Israel har fördömts och fått mycket kritik av många debattörer för dess senaste agerande i södra Libanon. Kritiken handlar om att Israel har besvarat terroristorganisationen Hizbollahs kidnappningar och mord på ett oproportionerligt sätt. Hur en proportionell respons skulle se ut besvaras sällan. När nu kritiken är så onyanserad och fokuserad på Israel kan det vara i sin ordning att påminna om konfliktens bakgrund. Vilka grupper bär ansvaret för dagens situation?
Efter andra världskriget och judeutrotningen skapade Storbritannien 1948 staten Israel. Sedan dess har varenda muslimsk regering i olika grader velat tillintetgöra Israel och kasta varenda israelisk medborgare i Medelhavet. Detta tog sig konkret uttryck när fem arabstater förklarade det unga landet krig dagen efter utropandet. Efter några månader stod det klart att Israel hade vunnit.
Konflikten kan emellertid spåras ända till romarrikets dagar, men för att göra det hela någorlunda begripligt avgränsar vi oss till modern tid. Under första världskriget hette nuvarande Turkiet Osmanska riket. Förutom Turkiet omfattade riket bland annat Syrien, Jordanien, Libanon och Israel. Under den tiden levde judar och muslimer i relativ fredlig samexistens. Under första världskriget gick Osmanska riket in i kriget på Centralmakternas (Tysklands och Österrike-Ungerns) sida och hamnade således på förlorarsidan. Detta resulterade i att Israel/Palestina hamnade under brittiskt protektorat. Det var ungefär då som det började hetta till ordentligt mellan judar och muslimer i området.
Från att ha varit relativt lugnt började ett inofficiellt inbördeskrig mellan judiska Haganah och diverse arabiska grupper som indirekt stöddes av brittiska armén. Detta eskalerade till den grad att britterna till slut tappade greppet och valde att dela upp protektoratet mellan judar och palestinier. Ett antal krig har uppstått därefter från befrielsekriget 1948 som följts av det så kallade Sinaifälttåget 1956 till nu. Men det är sexdagarskriget 1967 som har satt spår ända till våra dagar. Ett ständigt återkommande krav från den arabiska världen är att Israel ska gå tillbaka till 1967 års gränslinjer. Den första kvinnliga premiärministern i Israel samt socialisten Golda Meir, ställer i sina memoarer (Mitt Liv, 1975) den än idag aktuella frågan: ”Om 1967 års gränslinjer är så heliga för araberna, varför var de så ivriga att gå över dem från första början?”. Efter att ha ställt sig den frågan ett antal gånger finner undertecknade att det inte finns något logiskt svar på den frågan. Visserligen var det Israel som startade sexdagarskriget, men det var efter mycket provokation från bland annat Egyptens sida.
Något man inte kan beskylla israelerna för är viljan att göra eftergifter för fredens sak. År 2005 beordrade dåvarande premiärministern Ariel Sharon en fullskalig reträtt från både Gazaremsan och Västbanken av både militär och bosättare. Belöningen för detta blev tvärtemot förväntningarna fortsatta raketbeskjutningar och självmordsbombningar, och nu senast, kidnappningen av den israeliska 19-årige korpralen Gilad Shalit under dennes tjänstgöring inne på legitimt israeliskt territorium. Samma belöning gavs när Israel gick med på en tvåstatslösning vid Camp David. Den gången valde Yassir Arafat att starta den andra intifadan istället för att skapa en Palestinsk stat sida vid sida med Israel. När vi nu har denna bakgrund passar det bra att övergå till den senaste konflikten.
Den 12 juli 2006 dödades 8 israeliska soldater och soldaterna Eldad Regev (26, från Kiryat Motzkin) och Ehud Goldwasser (31, från Nahariya) kidnappades vid gränsen till Libanon av terrororganisationen Hizbollah. Samtidigt avfyrade Hizbollah Katyusha-raketer från södra Libanon mot israeliska samhällen nära gränsen. Den ovan nämnda Shalit kidnappades av Hamas vid Gazaremsan. Hamas har även beskjutit Israel med raketer från norra Gazaremsan. Bakom Hizbollah finns ayatollornas Iran som håller i trådarna genom att finansiera och stödja organisationen. Irans president Mahmoud Ahmadinejad har tidigare krävt att Israel ska utplånas och Iran är aktuell med sitt kärnkraftsprogram som FN försöker förhindra. Hamas får i sin tur stöd från Syrien och är den terroristorganisation som fick palestiniernas mandat att leda den palestinska myndigheten. Precis som Hizbollah har Hamas Israels utplåning på sin agenda.
Vissa debattörer såsom Jan Guillou och DN-medarbetaren Andreas Malm betraktar dessa organisationer som nationella befrielserörelser. Men till skillnad från exempelvis norska befrielserörelsen under andra världskriget då Norge var ockuperat av Nazityskland tar inte Hizbollah och Hamas några som helst hänsyn till civila oskyldiga offer. Dessa organisationer har satt i system att maximera antalet civila offer genom självmordsattentat och riktade raketangrepp. Norska motståndsrörelsen fokuserade främst på materiell förstörelse och undvek in i det längsta att döda civila oskyldiga. Israels motsvar på dessa attacker har lett till att oskyldiga civila har dött. Men till skillnad från Hizbollah och Hamas försöker Israel minimera antalet oskyldiga offer genom att bland annat varna befolkningen innan ett anfall genomförs. Tyvärr gör terroristerna det omöjligt att minimera oskyldiga offer då de satt i system att skjuta raketer från och gömma sig bland civilbefolkningen.
USA är det enda land som uppfört sig anständigt mot Israel då det hela tiden stått upp för Israels rätt att existera. USA har hela tiden fått prioritera sina strider och därmed öppnat upp för kritik om att det stött onda makter under kalla kriget. Idag är Saudi-Arabien ett sådant exempel. Men historien har visat att USA alltid satt press på dessa stater och organisationer efter att de vunnit en viktigare mission. Det är på det viset USA räddade oss från Hitler och från Sovjetunionen. Nu sker samma sak mot islamismen och terrorismen. Det går inte att förhandla med ren ondska. Hur ska Israel kunna förhandla med Hamas? Ska kompromissen bli att enbart halva Israel ska förintas och bara halva befolkningen ska kastas ut i Medelhavet? Men trots det fördömdes Israel för att landet till en början vägrade gå med på ett eldupphör som skulle ha gett Hizbollah chansen att fylla på sina vapenförråd. Det viktiga verkar dock inte vara att få ett eldupphör utan att kritisera Israel, för när Libanon sedermera vägrade gå med på det franskamerikanska fredsförslaget hördes ingen kritik från de som ständigt kritiserar Israel.
Mellanöstern behöver demokratiseras eftersom empirin visar att två demokratier inte krigar mot varandra. Israel är idag den enda fungerande demokratin i området vilket är något som ofta negligeras. Länder såsom Libanon, Irak och Afghanistan har tagit sina första stapplande steg mot demokrati, men tyvärr har terroristorganisationen Hizbollah lyckats nästla sig in i Libanons parlament och regering. Tänk er själva att Nationalsocialistisk Front i Sverige skulle sitta med i regeringen, skulle inte det vara rätt så upprörande?
Visionen för Mellanöstern bör vara den tvåstatslösning som Per Ahlmark länge har förespråkat. För att uppnå detta måste de onda krafterna besegras. Ondska går inte att förhandla bort, oavsett om FN sätter in stukade trupper eller om Israel går med på ett eldupphör. FN har redan misslyckats med att genomföra resolutionerna 425 och 1559 som går ut på att Libanons regering tillsammans med FN ska avväpna Hizbollah. Det går inte att kompromissa mellan mat och gift, giftet vinner alltid. Därför har Israel varit tvungen att sätta hårt mot hårt. Nu har dock en fredsöverenskommelse godkänts som i princip betyder att de tidigare nämnda resolutionerna återigen ska verkställas. Kommer de att bli verkställda denna gång? Inte särskilt troligt med tanke på att Hizbollah och många libaneser betraktar sig som vinnare då Israel inte har besegrat terroristorganisationen. I Sverige anordnas en givarkonferens för palestinierna men inte för israelerna som också har drabbats av kriget. Inga beklaganden erbjuds de 155 israeler som dött efter att cirka 4 000 raketer har träffat Israel. Är detta rimligt?
Tomas Ibsen
Fredrik Runebert
Nyblivna medlemmar i Samfundet Sverige-Israel
