1. Början och slutet
2. Parasitens signum
3. Kärlekens värde och natur
4. Den långa väntan på stationen
5. Disorienterad
6. Martyrskapets totalitära seger!
7. Ordning på färden
8. Flödet och ögonblicket
9. Du saknas mig
10. Den starka passionens kraft
1. Början och slutet
Början till slutet,
åter är löftet brutet,
ett liv förflutet.
Sanningen är död,
Gud tog tillbaka sitt stöd,
människor i nöd.
Det enda vi vet,
är inte någon nyhet,
människan går bet.
Döden är given,
ur intet är jag driven,
till intet skriven.
2. Parasitens signum
Du tror dig ha rätten att kränka min zon,
du tror att du helt får ta för dig av allt,
du bygger ditt liv på en svaghetens tron.
Visionen din utgår från pjoskande dalt,
jag undrar hur du kan stå ut med ditt liv,
du svarar med frågan: "Vem är John Galt?"
Din kärlek är enbart ett tidsfördriv,
ett avtal med dig är som giftet i mat,
att gå halva vägen är dödens giv.
Allt jag kan erbjuda är hederligt hat.
3. Kärlekens värde och natur
Jag ser dig framför mig vareviga dag,
men vågar ej söka mig fram till ett slut.
Så mycket har hänt att jag känner mig svag,
jag önskar att allt kunde helt suddas ut.
Om modet besegrade rädslans fobi,
då skulle jag ledas av livets logik.
Om hjärtat som fängslats nu fick släppas fri,
då skulle min ande betraktas som rik.
Men om det ej sänds ut signaler av vikt,
då saknas det orsak att söka kontakt.
Att utbyta värden är partnernas plikt,
för annars så handlar det enbart om makt.
Men innan jag uppskattar någon korrekt,
så måste jag skapa ett värdefullt liv.
Om inget av värde jag någonsin väckt,
förminskas ju Kvinnan till tidens fördriv.
4. Den långa väntan på stationen
Jag står och vankar på stationen,
väntar på den rätta direktionen.
Min blick söker sig längs dekoren,
för att se tåget skymtas på spåren.
Många tåg har stannat på perrongen,
men aldrig har jag vågat ta sprången.
Har alltid vetat att nya tåg anländer,
därför tog jag varje tåg i sänder.
Men nu har trafiken minskat i frekvens,
ökad ensamhet har blivit dess konsekvens.
De flesta har redan rest till nästa station,
men jag står kvar med min drömska passion.
Ser mig om på den tomma perrongen,
är i den bistra miljön totalt fången.
Ibland ilar ett tåg i högsta fart förbi,
kontemplerar den belägenhet jag hamnat i.
Inser att jag missat många tåg,
då jag ej vågat lita på mitt eget håg.
Känslan av övergivenhet tar vid,
paniken förgör nu all min frid.
Jag suktar efter ytterligare en chans,
att få stiga ombord på tågets kondoleans.
Många sorger finns på färdens stråk,
många nyanser finns i världens språk.
Blir helt perplex när ett tåg sänker farten,
kan det här vara den nya starten?
Går med resoluta steg mot tågets ingång,
kanske är jag ändå befriad från förfång.
Jag närmar mig den första avsatsen,
foten sänks mot den angivna platsen.
Men materien ger efter för kroppens massa,
ingenting tar emot med stadig kassa.
Kroppen faller handlöst mot markens kall,
slår i knät bland stenar och huvudet mot metall.
På avstånd hör jag ljudet av en siren,
och ett buller som närmar sig mitt skallben.
5. Disorienterad
Disorienterad i tid och rum,
klockan på väggen ger mig inget hum.
Saknar kompass på den långa färden,
fullständigt vilse i den stora världen.
Utan aning, vad ska jag ta mig till?
Ack, om bara tiden kunde stå still.
Om bara knopparna kunde brista,
då skulle jag ej kärleken mista.
6. Martyrskapets totalitära seger!
Din stora ambition är att alla beröva,
mänskans rätt att sin egen väg fara.
Men varför ska bara män behöva,
vår frihet, rätt och värde försvara?
Historiens utveckling har haft sin gång,
där vi har överlevt genom tillit.
Den distinkta rollen är ej ett tvång,
då frihet åtnjuts från förgånget slit.
Vissa söker roffa åt sig äran,
för den välfärd som alstrats av andra.
Grupper utpekas med stor förfäran,
för att så split och att mannen klandra.
Allt ska ses ur genusets perspektiv,
gruppen män har alltid haft kontroll.
All vetenskap sägs vara selektiv,
det gäller att skåda allt från rätt håll.
Förr hette detta indoktrinering,
med nyspråk är det vetenskaplig norm.
Feminismen vill en revidering,
där allting gjuts i en förbestämd form.
7. Ordning på färden
Jag söker förgäves efter tröst,
för att dämpa min ånger.
Jag förnimmer livets höst,
som jag gjort så många gånger.
Är nu vilse i den stora världen,
saknar kompass på den stora färden.
Tonarter saknas i mina sånger.
Orden ska hos mig förlösas,
med hjälp av frågan varför.
Mina tankar ska ej förslösas,
på känslor som tär och förstör.
Det är lättare sagt än gjort,
tankarna snurrar alltför fort.
Ordning saknas helt i min kör.
Dirigenten suckar uppgiven,
tonerna framförs till ett kaos.
Den notföljd som är uppskriven,
bör visa vart ödet ämnar ta oss.
Men när det saknas eviga värden,
blir frestelserna för stora på färden.
Oavsett hur långt energin kan dra oss.
8. Flödet och ögonblicket
Ibland kan bilder fånga ett stort ögonblick,
då pilen distinkt träffar tavlan mitt i prick.
Men bilden kan inte fånga upp några flöden,
utan enbart milstolpar som födsel och döden.
När något danas, i början på något nytt,
är det svårt att förklara tiden som har flytt.
Livet består knappast av några jämna plågor,
ebb och flod kan även påverka livets vågor.
Ögonblickets resultat utgår från vad vi vill,
flödet avslöjar hur förändringen har gått till.
9. Du saknas mig
Du saknas mig, en del av mig är borta,
sekvenserna - är abrupt genomförda.
Enbart minnena finns nu kvar att vörda,
våra livsår - känns alldeles för korta.
Din trygghetskänsla är som min aorta,
din stora uppgift var att så och skörda.
Men förvaltandet var även en börda,
din livsstil tog avstånd från det komforta.
Önskar att jag hade fått känna dig mer,
fått höra allt du hade att berätta.
Hade du varit nöjd med den värld jag ser?
Är nutidens uppgifter alltför lätta?
Är det därför livsglädjens index går ner?
Samhällets lyx har gjort oss alltför mätta.
10. Den starka passionens kraft
Den starka passionens kraft är återfunnen,
romantikens ideal är återvunnen.
Kärleken överväldigar helt mitt väsen,
tvingar mig till att återigen bli kräsen.
Gläder mig att jag ånyo känner så här,
men förnimmer även ett olidligt begär.
Denna näring är äkta till sin karaktär,
till skillnad från pubertetens omogna bär.
I klarspråk: Du har nu blivit mig alltför kär.
Jag har förr haft en felaktig föreställning,
men en klarsyn slog mig som på en beställning.
Du är ej så arrogant som jag fordom trott,
insiktens frö har nu en gång för alltid grott.
Den nytända flamman kan ingen frost rå på,
måtte jag därför skörda det jag vill så.
Ett ömsesidigt kretslopp är vad jag vill få,
som utveckling av ett tomt, cyniskt påbrå.
Jag är nu helt enkelt slav under min åtrå.
© Fredrik Runebert
