknaden alltid är arbetsgivarens eller rättare sagt arbetsköparens marknad. Det är lika ofta arbetssäljarens marknad. Det beror på hur flexibel marknaden är, vilken fas konjunkturen är i osv. Löneutvecklingen måste följa produktiviteten och försäljningen för att vara långsiktig och rättvis. Fackförbunden tror också att det kan vara lönsamt för företag att suga ut sina anställda. Givetvis kommer de företag som beter sig illa att få dåligt rykte. Givetvis ligger det i företagens intresse att skapa kontinuitet i verksamheten och därmed hålla nere personalomsättningen. 8. Jag hatar inte fackföreningar! Med tanke på all den kritik jag riktar mot svenska fackföreningar kan vissa förledas att tro att jag hatar allt vad fackföreningar heter. Men det är fel. Jag uppskattar LO i Danmark som pläderar för en friare arbetsmarknad och som inte understödjer Socialdemokraterna med medlemmarnas pengar. Besök ett någorlunda idealt LO! 9. Lidl lockar fram hyckleriet hos många människor I Dalademokraten har en diskussion om Lidl uppkommit. Den uppkom genom att två insändare hyllade Lidl till skyarna för att de erbjuder så låga priser. Den ena insändaren var underskriven av "prismedveten konsument". När en "medveten konsument" svarade att priset inte är den enda faktorn som behöver tas hänsyn till fick "medveten konsument" till svar att han/hon moraliserade över den "prismedvetna konsumentens" beteende. Av någon anledning är det okey för en prismedveten konsument att moralisera över andras val att köpa svensk mat istället för tysk men det är inte okey för en medveten konsument att moralisera över en prismedveten konsuments beteende. Ordet "moralisera" betyder att någon betonar att handlingar alltid har konsekvenser och att ens handlingar ska kunna förenas med vad som sägs. Anser man att det är viktigt med öppna landskap i Sverige och menar det, finns det enbart ett beteende att ta till. Anser man det inte viktigt kan man välja den billigaste produkten. Men att ta eget ansvar över sitt eget liv är jätteelakt. Gud vad inhumant! Den prismedvetna konsumenten lade upp sin insändare på att måla upp en offerstatus. Det är så synd om honom eller henne. Han eller hon måste redan den femte dagen i månaden välja mellan två olika produkter för att få kassan att gå ihop. Det är många som har det knapert i vårt samhälle. Jag har levt som student i fyra år så jag vet vad det betyder. Det gäller att prioritera. Anser man inte att svensk mjölk är värt sina pengar, ja då hade jag köpt något annat för att få mer i kassan. Men så gjorde jag inte, nej, jag ansåg att svensk mjölk är bättre än tysk mjölk och därför sparade jag in de tjugor det handlar om på något annat. Svårare än så är det inte. Man kan inte få allt. Förövrigt är inte min familj särskilt tät heller, särskilt inte då jag och mina syskon är arbetslösa, men vi köper inte tysk mjölk. Varför beskriver jag då min och min familjs ekonomiska situation? Jo, därför att vissa anser detta vara ett argument för något. Jag anser inte det, men jag vill gärna uppväga den prismedvetna konsumentens extremt snäva perspektiv. I samma insändare står det att det är politikernas sak att fixa så att arbetsförhållandena blir bättre på Lidl och från de producenter som Lidl köper in sina varor ifrån. Men hur tänker man då? Resultatet blir ju då detsamma som om den prismedvetna konsumenten direkt går och köper svensk mat och mjölk. Om politiker ska göra något blir det tullar på utländsk mat, EU-regler eller internationella regler för att förbättra arbetsförhållandena på olika arbetsplatser i världen vilket givetvis höjer priset på de utländska produkterna. Ett tredje alternativ är att förbjuda utländska produkter såsom tysk mjölk. Detta leder till att konsumenten enbart har ett alternativ. Därmed kan man ju lika gärna köpa svensk mat på en gång eftersom resultatet ändå blir detsamma om man vill att politikerna ska rätta till problemen i samhället. Någon måste alltid betala för kostnaderna! Alltid! Det går inte att komma undan. Då är det ju bättre att konsumenterna själva väljer vilka produkter som ska finnas på marknaden och inte några politiker. Men då måste man ju själv ta ansvar. Fy, vad jobbigt!!!! Det är så tröttsamt med människor som inte kan stå för sina värderingar utan som hycklar och skyller på någon annan eller på något annat. Läs insändaren här! /Fredrik Runebert