Absurdismen har rötter i 1930-1940-talets existentiella filosofi såsom Albert Camus. Absurdismens tidsålder fastställs dock till 1950-talet då världen var galen trots att det andra världskriget var över. Dramat föddes i Paris där det fanns en lång tradition av konstnärlig och filosofisk radikalism och elitiska projekt. Intresset för det absurda dramat växte långsamt. Teatern bör framhålla sin konstliga karaktär och våga överdriva och driva teatern till det gränsland som varken är teater eller litteratur. Samuel Becket, som är en av absurdismens författare, ansåg att vardagen var absurd då människor är ensamma och oförmögna att ta kontakt med varandra. Teatern ska heller inte vara symbolisk utan konkret och bokstavlig. Detta för att teatern ska vara den plats där det synliga och det osynliga möts och det är i konkretionen som det osynliga blir synligt. Absurdismen intresserade sig också för existentialismen och Beckett vidrörde ständigt dödens oundvikliga närvaro i alla människors liv. Det gemensamma för absurdisterna är då främst att tillvaron upplevs som splittrad och oförståelig, fientlig mot människan och ofta mardrömslik.
Samuel Beckets drama ”I väntan på Godot” är inte mycket till intrig utan ett drama uppdelat i två akter där ingenting händer två gånger. Vissa uttolkare menar att Godot som aldrig visar sig på scenen är den som är viktig. Godot har identifierats som Gud, en högre makt, målet för mänsklig längtan, det andra och intet. Med den tolkningsramen väntar luffarna på Gud eller på intet.
I Becketts drama är det svårt att fastslå tiden och platsen. Scenplatsen utsmyckas enbart av ett träd som i andra akten blommar ut, vilket kan tyda på att en längre tid har gått mellan de två akterna. Luffarna känner sig tvingade till att vänta på Godot och varje dag upprepar sig samtidigt som minnet är icke tillförlitligt. Tingen gäckar ständigt aktörernas rörelser och många scener utvecklas till cirkusartade clownscener. Dialogen mellan de två luffarna är till viss del ordrik och livlig men den avbryts ständigt och måste ta ny sats. Dialogen klipps av via tystnad. Som sammanfattning är luffarna väntan bara ett utsnitt av den mycket längre väntan. Dramat bygger på balansen mellan det statiska och det dynamiska.
