Hem till byn 2030

Med vemod i sinnet svepte Per sin blick över de öppna fälten med halvhögt gräs. Bortanför fälten skymtade den täta granskog som fått växa igen efter att ekonomin blivit alltmer trängd och alltmer tid gått åt till snabba klipp i bidragsbranschen för att klara amorteringarna. Men nu hade blankettskogen avskaffats och därmed också bidragen från EU. Han hade redan för femton år sedan, när beslutet om avveckling av den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU togs av Europaparlamentet, innerst inne vetat om att hans företag inte skulle överleva på sikt om inget drastiskt gjordes. Med den stora utvidgningen, där bland annat den gamla kornboden Ukraina och det tidigare så instabila Turkiet samt det från alla håll hotade Israel blivit medlemmar i den stora frihandelsunionen, blev det till slut ohållbart att behålla den gamla politiken där mer än 98 % av budgeten gick till jordbruket. Kritiker till beslutet klagade lakoniskt att det passade att ändra politiken nu när Frankrike helt plötsligt blev förlorare på politiken. Det land som tidigare var nettobidragstagare blev nu nettobidragsgivare till förmån för de tidigare så nedkörda länderna i Östeuropa. Per blundade hårt för att hindra tårarna från att hitta ut från de vattniga ögonen. Han visste att han borde ha agerat redan för femton år sedan, eller åtminstone för tio år sedan då beslutet verkställdes och då nedtrappningen av bidragen började. Men idéerna saknades och Per ville inte tänka på framtiden, bara få tiden att gå, bara få leva i det som var. Han ville aldrig bli en annan bonde än den han var. En traditionell bonde med mjölkkor och som odlade spannmål för livsmedelsframställning. Han började plötsligt gråta, han älskade verkligen denna mark. I hela sitt liv hade han arbetat från morgon till kväll för att få allt att gå ihop. Men trots de knappa förhållandena hade han älskat sin livsstil. Han hade älskat att stiga upp tidigt i ottan för att mjölka korna. Han hade älskat att vandra omkring på sina ägor och insupa den friska doften av landsbygd. Nu tog han sina sista väskor och lade in dem i det fullastade bagageutrymmet i den lastbil som han hyrt från en mack i den stad som nu hade blivit hans öde. I förarhytten satt den övriga familjen tyst och bevittnade familjefaderns bryderier. - Det är ändå för sorgligt, sade Ulla till sin man Lars när han kom in efter en entimmesvisning för några tyskar som var intresserade av svensk bondehistoria. - Vad då, frågade Lars. - Per och hans familj har förlorat allt och har nu tvingats sälja sin gård, troligen till storbolaget ”Agrirationell AB”. - Men det var väl ändå väntat såsom han valde att leva. Det går inte att leva på gårdagens jordbruk när dagens kunder efterfrågar något helt annat. - Visst, men det är ändå synd. Han älskade sin gård och sin mark. - Det är sant, men du glömmer att han var den enda som vägrade ingå samarbete om ett bondemuseum. Han ville leva som vanligt, men han ville inte tänka på kundnyttan. Vi lever ju i princip som traditionella bönder, men med den skillnaden att våra intäkter inte kommer från EU, staten eller livsmedelskonsumenter, utan från besökare som betalar för att få uppleva gammeldags jordbruk. - Jag vet. - Men det är sant. Det är aldrig roligt när människor är olyckliga. - Nej, sannerligen inte. Under tiden som de samtalade om detta öppnade Lars dagens post. - Ska du med på informationsmötet om två veckor där stiftelsen ”Landskapsvårdarna” informerar om sin verksamhet? - Vad sysslar de med? - Det står här att de värderar det öppna landskapet högt och att de vill ersätta statens och EU:s roll som finansiärer av landskapsvård. - Låter intressant, nog kan vi väl offra en kväll för ett sådant möte. - Självklart, avslutade Lars och satte sig till bords för att inmundiga dagens lunch som bestod av raggmunk och opastöriserad mjölk direkt tagen från mjölktanken. När dagens lunch var uppäten och Lars ställde sig för att diska knackade det på dörren. - Kan du öppna älskling, frågade Lars. Ulla öppnade och ställdes inför en kostymklädd man med portfölj. - Hej, mitt namn är Ulf, jag är vd för det nystartade kooperativet Bonderingen vars affärsidé är att binda samman mindre jordbruk till en rationell enhet som kan dela på de fasta kostnaderna samt marknadsföra flera gårdar som en helhet. Jag skulle vilja diskutera vårt koncept med er som är ägare till denna gård samt diskutera ett uppköp av Per Anderssons gård. - Men den gården har ju Agrirationell AB lagt ett bud på? Ingen kan väl utmana detta storföretag som satt den stora jordbruksindustrin på kartan. - Vi har helt olika koncept, Agrirationell AB:s affärsidé är att leverera billiga livsmedel och energigrödor med hjälp av anställda bönder, stordriftsfördelar och löpandebandprincipen. Bonderingen är en nischstrateg som försöker skapa en minnesvärd upplevelse, precis som ni gör då ni guidar turister i 1900-talets jordbruksmetoder. Vi skulle vilja utveckla detta koncept till att låta varje gård representera olika jordbruksepoker där turisten med egna ögon kan få se hur jordbruk drevs exempelvis under 1600-talet eller 1850 samt före och efter skiftesformerna osv. Kan jag komma in och förklara vårt koncept? - Javisst, förlåt för att jag låter dig stå vid dörren. Vi har gäster Lars, han är från… - Ja, jag hörde allt, avbröt Lars. Det lät så intressant att jag avbröt mitt diskande för att lyssna. - Roligt att du finner intresse i våra idéer, svarade Ulf leende. Diskussionen fortsatte vid parets köksbord med att Ulf i detalj presenterade kooperativets affärsverksamhet. - Det är inte bara bondemuseum vi ägnar oss åt utan också SPA, terapiverksamhet, vilohem, förebyggande vård via guidade skogspromenader samt försäljning av hälsoprodukter och ekologiskt odlade produkter. Allt detta samlar vi i ett helhetskoncept som kunden presenteras inför. Kunden kan sedan själv boka in det som är mest intressant. - Fungerar det? - Hittills har det gjort det. - Kan vi få återkomma med ett svar? - Självklart. Här har ni mitt visitkort. Tack för er tid och adjö. - Adjö. - Hej Henrik, hur är läget, frågade Lars som kom in i den proppfulla bygdegårdslokalen tillsammans med sin livskamrat Ulla. - Det är väl som det är, du har väl hört vad som hänt med Per och hans gård. - Ja, det är beklagligt, men det är ju en del av verklighetens villkor, svarade Lars. - Du är cynisk, kontrade Henrik surt. - Jag menade inget illa, bara att tiderna förändras och vi måste anpassa oss efter utvecklingen och göra det bästa av det hela. - Och det gjorde inte Per? - Ska vi sätta oss där borta, frågade Ulla för att försöka släcka elden innan den blev okontrollerad. - Ja, det kan vi göra, svarade Lars som inte ville dras in i en het diskussion där känslor överväger argumenten. Du får ha det så bra Henrik, avslutade han samtalet. Längst in i den välbesökta bygdegården satt den kostymklädda kvinnan inträngd med sin laptop och powerpointpresentation. Hon hade en ståtlig hållning även när hon satt och väntade på att datorn skulle starta. När hon väl fått fram den första bilden i presentationsprogrammet ställde hon sig upp med rak rygg och log mot sin stora publik. Hon började med att tacka för den goda uppslutningen och hon presenterade sig som ordförande i stiftelsen ”Landskapsvårdarna”. - När EU lade ned sin jordbrukspolitik trodde många att det svenska jordbruket skulle dö ut och att det öppna landskapet skulle vara ett minne blott. Men det har visat sig att många svenskar uppskattar det kulturlandskap som bonden har skapat och att många är beredda att betala för det. Faktum är att konsumenterna tjänar på att köpa kött från Brasilien och betala svenska bönder att vårda landskapet. Det många ekonomer och domedagsprofeter glömmer, är att det finns andra värden än konkreta produkter. Även vackert landskap och ren luft har ett pris. Det gäller bara att finna mekanismer för att ta betalt för arbetet. Hon tryckte på en knapp på sin fjärrkontroll och en ny bild exponerades för åhörarna. - Vårt koncept går ut på att marknadsföra svenskt landskap, ta betalt för det via frivilliga bidrag och förvalta pengarna i en stiftelse som har till uppdrag att skapa en hög avkastning genom att investera i framtidens jordbruk. Vi agerar som bank och rådgivare för jordbrukare. Varje år delar vi också ut stipendier till jordbrukare som ser till att vårda det svenska kulturlandskapet. - Frivilligt bidrag? Med all respekt, men det låter lite flummigt? Kan man verkligen få in pengar på frivilliga bidrag, frågade Henrik något vresigt. - Ja, om man tydligt visar vad man får för pengarna. Studier har visat att människor blir mer givmilda när de är säkra på att pengarna gör nytta. Detta kräver trovärdighet och vi har visat oss vara mycket trovärdiga i redovisning och i resultat. Man måste skylta med vad man gör och förklara för medborgarna att detta har ett pris. Om de inte betalar kommer ingen att göra det. Det gäller att synliggöra värdet i det som görs. Hittills, på ett halvår, har vi lyckats samla in 100 000 euro från bidragsgivare, främst i Stockholm. För att få igång verksamheten snarast har jag och fyra till gått in med 10 miljoner euro i stiftelsens affärsverksamhet. - Är du inte på mötet pöjk, muttrade den åldrande mannen som alltid behandlade sin son som en liten pojke trots sin ålder på 35 år. - Nej, det är bara flum-flum. Någon borgarbracka från Stockholm kommer hit och berättar för oss hur vi landsbygdsbor ska leva våra liv. Det enda de är intresserade av är att tjäna pengar på vår landsbygd och sedan ta hem pengarna till storstaden. Så har det alltid sett ut. Städerna har alltid vuxit på landsbygdens bekostnad. Se bara på Per och hans familj som jobbade ihjäl sig för sin gård, men hur slutade det? Jo, konkurs och ett storbolag kommer nu att överta gården. Och jag tror att denna avfolkning av landsbygden har med avvecklingen av kommunutjämningen som stockholmarna tvingade igenom. - Visst är det så. Men du kunde väl åtminstone hålla dig informerad om vad som händer i bygden. Vi har ju ändå intressen att bevaka. - Till vilken nytta då? - Vi har 10 000 hektar mark som vi nu arrenderar ut. Arrendet går ut om två år och du har fortfarande inte redogjort dina avsikter för gården. Ska du överta företagsverksamheten eller inte? Ska du återgå till den stora djurhållningen som vi hade ett tag innan EU-bidragen gjorde det olönsamt att ägna sig åt djuruppfödning? - Jag vet inte pappa… - När vet du det då? Du går ju bara här och hänger hela dagarna och springer efter den där flicksnärtan på byn. - Hon heter Lisa… - Det bryr jag mig inte om. Du är precis lika opålitlig som din mor. Ska du också flytta till Stockholm och passa upp på de bortskämda slynglarna på Östermalm? - Håll käften gubbskrälle, röt Mats tillbaka. - Så där svarar du inte din far, svarade Nils med höjd röst. Mats svarade inte utan gick ut och smällde igen ytterdörren som han alltid gjorde vid vredesmod. Därefter gick han till skogs för att samla lugn och harmoni till kvällens festligheter då han och Lisa skulle träffas igen. Han började längta efter mörkrets inbrott. Genom nattens mörker hördes ett permanent bakgrundssorl som ackompanjerades av flaskor och glas som slogs sönder mot backen. Mats kunde inte koncentrera sig på något annat än Lisa som tåligt väntade på honom utanför Star hotel. Dansbandet inne i danssalen hade just börjat och Mats kysste henne ömt. Han sade att han längtat så mycket efter den här stunden och att han inte har kunnat koncentrera sig på något annat. Lisa påbörjade en mening med liktydigt innehåll men avbröts av en häftig kyss från Mats. Efter några minuters kyssande gick de in för att dansa natten igenom. När Henrik två veckor efteråt närmade sig den lokala livsmedelsbutiken fick han för första gången se en ganska stor folksamling framför bygdens anslagstavla. Stämningen var upprörd och uppgiven. Henrik som efter sin pensionering för två år sedan hade mycket tid över och därför sökte efter andra som hade överskott på tid sällade sig med glädje till skaran. Han frågade vad det var som stod på. Han fick till svar att ägaren planerar att lägga ned butiken. Igen utbrast Henrik irriterad. Hur många gånger ska han hota med det? - Den här gången är det nog allvar, svarade en i mängden. - Varför då? - Orden är ultimata. Han insinuerar att vi inte köper tillräckligt mycket lokalt utan vi köper allt för mycket av stora livsmedelskedjor och via Internet, svarade Mats som stod tätt bredvid Lisa med armen vilande kring hennes hals. - Landsbygden utarmas för varje dag som går. Snart har vi ingenting kvar, klagade Henrik. - Det är girigheten som gör det. Tankegångarna härstammar från Stockholm och vi fastnar förr eller senare i profitgarnet, fortsatte Mats. - Vi borde protestera mot avvecklingsvågen, föreslog Henrik. - Absolut, vi startar en namninsamling. Kan någon fixa papper att skriva på? Det blev tyst i församlingen. - Men för f-n, röt Henrik i. Jag fixar papper. Sagt och gjort en namninsamling påbörjades och många skrev på den. En kort tid därefter fanns följande debattartikel införd i lokaltidningen: Landsbygden avlövas och storstäderna är den skyldiga parten Landsbygden är en viktig resurs som har förlorat status i dagens samhälle. All service ska koncentreras till storstäderna och när landsbygden kompenserades för detta via den kommunala utjämningen betraktades landsbygden som tärande. Idag får landsbygdsbor sämre service trots att vi betalar lika mycket i skatt som storstadsbor, vari ligger rättvisan i detta, frågar Henrik Johansson som är lokal ledare för partiet Landsbygdspartiets vänner som är en utbrytargrupp från Centerpartiet. Partiet fick 3 % av rösterna det i senaste riksdagsvalet och regionparlamentsvalet. Det senaste exemplet i en rad av nedläggningar på landsbygden är den lokala livsmedelsaffären i norra delen av vår kommun som vid ett flertal tillfällen tidigare varit nedläggningshotad. Varenda gång har lokalbefolkningen ställt upp och mobiliserat för att affären ska bli kvar. Men den här gången kan det bli annorlunda om inte kommunen tillför butiksägaren pengar. Kom nu inte dragandes med att det strider mot kommunallagen för samma lag stipulerar att alla kommunmedborgare ska behandlas lika. Om servicen är sämre på landsbygden än i städerna lever ju inte det kommunala samhället upp till det lagkravet. Eller hur? Vi landsbygdsbor har tidigare mobiliserat för att förhindra den totala nedläggningen av landsbygden. Nu är det återigen dags för oss att säga ifrån. Därför har kommunkretsstyrelsen i det nybildade Landsbygdspartiets vänner genomfört en namninsamling till förmån för vår lokala livsmedelsaffär i norra delen av kommunen. Om inte nuvarande ägare vill fortsätta driva vår lokala butik får kommunen göra det. Vårt ursprungsparti Centerpartiet har totalt kapat av rötterna till sin historia och ideologi när de gått till sängs med borgerlighetens stadsvurmande och högerexperiment. Partiets representanter säger klart och tydligt att vi landsbygdsbor får skylla oss själva när vi inte är köpkraftiga nog att upprätthålla servicen på landsbygden. Centerpartiets nya slogan är att var och en får klara sig själv. Om avveckling hotar på landsbygden får lokalbefolkningen hitta en egen lösning på problemet genom att starta ett kooperativ eller finna mer kostnadseffektiva metoder att leverera varor till landsbygdens befolkning. Vi i Landsbygdens vänner kräver solidaritet över stads- och landsgränserna. Utvecklingen kan inte bara få ske i storstäderna. Även landsbygden måste få sin beskärda del av tillväxtens och välfärdens frukter. Låt oss slå vakt om landsbygdens och lokalmiljöns värden istället för att likt en skållad råtta korsa gränserna till miljöns och det lokala sammanhangets fasa. Henrik Johansson, ordf. i Landsbygdens vänner. Nils som på morgonkvisten satt vid köksbordet och läste detta muttrade instämmande samtidigt som han drack sitt kaffe. Han beklagade det faktum att den tidning han läste idag var gårdagens tidning eftersom Posten AB inte behagade dela ut posten i tid och att tidningsbuden utanför storstäderna hade avskaffat sig själva genom att ställa omöjliga krav på arbetsgivarna. Mats lyssnade inte utan nämnde bara att Lisa var på besök och att Nils skulle sköta sig och inte bråka på som han brukade göra varje morgon. Nils svarade inte utan fortsatte läsa dödsannonserna. En vecka senare kunde bygdens prenumeranter läsa följande svar i lokaltidningen: Landsbygden blir vad vi gör den till Företagskooperativet Bonderingen protesterar mot Henrik Johanssons debattartikel om landsbygdens framtid och vill här ge sin syn på utvecklingen. Som representanter för företagskooperativet Bonderingen vill vi bestämt protestera mot Henrik Johanssons pessimistiska bild av landsbygdens framtid. Det är sådana toner som skapar den avlövning och utflyttning som Johansson protesterar mot. Om vi ska kunna vända trenden måste vi alla hjälpas åt att finna nya lösningar på landsbygdens problem. Vi kan inte hela tiden förlita oss på att det offentliga ska hjälpa oss, särskilt inte med tanke på att staten tvingats dra ned sina förpliktelser inom exempelvis vård och omsorg till förmån för mer privata lösningar efter att antalet åttioåringar ökat drastiskt från 2020-talet. Företagskooperativet har funnit en form att gå från ord till handling istället för att vänta på att någon annan ska hjälpa oss. Vi ser ingen spänning mellan stad och landsbygd, tvärtom. Det vi ser är ett ömsesidigt beroende som skulle kunna utnyttjas bättre. Istället för att i staden peka finger på kommunernas beroende av staten borde staten istället tillåta kommunerna att bestämma över skatteupptaget från bland annat råvaruuttag, moms och företagsskatter. Staten borde också tillåta landsbygden att förvalta dessa pengar efter eget tycke. Vi medborgare vet trots allt bäst vad som behövs på den enskilda orten, inte stockholmare. Men även vi landsbygdsbor måste erkänna stockholmarna och andra storstäder rätten att bestämma över sitt eget område. Vi borde vara tacksamma för den draghjälp som storstäderna ger oss via sin höga tillväxt. Och glöm för allt i världen inte att många storstadsbor drömmer om att få bosätta sig på landsbygden. Vad kan vara bättre än köpkraftiga storstadsbor som bosätter sig hos oss? Tyvärr finns det en viss attityd, alla fall i vår kommun, till de storstadsbor som flyttar hit. Enligt en opinionsmätning från Lycka AB som vi har beställt anser 75 % av de inflyttade att de inte har blivit varmt välkomna i bygden. De känner sig utanför och har svårt att komma in i gemenskapen. Detta borde vi förändra, om inte för vårt eget bästa. Storstadsbor som bosätter sig här har i regel många vänner i storstäderna och den mest effektiva marknadsföringsformen är mun-mot-mun-metoden. Låt oss vara stolta över vår hembygd, men låt oss inte stänga nyinflyttade utanför. Bonderingens verksamhet går ut på att ta vara på våra resurser genom att ta reda på vad som efterfrågas hos kunderna. Vi hjälper till att öka kundunderlaget för alla våra medlemsföretag genom att erbjuda förpackade erbjudanden samt genom att varje medlemsföretag tipsar sina kunder och besökare om andra företag som kan intressera. Vi i Bonderingen har upptäckt att marknadsföring är a och o för att lyckas. Tänk på allt buteljerat vatten som säljs via varumärken. Det säljer jättebra, trots att vi kan tillgå samma kvalitetsvatten direkt från våra kranar. Varför kan inte då vi, med samma metoder, sälja ekologiska produkter och gårdsmärkta produkter till ett högre pris än idag? Vi har just påbörjat en sådan kampanj i Stockholm och på bondemarknaden.com och det ser ut att bära frukt. Förutom att vi har en bondering som säljer hälsoprodukter och ekologiska produkter har vi en bondering som säljer upplevelser. Tänk att få uppleva det man läser i historieböckerna på riktigt. Föreställ er att få se hur man organiserade jordbruket och odlade grödor på 1600-talet. Tänk er att i verkligheten få bevittna skillnaderna efter och före de olika jordreformerna på 1700- och 1800-talet. Detta har vi realiserat och besöksstatistiken stiger för var dag som går. Ju fler som tänker nytt och testar nya idéer desto större blir sannolikheten att landsbygden, med dess stora resurser, kan överleva. Att klandra en affärsinnehavare som i flera år har försökt få sin verksamhet att gå med plus för att han inte längre orkar föra en kamp mot verkligheten är orättvist. Visst kan affärsinnehavaren ha behövt tänka nytt, men nog borde väl bygdens invånare kunna leva mer som de lär och köpa sin mjölk i den lokala affären trots att den kostar femtio öre mer per liter. Även om Bonderingen är partipolitiskt obunden kan vi bara konstatera att Centerpartiet har förstått att landsbygden har resurser och att landsbygden inte behöver några kryckor, vi kan själva. Låt oss inte resignera inför framtiden. Ulf Andersson, Lars Östberg och Ulla Östberg, Företagskooperativet Bonderingen. Per slängde ilsket iväg tidningen vars debattartikel om landsbygdsutveckling var som en personlig skymf mot honom som människa. Han muttrade ilsket om naiva stollar och låtsasbönder i kostymklädsel och kände en molande oro tillta i kraft. Han kunde inte känna sig hemma i den nya lägenheten. Han gick av och an och bollade nervöst med sina bilnycklar. Övriga i familjen höll fortfarande på att packa upp. De började irritera sig på Per som inte ens försökte hjälpa till men de hade inte hjärta att skälla ut honom en sådan här dag. Det var tredje veckan i staden och än kändes inte hemmet som ett hem. Per var tyst och tillknäppt. Eva försökte ignorera Per och försökte så gott det gick att skapa en hemtrevnad. Nästa dag skulle Per börja sitt nya jobb på Fritidshjälp AB där Per skulle sköta hushållsuppgifter såsom städning, matlagning, diskning, vaktmästerisysslor och andra uppgifter som syftade till att erbjuda hårt arbetande karriärister mer fritid för sina barn och varandra. Per betraktade arbetet som förnedrande och kände sig nedgjord och underskattad som person. Det här var inte vad han hade förväntat sig av livet, ett liv i storstaden. Han suckade och vände sina steg mot kylskåpet som förvarade det enda som fanns kvar av värde. Han tog ut en burk och gick med tunga steg och sänkt huvud in i det lilla rum som skulle bli ett kombinerat kontors- och syrum. Med hela sin tyngd satte han sig på sin rullande kontorsstol och lade upp benen på skrivbordet samtidigt som han lät framhäva en pysning ur den burk som han burit med sig i sitt nya vara.