HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

EMU-extra!
 

1. Anna Lindh-mordet

Inför folkomröstningen hade jag tänkt kommentera lite av det som hade hänt dittills. Men då Anna Lindh blev kallblodigt mördad av ett monster ville jag inte skicka ut något nyhetsbrev. Allt blir ju så futtigt i förhållande till de existentiella frågorna.

Det jag tänkte skicka kommer till er nu. Men innan jag går in på de riktiga godbitarna måste jag verkligen beklaga det som hänt Anna Lindh. Nu kanske någon tror att jag är politiskt korrekt, och det är jag, men jag är också uppriktigt bedrövad över attentatet. Det finns inget egenvärde i att vara politiskt inkorrekt, jag utgår från mina värderingar och slutar det med att jag är politiskt korrekt eller politiskt inkorrekt så är det inget mer med det.

Förutom att alla människor som inte direkt skadar någon annan har rätt att leva och röra sig som de vill så är det synd att Sverige har förlorat en bra statsministerkandidat. Som borgerlig förespråkare borde jag vara emot att en så skicklig, hederlig och rakryggad politiker såsom Anna Lindh ska ta över efter Göran Persson. Andra kandidater som skulle passa väldigt bra är Margot Wahlström och Anders Sundström. Jag har stor respekt för alla dessa Socialdemokrater. Att jag vill ha dessa som partiledare för Socialdemokraterna beror på att jag anser att det är bättre att besegra en stark socialdemokrati än att vinna på grund av att motståndaren är försvagad. Varför? Jo, därför att segern blir mer långvarig och stabil då. Borgerligheten ska vinna därför att folket tycker att borgerlig politik är bättre än socialdemokratisk, inte genom bedräglig taktik.

Det har uppstått diskussioner om det öppna samhället. Vad det öppna samhället är definieras inte så noga. Men jag antar att det handlar väldigt mycket om folks möjligheter att tala med sina politiker. För det första överskattar dessa förståsigpåare på vänsterkanten möjligheterna för "vanligt" folk att tala med sina politiker och för det andra underskattar de SÄPO:s och livvakternas möjligheter att skydda sina politiker utan att försämra dialogen med de folkvalda. Det kommer självklart inte att bli så att all kontakt med politikerna försvinner bara för att man har livvakter. För det tredje är levande politiker en förutsättning för att ett öppet samhälle där folket kan tala med sin politiker överhuvudtaget ska kunna upprätthållas. Jag tycker att det är dags för att göra något åt alla de psykopater som springer fritt på våra gator. Psykologireformen som till syvende och sist handlade om att spara pengar har lett till att vi har förlorat stora värden. Dessutom har vi sett hur praktiskt det är med videokameror och DNA-registrering. Överkänsliga integritetsextremister tjafsar alltid om hur kränkande det är att man spelar in en människa när han går på staden för att köpa kläder. Jag har aldrig fattat det kränkande med detta. Däremot förstår jag att de ungdomar som sprayar och förstör på staden känner sig kränkta. De får ju inte ostraffat och fritt förstöra privat egendom.

Det är trist att ett Anna Lindh-mord och ett Arvikamord ska behöva ske innan politiker fattar allvaret av sina beslut. Samma sak gällde det destruktiva skattesystemet som inte togs på allvar förrän en folkkär barnboksförfattare vid namn Astrid Lindgren skulle betala 102 % i skatt. Nu vet vi i och för sig inte om Anna Lindhs mördare hade några motiv eller om han var en psykopat. Men vilket som är det viktigt att man tar itu med problemet innan det blir värre. Sedan är det lite trist att Arvikamordet där en psykopat knivhögg en femårig flicka har fått så lite uppmärksamhet. Vänsterdebattörer som annars brukar tala om jämlikhet kan inte försvara en sådan prioritering. Jag tycker, trots att jag inte är för jämlikhet (förutom den jämlikhet som betyder likhet inför lagen), att uppmärksamheten på Arvikamordet var för dåligt. Men jag sällar mig inte till de relativister som anser att vi inte kan sörja Anna-Lindh-mordet så länge vi inte gråter för alla offer. Detta känns igen, senast jag skrev om detta hade Jan Guillou demonstrativt vägrat respektera en tyst minut för de amerikanska offren i World Trade Center. Det som ligger oss närmast påverkar oss mest, svårare än så är det inte. Jag sörjer mer om min mor dör än jag idag sörjer Anna Lindh precis som jag sörjer Anna Lindh mer än Agda som jag inte känner till. Svårare än så är det inte. De som anser att man inte ska kunna sörja Anna Lindhs död får heller inte sörja sin mors eller fars död.

Rekommenderad läsning:
Alla lika mycket värda? och Religionens fel!

Här följer det mail ni skulle ha fått före Eurovalet:

2. Euron! Halleluja! Frälsningen är nära!

Vår familj har börjat provprenumera på DN för en månad. Ni trogna DN-läsare vet att tidningen är indelad i olika bilagor, varav huvuddelen är i alldeles fel format. En av dessa bilagor är finkultursdelen som jag läser mycket intensivt. I en artikel analyserades frågan om hur EMU kommer att påverka kulturen, dvs. finkulturen. Kommer EMU att påverka konstnärernas möjligheter att leva på andras bekostnad? Nej-sidan påstod, inte särskilt oväntat, att konstnärerna skulle bli arbetslösa om svenskar går med euron på fickan medan ja-sidan i vanlig ordning menade att tillväxten skulle skapa fler kulturparasiter. Ungvänster radikalen America ansåg att den viktiga kulturfrågan hamnat i skymundan i EMU-debatten. Frågan är väl inte vilka frågor som anses ha kommit i skymundan, frågan är väl vilka frågor som anses inte ha kommit i skymundan.

Fler exempel på frågor som hamnat i skymundan är hur jämställdheten påverkas av euron. Detta har feminister försökt råda bot mot genom att utse EMU till överpatriarkatet som styrs av Vatikanstaten. En tredje fråga som glömts bort är ohälsan i Europa. Det sistnämnda bygger på att om Sverige inför Euron kommer klimatet stiga i Sverige eftersom genomsnittsklimatet är varmare i euroländerna än i Sverige. Halleluja! Sverige blir ett varmare och mer exotiskt land ifall vi inför euron i Sverige. Ja, men samtidigt får vi sämre hälsa eftersom ohälsan inom euroländerna är högre då arbetslösheten är högre i euroländerna. Sambanden är solklara! Om vi inför euron stiger arbetslösheten och därmed ohälsan eftersom alla arbetslösa mår dåligt (oavsett om det handlar om långtidsarbetslösa eller korttidsarbetslösa). Samtidigt leder en flexiblare arbetsmarknad, som skapar fler jobb, till sämre hälsa. Kontentan blir alltså att EMU leder till arbetslöshet och ohälsa samt flexiblare arbetsmarknad och ohälsa. En liten, liten detalj som artikelförfattarna glömmer att nämna är att Sverige har de högsta sjukskrivningstalen i Europa. Med författarnas logik får alltså Sverige lägre sjukskrivningstal ifall vi inför euron. Vilka är emot det? Rösta ja för fan! Nämnde jag att artikelförfattarna är professorer? Förvisso i flumämnen inom folkhälsa, men ändå. Kvacksalveriets dagar är med andra ord inte över. Och vem har trott det i ett land som har ett folkhälsoinstitut som vakar över människors val av föda och leverne? Tyvärr är jag ingen optimist som tror att ett EMU-medlemskap råder bot mot Svenska statens kvacksalveri och förmynderi.

Kan EMU-debatten handla om vad som helst? Hur påverkar EMU idrotten i Sverige? Kommer vi få fler guldmedaljörer nu när vi går med i EMU? Hur kommer mitt utseende att påverkas av EMU? Kommer jag att bli mer populär på krogen efter att jag får möjlighet att betala min öl med euro? I rest my case!

DN

3. Fula kampanjknep!

Många på ja-sidan har betett sig oetiskt och utsatt Maud Olofsson för PR-kupper. Alla känner väl till debaclet om Janet Bush´ uttalanden om att euron bygger på samma idé som Hitlers valutaambitioner? Att man bjuder in en person som Janet Bush till ett seminarium kan diskuteras men att skapa en nyhet utan proportioner från tomma intet för att vinna en folkomröstning är bara nedrigt. Under seminariet nämner inte Janet Bush med ett enda ord naziparallellen. När en journalist sedan frågar om det Janet Bush har sagt förutsätter Maud Olofsson att man talar om det som sagts under seminariet. Men icke, det handlade om ett uttalande som gjorts i ett helt annat sammanhang i en brittisk reklamfilm och genom sedvanlig vinkling har man lyckats få Maud Olofsson att försvara något hon inte försvarar. Folkpartisten Jan Björklund delade under Maud Olofssons tal direkt efter seminariet ut ett pressmeddelande där han krävde att Olofsson skulle be om ursäkt för att hon bjudit in Janet Bush till Almedalsveckan. Lite väl snabbt jobbat kanske. Självklart kan man inte bjuda in någon som har sagt fel sak en gång i en reklamfilm. Det må erkännas att Maud Olofsson uttryckte sig något klumpigt när hon frågades ut av en journalist, men det har hon bett om ursäkt för och därmed borde frågan vara utagerad. Men när man tittar på hela sekvensen av händelser inser man att det inte enbart var en slump att Jan Björklund så tidigt försökte vinna enkla poäng på Olofssons fadäser. Centerpartiet har lyckats bevisa att kampanjorganisation "Sverige i europa" i skepnad av en eurokritiker före spektaklet i Almedalen efterfrågat den reklamfilm där Janet Bush framför naziparallellen. (UC nr. 3, 2003). Detta är en skandal. Man har alltså ägnat sig åt sabotage och guilt-by-association istället för att diskutera sakfrågan. Sverige tar ofta efter de mest obskyra fenomen från USA medan idéer som är bra ignoreras och föraktas.

Men historien tar inte slut där. Expressen som trots sin liberalism alltid har förvägrat Sverigedemokraterna att skriva artiklar i tidningen har helt plötsligt tillåtit det. Expressen har till och med i DN 5/9 erkänt att de tagit kontakt med Sverigedemokraterna för att be dem skriva en artikel om EMU för att, som de själva påstår, visa att det finns ett samband mellan nationalism och nej till euron. Ja-retoriken går således ut på att man inte kan säga nej till euron utan att vara nationalist. Guilt by association på hög nivå. Är det en slump att Expressen låter Sverigedemokraterna tala ut just nu? Några dagar före omröstningen? Ännu konstigare blir det när Sverigedemokraterna inte får rätt att annonsera i Expressen. Varför inte? Deras pengar är väl lika mycket värda som andras? Hur får Expressen ihop logiken? Antingen respekterar man Sverigedemokraterna och låter dem tala fritt eller också respekterar man inte denna rätt för Sverigedemokraterna. Att låta Sverigedemokraterna skriva en artikel som ett sätt att komma åt nejdrottningen är både cyniskt och hycklande. Syftet med att publicera artikeln kan inte vara annat än att utmåla Maud Olofsson som nationalist. Detta är ett uttryckligt erkännande att många ja-sägare saknar argument överhuvudtaget (vilket i och för sig även gäller nejsidan, särskilt Miljöpartiet och Vänsterpartiet). Vinnare på detta är Sverigedemokraterna som jublar av glädje över att äntligen, för första gången, få en artikel publicerad. Förlorare är så klart Maud Olofsson som känner sig nedfläckad och som vanligt är de största förlorarna folket.

Barbro Hedvall skrev i DN 5/9 att Maud Olofsson får skylla sig själv eftersom hon själv har fläckat ned sig genom att försvara Janet Bush. Det spelar ingen roll att Maud Olofsson har dragit tillbaka uttalandet om Janet Bush och Joshka Fisher. Maud Olofsson är dömd för alltid (eller kanske enbart till den 15:e sep.) utan några riktiga bevis. Sedan är det konstigt resonerat eftersom det skulle betyda att det är okey att mobba någon som mobbat någon annan. Ett sådant samhälle vill vi väl inte ha? Ställ gärna människor som inte sköter sig mot väggen och utkräv ansvar i form av ursäkter och straff mm. Men efter att en ursäkt har framförts eller efter att ett straff har avtjänats ska man behandlas som vilken människa som helst. Barbro Hedvall verkar inte dela min uppfattning om rättssäkerhet. Jag kan bara säga att argumenten för att få mobba Maud Olofsson är absurda och patetiska.

En röd tråd genom ja-kampanjen är att fokusera på nejsidan istället för att leverera argument för euron. Det har varit viktigare att svartmåla nejsidan genom att utmåla nejsägare som nationalister. Ni minns väl hur Gunilla Carlsson (m) påstod att Centerpartiet legitimerar Sverigedemokraterna och andra nationalister genom att plädera för ett nej i euron? Det ja-kampanjen förbiser är att, av Aftonbladet utsett till en av Sveriges farligaste personer, eugenikern (rasbiologen) och nationalisten Tommy Rydén är för ett införande av euron. Med Gunilla Carlssons logik kommer jasidan att legitimera Tommy Rydéns rasbiologiska åsikter där vi erkänner sambandet mellan välfärd och IQ. Jag köper inte det skitsnacket. Jag definierar själv mina värderingar.

Jag tänker aldrig mer läsa Expressen. Jag uppmanar er alla att bojkotta denna skittidning som hänger sig åt blöjliberalism och populism. All den respekt som jag har haft för Gunilla Carlsson samt för Jan Björklund och hans skolpolitik är som bortblåst. (Hans skolpolitik är dock fortfarande rätt i sak, men jag litar inte på Jan Björklunds civilkurage och hederlighet). Jan Björklund är nu enbart en av flera populistiska fjantar som inte går att ta på allvar. Organisationen Sverige i Europa måste ta ansvar för sitt agerande och redovisa sina metoder samt finansiering annars vill jag inte ha något med dem att göra.

Expressen

4. Slutdebatten

Slutligen vill jag betona min glädje över att Carl Bildt skulle ha fått tagit slutdebatten (om den genomförts) och inte den uppblåsta populisten Lars Leijonborg. Hans storhetsvansinne verkar inte ha några gränser. Hans tjafs om statsministerposten inför valet 2002, hans naiva och fåfänga försök att bilda regering tillsammans med Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet, hans tramsande med Göran Persson inför folkomröstningen utan något mandat från de övriga ja-partierna inom det borgerliga blocket. Lars Leijonborg är bra på många sätt, både som person och sakpolitiskt, även om hans liberalfeminism och blöjliberalism försämrar hans politik. Men Leijonborg behöver bevisligen en rejäl näsbränna eftersom han gång på gång försöker ta röster av sina borgerliga vänner istället för att ta väljare från Socialdemokraterna. Tydligen är Folkpartiets väl viktigare än landets. Någon annan tolkning av Folkpartisternas glädjerus trots valförlust i regeringsfrågan på valnatten 2002 finns inte. Folkpartiet får aldrig bli ledare för borgerligheten. Då blir det ju inga större skillnader jämfört med Göran Persson. Hursomhelst är det bra att Carl Bildt skulle ha tagit slutdebatten eftersom Bildt är mer kunnig, rakryggad och pedagogisk. Leijonborg är populist som vänder kappan efter vinden. Sådana politiker är livsfarliga.

5. Debattklimatet

Dock är ingen felfri. Carl Bildt, och senare alla partiledare, har klagat på det hårdnande debattklimatet och insinuerat att detta skulle ha haft något med Anna Lindh-mordet att göra. Visst ligger det något i det att politiker använder mycket personangrepp och att media skriver mycket skit, men politiker får den respekt som de förtjänar och väljarna får de politiker och journalister de förtjänar. Jag tycker dock att det är fel, såsom Carl Bildt gör, att skylla allt på folkets attityder eftersom det dels är en alltför kraftig generalisering och dels för att var och en måste ta ansvar för sina handlingar, även politiker. Därmed inte sagt att Anna Lindh fick vad hon förtjänade, tvärtom. Om någon politiker var hederlig så var det Anna Lindh, så Carl Bildts analys håller inte. Om det handlade om politikerförakt hade man inte valt Anna Lindh som offer. Sedan är det lite hyckleri eftersom han inte tagit avstånd från "Sverige i Europa" som har betett sig vedervärdigt. Det känns också väldigt malplacerat att höra självgoda Göran Persson beklaga hur illa han blir behandlad. Det man ger får man oftast tillbaka. Vad sägs om lite självrannsakan istället för att alltid förlägga skulden någon annanstans?

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|