I PT nr. 3 2004 diskuterades frågan om de borgerliga partierna ska slå sig samman till två partier för att renodla partistrukturen inom borgerligheten. Jag tycker att debatten är något snäv då det inte är antalet partier som avgör regeringsdugligheten. Det som avgör är istället förmågan till samarbete och den förmågan har hittills visat sig vara god.
Vad som är ännu viktigare är att de fyra partierna står starka i sina värderingar och dessa värderingar inom borgerligheten kan inte reduceras till enbart en fråga om 1800-talsideologierna konservatism, liberalism och socialism. Vi måste tillåta partierna att gå utanför dessa ramar och tänka i nya banor vilket kan sluta med att partier kan inta mellanpositioner på den ideologiska kartan. Det viktigaste är dock att inte snärja in sig i etikettsfrågor.
Det finns andra sätt att dela upp politiken. Två dimensioner som många marknadsundersökningar utgår ifrån är lokalt inriktade contra internationellt inriktade å ena sidan och frihet contra centralisering å andra sidan. Dessa två dimensioner bildar fyra grupper; 1. De internationellt inriktade frihetsvännerna, 2. De internationellt inriktade centralisterna, 3. De lokalt inriktade centralisterna och 4. De lokalt inriktade frihetsvännerna.
Den första dimensionen handlar om vilken utgångspunkt partierna har. Är det staten, EU och FN eller är det de lokala gemenskaperna? Givetvis finns det inget parti som utesluter någon av dessa nivåer, men olika partier börjar i olika ändar. Den andra dimensionen handlar om statens och den offentliga sektorns makt över människor. Hur mycket makt ska staten, landstingen och kommunerna ha över människor?
I vilka grupper kan man då placera de svenska riksdagspartierna? I det första segmentet kan Moderaterna och möjligtvis Folkpartiet placeras. Moderaterna har länge utgått från en Europaidentitet som en sorts injektion mot Socialdemokraternas nationella folkhemsbygge. Folkpartiet är som de flesta vet det parti som är mest EU-vänligt. Folkpartiet kan dock lika gärna läggas in i grupp 2 då partiet är inriktat på staten som problemlösare. Socialdemokraterna har i sin tur börjat använda EU för att lösa folkhemsbyggets problem och hamnar därför i grupp 2. Den trend som jag kan ser är att Folkpartiet dras mer åt grupp 1 under Lars Leijonborgs tid och att Moderaterna under Fredrik Reinfeldt drar sig åt grupp 2. De två partierna närmar sig varandra med andra ord.
I grupp 3 kan man sätta in Vänsterpartiet och Miljöpartiet som är emot frihandel och de flesta internationella samarbeten. Dessutom har de två partierna en mer lokal anknytning än vad Socialdemokraterna har. Det gemensamma för Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna är att de vill ha en centralstyrd ekonomi.
Centerpartiet och Kristdemokraterna kan grupperas någonstans mellan grupp 3 och 4. Detta betyder inte att Centerpartiet och Kristdemokraterna inte är internationella och inte bryr sig om internationella samarbeten och problem. Vad det betyder är att dessa två partier utgår främst från de lokala förutsättningarna och utgår inte, såsom Moderaterna och Folkpartiet, från EU eller från staten. Moderaterna och Folkpartiet har en mycket mer teknokratisk syn, ta bara kärnkraften som ett exempel, på samhällsbygget än vad Centerpartiet och Kristdemokraterna har. Ett parti kan vara lokalt förankrat utan att vara emot öppna gränser. Ny demokrati fanns inom grupp 4 och fick mycket av sina segrar från detta. Problemet med Ny demokrati var att de generaliserade grupper utanför de lokala och nationella gemenskaperna. Centerpartiet och Kristdemokraterna utgår istället från att människor måste stå starka i sin identitet och sin kultur för att öppet kunna möta människor från andra kulturer.
Problemet med Centerpartiet och Kristdemokraterna är att de inte riktigt har valt position. Centerpartiet har mer och mer dragits åt grupp 4 genom sin betoning på federalism, mindre statsmakt, lägre skatter och mindre bidragsberoende. Kristdemokraterna erbjuder mer valfrihet för familjen och därmed mindre makt för staten och pläderar för federalism under namnet subsidiaritetsprincipen. Kristdemokraternas riktning är dock något mer oklar än Centerpartiets.
Genom att dela upp det politiska landskapet på detta sätt och komplettera höger-vänster-skalan och de traditionella ideologiinriktningarna kan man lättare se likheter och skillnader mellan partierna. Som jag ser det vore det fördelaktigt om borgerligheten tydligare positionerade sig till grupp 1 och grupp 4. Låt säga att Moderaterna och Folkpartiet intar position 1 där det internationella intresset går före det civila samhället i Sverige och att Centerpartiet och Kristdemokraterna intar position 4. Det som är gemensamt för Moderaterna och Folkpartiet är att de enbart ser staten, EU och individen men alltför sällan det som finns däremellan. Lite krasst kan man säga att Moderaterna väljer individen och Folkpartiet staten och EU.
Fördelen med Centerpartiet och Kristdemokraterna, enligt mitt sätt att se, är att de bygger upp makten underifrån. De utgår från individen och familjen och värnar om de gemenskaper som finns i det civila samhället såsom familjer, bygdegårdsföreningar och andra ideella föreningar. Federalismen och subsidiaritetsprincipen utgår från att makten ska delegeras uppåt och inte ges människor på nåder. Detta har också en stor betydelse för Centerpartiets syn på småföretag och entreprenörskap till skillnad från Moderaternas och Folkpartiets förkärlek för storskalighet och storföretag.
Nu kanske någon anser att det räcker med ett parti inom varje segment. Men här kan vi komplettera med de traditionella ideologierna liberalism och konservatism. Inom grupp 1 kan Moderaterna inta en mer liberalkonservativ position medan Folkpartiet intar en mer renodlad liberal position. Inom grupp 4 kan Centerpartiet inta den mer liberalkonservativa eller den mer liberala positionen medan Kristdemokraterna intar den konservativa positionen.
Genom denna segmentering (uppdelning av det politiska landskapet) ser jag ett existensberättigande för alla borgerliga partier. Särskilt om man även lägger till den gröna dimensionen i svensk politik. Jag tror inte att demokratin blir bättre av färre alternativ, tvärtom. Människor tycker olika och detta måste respekteras när beslut ska tas av riksdagen. Många retar upp sig på att lilla Miljöpartiet har så mycket makt. Men det är inget konstigt med det. Socialdemokraterna har inte majoritet av folkets röster och så länge det ligger till på det viset måste de samarbeta med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Fördelen med denna för Sverige farliga konstellation är att två alternativ tydligt har utkristalliserats mycket tack vare borgerlighetens förbättrade samarbete. Det ökar möjligheterna för ett maktskifte.
Det finns ytterligare en fördel med att dela in politiken i dessa fyra grupper och det är att borgerligheten inte behöver kannibalisera varandra och slåss mot varandra. Varje parti bör fokusera på sitt segment och förespråka sin politik inom ramen för alliansens gemensamma valplattform. Om denna strategi ska fungera måste alla borgerliga partier bli duktigare på att än mer distansera sig från Socialdemokraternas misslyckade folkhemsbygge. Alternativen måste bli än mer tydliga.
Läs följande artiklar i Politisk Tidskrift nr. 3 2004:
Ett liberalt och ett konservativt parti av fritänkaren Mats Jangdal som förespråkar ett konservativt och ett liberalt parti inom borgerligheten!
Färre borgerliga partier ger inte fler borgerliga väljare av Sofia Carlsson som pläderar för mångfald inom borgerligheten!
