HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

FI går i ROKS fotspår!
 

2005-09-28

1. The art of fiction - Ayn Rand
2. FI:s manshatarsånger
3. Även FI drabbas av Michels oligarkilagar
4. Hot mot FI
5. Genusvetenskap har ingenting med vetenskap att göra
6. Döda män hyllas mer än kvinnor
7. Är kvinnor systematiskt underordnade män?
8. Avbyråkratisering - svartlista onödig byråkrati
9. Skandal i norska valet!
10. Folkpartiet kräver statliga ingrepp och förbud
11. LO kräver rätt partibok
12. Marx förespråkade våld
13. Målkonflikter i den ekonomiska politiken

1. The art of fiction - Ayn Rand

Har uppdaterat min sida om litteraturanalys!

Jag har studerat Aristoteles "Om diktkonsten" och Ayn Rands "The art of fiction" för att utveckla mitt författarskap.

Läs Aristoteles rekommendationer.

Enligt Aristoteles är diktarens viktigaste uppgift att efterbilda den mänskliga naturen. Ett drama, som både kan vara en tragedi och en komedi, ska utgå från mänskliga handlingar i första hand. Människors karaktärer kommer i andra hand. Dessutom bör en bra tragedi väcka medlidande och fruktan.

Läs Ayn Rands rekommendationer.

Ayn Rand som är den filosof i modern tid som på allvar har fört fram den aristoteliska traditionen går även inom litteraturanalysen i Aristoteles fotspår, även då Ayn Rand har utvecklat tankegångarna och skapat ett mer sammanhållet system. Ayn Rand ingår, enligt henne själv, i den romantiska traditionen då hon beskriver människor som de skulle kunna vara och inte enbart som de är just nu vilket är naturalismens och realismens främsta fokus. Ayn Rand anser dock att realismen är viktig på så sätt att det är viktigt att utgå från det som existerar men att detta inte betyder att det alltid kommer att se ut som det gör idag. I "The art of fiction" beskriver Ayn Rand hur processen att skriva en bra roman går till. Som hjälpmedel använder hon exempel och citat från sina egna böcker samt andra författares verk såsom Victor Hugos.

Jag har också skrivit om några litterära genrer:

Franskklassicismen

Naturalismen

Absurdismen

Brechts episka teater

Expressionismen

Jag har slutligen skrivit två recensioner:

"Candide" av F De Voltaire(scrolla)

"Älskade barn" av Marianne Fredriksson(scrolla)

2. FI:s manshatarsånger

På kongressen i Örebro lät Feministiskt Initiativ Radical Cheerleaders sjunga en manshatande sång om att slita män i stycken.

Läs sångtexten på Fredrick Federleys blog.

Du kan läsa några apologetiska kommentarer här.

Johan Norberg har först hänvisat till en länk där Radical Cheerleaders skriker ut sitt manshat men sedan skriver han en rättelse.

Han påstår sig ha fått bakgrunden till texten som om texten inte ska stå som en självständig enhet. Som om texten blir bättre om man vet bakgrunden till den. Detta är en postmodern teori som relativiserar allt. Bakgrunden är i allafall att sången skrevs om en väninna som blivit våldtagen. Och när hon skrek efter hjälp blev hon våldtagen av en annan man. Visst är det då förståeligt att kvinnan som våldtogs och väninnan känner ett agg mot förövarna. Det skulle jag också göra. Men om man läser texten är det inte riktat mot två män utan mot män:
"SNUBBE GUBBE JÄVLA MAN
FÖRSTÖR VÅR VÄRLD HELT UTAN SKAM
VÅLDTAR, KRIGAR, SLÅSS OCH FÖRSTÖR"

Eller menar de att dessa två män har åstadkommit detta? Knappast. Visst är texten skriven i ental (trots att de var två) men givetvis åsyftas män som grupp och inget annat. Det är tröttsamt med alla fåniga och patetiska bortförklaringar. Och om nu bakgrunden är denna, varför ska man då sjunga denna sång på en kongress? Jo, av samma orsak som Sverigedemokraterna kan tänkas vilja lyssna på sånger om invandrare som våldtar svenska flickor. Det existerar nämligen elaka individer som kommit till Sverige från andra länder som våldtar kvinnor. Därmed är det alltså förståeligt och legitimt att få hata lite invandrare.

Om jag har förstått logiken rätt så skulle jag, om jag blev våldtagen av en jude, ha rätt att skriva en antisemitisk sång för då kan alla förstå mig. Om något snille kan bevisa att Hitler blev våldtagen av en jude kan man förstå att Hitler mördade 6 miljoner judar. Det här med att förstå verkar lite oroväckande. Förstå verkar vara något som upplöser alla moraliska principer.

Johan Norberg visar än en gång att han saknar karaktär och resonerar ungefär som apologetiska kommunister som försöker förstå Saddam Hussein och Stalin. Det finns inget att förstå. Hat är hat och ska behandlas på samma sätt. (Visst kan man förstå olika människor, men det får aldrig ändra de moraliska slutsatserna. Fel är alltid fel.).

Läs om Johan Norbergs tidigare fadäser inom feminismens träskmarker.

Johan Norberg har dock nyanserat sin tidigare förståelse även om det inte är mycket till nyansering.

3. Även FI drabbas av Michels oligarkilagar

Vissa kritiker av FI anser att partiet bevisar att kvinnor inte kan hålla ihop och att det bara blir hönshus när de försöker organisera sig. Detta är givetvis en ytlig betraktelse och det spelar direkt FI i händerna. Schyman har redan utnyttjat detta i sina konspirationsteorier. Förvisso börjar FI likna de vänsterextrema sekterna som klöv sig själva på grund av petitessfrågor såsom om Lenin eller Mao var de bästa kommunisterna. Jag ser inte detta som en könsfråga utan som en ideologisk fråga. Vissa ideologer är mindre toleranta än andra. Exempel på sådana är vänsterextremister, feminister och nationalister.

Min tolkningsram är främst Robert Michels teori om att organisationer förr eller senare alltid utvecklas till en oligarki, en maktkoncentration. Oavsett kön och oavsett snack om horisontell och icke-hierarkisk organisation. En organisation måste alltid styras och ledas och detta faktum bygger in en oligarkisk mekanism i alla organisationer. Jag märkte detta på Centerpartiets senaste stämma där avvikande tankegångar avstyrdes genom ignorans från partistyrelsen, grupptryck och odemokratiska metoder såsom beslut via acklamation.

Michels oligarkilag blir väldigt tydlig i följande beskrivning av FI:s årsmöte.

4. Hot mot FI

Några galningar har mordhotat medlemmar av FI:s styrelse, främst manshaterskan Tiina Rosenberg. Hot är aldrig legitimt, något som vänstern borde lära sig. Problemet med fokuseringen på hot mot politiker är att ingen bryr sig om politikernas hot mot medborgarna. Politiker anser sig ha rätten att styra och ställa och jävlas med folk hur mycket som helst. Men man får inte reagera på detta hot genom att skälla ut skitstövlarna för då betraktas det som hot. Att politiker hotar mig varje dag verkar man inte bry sig i. Straffa de som hotar politiker men ge fan i oss som är oskyldiga!!!!

Dessutom är dessa hotfulla personer en belastning för feministkritiker och en tillgång för feminister. Nu kan feministerna göra sig själva till martyrer, precis det som sverigedemokrater eftersträvar, och därmed vinna sympatier. Vi måste inse faran i detta!

5. Genusvetenskap har ingenting med vetenskap att göra

Susanna Hakelius Popova har granskat tio avhandlingar inom genusvetenskap och kritiken är inte nådig. Grunden till hela problemet är att genusvetenskapen utgår från det som ska bevisas, dvs. könsmaktsstrukturen. Begreppet är heller inte tydligt definierad. Vänsterpartisten (vägval vänster) Ann-Marie Morhed, föreståndare för nationella sekretariatet för genusvetenskap, som var inbjuden till en diskussion av Timbro svarade Popova med att det inte behövs någon definition därför att begreppet är allmänt vedertaget. Allmänt vedertaget? Okey, om judekonspirationsteorin är allmänt vedertagen behöver man inte definiera begreppet. Bra jobbat! Om ett begrepp ska vara allmänt vedertaget borde det minsta kravet vara att det är tydligt definierat.

Ett ytterligare problem med avhandlingarna är att de flesta utgår från den postmoderna teoribildningen som i korthet går ut på att ingen sanning existerar och ingen vetenskap är möjlig. Varför då slösa resurser på att forska?

Läs Maria Abrahamssons ledare "Inte att förväxla med vetenskap".

Läs Susanna Hakelius Popovas granskning av genusvetenskapen - "Viljan att flyta nedströms".

Anne-Marie Morhed försvarar sig med att de tio avhandlingar som Popova granskat inte är framlagda inom ämnet Genusvetenskap.

Då måste man fråga sig varför avhandlingarna utgår från genusvetenskapliga teorier, vilket faktiskt är själva poängen med Popovas studie. Om forskningen formellt rubriceras under en viss disciplin gör detsamma. Eller hur förklarar Morhed att Nationella Sekretariatet för genusvetenskap listar dessa avhandlingar på sin hemsida om de inte är just genusvetenskapliga. Jag har inte sett någon renodlad avhandling i nationalekonomi på sekretariatets hemsida. De avhandlingar i nationalekonomi som tas upp på sidan är sådana som utgår från ett genusperspektiv. Vilket ju är naturligt! Så vart vill då Morhed komma med detta? Är det ett försök att blanda bort korten? Det är inte första gången genusvetare försöker sig på det.

6. Döda män hyllas mer än kvinnor

Som ett tydligt exempel på det Susanna Popova har visat i sin rapport hänvisar jag till Genus nr. 3-2005 där Fatima Grönblad skriver om Gunilla Byrmans studie av dagstidningarnas familjesidor som visar att män och kvinnor framställs olika. Studiens resultat visar att män får större utrymme på familjesidorna och att mäns minnesord liknar meritlistor där utbildning och arbete är mycket framträdande medan kvinnors minnesord främst handlar om inre egenskaper och relationer. Som vanligt drar genusvetenskapen slutsatsen att det är synd om kvinnor och att kvinnor kommer i skymundan. Kvantiteten är här viktigare än kvaliteten eftersom spaltutrymmet ger bättre resultat utifrån en genusvetares glasögon än en innehållsanalys. Vad är det för en människosyn där man värderar män främst utifrån utbildning och arbete och inte utifrån inre egenskaper? Visst är utbildning och arbete viktigt men det kan väl ändå inte vara det främsta värdet hos en människa? Eller? Om det fanns en konkurrens inom forskningens värld skulle man kunna dra slutsatsen att kvinnor betraktas mer som människor och män mer som försörjningsrobotar. Men dras några sådana slutsatser? Nej, slutsatsen är att kvinnor osynliggörs eftersom kvinnors meritlistor inte publiceras på familjesidorna lika ofta som männens.

Rubriken till artikeln är förövrigt "Döda män hyllas mer än kvinnor" vilket faktiskt kan tolkas på mer än ett sätt.

7. Är kvinnor systematiskt underordnade män?

Tankesmedjan Captus har skrivit en kritisk rapport om Feministiskt Initiativ.

Rapporten "Är kvinnor systematiskt underordnade män?" är bra skriven, även då det finns ett antal irriterande felstavningar, och är intressant, även om den är något ytlig. Men den är dock bra för att locka noviser till läsning.

En sak som oroar mig är att rapportförfattaren, tillsammans med många andra, betraktar Fi (precis som man betraktar ROKS) som en extremversion av feminismen som om resten av feminismen är godtagbar. Men FI och ROKS drar bara ut feminismens logiska principer till sin spets. Det är feminismens ideologiska grund som är farlig och inte de mest extrema uttrycken.

Captus rapport utgår i allafall från patriarkatsteorin och bemöter och motbevisar påståendet att män tjänar mer än kvinnor.

En parallell dras också mellan patriarkatet och en kartellbildning. Det är lika troligt att ett patriarkat skulle överleva som att en kartellbildning skulle överleva på lång sikt.

Slutligen fastslår rapportförfattaren det självklara att det är den som anklagar som ska stå med bevisbördan. Den som påstår att patriarkatet och könsmaktsstrukturerna existerar måste också bevisa detta och då räcker det inte med svävande påståenden om att strukturerna är osynliga.

8. Avbyråkratisering - svartlista onödig byråkrati

Moderaten Anders Hall föreslår att Allians för Sverige ska göra som Venstre i Danmark gjorde inför sitt senaste segerval. Venstre svartlistade all onödig byråkrati som partiet lovade att avskaffa under den kommande mandatperioden. Detta borde vara ett minimikrav för Allians för Sverige!

Läs Anders Halls artikel "Dags för en rejäl avbyråkratisering".

9. Skandal i norska valet!

I Norge vann socialisterna och senterpartiet valet trots att de bara fick 47,9% av rösterna jämfört med borgarna som fick 48,9%. I mandat fick vänstern 88 och borgarna 81. De borgerliga partierna fick 22 507 fler röster än vänsteralliansen. Upprörande va? Inte särskilt. Det här sker oftare än vad man tror, främst på grund av majoritetsvalsystem eller olika indelningar av valkretsar eller olika effekter av valspärrar. I Norge går man inte enbart efter folkmängd i valkretsarna utan också efter ytan vilket kan ge ett konstigt valresultat.

Jag antar att ni kommer ihåg det amerikanska valet 2000 då Al Gore fick 500 000 fler röster än George W. Bush men färre elektorer (som väljer presidenten) på grund av majoritetsvalsystemet. Med tanke på de båda ländernas befolkning är dessa siffror ungefär lika allvarliga.

Studera valresultatet i Norge.

Läs om röstfördelningen här.

Läs om det som hände i det amerikanska valet 2000.

Och här.

Har ni läst något om detta i några svenska tidningar? Jag har då inte gjort det. Ni får gärna skicka en länk till mig om ni har sett till någon artikel som tagit upp detta.

10. Folkpartiet kräver statliga ingrepp och förbud

Jan Björklund och Folkpartiet socialisterna vill förbjuda skolor att anställa obehöriga lärare trots att det inte finns några otvetydiga vetenskapliga belägg för att obehöriga lärare är sämre. (Det finns dock studier som visar på ett visst samband mellan behörighet och kvalitet men det finns även studier som inte visar några samband.) Det är inte formell utbildning som avgör utan personlighet, pedagogisk talang och erfarenheter. Men i Björklunds värld är det bara lärarförbundets krav som gäller. Här har vi ännu ett exempel på att Folkpartiet inte skiljer sig från andra partier. Många folkpartister påstår att Folkpartiet är det enda parti som är renodlat ideologiska och som inte har uppstått ur ett särintresse. Här är det tydligt att Folkpartiet drivs av lärarnas särintressen. (Och tidigare drevs Folkpartiet också av nykteristernas intressen men dessa har nog Kristdemokraterna övertagit). På grund av Folkpartiets nära kontakter med lärarna vill Folkpartiet återinföra skråsystemet som var ett tydligt kännetecken för 1800-talets konservatism. Om detta är högern då vill jag inte vara höger.

Läs Björklunds socialistiska förslag om statliga ingrepp och förbud.

Det roliga är att Björklund samtidigt hyllar friskolor, men om man inte tillåter olika alternativ är det väl meningslöst med friskolor. Låt föräldrar och barn själva bestämma vad som är en bra skolgång och låt framförallt skolorna ta ansvar för slutresultatet. Låt också kommuner och skolor få driva sina skolor som de vill i kombination med ett ökat konkurrenstryck. Ge inte kommunerna rätt att stoppa etableringar av friskolor. Men Björklund och Folkpartiet vill som vanligt centralisera makten till staten.

När Björklund förespråkar friskolor hänvisar han till skolverkets rapport, som tidigare drogs in på grund av politiskt felaktiga slutsatser, men glömmer att nämna att samma rapport visar att det inte finns något samband mellan behöriga lärare och kvaliteten på undervisningen (effektiviteten). Vad utbildningsminister Ibrahim Baylan väljer att betona ur rapporten behöver jag väl inte ens nämna. Det är väl det här som kallas för selektivt urval.

Läs om Jan Björklunds åsikter i friskolefrågan.

Thomas Idergard förstår i artikeln "Hellre lämplig än behörig" det absurda i Björklunds förslag.

Läs om den nya versionen av rapporten.

Läs rapporten som nu heter "Att mäta effektivitet".

Skolverkets generaldirektör Per Thullberg anser det inte ens mödan värt att försöka mäta effektiviteten i skolan. Och det förstår jag det, om det inte spelar någon roll vad man kommer fram till, utan det är det politiskt korrekta som styr kan man lika gärna spara in ett par miljoner genom att skippa forskning om verksamheterna. Dessutom försvårar skolsystemets konstruktion en bra forskning om skolornas effektivitet då elevernas kunskaper testas alltför sällan i nationella prov.

Läs min artikel i Contra om rapporten som tidigare drogs in på grund av politiskt felaktiga slutsatser.

Ibrahim Baylan blev förresten prickad i KU för myndighetsstyrning.

11. LO kräver rätt partibok

Jag har tidigare skrivit om hur politiserat LO och fackförbunden är i Sverige. Borgerliga väljare har egentligen ingenting att hämta hos LO, men för att erhålla en någorlunda trygghet i den fackliga gemenskapen och med rådgivning känner många borgerliga sig tvingade att gå med i facket. Personligen kommer jag aldrig att gå med i ett fackförbund som inte är politiskt obundet.

I Kristdemokraten nr. 37 kan man läsa om kristdemokraten Sakarias Winberg som blev uppsagd av LO för att han skrivit en regeringskritisk insändare. Kommer detta privilegium även gälla privata företag? Ska företagen få säga upp folk på grund av politiska åsikter? Personligen tycker jag det eftersom företagen ska styras av ägarna och inte av någon annan. De anställda ska vara anställda och inte adopterade. Men fackförbund ska inte få göra det av två skäl; 1. det är dubbelmoral då fackförbunden protesterar när privata företag agerar på samma sätt och 2. fackförbund ska vara politiskt obundna och fungera som en serviceinrättning och inte som en maffiamob. (Glöm heller inte att en fri konkurrens omöjliggör diskriminering på lång sikt.)

Kjell Andersson på LO-distriktet i Gävleborg talade öppet om att Sakarias Winberg inte hade fått någon anställning om han tidigare hade talat om sin partitillhörighet.

I kommunalarbetaren nr. 15 hittar jag ännu ett exempel på hur fackligt aktiva ser på sitt uppdrag. Helt öppet redovisar Dan Gabrielsson som är facklig-politisk samordnare för Kommunal i Skaraborg hur en fyrstegsraket, där folket ska "utbildas" i hur hemsk högern är, ska kunna besegra borgarna i valet 2006.

Fler exempel kommer tas upp i senare nyhetsbrev.

12. Marx förespråkade våld

Jag har plöjt igenom Marx "kommunistiska manifestet" och vill med dessa citat understryka Marx ideologiska ståndpunkter och våldsdyrkan.

Här finns något som kommunisterna och övriga vänstern borde ta lärdom av när det gäller globalisering:

"Bourgeoisien har genom sin exploatering av världsmarknaden gestaltat alla länders produktion och konsumtion kosmopolitiskt. Hon har till reaktionens sorg undanryckt industrin dess nationella grund. De urgamla nationella industrierna har förintats och förintas dagligen." (s.15)

"I den gamla lokala och nationella självtillräcklighetens och avsöndringens ställe träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigberoende nationerna emellan." (s.15)

Ett argument som känns igen i feministiska kretsar:

"Era idéer är själva produkter av de borgerliga egendoms- och produktionsförhållandena, liksom Er rätt endast är Er klass´ vilja, som upphöjts till lag, en vilja, vars innehåll är givet i de materiella livsvillkoren för Er klass". (s. 29)

Några citat som tydligt visar att Marx uppmanade till våld:

"Proletariatet ska begagna sin politiska makt för att så småningom undanrycka bourgeoisien allt kapital, centralisera alla produktionsmedel i statens, dvs. i det till härskande klass blivna proletariatets händer samt fortast möjligt föröka massan av produktionskrafter. Det är naturligt, att detta att börja med endast kan ske medelst despotiska ingrepp i egendomsrätten och de borgerliga produktionsförhållandena, genom åtgärder således, som tycks ekonomiskt otillräckliga och ohållbara, men som under rörelsens lopp ska verka utöver sig själva och bli oundvikliga medel till en revolution av hela produktionssystemet" (s. 33)

"De förkastar därför varje politisk, i synnerhet varje revolutionär rörelse, de vill nå sitt mål på fredlig väg och söker banbryta för det nya samhällsevangeliet genom smärre, naturligtvis felslående experiment och genom exemplets makt." (s. 43)

"Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål endast kan nås genom våldsam omstörtning av hela den nuvarande samhällsordningen. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution." (s. 46)

Min gymnasielärare lyckades lura i mig att Marx aldrig förespråkade våld. Trams! Behöver inte behöriga lärare ens läsa Marx innan de "lär" ut Marx lära?

Manifestet 1848 - 1998 - Kommunistiska manifestet med kommentarer och analyser av 14 forskare och samhällsdebattörer, atlas, 1998.

Vi bör påminna oss om vad Lars Ohly säger om denna bok.

13. Målkonflikter i den ekonomiska politiken

Den här artikeln har varit publicerad i Contras nyhetsbrev som ett svar på en fråga om ekonomiska konfliktytor.

Fråga: Sedan 1970- talet har den svenska ekonomiska utvecklingen präglats av konflikter mellan tillväxt, stabilitet och fördelningspolitiska mål. Hur förklarar ni kortfattat vad som menas med dessa mål? Hur har dessa konflikter uppstått? Vilka lösningar har föreslagits för att undanröja dessa målkonflikter?

Svar: Tillväxt definieras som den årliga ökningen av landets produktion, dvs. BruttoNationalProdukten (BNP). För att produktionen i ett land ska växa måste antingen fler människor arbeta, varje arbetare arbeta mer eller nya teknologier, nya maskiner eller nya idéer mm. tillföras ekonomin. För att uppnå detta måste det dels finnas en arbetsmoral och dels en dynamik på marknaden. Nya idéer och arbetsmetoder måste testas och någon/några måste uppfinna nya maskiner eller annan teknologi. Då det är omöjligt att på förhand veta vem eller vilka som sitter inne med en bra affärsidé, en innovation, bra kompetens, nya idéer mm. är det viktigt att ha så få etableringshinder och så lite centralstyrning som möjligt. Exempel på etableringshinder är skatter, regleringar, tillståndsgivning och tullar. Dessa faktorer minskar också motivationen hos människor att starta något eget eller på något annat sätt förverkliga sina idéer.

I viss mån är stabilitet viktigt på en dynamisk marknad och det gäller tydliga och gemensamma spelregler såsom äganderätt, avtalsfrihet och kontraktsrätt, näringsfrihet samt en stabil konstitution som slår vakt om individens rättigheter och som inte går att ändra med ett enkelt majoritetsbeslut. Det är viktigt för alla aktörer att reglerna är förutsebara och att konsekvenserna av ens handlingar är tydliga. Det är vidare viktigt att reglerna garanteras av ett stabilt och okorrupt rättssystem.

Den stabilitet som kan komma att skada tillväxten är statliga interventioner som syftar till att bevara en viss samhällsstruktur. Ett exempel på det är Sveriges regionalpolitik, EUs jordbrukspolitik och de misslyckade försöken att bevara den svenska varvs- och stålindustrin på 1970-talet. Alltför många och alltför rigida regleringar kan tolkas som stabilitet av politiker och andra grupperingar men leder i själva verket till stagnation. Alltför mycket byråkrati och alltför mycket centralstyrning och centralplanering leder också till att dynamiken och därmed tillväxten hotas. Alltför starka fackföreningar och alltför generösa kollektivavtal med alltför höga löner likaså.

De fördelningspolitiska målen handlar främst om att minimera (eller helt överbrygga) klyftorna i samhället för att därmed uppnå målet jämlikhet. Tanken är att de rika ska ge pengar till de fattiga. Det handlar också om att fördela resurser över tiden. När du ligger i vaggan ska du få stöd via föräldraförsäkringen, subventioner till förskolor mm. och tiden inför graven ska staten garantera din pension och din äldreomsorg mm. Och däremellan ska du tjäna pengar och bidra med resurser till staten och samhället för att försörja dem som inte kan arbeta av olika orsaker. Problemet med detta mål är att människor inte får behålla frukterna av sitt eget arbete och att alltför många blir alltför beroende av staten för sin försörjning. Motivation till att arbeta och starta eget och förverkliga nya idéer kan påverkas av detta. Vissa entreprenörer som lyckas med sina satsningar, högutbildade och förmögna flyttar ut ur landet för att undgå hög beskattning och andra obehagligheter vilket gör att kompetens (s.k. brain-drain) och kapital försvinner ut ur landet. Enligt siffror från Statistiska Centralbyrån fördes förra året 83 miljarder kronor av svenska hushålls sparande ut ur Sverige. Hur mycket kompetens som försvinner varje år är omöjligt att räkna på. Men tänk bara på Ingvar Kamprad så förstår du vad det hela kan betyda.

Många vänsterdebattörer förespråkar högre beskattningsprocent för högre inkomster, ett s k progressivt skattesystem. I Sverige har vi ett sådant system och den skatt som gör systemet progressivt är den s k värnskatten och den statliga inkomstskatten. Det antas felaktigt att man kan få in mer pengar till statskassan genom att höja skatterna för de rika. Att detta inte går beror dels på att många förmögna tar ut sitt kapital ur landet (vilket påverkar landets välstånd och framförallt de fattigas välstånd) och dels därför att de rika är för få för att man ska kunna få ut tillräckligt för att staten ska kunna göra det som önskas. Därför har det blivit så att låg- och medelinkomsttagare är en av de högst beskattade i världen (detta gäller i och för sig även höginkomsttagare).

En utväg ur det hela är att satsa på mer privata försäkringar och att rulla tillbaka staten som antingen enbart ska garantera kärnverksamheter såsom försvar, polis och rättsväsendet eller som ska erbjuda förutom kärnverksamheter också en grundtrygghet lika för alla. Med tanke på att 80 % av all skatt som den genomsnittliga skattebetalaren betalar in till staten går till en själv borde inte detta vara något problem. Omfördelningen skulle till och med kunna bli större genom rejäla skattesänkningar vilket medför att målkonflikten mellan tillväxt och fördelningspolitik upphör att gälla. Andra nödvändiga reformer är som jag nämnt tidigare avregleringar, en stabil konstitution och mindre byråkrati.

En annan lösning är att blunda för målkonflikterna vilket är dagens svenska lösning. En ytterligare lösning är att först tillåta att marknadens dynamik får spelrum och att globaliseringens effekter får slå igenom fullt ut och sedan försöka kompensera den oro som detta medför och dämpa effekterna av dito genom stabila familjer, en levande kultur och ett starkt civilt samhälle där människor frivilligt hjälper varandra.

Det är också tänkbart att försöka finna en pay-off eller en sorts jämvikt mellan de tre konfliktmålen. Exakt hur denna jämvikt skulle kunna se ut har jag, och experter överhuvudtaget, svårt att i detalj svara på.

Prenumera på Veckans contra här.

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|