HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Thorbjörn Fälldin behöver uppvärderas!
 

2006-04-30

1. Politiska test – Jag är libertarian och moderat?
2. Ungdomsavtal och plusjobb
3. Facket – skolgårdens mobbare
4. Thorbjörn Fälldin – 80 år
5. Nozicks upplevelsemaskin
6. Magasinet Neo – Det ser mörkt ut
7. Svensk Tidskrift – De gamla moderaterna
8. Länktips – Lars Nyborg, näringslivets mediainstitut, kulturrevolution och kampanjsidor
9. Klimatförändringar
10. Kristdemokraterna är emot yttrandefriheten
11. S-moral inte lägre än alliansens
12. Socialdemokraternas naziinfluenser
13. Nytt på feministfronten

1. Politiska test – Jag är libertarian och moderat?

Enligt ett politiskt test är jag en libertarian, dvs. en nyliberal. Testet bygger dock på alltför mycket antingen-eller-tänk. I de ekonomiska frågorna skulle jag till exempel ha velat kryssa för en statlig grundtrygghet. Jag fick istället kryssa för "maybe" på frågan: "Let people control their own retirement; privatize Social Security" och "Replace government welfare with private charity"

Gör testet du med!

Det är knappt jag vågar presentera mitt resultat av Aftonbladets valtest 2006.

Resultatet är som följer:
Moderaterna: 92 %
Folkpartiet: 89 %
Kristdemokraterna: 83 %
Centerpartiet: 80 %
Socialdemokraterna: 16 %
Miljöpartiet: 6 %
Vänsterpartiet: 0 %

Det sistnämnda partiets placering är jag väldigt nöjd över. Men jag har svårt att uppskatta de två partier som toppar min lista.

Göteborgsposten erbjuder oss en valkompass.

Resultatet blir inte bättre här:
Moderaterna: 81 %
Folkpartiet: 66 %
Centerpartiet: 64 %
Kristdemokraterna: 63 %
Socialdemokraterna: 23 %
Miljöpartiet: 15 %
Vänsterpartiet: 8 %

På riksdagsval.se finner jag följande partitest.

Resultatet:
Moderaterna: 70 %
Centerpartiet: 60 %
Folkpartiet: 60 %
Kristdemokraterna: 60 %
Socialdemokraterna: 20 %
Vänsterpartiet: 10 %
Miljöpartiet: 0 %

Jag noterar att jag systematiskt värderar Socialdemokraterna högre än Miljöpartiet vilket jag har lite svårt att hålla med om. Men jag antar att det handlar om Miljöpartiets orealistiska förslag som slår igenom och Socialdemokraternas maktkorruption som inte slår igenom i undersökningen. Att Vänsterpartiet får en bättre position än Miljöpartiet kan helt enkelt inte stämma. Det räcker för att jag ska slå fast att denna undersökning är den sämsta av dem alla.

Läs gärna mer om tidigare undersökningar.

2. Ungdomsavtal och plusjobb

Diskussionen om ungdomsavtal fortsätter. Läs samma rubrik i föregående nyhetsbrev.

Har skrivit en insändare i Dalademokraten där jag jämför plusjobb och ungdomsavtal.

Som ni ser är denna jämförelse knappast till Socialdemokraternas fördel. Att socialdemokrater och vänsterpartister har mage att attackera Centerpartiets ungdomsavtal när deras egna förslag om plusjobb erbjuder ännu sämre anställningstrygghet är mycket anmärkningsvärt.

I Danmark ger lägre anställningsskydd mer jobb.

Systemet kallas för flexicurity eftersom man har kombinerat flexibilitet på arbetsmarknaden med trygghet i försäkringssystemen. Många snäpp bättre än i Sverige där man inte har flexibilitet på arbetsmarknaden trots generösa bidragssystem.

Federley har skrivit en artikel i Göteborgsposten om att Sveriges television har tillåtit en tidigare partianknuten syndikalist få delta i Toppkandidaterna trots att en tidigare SSU-ansluten inte fick det. Inte nog med det. Syndikalisten Petter vann tävlingen och fick 250 000 kronor som han fick fördela efter eget tyckte. 100 000 kr. gick till syndikalisterna som startat projektet "Det osynliga partiet" som ligger bakom attackerna på Centerpartiets lokaler i ett antal städer. Med andra ord har Sveriges television varit med och finansierat politiskt våld. Grattis fria televisionen! Ni har gjort det igen! Läs hela artikeln här!

3. Facket – skolgårdens mobbare

När jag närvarade på ett allmänt möte, kallat rådslag, i Avesta kommun slog det mig att många fackföreträdare påminner om skolgårdens mobbare. En person som närvarade på mötet var en av de många bullies eller mobbare som förpestade tillvaron under grundskoletiden. Det fick mig att inse det tydliga sambandet mellan fackförbund och mobbingtendenser. Eller vad sägs om fackförbundens historia av våld och hot om våld gentemot de personer som vägrade skriva under på fackförbundens syn på arbete och strejker? Eller vad sägs om fackförbundens avsikt att lyncha strejkbrytare i Ådalen? Eller vad sägs om fackförbundens grundläggande tro att de har rätt att förstöra andra människors egendom bara för att höja sina egna löner? Eller vad sägs om Vaxholmskonflikten där letter mobbades ut ur landet? Eller vad sägs om de 1,1 miljoner människor som står utanför arbetsmarknaden enbart för att de privilegierade, dvs. de med jobb, ska få behålla sina jobb oavsett vad som händer? Om detta inte är mobbing då vet jag inte vad som kan definieras som det. Att sedan tycka att det är konstigt att elever mobbar varandra på våra svenska skolgårdar är inget annat än hyckleri. Om inte vuxenvärlden kan stå över mobbingtendenser då kan de heller inte kräva att deras barn ska respektera andra människors värdighet och integritet.

4. Thorbjörn Fälldin – 80 år

Läs vad jag tidigare har skrivit om Fälldin.

För att hylla Fälldin som 80-åring vill jag rekommendera ett antal artiklar som handlar om honom och hans gärning.

Dick Erixon har samlat ett antal intressanta citat inför Fälldins 80-årsdag.

Inför Emu-valet 2004 var Fälldin till en början positiv men sedan valde han att rösta emot införandet av euro i Sverige: "Jag är förvånad över hur kategoriskt jasidan argumenterar trots att sakfrågan är så komplicerad. Att Tyskland, Frankrike, Italien och Portugal inte har lyckats uppfylla regelverkets krav ger oss verkligen anledning att tänka efter före."

Det är så jag idag ser på saken. Fälldin lyckades analysera läget mycket bättre än vad jag gjorde då. Jag trodde verkligen att Frankrike och Tyskland skulle hålla de avtal som de ingått, men historien visar att så icke blev fallet. Fälldin fick rätt. Jag antar att även jag drogs med i valvinden.

Läs mer här!

Carl Bildt skriver i Svensk Tidskrift om hur väl Gösta Bohman och Fälldin kom överens.

Gösta Bohmans förtroende för Fälldin vara närapå gränslös. Till skillnad från folkpartisterna, särskilt de yngre, ville Fälldin behandla Moderaterna som en jämställd part i regeringen. Fälldin fick därför medla mellan Per Ahlmark och Gösta Bohman och erbjuda folkpartisterna en ministerpost som enligt matematikens lagar borde ha varit Centerpartiets.

Lena Askling skriver i Aftonbladet om att Centerpartiet har återgått till det Fälldinska arvet (även om hon inte använder sig av den formuleringen).

"I dag är tonläget ett annat. Centern ingår i den borgerliga högern." Maud Olofsson förvaltar verkligen det fälldinska arvet!

Enligt Dagens Industri är Maud Olofssons och Centerpartiets nedtoning av kärnkraftsmotståndet uppbackat av Thorbjörn Fälldin.

Det är extra värt att notera att i den senaste kärnkraftsuppgörelsen har partierna varit så kloka att de avskaffat den destruktiva tankeförbudslagen mot att planera och konstruera nya reaktorer som av bland annat Chalmers och KTH har tolkats som forskningsfientligt.

Maud Olofsson citerar sin inspiratör Thorbjörn Fälldin vid en utfrågning hos företagarna.

Angående ungdomsavtal: "Man kan gå igenom livet med rena händer, eller så ser man till att få något uträttat."

Fälldin visar en förståelse för att ett parti inte har ett egenvärde: "Ett politiskt parti är inte, och får aldrig bli, ett självändamål. Det skall vara ett redskap för människor att i demokratisk samverkan påverka samhällsutvecklingen i den riktning som stakas ut i partiets program."

Och: "Vi måste veta vart vi är på väg och varför. Det kan krävas kurage, målmedvetenhet och envishet för att hålla kursen."

Läs Fälldins Högtidstal 1985 här!

I tidningen Fokus intervjuas Thorbjörn Fälldin inför sin födelsedag den 24 april.

I intervjun framgår det att Fälldin är nöjd med Fredrik Reinfeldts omdaning av Moderaterna. Jag kan till viss del förstå den känslan då Moderaterna tidigare var mindre valbara och agerade mer sekteristiskt och ansvarslöst, men att helt slänga värderingarna överbord för att överta makten är inte rätt väg att gå. Fälldin själv gjorde aldrig så. Han skyndade långsamt men han övergav aldrig det konsekventa idésystemet. Fälldin betonar också att det är det regeringsalternativ som är bäst under sista veckan som vinner.

DN uppmärksammar Fälldins åttioårsdag och nämner Fälldins starka hållning vid känsliga utrikespolitiska bedömningar.

HD skriver om att "Tredubbel statsminister fyller 80".

5. Nozicks upplevelsemaskin

I "Anarki, stat och utopi" beskriver Nozick ett tankeexperiment. Föreställ dig att det finns en upplevelsemaskin som du kan koppla upp dig till. Från denna maskin kan du utan någon som helst ansträngning förnimma känslor och upplevelser genom att förprogrammera den nämnda maskinen. Skulle du koppla upp dig till en sådan maskin om den existerade?

Nozicks svar är nej på grund av följande orsaker:
1. Vissa saker vill vi människor göra och inte bara uppleva.
2. Människan förlorar sin identitet och är enbart ett vara som förnimmer vissa upplevelser. Människan reduceras till en flytande klump i en vattenbehållare. Vilka egenskaper och karaktärer har en sådan entitet? (Om det nu ens är en entitet?).
3. Människan blir begränsad till en konstgjord värld som saknar kontakt med en djupare verklighet. Här kan man få en ledtråd till den principiella strid som uppstod främst under 1960-talet då vissa kategorier av människor, främst hippies, betraktade transcendentala droger som en väg till en verkligare verklighet än den som vi annars lever i. En uppfattning som påminner om den religiöses tro på en högre verklighet där Gud eller något omkringsvävande väsen är meningen med hela tillvaron. De mer konservativa, i hippienas ögon: tråkmånsarna, ansåg snarare att det droger kan åstadkomma är en konstgjord verklighet. I dag ser vi samma strid fast mellan postmoderna filosofer som inte litar på människans fem sinnen och människans logiska tänkande och de mer konservativa som litar på människans fem sinnen och förmåga att tänka logiskt. De konservativa tror på den objektiva verkligheten, att det vi ser är verkligt och inte produkten av blindhet eller en datormaskin.

Nozick ber sina läsare att bortse från praktiska problem med upplevelsemaskinen såsom vilka som ska underhålla och sköta maskinerna när alla är uppkopplade. I min värld handlar inte detta enbart om praktiska problem utan också om moraliska principer. Med vilken rätt förväntar man sig att andra ska sköta det praktiska åt en medan man är uppkopplad till en maskin? Vad är det för en moralstandard?

För att spinna vidare på detta problem. Hur ska man försörja sig? Kan maskinen lura biologin och naturen att kroppen är mätt och inte behöver någon föda? Kan kroppen leva på en lögn? Kan kroppen överleva på tron att kroppen har de vitaminer och kalorier som den behöver? Om maskinen inte klarar av detta måste några människor arbeta. Någon måste exempelvis sätta och ta upp potatis. Vem ska göra det när man kan välja att njuta via en maskin? Ska man låta den spontana ordningen lösa detta problem? Kommer människor att själva inse att de måste arbeta för att ha råd med föda och uppkoppling till maskinen? Eller måste en central makt i samhället göra upp ett schema för hur mycket varje person måste arbeta för att undvika parasitism?

Ett större problem är välståndet. Hur ska samhället bli bättre om incitament saknas att skapa något i verkligheten? Om nu allt kan upplevas i upplevelsemaskinen såsom känslan av att skriva en roman eller känslan av att ha uppfunnit något bra. Varför ska man då skriva den där romanen och uppfinna den där medicinen som vissa människor faktiskt kommer att behöva även när det finns en upplevelsemaskin? Förvisso kan man förutsätta att upplevelsemaskinen kan lura kroppen att tro att han eller hon inte har aids/hiv eller cancer. Men är kroppen inget annat än en plastisk massa som ändrar form så fort man sänder en signal från en del av kroppen till en annan? Återigen aktualiseras frågan om kroppen är verklig eller om den är fullständigt formbar.

Jag skulle inte koppla upp mig till en upplevelsemaskin av följande orsaker, som i mångt och mycket påminner om Nozicks anledningar:
1. Jag vill inte fuska. Jag vill leva i verkligheten. Känna det som jag förtjänar att känna.
2. Oftast är det vägen till målet som man njuter mest utav. Det är inte romanen i sig utan vägen dit som skapar tillfredsställelsen. Den känslan missar man om man enbart upplever känslan av att skriva romaner. Förvisso kan man programmera maskinen att lägga in känslor som människor får när de utsätts för hinder för att man därmed ska kunna njuta när man tagit sig över hindren. Men varför då inte uppleva hindren i verkligheten och se till att njuta av de segrar man lyckas åstadkomma. Är det så viktigt att man känner denna tillfredsställelse genom att skriva en roman eller vara bäst på att hoppa höjdhopp? Finns det inte möjligheter för alla människor, oavsett talanger, att uppleva tillfredsställelsen av att utvecklas över tiden?
3. Djupet försvinner i människors tankegångar. Varför tänka när man kan få allt gratis via en maskin. Människan blir, som Nozick skriver, en flytande klump i en vattenbehållare. Jag vill vara något mer än en plastisk hjärna som får allting gratis.

När jag läste om detta kunde jag inte låta bli att associera detta till en episod i "Liftarens guide till galaxen" där en av hjältarna, Ford Prefect, kopplar om några trådar i en flygande tefatsrobot så att roboten förnimmer en permanent känsla av välbehag. Robotens uppgift är att sköta säkerheten på företaget som ger ut "liftarens guide till galaxen" och för att få roboten att göra rätt saker har man dragit ledningar till ett känslocentrum som förnimmer välbehag när roboten gör rätt och obehag när roboten gör fel. Prefect kunde med några enkla omkopplingar erbjuda roboten ett permanent välbehag oavsett robotens situation. Därmed blev roboten ett enkelt redskap att styra, dvs. att få roboten att sluta övervaka huvudkontoret och istället hjälpa Prefect att fullfölja sina avsikter. Är det så människan ska vara?

För övrigt rekommenderar jag ett intressant inlägg på Annie Johanssons (CUF) blog om Robert Nozick och hans syn på fördelningspolitik.

6. Magasinet Neo – Det ser mörkt ut

I första numret av Neo var temat "Det ser ljust ut – och det har bara börjat" vilket du kan läsa om här.

I det andra numret av Neo är temat "Det ser mörkt ut – och det har bara börjat". Jag antar att detta är ett lustigt svar på den kritik som förts fram i ett antal tidningar om att redaktionen för tidningen Neo är för naivt optimistiska. Nu visar Neo att det fortfarande finns mörka moln i världen, något som även nämndes i det första numret. Men det var väl inte tillräckligt intressant att notera.

De artiklar som intresserade mig mest i det senaste numret är Karin Olssons upprop mot postmodernismens elitistiska synsätt. Michel Foucault och värderelativismen är förhoppningsvis på tillbakagång nu när alltfler börjar ställa krav på bättre resultat i skolan. Vi är äntligen på väg bort från flumskolan.

Tre artiklar, en av Kjell Albin Abrahamsson, en av Joanna Andreasson och en av Anna Kiefer, handlar om den svenska hemmablindheten. Särskilt inför valtider kan det vara bra att få lite perspektiv på det svenska samhällsklimatet. Ett exempel på en observation är Abrahamssons reflektion över att "den reflexiva verbformen "sjukskriva sig" torde vara unik för Sverige". Kiefer gör en jämförelse mellan Malaysia och Sverige där Malaysia blickar framåt och där Sverige blickar inåt. Sverige tar inte särskilt mycket intryck av omvärlden vilket är till Sveriges nackdel i den internationella konkurrensen.

Jag uppskattar också Peter Wennblads personliga berättelse om att anlita svart städhjälp där vanliga myter om offerstatus och utnyttjande avslöjas.

Men den absolut mest intressanta artikeln i det senaste numret är Sofia Nerbrands som handlar om hur den egyptiske ambassadören bjuder in Nerbrand till ett korsförhör efter att hon skrivit en kolumn i Svenska dagbladet. Kolumnen handlade om att man måste få skämta om islam. Fjorton ambassadörer tillrättavisade Nerbrand som stod upp för frihetens principer. I artikeln framgår att miljöpartisten Yvonne Ruwaida vill skärpa hetslagstiftningen så att muslimer slipper bli kränkta.

Det var också en befrielse att läsa om kulturkampen i Danmark där artikelförfattaren inte omedelbart låser fast sig i en bestämd position. Efter att Anders Fogh Rasmussen och Venstre bildat en koalitionsregering med Konservative Folkeparti 2001 påbörjades en diskursändring i den danska samhällsdebatten. Borgerliga värderingar såsom frihet, främst valfrihet, och dygder såsom arbetsmoral fick ett större utrymme i debatten. Målet var att bryta det vänsterradikala åsiktsmonopolet. Kulturradikalismen vill rasera alla system, alla auktoriteter oavsett bakgrund samt rasera all kultur, tradition och identitet. Detta projekt har danskarna sagt nej till. Förvisso har pendeln slagit för långt åt andra hållet då Dansk Folkeparti har ett stort inflytande på regeringen och lyckats få igenom ett antal suspekta förslag. Vi i Sverige bör ta detta som en varning på hur det kan gå om man inte agerar i tid, när man låter kulturradikaler som Massoud Kamali få förstöra allt som har med svenskheten att göra.

Mats Wiklund gör ett intressant jämförande reportage om Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Bildt talade om ett systemskifte medan Reinfeldt har gett pragmatismen ett ansikte. Reinfeldt tror inte på några ideologier utan vill enbart utgå från människors nuvarande vardag. Carl Bildt höll sig ofta på en strukturnivå och intresserade sig mer för teknologi, EU och internationella frågor.

Jag slås dock av likheterna mellan Bildt och Reinfeldt när det gäller tron på teknokrati och kalkyler. Både Bildt och Reinfeldt gjorde misstaget att inte koppla ideologi och sakpolitik till varandra. (Läs mer om detta under rubriken "Svensk tidskrift – De gamla moderaterna" angående Mattias Svenssons resonemang i Svensk tidskrift).

Carl Bildt kopplade inte de strukturella frågeställningarna och de abstrakta systemskiftestankarna till den vardagliga nivån medan Reinfeldt misslyckas med att utgå från en ideologisk kompass när han orienterar sig i människors vardag. Sedan har också Carl Bildts uppväxt under kalla krigets dagar och Reinfeldts prägling av tiden efter Sovjetunionens fall spelat en stor roll. Bildt ser fortfarande de internationella hoten medan Reinfeldt mer intresserar sig för de mer konkreta och inhemska frågorna.

Det paradoxala är att Bo Lundgren var den som kom närmast en hybrid mellan dessa två ansatser, men var också den partiledare som misslyckades kapitalt. Samtidigt har man glömt att försöka separera de radikala skatteförslagen och valstugedebatten. Givetvis fick de rasistiska utspelen betydelse för Moderaternas valresultat. Men det verkar de nya moderaterna inte låtsas om.

Avslutningsvis skriver PJ Anders Linder en intressant analys om borgerlig litteratur som konsekvent osynliggjorts under 1900-talet. Arbetarlitteraturen har dominerat och företagarens och innovatörens roller har spelat en alltför begränsad roll.

Läs om senaste numret av Neo här!

Neo har också en blog som tyvärr inte är särskilt spännande och intressant. Många bloggposter handlar om marginella frågeställningar såsom sannolikheten för en amerikansk statskupp eller den menlösa kritiken av Masoud Kamali som mer handlar om personangrepp och menlös argumentation om antalet citattecken än om ideologiska spörsmål.

Följ bloggen här!

7. Svensk Tidskrift – De gamla moderaterna

Svensk Tidskrift har återuppstått som nättidning efter en period i dvala.

Det är tydligt att det är gammelmoderaterna som har kontroll över denna tidning då artiklarna ger en grundlig och ideologisk kritik av Moderaternas nyorientering under det fåniga namnet "de nya moderaterna".

I ledaren ställs krav på att medborgaren ska ha ensamrätt till sitt eget liv.

Om du, precis som jag, vill demonstrera din vilja att sänka skatterna och gå emot den politiska korrekthet som råder idag föreslår jag att du skriver under följande medborgaraktion.

Carl Bildt skriver om Gösta Bohmans syn på välfärdsstaten.

Gösta Bohman talade inte så mycket om välfärdsstaten även då han protesterade mot de skenande utgifterna. Hans fokus var snarare den nya individualismen och den nya otryggheten. Den expanderande välfärdsstaten byggde in en mekanism som skapade hjälplösa människor.

Mattias Svensson skriver en knivskarp analys om att teori och praktik inte går att åtskiljas.

Att beskylla någon för att enbart vara en teoretiker är ett retoriskt grepp för att undvika svårlösliga problem. Grundtanken i den filosofin är att besluten ska bygga på godtycklighet. Man ska inte följa någon inre kompass eller några jobbiga principer utan besluten ska avgöras från fall till fall.

Relationen mellan sakfrågor och principer kan förtydligas med en krigsmetafor. Att vinna en sakfråga är som att vinna ett slag och att vinna en princip är som att vinna ett krig. För att vinna ett krig måste man vinna ett antal slag och samtidigt ha en stark motivation att vinna kriget. Att göra en princip till en universell princip är samma sak som att vinna ett krig. Vidare är det så att en principvinst förbättrar förutsättningarna att vinna i andra sakfrågor. Med andra ord måste ett beslut i en sakfråga motiveras med rätt argument.

Realisten, läs de nya moderaterna, upphöjer kalkylen som den grundläggande principen att bygga samhället på. Det som inte syns ska man inte ta någon hänsyn till. Dessutom är resultatet av en kalkyl beroende av de ingående värdena och de givna parametrarna. Det en räknenisse får ur dessa kalkyler bygger på vissa fundamentala principer. När det gäller de nya moderaterna bygger kalkylerna på att fördelningspolitiska hänsyn är väsentliga principer. Att sänka skatterna med sådana argument försämrar möjligheterna att på lång sikt sprida frihetens idéer i det svenska samhället. Hur sänker man skatterna för de rika när man tidigare har anfört fördelningsargumentet för att sänka skatterna?

Mattias Svensson fortsätter krigsmetaforen genom att referera till principen att "varje land har en armé, sin egen eller någon annans." Samma sak gäller för politikern. Alla politiker har en ideologi, sin egen eller någon annans.

Realistens misstag är att ta människors värderingar som givna och idealistens misstag är att ta verklighetens natur som given. Idealisten kan romantisera bra idéer utan att förankra principerna i verkligheten. Exempel på detta är socialliberaler som vill vara fria från krav utifrån.

Läs gärna mina egna tankar kring realism och idealism applicerat på August Strindbergs "Röda rummet".

8. Länktips – Lars Nyborg, näringslivets mediainstitut, kulturrevolution och kampanjsidor

Lars Nyborg är en centerpartist i Värmland som jag lärde känna när jag studerade i Karlstad. Han är en trofast och lojal centerpartist med vissa konservativa drag som han tyvärr inte vill kännas vid. När jag var aktiv inom CUF i Värmland pläderade jag enbart för liberalismens välsignelser men har med tiden insett att liberalismen måste kombineras med konservatismen för att fungera. Följ Lars Nyborgs blog här!

Näringslivets mediainstitut strävar efter att höja kvaliteten i svensk media genom att kritiskt granska svensk nyhetsförmedling.

Inte en dag för sent!

Kulturrevolution är en blogg som har för avsikt att utmana den vänsterintellektuella kultureliten i Sverige. Borgerligheten behöver en stark grund att stå på och man ska inte underskatta betydelsen av kulturdebatter.

Ur programförklaringen: "Så vad innebär en borgerlig kultursyn? Det är framförallt ett sätt att leva, det är att envist, närmast tjurskalligt, vägra låta någon förvandla människan till ett offer för större sammanhang. Mitt liv börjar i mina tankar och i mina känslor. Du kan inte reducera mig till en del av en samhällsstruktur eller ett statistiskt råmaterial. Människan är så mycket större än så."

Följ kulturrevolutionens blog här!

LUF har startat en något populistisk kampanj som tangerar gränsen för vad som är okey, enligt mitt sätt att se.

Kan vara bra att påminnas om att det är Socialdemokraterna som missbrukar makten och inte borgarna som är hotet mot Sverige. Men jag önskar att vi kunde ägna oss åt mer saklig värderingsdebatt än denna …

Muf har startat kampanjen "Byt Statsminister".

9. Klimatförändringar

Den hittills längsta klimatserien utgörs av en tre kilometer lång iskärna från Antarktis. Denna tidsserie visar att övergången från kallt till milt har skett på ett likvärdigt sätt under de senaste 740 000 åren. En mer ingående analys av detta kan avslöja mer om hur klimatet har förändrats på jordklotet och därmed kan klimatmodellerna förbättras. Tidigare har forskningsteamet kunna påvisa att klimatförändringen har genomgått åtta klimatcykler. Med hjälp av salt och stoft som finns i isen kan de nu visa hur olika delar av klimatsystemet har förändrats.

Viktig forskning att följa!

10. Kristdemokraterna är emot yttrandefriheten

Kristdemokraterna verkar vilja sälja ut yttrandefriheten helt och hållet.

Nu vill de införa en lag mot könsdiskriminerande reklam. Ytterligare ett exempel på hur borgerliga partier överger borgerligheten för att göra upp med Socialdemokraterna. Centerpartiet och Kristdemokraterna tävlar verkligen om att förlora min röst i valet 2006.

Tidigare har partiet krävt en lag mot att häda.

Kristdemokraten Ingemar Vänerlöv har i alla fall en poäng när han säger att man kan införa en lag mot könsdiskriminerande reklam av samma orsak som att man inskränker rätten att göra reklam för alkohol och tobak. Det är helt korrekt att när man väl har börjat tafsa på yttrandefriheten kan man bara gå längre och längre, såvida man inte har en väldigt tydlig principiell gräns. Men någon sådan har jag tyvärr inte lyckats finna hos förbudsivrarna.

11. S-moral inte lägre än alliansens

Lars Leijonborg har slagit huvudet på spiken när han slår fast att det inte är socialdemokratin i sig som leder till korruption utan människans ofullkomliga natur. Därför vill Leijonborg upprätta en moralkod för allians för Sverige där han radar upp ett antal fall såsom Lex Anna Sjödin och Lex Göran Persson. En mycket bra och ödmjuk ansats till de etiska problem som vi ser idag.

Läs hela artikeln här!

12. Socialdemokraternas naziinfluenser

Ni kanske minns Peter Wolodarskis påhopp på Centerpartiet? Om du behöver fräscha upp minnet kan du läsa om det här.

Nu har Socialdemokraternas historiska naziinfluenser undersökts.

13. Nytt på feministfronten

Läs mina kommentarer om feminismen i mitt föregående nyhetsbrev.

Hittade en lite halvkul satir på Antifeministiska samfundet och på mig.

Jag kanske är lite konstig, men jag tycker faktiskt att det där var roligt, även om författaren några gånger går över gränsen och förlöjligar våra sakliga argument på ett ganska plumpt sätt. Men man bör ha klart för sig att satir med hög kvalitet är svårt att upprätthålla rakt igenom.

Claes Borgström, Jämo, tar sin sedvanliga patetiska snyftargumentering när han påstår att han är förlöjligad då han försöker visa ett samband mellan fotboll och trafficking.

Om jag går ut och påstår att det finns ett samband mellan Jupiters relation till Mars och mitt kärleksliv kommer jag då att slippa kränkningar? Det är många som utsätts för förlöjligande, men till skillnad från feminister, brukar inte vi andra göra en ideologisk grej av det hela. Att Claes Borgström inte förstår att ilskan inte handlar om att bekämpa slaveriet vilket alla är för, utan för att Claes Borgström insinuerar att män inte bryr sig och att män förtrycker kvinnor, visar bara hur indoktrinerad Borgström är i det feministiska tänkandet. Han gnäller också över att man inte vill diskutera sakfrågan "handeln med kvinnor och barn". Men då ska han väl inte blanda in fotbollen. Då är det ju som uppgjort att man börjar diskutera…, just det fotbollen.

Claes Borgström är också motsägelsefull. Först skriver han: "Jag tror inte att en VM-bojkott har någon större effekt på den människohandel som sker med anledning av sommarens turnering. Det är heller inte avsikten. En bojkott skulle syfta framåt i tiden. Genom att rikta uppmärksamheten mot vår tids slavhandel kan vi bidra till att den på sikt avskaffas."

Så Sveriges bojkott har ingen betydelse på kort sikt. Men på lång sikt kommer det ha stor betydelse eftersom hela världens publik kommer att sakna det svenska landslaget så mycket att de kommer att bidra till att slavhandeln avskaffas på sikt. Vore det inte bättre att satsa på att synliggöra prostitutionen och att attackera själva problemen, dvs. bättre kontroll av prostitutionsverksamheten samt reformer för att minska fattigdomen i öst? En fattigdom som kommunismen har skapat.

Borgström fortsätter: "Förlusten av ett svenskt deltagande i fotbolls-VM 2006 - och en möjlig uteslutning från nästa - ska vägas mot möjligheten att hundratusentals kvinnor och barn varje år slipper hamna i slaveri."

Men hur ska han ha det? Har en bojkott en effekt eller inte? Först har det ingen effekt, men sedan har den det efter två fotbolls-vm. Eller anser Borgström att det är värt att Sverige avstår från två fotbolls-vm för att sexslaveriet ska upphöra om femtio år? Vad blir nuvärdet av det?

När det gäller frågan om sambandet mellan prostitution och trafficking:

"Den slår fast att "prostitution och relaterade aktiviteter, inklusive koppleri och bordellverksamhet, driver på ökningen av modernt slaveri genom att tillhandahålla en fasad bakom vilken människohandlare kan verka." Här konstateras också att "där prostitution är legaliserad eller tolererad, där finns en större efterfrågan på traffickingoffer och nästan alltid en ökning av antalet kvinnor och barn som säljs till kommersiellt sexslaveri.""

Ajdå, apotekets verksamhet är ansvarig för all knarkhandel. Eftersom det är legalt att köpa medicin på recept på apoteket måste det ju vara så att efterfrågan är större på knark än vad det annars skulle vara. Ja, så måste det ju vara.

Och givetvis kan inte Borgström motstå frestelsen att utse sig själv till segrare genom att påpeka att 1. Det finns ett starkt motstånd mot det jag säger. Alltså 2. Det bevisar att jag har rätt. "Jag kan inte tolka det på annat sätt än att detta är en öm punkt för många män, ett förhållande som inte får ifrågasättas, eftersom ett sådant ifrågasättande samtidigt riktar sig mot en central del i manligheten: att vi är män just för att vi är överordnade kvinnor. Denna överordning kommer till uttryck på alla områden i samhället, i alla kulturer och alla länder: män har mer politisk och ekonomisk makt, högre social och kulturell status än kvinnor."

Å ena sidan: "Jag tror att få män i Sverige medvetet går och känner sig förmer än alla kvinnor de möter och jag är övertygad om att praktiskt taget alla män tar avstånd från människohandel. Men djupt rotade strukturer styr vårt sätt att tänka och känna."

Även män är alltså utsatta för falskt medvetande enligt feministisk teori.

Men å den andra: "Sexuella trakasserier och människohandel är olika former av samma könsförtryck. Man kan inte skylla förtrycket på den förtryckta. Det är förtryckaren som måste sluta utöva sitt förtryck."

Kan en förtryckare vara omedveten om sitt förtryck?

Claes Borgström vill bli tagen på allvar… Lycka till!

I Dagens Samhälle nr. 13 fokuseras en artikel på trasiga tjejer vilket givetvis är behjärtansvärt. Men varje gång man tar upp ett flickproblem måste man av någon outgrundlig anledning låtsas som att enbart tjejer har problem. Att pojkar får mest negativ uppmärksamhet, att pojkar får sämre betyg osv. är ointressant.

Den gamla vanliga visan om att skolan bryr sig mer om pojkar än om flickor tas upp:

"Ett vanligt påstående är att det är svårare att upptäcka flickors signaler om att de inte mår bra. Det köper inte skolläkaren och författaren Lars H Gustavsson, numera verksam i Rosengård i Malmö:
- Så är det inte alls! En vuxen som bryr sig och tar sig tid kan läsa tonåringar som öppna böcker."

Nu var det ju inte frågan om att det är omöjligt att upptäcka signaler om problem hos flickor utan om att det är svårare jämfört med pojkar som är mer utåtagerande. Vårt samhälle fungerar tyvärr så att den som bråkar och skriker får mer uppmärksamhet och hjälp än den som är tyst och generellt sett är flickor mer tysta än pojkar. Men samtidigt är detta en farlig syn eftersom det är lätt hänt att glömma de killar som är tysta och blyga. Även deras problem är svåra att identifiera. Slutligen är det nog så att om vuxna brydde sig mer och om de hade mer tid och ork så skulle de nog kunna upptäcka fler problem, oavsett om problemen uppstår hos pojkar eller flickor.

Senare i texten motsägs ovanstående citat utan att artikelförfattaren verkar reagera över den saken: "Inom elevhälsan ser vi tydligt att tonårsflickor är förlorare. De lyckas bra i skolan men mår dåligt ändå. Pojkarna klarar skolarbetet sämre men mår bättre, säger Lars H Gustavsson som anser att pedagogiken måste samverka med elevhälsan."

Hur vet Gustavsson att pojkar mår bra? Är det bara de som går till elevhälsan som räknas? Och syftar Gustavsson på att pojkar är korkade eftersom de inte lyckas i skolan trots att de mår så himla bra?

Dessutom påstår några genusinspirerade socialsekreterare och en skolkurator om missbruksproblemet: "En sak de sett är att flickor som missbrukar ofta fortsätter att prestera goda skolresultat.
- Därför går det lång tid innan omgivningen förstår att de missbrukar. För pojkar däremot sjunker skolresultaten snabbt vid missbruk, säger Annika Nilsson".

Och dessutom står det om flickors ångest och smärta: "Inte sällan vänder de frustration och ilska inåt genom att skära sig eller bli deprimerade."

Så hur ska genusexperterna ha det? De slår knut på sig själva i strävan efter att få smälla in allt i genusmallen. För det viktiga är ju att fastslå följande maxim: "En förklaring är i stället att pojkar fortfarande är norm".

De citat du har läst hittills, tyder det på en manlig norm? Knappast, och det blir inte annorlunda av att läsa artikeln i sin helhet.

Men som tur är håller pojknormen på att brytas och jämställdheten därmed på att förbättras: "En ny tendens är dock att allt fler flickor vänder sin aggressivitet utåt; de slåss och rånar."

Nä, men vad bra då är vi på rätt väg. Statistiken uppvisar goda siffror.

Tyvärr kan du inte läsa artikeln på nätet men du kan prenumerera på Dagens Samhälle här.

På kulturrevolutions blog kan man finna en bra sammanfattning av Steven Pinkers bok "Ett oskrivet blad" som nu har översatts till svenska.

Läs gärna mina funderingar kring den boken här.

Feministerna hatar inte bara män, de hatar kvinnor också.

Carrie Lucas skriver om offermyten som feminismen har skapat och att det är kvinnors egna val som lett till det samhälle som vi har idag.

Hon skriver: "I’m partially to blame for the income gap. I’ve chosen a less-lucrative career that allows me to work from home while I care for my infant daughter. But you won’t see that in the statistics: when feminists look at the data, I’m simply a full-time worker who is not making as much as she could.

I’m not a victim. I’m just someone who has made choices that make the most sense for my personal situation. And unlike the feminists, I’m not complaining."

Avslutningsvis vill jag uppvisa ett belägg för att feministernas strävan efter könskrig kanske helt enkelt är ett naturligt spel mellan män och kvinnor.

Frågan är bara vad det är för en ny art som vi människor håller på att skapa.

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|