HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Den Politiskt Korrekta Normen
 

Kära politiskt inkorrekta vänner!

Det är nu dags för månadens dos av avvikande analyser.

1. Vänsterpartiets demokratiska (?) metoder

2. Alf Svensson undrar när fusket med sjukpenningen startade

3. Kampen mot det politiskt korrekta!

4. Ingvar Carlssons nya bok

5. Strykpojken Leif Pagrotsky och matriarken Margareta Winberg

6. Radiointervju om feminism

7. Patriarkatets existens

1. Vänsterpartiets demokratiska (?) metoder

Lars Bäckström säger något intressant i DN 18/9. Han anser att det är bättre att ta bort den tredje sjuklöneveckan än att sänka bolagsskatten som redan är en av de lägsta i Europa. Näringslivet har inte ens bett om det. Jag håller här med Vänsterpartiets prioriteringar. Problemet är dock att Lars B. betraktar en sänkning av bolagsskatten som skattedumpning och därmed nyliberalism (snacka om ett missbrukat ord). Som exempel för sitt resonemang tar han upp Italien och Frankrike som har sänkt skatten för att höja sysselsättningen. Detta har lett till att de inte klarar av att leva upp till stabilitetspakten. Men vänta nu… Det var ju eurons fel att Frankrike och Italien inte klarar av stabilitetspakten. Det gäller att återanvända argumenten för flera frågor så att man får ett optimalt inflytande. Ohederligt visst, men jävligt effektivt!

Ett annat exempel på Vänsterpartiets fula metoder (på feministiska härskartekniker) är Ulla Hoffmans uttalanden om att Sverige inte bör leva upp till tillväxt- och stabilitetspakten trots att hon inte så sent som före EMU-valet förnekade att detta fanns på Vänsterpartiets agenda. Det gäller att agera taktiskt. Nu när valet är vunnet kan man erkänna sådant som skulle ha skadat nejsidan. Jonas Sjöstedt som var ärlig och hederlig före valet fick en uppläxning av matriarken Ulla för att han klart och tydligt deklarerade att Sverige inte ska vara med i EMU:s två första steg. Konstigt att Vänsterpartiet inte vill ha kvar den omkramade riksbanken som har skött sig så bra, till skillnad från ECB som har skött sig så dåligt. Att det teoretiskt skulle vara lättare att ta ett beslut om att göra riksbanken mindre självständig om vi inte är med i EMU förtar inte det faktum att riksbankens självständighet kommer att bevaras en lång tid framöver. Vilket parti, förutom vänsterdårarna, är för en hazardliknande ekonomisk politik? I EMU kan man förändra målet om alla medlemsländer är överens om detta. Skillnaden är minimal. Men vore det inte ärligt att tala om för väljarna vad man egentligen ville med ett nej? Ett nej är lika mycket ett val som ett ja.

Återstår att se om det inte kommer något krav på ett utträde ur EU snart. Något sådant var det ingen framträdande Vänsterpartist och Miljöpartist som vågade erkänna före folkomröstningen. Nationaldemokraterna har däremot varit tydliga från början till slut. Nationaldemokraterna vill att Sverige omedelbart drar sig ut ur EU. En mer hederlig inställning än det ambivalenta ställningstagande som Vänsterpartiet och miljöpartiet uppvisar.

Gudrun Schymans eskapader behöver jag inte ens gå in på...

2. Alf Svensson undrar när fusket med sjukpenningen startade

Alf Svensson undrar i sitt nyhetsbrev när fusket med sjukpenningen startade. Enligt Bosse Ringholm är det dags att ta itu med fusket i den statliga sjukförsäkringen. Det var just detta Alf Svensson vågade drista sig till före valet 2002. (Snacka om civilkurage!) Då, när det var så viktigt att vara politiskt korrekt, blev Alf Svensson påhoppad av alla utom Moderaterna. Nu är det knappt någon som kritiserar Ringholm, möjligtvis Vänsterpartiet och Miljöpartiet, lite tyst. Är det så som Alf Svensson misstänker i sitt nyhetsbrev att normen i Sverige är Socialdemokratin? Den som avviker från den normen har en enorm uppförsbacke att ta sig upp för. När Socialdemokratin säger att det inte finns något fusk finns det inget fusk. När partiet sedan slår fast att det finns fusk, då finns det fusk. Då är det ingen som protesterar. De borgerliga partiledare (läs Leijonborg och Olofsson) som kritiserade Kristdemokraterna före valet väljer nu att tiga. Varför? Inte ens borgarna kan se igenom socialistnormen utan anpassar sig istället till den. Någon ny regering, som Maud Olofsson har tjatat om under hela eurodebatten, verkar vara långt fram i tiden. Frågan är om den någonsin kommer. När borgarna har lärt sig att ta avstånd från socialdemokratin kan borgerligheten bli ett alternativ. Just nu är Folkpartiet och Centerpartiet Socialdemokraterna light. Och varför ska man rösta på kopiorna när det finns ett original?

3. Kampen mot det politiskt korrekta!

I tidigare nyhetsbrev har jag skrivit att det enda nyhetsbrev som finns att tillgå för den som är trött på den socialdemokratiska feministhegemonin (dvs. politisk korrekthet) är Nationaldemokraternas nyhetsbrev. Förvisso finns det flera nyhetsbrev såsom Contra, FAJAF och Flashback, men de är inte, av olika orsaker, lika tydliga i kritiken av den politiska normen. Contra är alltför konservativa, alltför upptagna av det förflutna och glömmer alltför oftast yttrandefrihetens värden. FAJAF är istället för extremliberal och verkar sträva efter att leverera politiskt inkorrekta nyheter om droger och eutanasi (vilket i sig är en viktig uppgift). Flashback är, i likhet med FAJAF, främst en leverantör av politiskt inkorrekta nyheter och åsikter (vilket i sig är bra) men lämnar de insiktsfulla analyserna därhän. Nu verkar det som att Alf Svensson kan sälla sig till denna skara av utmanare. Det återstår dock att se om detta håller i sig eller om det rinner ut i sanden (som vanligt bland de etablerade politikerna med undantag för Ian Wachtmeister). Bo Lundgren har i sina nyhetsbrev tangerat gränsen för att utmana den feministsocialistiska normen men har aldrig riktigt gått ut till offentligheten med detta. Andra friska alternativ är den avhoppade Centerpolitikern Dick Erixon som dock inte verkar kunna leva upp till sina löften om att kommunicera med den lilla människan. Han påminner mycket om Ian Wachtmeisters mod att utmana det politiskt korrekta men tenderar emellanåt, precis som Wachtmeister, att vara lite väl populistisk. Ett annat alternativ är frihetsfronten och fria moderata studentförbundet som dock är lite väl sekteristiska. Utmanarna till den feministsocialistiska normen är med andra ord lätt räknade.

Alf Svenssons nyhetsbrev
Bo Lundgrens nyhetsbrev
Contra
Fajaf
Flashback
Nationaldemokraterna
Dick Erixon
Frihetsfronten
Fria Moderata StudentFörbundet

4. Ingvar Carlssons nya bok

I Ingvar Carlssons nya bok får Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink skulden för att Socialdemokraterna sabbade Sveriges ekonomi. De som försökte rädda Sverige och hålla igen på utgifterna är alltså de som är skyldiga. Att det var Kjell-Olof Feldt som avreglerade marknaden gör att Ingvar Carlsson kan skylla på Feldt och marknaden istället för på sin egen oduglighet. Det finns förvisso inget värde i att gräva ned sig i historien och käbbla om vems fel det var att vi har det som vi har det. Däremot kan det vara bra att lära sig av historien. Den som vill göra det bör bojkotta Ingvar Carlssons bok och istället fokusera på Kjell-Olof Feldts "Alla dessa dagar…". Kjell-Olof Feldt måste vara en av de bästa Socialdemokraterna genom tiderna.

En gemensam fördel för båda böcker är att de inte ens låtsas att det är borgarnas fel att sossarna har klantat till det.

4. Strykpojken Leif Pagrotsky och matriarken Margareta Winberg

Återigen har matriarkatet visat upp sitt fula tryne. När folket röstade fel enligt expertisen (och enligt mig, men med den skillnaden att jag inte beskriver de som röstat nej som fördomsfulla och okunniga bonnläppar som röstar om glesbygdspolitik istället för om euron) startade spekulationerna om vilka som kan sitta kvar i regeringen. Då Leif Pagrotsky är man vill regeringen gärna göra sig av med honom så att kvinnorna även i fortsättningen kan förtrycka alla män. Margareta Winberg som också pläderade för ett nej har det inte spekulerats lika mycket om. Ingen part har, givetvis av självbevarelsedrift, krävt att Winberg ska avgå. Nej, det är bara Pagrotsky som ska göra det. Jävla matriarkat!

Att Leif Pagrotsky sträckte fram hakan och gjorde sin stämma hörd har inget med saken att göra. Givetvis är det kvinnorna som konspirerar mot männen. Ni kvinnor som läser mitt nyhetsbrev: Glöm inte nästa matriarkatsmöte om två månader.

Skämt å sido, Pagrotsky måste få stanna kvar i regeringen. Han är bra för att vara socialdemokrat. Att han röstade nej är inget argument för att avsätta honom. Då Socialdemokraterna försatte sig i den sits som de gjorde får de helt enkelt ta smällen av att regeringsledamöter tycker olika i en viktig fråga. Jag skulle dock önska att någon annan tog över Pagrotskys ministerpost eftersom han är föga intresserad av ett gott företagsklimat. Fast vilken sosse är det?

5. Radiointervju om feminism

Jag har blivit intervjuad av en gymnasielev i Malmö angående min inställning till feminism. Jag var väldigt nervös före intervjun men den gick rätt så bra. Vissa blackouter stötte jag dock på men då vi inte körde intervjun live så kan man klippa och klistra lite. Det var roligt att tänja på gränserna lite, jag är väldigt blyg så det är skönt att man vågar satsa lite. Detta var min första radiointervju. Täckningen är förvisso enbart Malmöområdet, så mina ord får väl inte alltför stor betydelse, men kanske kan jag påverka någon. Träning ger färdighet!

För att läsa mina åsikter om feminism!

6. Patriarkatets existens

I Sverige (och på många andra ställen) betraktas patriarkatets existens som en absolut sanning som varken får eller kan kritiseras. Den som kritiserar patriarkatet är per definition patriark och en patriark är ju enbart intresserad av att bevara sin makt, och de som vill bevara sin makt finns det ingen anledning att ta någon hänsyn till. Men faktum kvarstår! Ingen har bevisat att patriarkatet existerar. Ingen har identifierat all makt som män respektive kvinnor har och jämfört gruppernas makt och vanmakt. Inte förrän man har lyckats göra det kan man tala om att patriarkatet är ett faktum. Att man ska börja se till individens bästa är ju givetvis för mycket begärt. I dagens demokrati är det särintressen som styr, särskilt de feministiska.

I Sverige är det ovanligt med akademiker, journalister och författare som vågar tänka avvikande och gå emot den politiskt korrekta läran feminismen. Vi har några såsom Malin Siwe, Jan Guillou, Göran Skytte, Bo Rothstein, Marie Söderqvist och Birgitta Kurtén-Lindberg. Men de skrapar oftast enbart på ytan. Det krävs någon som vågar ifrågasätta feminismens fundament, dvs. patriarkatsteorin. En som gör det är amerikanen Warren Farrell som i sin bok "The myth of male power" visar att patriarkatet inte är möjligt. Han identifierar ett antal områden där män är vanmäktiga samt orättvist behandlade såsom inom krigsmakten, inom rättsväsendet och inom vårdnadstvister. Självmordsstatistik, missbruksstatistik samt förväntad livslängd är några exempel på att män inte är överordnade kvinnor samt att män inte förtrycker kvinnor som grupp. Det är heller inte så att kvinnor förtrycker män som grupp utan det är grupper av människor som förtrycker andra grupper av människor. De som diskrimineras är individer och inte kollektiv. Ett framtida projekt är att översätta Warren Farrells böcker till svenska så att även svenskar får tillgång till ett mer öppet informationsutbud.

Warren Farrells officiella hemsida!

Min recension av "The myth of male power"

Sprid gärna mitt nyhetsbrev till era vänner och bekanta!

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|