Det är morgon och jag är knappt vaken. Efter en rejäl frukost sitter jag nu på bussen. Genom fönsterrutan ser jag ingenting annat än vitt ludd. Det var nära att bussen inte såg mig vid busshållsplatsen på grund av den täta dimman. Nu stannar bussen och alla reser sig från sina säten. Något tveksam gör jag samma sak och följer flocken. Dimman har lättat något och jag ser skolgården framför mig. På ryggen har jag en skolväska. En eggande känsla börjar forma sig inom mig. Någonting är fel. Det är något som inte stämmer. Det här har jag varit med om förut. Det är ju... Aha, det är en dröm. Om jag nyper mig själv så vaknar jag. Aj! Nej jag är redan vaken. Men jag har ju redan genomlevt det här. Jag är ju 25 år och lever ett vuxenliv på bidrag.
- Vad sakta du går, din lilla fjant, säger någon bakom mig.
Plötsligt känner jag två händer som knuffar mig i ryggen så att jag flyger in i en buske invid den stenramp som tar oss in till den centrala skolan. Medan jag något gråtfärdig sätter mig upp i rabattjorden ser jag att utbyggnaden är borta.
- Hörru du! Lek inte i rabatten. Hur många gånger ska jag behöva tala om för dig att du inte får vara där? Du förstör våra planteringar.
Det är vaktmästaren som ryter åt mig, ilsken som ett bi. Jag reser mig sakta upp och tittar på honom. Jag känner en frustande ilska stegras inom mig och önskar att jag inte vore så liten som jag är nu. Om jag bara kunde slå till skitstöveln.
- Vad glor du på, ryter vaktmästaren något förundrad men fortfarande ilsken.
Jag svarar inte utan vänder mig om och går in i skolan. Inomhus är ljudnivån hög. Jag minns inte att bullernivån var så här tänker jag medan jag letar upp min plats. Några bakom mig skrattar och pekar på mig. Jag försöker låtsas som ingenting men en klump i min hals växer sig allt större. Varför ska jag behöva uppleva detta en gång till? Plötsligt möter jag ett par ögon. Jag ser dem klart och tydligt trots att det bara är några ögonblick. En motsatt känsla börjar kämpa i mitt inre för att få kontroll över mitt väsen. De bruna pupillerna som för några sekunder sedan såg mig som den jag är får mig att rysa av välbehag. Hennes rådjursögon fastnar på min näthinna och jag märker inte att någon snor min skolväska. Jag märker inte heller att någon rotar i den och plockar upp en av mina anteckningsböcker. Jag vaknar upp ur min sköna trance när någon läser högt om mina känslor för tjejen som ända tills nu var min räddning mot ångestens och smärtans piskande vågor.
- Den enda mänska som betyder nåt, är den jag aldrig fått. Hon vill inte ha mig, för jag...
Min vrede känner inga gränser. Jag hoppar på pojken som är en av de värsta retstickorna i skolan. Han ramlar omkull och min kropp följer med i fallet och lägger sig över hans. Jag börjar slå för allt jag har. Det börjar mörkna för ögonen. Allt jag ser är hans hånfulla leende. Han skriker. Jag slår. Han blöder. Jag slår. Någon skriker i bakgrunden. Jag slår. Någon lyfter upp mig bakifrån. Jag slår men övermannas av hans styrka. Det är läraren som rasande skriker åt mig att jag inte är riktigt klok. Han kräver att jag ska följa med upp till lärarrummet. Till de andra barnen säger han att de ska gå in i klassrummet och börja med matten. Jag tittar på den tidigare så stöddiga typen som nu ligger på golvet och gråter. Han är helt nedblodad och hans ansikte är sönderslaget.
- Det här är monstruöst, Mikael. Du borde veta bättre. Vad är det med dig? Så här har du aldrig betett dig förut.
Han går fram till retstickan som jag inte kan känna någon skuld, skam eller sympati för. Jag bara glor på honom med en fast och hatisk blick. De andra barnen sneglar lite försynt på mig. Läraren tittar på mig och vredgas åter igen.
- Stå inte där glo som ett fån. Be om ursäkt.
- Nej!
- Nej? Säger du nej!?
- Ja.
- Okey, jag ska ta itu med dig sedan. Sara! Hämta skolsköterskan.
Sara är klassens ängel och lärarens favorit. I klassrummet är hon snäll som ett helgon. Hon svarar på alla frågor och hon hjälper alltid läraren att hålla ordning i klassrummet. Men utanför klassrummet är hon en djävul. Hon är lika elak som den pojke som nu ligger på golvet och blöder. Varför har jag aldrig slagit henne? Därför att hon är flicka. Mamma och alla mina lärare har sagt att det är fult att slå tjejer. Förvisso får jag skäll även nu när jag slagit en pojke, men tydligen är det ändå något som de räknar med ska ske bland pojkar. Jag ser Sara springa iväg.
Jag möter Carolinas blick. Hon som alltid har försvarat mig och hjälpt mig när jag varit osäker på vad jag bör göra. Detta har hon fått lidit för. Sara har verkligen sett till det. Vad driver en sådan som Carolina? Att trots bestraffningar hjälpa någon som förtrycks av gruppen? Undrar vad hon tänker nu? Det var första gången jag ens tänkte tanken vad andra skulle tycka om mitt tilltag. När Carolina släppte blicken och gick in i klassrummet kände jag en glimt av klander. Innan läraren hunnit resa sig upp från den slagne killen hann jag fånga upp Lindas blick som dikten hade handlat om och vars rådjursögon jag tidigare drunknade i. Hon ser förundrad och nedstämd ut. Hon hade inte räknat med mitt tilltag. När läraren reser sig ser jag min bok en meter ifrån den slagne killen. Den är nedblodad. Ingen har vågat röra vid den. Jag springer fram och tar tag i boken. Läraren glor förundrad på mig.
- Vad f-n håller du på med?
- Det är min bok.
- Ser du vad det är du har gjort?
- Jag ser det väldigt tydligt, svarar jag.
- Varför?
- För att han inte är värd något annat.
- Mikael!
- Ja.
- Skärp dig!
Jag ser hur lärarens förakt och missbehag över det jag har gjort formar hans ansiktsuttryck. Jag känner dock ingenting. Förutom en rädsla för att ha skrämt iväg Linda och gjort Carolina besviken. Jonas som har försovit sig som vanligt går förbi mig med nedsänkt blick. Jag bevärdigar honom inget större intresse då jag vet att han är en förrädare. Han har berättat om sådant som jag trodde att bästisar höll hos sig själva. Jonas kunde inte det. Han kanske ville förhandla till sig en bättre position i skolhierarkin.
Efter en rejäl utskällning är jag återigen i klassrummet. Det är tyst. Ingen vågar säga något. Alla tittar stint ned i sina matteböcker. Jag sätter mig ned och tar upp min mattebok och börjar räkna. Jag upptäcker att några elever tittar på mig något förundrad och så fort jag försöker möta blicken vänder de sig undan. Jag kommer nog att få väldigt mycket stryk nästa rast.
Plötsligt är timmen slagen och jag sitter förlamad vid skolbänken. Alla går ut ur klassrummet utom jag. Det gamla vanliga stimmet och tjoet uteblir idag. Det vanliga springandet likaså.
- Det är rast Mikael. Det gäller även dig. Hur många gånger ska jag behöva tala om det för dig?
Jag går försiktigt ut från klassrummet och klär på mig. Jag försöker få minuterna att gå men det går inte maska alltför många minuter. Alla har redan gått ut och jag söker mig trevande mot ytterdörren. Öppnar den tveksamt och går ut. Jag ställer mig på den vanliga platsen och tittar på vad som sker på gården. Till skillnad från tidigare raster händer ingenting. Alla bara stirrar förstulet mot marken. Ingen säger något. Ingen ser åt mitt håll. Alla håller sig undan. När jag går en liten runda som jag alltid gör på rasterna undviker de mig och min blick.
Jag går till baksidan av den gula paviljongen som är en fristående byggnad innehållandes två klassrum. Som vanligt sitter Linda där på bänken, men den här gången utan sin kompis.
- Hej, säger jag något tveksam.
- Hej, svarar hon och tittar på mig med nyfikna ögon. Hennes långa mörka hår fladdrar i vinden.
- Får jag sätta mig här?
- Klart du får. Det har du ju alltid fått.
- Är du rädd för mig?
- Det kan du ju drömma om.
Hon ler.
- Är du arg på mig?
- Nej, det var på tiden att du sade ifrån. Jag önskar bara att du hade gjort det tidigare så att det inte hade behövt bli så blodigt.
Hon är plötsligt väldigt allvarlig.
- Varför söker du dig alltid till mig? Varje rast går du hit och sätter dig och pratar med mig och min kompis. Varför?
- Det känns som att du är den enda som förstår. Jag vet att din kompis brukar skratta åt mig, men du gör det aldrig.
- Hon är inte så hemsk som du tror. Hon är bara lite blyg.
- Det är jag med.
- Jo, jag har märkt det.
Vi sitter och tittar på fotbollsplanen som för första gången står helt tom. Det är skrämmande tyst. Plötsligt avbryter jag tystnaden.
- Du...
- Ja?
- Jag...
Jag tvekar.
- Vad är det?
- Jag har alltid gillat dig?
- Jag vet det.
- Jag tror att jag är kär i dig?
Det blir tyst.
- Äntligen vågar du uttala det. Det är allt som krävs. Varför ska det vara så svårt att bara säga vad man tycker och känner? Hela skolan är fylld av människor som inte vågar säga som det är. Jag är trött på det.
- Jag med.
Det blir tyst en längre stund.
- Är du inte nyfiken på vad jag känner?
- Jo. Jag kan knappt röra mig innan jag får veta...
- Jag gillar dig med.
- Vill du...
- Ja.
När skolan slutar för dagen går jag som vanligt till bussen och väntar på skjuts hem. Ingen säger fortfarande någonting. Detta är den mest fridfulla dagen i mitt liv tänker jag för mig själv. Vad paradoxalt att detta är resultatet av något så blodigt. När jag kommer hem står min mamma i köket och lagar mat. Hon är tyst och undviker min blick. Jag säger hej men hon svarar inte. Plötsligt frågar hon om jag har något att berätta. Jag svarar ja och berättar allt utan några försköningar av verkligheten. Hon frågar varför. Jag svarar henne att det vet hon. Efter en middag i tystnad går jag och lägger mig tidigt. Jag orkar inte med förställningen utan söker friden i sömnen.
Plötsligt ringer klockan och jag slår av den med en utmattad hand som sedan faller mot golvet. Jag fortsätter sova. Efter ett tag vaknar jag av att någon kysser mig på pannan. Jag öppnar ögonen och får se Lindas rådjursögon och hennes gåtfulla leende. Hennes korta hår kontrasterar mot den bild jag tidigare sett igår. Vadå igår? Hon kan väl inte ha blivit medelålders på en natt? Och hur har vi hamnat i denna gemensamma säng? Jag lägger mig på rygg och hon lägger sig ovanpå mig och kysser mig. Hennes bröst trycks mot min kropp och jag besvarar kyssen.
- God morgon älskling.
- God morgon, svarar jag något förbryllad.
- Jag har gjort ordning frukost åt oss. Om en timme ska vi till jobbet så vi hinner också...
Hon behöver inte avsluta meningen.
Efteråt säger hon.
- Jag vill fira ikväll.
- Vad?
- Jag har fått en befordran och kommer att tjäna mer än du från och med augusti månad. Vad säger du om det?
- Att jag kan bli hemmaman snart?
- In your dreams. Du kan aldrig lura av mig min halva av föräldraledigheten.
- Vad, frågar jag ännu mer förbryllad.
- Det vet du väl? Har du redan glömt det? Jag berättade ju för dig igår vilket tillstånd jag är i.
- Oh, ja, just ja. Jag är nog inte riktigt vaken än.
Jag fattar ingenting. Ska jag bli far? Alldeles nyss...
- Nej nu måste jag gå. Skynda dig så du inte kommer för sent till jobbet igen.
Jag svarar något tveksam ja. Jag drar av mig täcket och sätter mig upp ur sängen. Mina armar stöder överkroppen mot mina ben. Jag sänker ned mitt huvud och fångar upp pannan med mina händer. Armbågarna vilar mot benen. Vad är det som händer? Håller jag på att bli galen?
- Hej, säger någon.
Jag rycker till och ser att någon sitter i gungstolen i rummets högra hörn. Jag reser mig upp och jag känner en primitiv fruktan växa fram. Han är väldigt lik mig, men ändå inte. Han ser verklig ut, men ändå inte. Hans kropp verkar transparent. Men det är ingen projektion.
- Vem är du, frågar jag bryskt.
- Jag är du på astralnivån. Jag har vunnit ett pokerspel och min vinstpott är att hjälpa dig, eller mig, så att du får det bättre.
- Vadå bättre?
- Du minns alltså inte? Det räcker att ställa en zombie till människa i en främmande situation och efter några minuter har han rotat sig och glömt hur han kom dit.
- Vänta nu. Jag drömmer bara.
- Det trodde du igår med? Eller för 18 år sedan. Det beror på hur man ser på saken. Det här med olika dimensioner gör ju hela tillvaron så komplex. Jag är själv förvirrad ibland. Men nu har jag börjat skönja ett system. Det är därför jag har kunnat vinna den här dealen åt dig.
- Vadå för dj-vla deal?
- Du får två scenarior att välja mellan.
- Två scenarior?
- Tyst nu! Ja, två scenarior. Det ena är det liv du levde i förrgår, eller för fem år sedan. Det andra är det här. Det kanske blir lättare om jag beskriver scenariona istället. Det ena scenariot är 25-åringen som lever på bidrag trots att han är högt utbildad. Det andra scenariot är det här. Du har en fru som är gravid, ett bra jobb med en hög inkomst, även om din fru snart tjänar mer än dig. Det är förresten din frus far som har skaffat dig ditt jobb.
- Skulle det vara ett svårt val?
- Nja, vänta nu, dra inga förhastade slutsatser. Allting har ett pris, även när det kommer från astralnivån.
- Och priset är?
- Ja priset för det första scenariot med den döde bidragstagaren är ju alltför tydligt. Det andra scenariots pris är...
- Ja...
- Jo, att hela din familj dör i en trafikolycka och att dina bästa vänner dör i ett fylleslagsmål.
- Va?
- Ja, man kan ju inte få allt. Inte ens när astralen är i farten. Men se det från den ljusa sidan. Allt sorgearbete är redan avklarat. Det tog dig tio år att komma över sorgen. Men nu är det ju avklarat. No problems. Du har en fru som älskar dig, ett barn som väntar och ett bra jobb med en bra inkomst. Du har nya vänner som är precis lika mycket intresserade av litteratur, politik, filosofi och angränsade ämnen som dina gamla vänner.
- Vad säger att 25-åringen inte kan uppnå detta?
- Tja, 25-åringen kan få ett jobb, en fru och ett barn förutsatt att han börjar leva. Men han kan aldrig få Linda som sin fru.
- Varför inte?
- Vet du hur liten sannolikheten är för att hon ska vara intresserad av en 25-åring som hon aldrig har träffat?
- Hon har visst träffat mig.
- Ja, i grundskolan ja. Men vad tror du att hon kommer ihåg från det?
Jag svarar inte.
- Att du nu har det du har beror på att du fått gå tillbaka i tiden och ändrat det som du borde ha gjort då. Du borde ha slagit den där killen gul och blå och blodig. Det enda språk sådana där parasiter förstår är våld. Du måste försvara dig och ditt liv. Om du bara tar emot och låter omgivningen styra ditt liv kommer du att successivt dö mer och mer. Till slut sitter du där passiv och initiativlös. Det kommer att ta lång tid för 25-åringen att utvecklas från initiativlös zombie till en skapande förnuftsmänniska. Du skulle dessutom ha uttalat det du kände när du kände det. Du skulle ha uttalat orden "jag älskar dig" istället för att enbart ge små vinkar om vad du kände. Hon förstod säkert vad du kände, men vad skulle hon respondera på det? Du gav ju inga alternativ. Hon måste få chansen att säga ja eller nej. Du gav henne ingen sådan chans. Du var en j-vla fegis rent ut sagt. Som 25-åring är det försent. Du har försatt dina chanser. Hur stor tror du sannolikheten är att du kan söka upp henne och få henne att känna det som hon känner för 30-åringen? Kärlek måste grundläggas. Man kan inte ta några genvägar och man kan inte fuska. Man måste våga satsa.
- Är inte det här fusk?
- Påstår du att jag fuskar i poker?
- Va?
- Påstår du att jag fuskar...
- Jag hörde vad du sade. Men vad har det med saken att göra?
- Astralnivån avgör våra öden. Jag och andra ägnar hela dagarna åt att förhandla till oss fördelar till er som lever på de lägre nivåerna. Det var jag som förhandlade till mig din författartalang.
- Tack så mycket!
- Varsågod. Det som avgör vilken position du får är hur skicklig jag är på att få ned andra i hierarkin. Ett sätt är att spela poker, ett annat är att tävla i olika idrottsgrenar. Jag är inte så duktig på sport så jag har fokuserat på poker. När jag inte bestämmer sitter överbefälhavaren för astralnivån och avgör människors öden med hjälp av tärningar.
- Du driver med mig?
- Vadå, tror du att det finns en gud som bevakar oss alla? Skärp dig. Det där är bara en saga som konstruerades för att få människor att fortsätta leva. Utan någon tro ger människan upp. Och den bästa tron är religionen och de sekteristiska ideologierna. Det är därför astralparlamentet röstade fram religioner och ideologier. Vi såg hur många människor som tog livet av sig på grund av att de saknade mening med sina liv. Jag skrev då en motion om detta och fick gehör från alla partier.
- Okey, okey. Så vad jag ska jag göra nu?
- Du ska välja. Vill du ha Linda och medföljande attiraljer eller vill du ha kvar din familj och leva på bidrag?
- Men... Det här gör ju att jag får en sämre position än jag hade innan du kom. Du ger mig ju bara huvudvärk och ångest. Hur ska jag kunna välja mellan pest eller kolera?
- Tja, pesten har ju stora bröst, rådjursögon, välsvarvade ben och en mycket intellektuell hjärna.
- Men hela min familj...
- Ja, vad fan tror du att jag är? Gud?
- Vad jag än väljer kommer jag att ångra mig.
- Ja.
- Varför har du inte låtit mig vara ifred?
- Jag jobbar ihjäl mig för din skull och du gnäller över beslutsångest. Vet du hur länge jag har arbetat för att utveckla mitt pokerspel?
- Hur lång väntetid har jag?
- En timme.
Efter en timme.
- Har du kommit fram till något beslut?
- Ja, svarar jag med sorg i rösten.
- Nå vad väljer du?
- Jag väljer...
© Fredrik Runebert