HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Reflektioner kring Björn Elmbrands "Fälldin"
 

Till skillnad från många partiledare var Fälldin aldrig någon sektledare utan en statsman som strävade efter att bilda regeringar som kunde förändra samhället till det bättre. Han tog ansvar för landet och för regeringen istället för att satsa på vinnande valkoncept och populistiska utspel som de flesta partister efterfrågade och fortfarande efterfrågar. Den politiska logiken följer i regel public-choice teorins tes om röstmaximering.

Fälldin var inte fullkomlig, han var och är en människa av kött och blod, precis som du och jag. Han gjorde sina misstag såsom att citera ett kåseri för att attackera Olof Palme (rent generellt är detta dålig stil, men eftersom Palme var dubbelt så låg fick han vad han förtjänade), och att inte vara bättre förhandlare i kärnkraftsfrågan. Thorbjörn Fälldins största akilleshäl var kärnkraften. Han låste fast sig så mycket i den frågan att regeringsstyret i praktiken blev omöjlig perioden 1976-1979. Fälldin gick ut alldeles för hårt inför valet, pressad av dåliga opinionssiffror, och lovade att aldrig tinga med sitt samvete och sätta sig i en regering som laddar ett enda kärnkraftsaggregat. Problemet hade dock lätt kunnat avstyras om inte Gösta Bohman och Per Ahlmark varit så bångstyriga och betraktat kärnkraften som viktigare än en borgerlig regering. Villkorslagen var en bra kompromiss där viktiga villkor sattes upp för att ladda kärnkraftsaggregaten, synd bara att vissa valde att omtolka lagen genom juridiska labyrinter. Den bästa lösningen hade givetvis varit om Fälldins förslag om en folkomröstning hade realiserats 1978. Men Folkpartiet vägrade så länge det gällde en borgerlig regering men gick sedan med på kravet 1978-1979 när de bildat en minoritetsregering. Det var efter att Socialdemokraterna ändrat sig på grund av Harrisburgolyckan 1978 som Folkpartiet plötsligt ändrade inställning. Med andra ord var det viktigare att gå med på Socialdemokraternas krav än Centerpartiets vilket verkligen avslöjar Folkpartiets syn på borgerliga regeringar.

Fälldinregeringarna har fått rykte om sig av att ha misslyckats trots att inflationen bemästrades och handelsbalansen förbättrades. Det så kallade dukade bordet bestod av en extremt mager kost efter flera års Socialdemokratisk vanstyre. Tyvärr förvärrades problemen då borgerligheten inte kunde komma överens om hur de skulle få bukt på problemen. Intäktssidan styrdes av en borgerlig logik medan utgiftssidan styrdes av en socialdemokratisk logik. Allt för att göra alla partier glada. Dessutom var finansdepartementet uppdelat mellan Folkpartiet (budgetdepartementet), vars representant hade svårt att hålla igen, och Moderaterna (ekonomidepartementet), var representant predikade för döva öron, vilket ledde till att ingen hade någon riktig koll. Detta håller givetvis inte i längden. Företagsakuten och andra utgiftsökningar var givetvis idiotiska, men i sammanhanget måste man komma ihåg att en första mission för en borgerlig regering var att bevisa för folket att en borgerlig regering inte betydde social nedrustning och katastrof. Därav denna feghet. Sedan får man heller inte glömma det hederliga särintresset såsom skogsbönderna (NCB) och LRF.

Men trots detta fanns det en förståelse hos Fälldin att utgiftssidan måste förbättras och att den påbörjade upplåningen stred mot Centerpartiets princip att varje generation skulle stå för sina egna kostnader och inte föra över skulder till barn och barnbarn. Till skillnad från de andra partiledarna ansåg inte Fälldin att man kunde läcka uppgifter från regeringsarbetet och försöka vinna poäng hos opinionen. Detta var ohederligt och ansvarslöst beteende från Folkpartiet och Moderaterna. Fälldin insåg också att marginalskattesänkningar var viktigt för landet och att dessa reformer måste genomföras trots att Centerpartiets väljargrupper inte skulle tjäna något på det. Det ironiska är då att Moderaterna som länge efterfrågat dessa reformer valde att hoppa av för att undvika att komma överens med Socialdemokraterna. Förvisso har jag sympati för Moderaternas skattesänkarlinje, men det hade varit klokare att först komma överens med Socialdemokraterna och sedan gemensamt vinna valet 1982 för att genomföra ännu fler skattereformer. Men det var viktigare att röstmaximera och inkassera den nyliberala högervind som kom på 1980-talet. Ulf Adehlson har bekräftat denna tes med att den moderata ledningen var alltför bångstyrig och hade kunnat fått igenom många moderata krav om de varit mer lyhörda för Centerpartiets svåra sits att legitimera skattereformerna för sina egna medlemmar och väljare. (Maktskifte, utgiven av Ekerlids förlag 2001) Men å andra sidan borde Centerpartiet och Folkpartiet ha prioriterat Moderaterna framför Socialdemokraterna som ändå inte går att lita på. Efter valsegern 1982 svek Socialdemokraterna skatteöverenskommelsen och gjorde ett antal korrigeringar. Då hade det väl varit bättre om borgarna hade genomskådat Socialdemokraternas söndra-och-härska taktik och istället gjort upp med varandra och satsat på att tillsammans vinna valet.

Ett annat exempel på hur Fälldin såg på Sveriges bästa istället för partiets bästa var kravet (1982) på tre karensdagar och lägre ersättningsnivåer i sjukförsäkringen för att dels spara och dels jämställa arbetare och tjänstemän. Folkpartiet motsatte sig detta på grund av att det missgynnade tjänstemännen och eftersom Folkpartiet är tjänstemännens (och lärarnas) parti vågade inte Folkpartiet reta upp TCO. Kompromissen blev dock två karensdagar och 87 % ersättningsnivå istället för 90 %. En försiktig besparing kan tyckas men det fick Socialdemokraterna att gå igång vilket underlättade Socialdemokraternas maktskiftesambitioner.

Centerpartiets medlemmar ville dock inte veta av några ansvarskänslor utan gjorde uppror mot Fälldins förslag att gå till val på tre karensdagar och en sänkning av ersättningsnivåerna de första 30 dagarna. Argumentet var givetvis att det inte var någon bra valfråga men Fälldin kontrade med att Moderaterna ökade i sina opinionssiffror trots att de förespråkar just den politiken. Fälldin var också beredd att sätta sig i en regering med en moderat statsminister. Detta föll inte heller i god jordmån.

Sammanfattningsvis kan man säga att Thorbjörn Fälldin var för stor för sitt eget parti som tappade tålamodet 1985 på grund av dåliga opinionssiffror och ständiga valförluster som främst berodde på att folket inte belönar ansvar i regeringsfrågan utan populistiska utspel som försämrar möjligheten till en stabil regering. Det spelade ingen roll att Fälldins aggressiva utspel mot Olof Palme valet 1982 med största sannolikhet begränsade Centerpartiets nedgång. Partiet gav aldrig Fälldin chansen att vända utvecklingen och som vanligt var stödet från övriga i partiet dåligt. Fälldin fick klara sig själv. Gunnar Hedlund som också hade dalande opinionssiffror fick trots det en chans till efter att partiet bytt namn från Bondeförbundet till Centerpartiet 1957. Fälldin var inte tillräckligt manipulerande och dribblande för att få med de sina. Tvärtom, Fälldin var rak och tydlig och betraktade personligt ansvar som en av de främsta dygderna. Olof Johansson som efterträdde Thorbjörn Fälldin och Karin Söder lyckades inte heller med konststycket att lyfta partiet. Det var alltså något annat än personen i ledningen det var fel på.

Centerfolket underskattar sin stora ledare och verkar inte inse vilken betydelse Fälldin har haft för Sverige. Fälldins regeringar var en vändpunkt för borgerligheten. Som ett exempel stoppades många socialiseringar, även om socialiseringen tyvärr fortsatte under de borgerliga regeringarna. I en diskussion med en någorlunda högt uppsatt Centerpolitiker fick jag höra teorin att det kan ha varit Gunnar Hedlund som orsakade Fälldins topp 1973 på 25 %. Då hade Fälldin varit partiledare i två år och hunnit göra vissa förändringar av partiet. Medierna hade också det första året haussat upp Fälldin genom positiva reportage om bonden med valkar på händerna. Framförallt hade Fälldin gjort Centerpartiet mer tydligt och mer icke-socialistiskt. Den högt uppsatte höll iallafall med mig om att den i Centerpartiet så omhuldade och omfattande myten att kärnkraften var förklaringen till Centerpartiets storhetstid inte håller varken logiskt eller kronologiskt. Fälldin var nämligen positivt inställd till kärnkraften 1971-1972. 1973 blev han lite mer reserverad men var ändå överlag positivt inställd. Det stora motståndet uppkom inte förrän 1974, dvs. efter att Centerpartiet gjort sitt bästa val i historien. Det är också viktigt att komma ihåg att Centerpartiet noterade 29 % i opinionsundersökningarna 1974 och då hade inte kärnkraften hunnit blivit Centerpartiets viktigaste fråga. Det var 1976 som kärnkraftsfrågan blev en valfråga och i det valet fick Centerpartiet ett sämre resultat än 1973.

Det mesta är hämtat ur Björn Elmbrants bok "Fälldin" utgiven av T. Fischer & co 1991.





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|