HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Vem suger ut vem?!
 

2006-10-01

1. Identitet och våld
2. Ett försvar för Israel
3 Essätävling om Ayn Rands ”Och världen skälvde”
4. Äntligen centerpartiet i ett valtest
5. Lägre skatter ger högre tillväxt
6. Efter valsegern
7. Trängselavgifter i Stockholm
8. Socialdemokraterna ljög om att de apatiska flyktingbarnen fejkade
9. En miljon européer har skrivit på uppropet mot EU-parlamentets två säten
10. Flickor gynnas och pojkar missgynnas i skolan
11. Nytt på feministfronten

1. Identitet och våld

I det senaste numret av tidskriften Rådslag (nr. 3-4) har jag en recension av boken ”Identity and violence” av Amartya Sen publicerad.(Finns ej on-line).

Inledningen:

”Nobelpristagaren och ekonomen Amartya Sen har skrivit en bok om identitetens mångfacetterade betydelse. Boken ingår i bokserien ”Issues of our time” som behandlar ämnena lag, rättvisa, identitet, moral och frihet. Amartya Sen utgår från att grundlösningen på världens konflikter är att utvidga synen på människors identitet och att inte kategorisera en människa efter enbart en dimension. En människa är inte bara muslim eller kristen. En muslim kan samtidigt vara kvinna, konservativ, kvinnorättskämpe, arab, irakier och humanist. Vad är det som avgör att enbart identiteten muslim är det enda relevanta? Är det enbart för att hon föds i en muslimsk familj? Är det för att det förenklar verklighetssynen för utomstående? Är det för att den muslimska världen bygger sin kultur på en enda dimension?”

2. Ett försvar för Israel

Jag och Tomas Ibsen har skrivit en artikel till försvar för Israel och landets självförsvarsrätt. Vi har utan framgång försökt få artikeln publicerad i någon tidning eller tidskrift, därför publiceras den här på min hemsida.

Jag och Tomas Ibsen är nyblivna medlemmar i Samfundet Sverige-Israel.

Bli medlem du med!

3. Essätävling om Ayn Rands ”Och världen skälvde”

Jag har deltagit i Captus och Timbros Essätävling om Ayn Rands ”Och världen skälvde”.

Tävlingen gick ut på att välja ut ett tema, en karaktär eller ett ämne i ”Och världen skälvde” och tillämpa det på svenska förhållanden.

Tyvärr vann jag inte. Juryn gav mig dock följande uppmuntrande bedömning: ”God och väl påläst argumentation för varför näringslivet inte ska ägna sig åt lobbying och att försöka utverka fördelar från staten, utan istället verka för fri konkurrens. Man måste vända på frågan om vem som suger ut vem i enlighet med Rands ”förmågepyramid”. Väl fångade resonemang om LO:s syn på vilka som skapar överskott och hur regeringen kräver att företagen ska göra mer, liksom att denna syn går igen även i borgerligheten.

Saknar dock i den breda ansatsen och ambitiösa citatsamlingen mer av egna sammanfattande resonemang, kopplingen till välfärdsstaten och lobbyingen är också ganska svag.”

Det är möjligt att jag fokuserat alltför mycket på att belägga mina ståndpunkter och ge exempel på att jag har rätt istället för att resonera mig fram till det. Men implicit tycker jag att jag resonerat självständigt eftersom val av citat och tolkning av densamma handlar om att utveckla egna resonemang. Vad gäller kopplingen till lobbying och välfärdsstaten har jag lite svårt att förstå problemet. Hela essän handlar ju om hur välfärdsstaten via bland annat lobbying skapar en moralisk fordran på företagaren. Men jag kanske skulle ha skrivit ut det tydligare.

Här kan ni läsa mitt bidrag ”Vem suger ut vem”.

Objektivisten Carl Svanberg har också deltagit i tävlingen.

Du kan läsa hans essä ”Offrets medgivande” här.

Essän ger en bra förklaring på vad som är de stora skillnaderna mellan altruism och egoism. Den kortfattade beskrivningen är att altruismen är en moral som förutsätter att människor lever för andra människors skull medan egoismen är en moral som utgår från att människor har rätt att leva för sin egen skull. Carl Svanberg förklarar hur problematiskt det blir för företagare och friheten i samhället när direktörer och andra använder altruistiska argument för att legitimera sina löner.

Redheadmanic har skickat in följande essä, ”Rand och relationer”.

Essän handlar om Ayn Rands syn på kärlek och vänskap. Du måste känna till ditt eget värde för att kunna ingå fungerande kärleksrelationer och vänskapsförhållanden eftersom kärlek och vänskap bygger, precis som allt annat, på ett givande och tagande. För att få något måste man också kunna erbjuda något. Man kan inte få den snyggaste modellen utan att kunna återgälda hennes goda egenskaper. Man kan inte begära att någon ska bli kär i dig enbart på grundval av att du vill bli älskad utan kärlek uppstår genom att du förtjänar kärlek. Vore det inte så skulle det uppstå inflation i begreppet kärlek och därmed skulle allt innehåll i begreppet upplösas.

Rand går till och med så långt att inga konflikter kommer att uppstå om alla människor är rationella och inte kräver mer än vad de har rätt till. Grunden är att var och en ska leva för sin egen skull och inte för någon annans skull. Om grunden till vänskap skulle vara annorlunda, dvs. att du ska uppoffra dig för den andre, betyder vänskap i själva verket förtryck.

Smart av Timbro och Captus att utlysa en essätävling om Ayn Rand då det leder till att många intressanta texter om Rand blir skrivna på svenska. Och detta till en rätt så billig penning dessutom. Ska bli väldigt intressant att få läsa de bidrag som vunnit.

Läs gärna om vad jag tidigare har skrivit om Ayn Rand.

Ayn Rand - The art of fiction.

Här finns en något reviderad version på min analys av Ayn Rands ”Atlas Shrugged”.

Mina favoritcitat från Ayn Rand.

Recensioner på Ayn Rands böcker:

Och världen skälvde.

Urkällan.

We the living.

Lovsång.

The night of January 16th.

När vi ändå är inne på Ayn Rand vill jag gärna rekommendera er att läsa Carl Svanbergs C-uppsats i filosofi med rubriken ”Liv och värden: ett försvar av Ayn Rands metaetik”.

Den handlar om Ayn Rands tes att livet är roten till alla värden. I uppsatsen kontrasteras den tesen med J. Charles Kings kritiska invändningar. Han menar att livet snarare är av ett instrumentalt värde där livet är ett underordnat värde för att uppnå värden såsom lycka. Det underordnade värdet livet är ett medel för att uppnå värdet lycka. Carl Svanberg försvarar Rands teser mot Kings invändningar. Enligt Rand är livet det yttersta värdet och det finala ändamålet som förutsätts för att kunna njuta av exempelvis en god middag. I en tänkt värdehierarki är livet det viktigaste värdet som förutsätts för att de andra värdena i hierarkin ska kunna förbli värden. En robot som aldrig dör kommer aldrig att kunna njuta eftersom han eller hon inte har några yttersta värden att slå vakt om. Ayn Rand kan då betraktas som en värdemonist medan King pläderar för en värdepluralism som inte fastslår ett yttersta värde eller eventuellt öppnar upp för flera lika viktiga yttersta värden. King menar att det är människans förmåga till preferenser som gör värden möjliga. Men problemet med den ansatsen är att King utgår från det han avser att bevisa.

4. Äntligen centerpartist i ett valtest

I expressens valtest lyckades jag äntligen pricka in Centerpartiet som bästa parti.

Resultat:
1. Centerpartiet 81 %
2. Folkpartiet 71 %
Moderaterna 71 %
Kristdemokraterna 71 %
5. Miljöpartiet 33 %
6. Socialdemokraterna 18 %
7. Vänsterpartiet 6 %

Läs tidigare valtest jag gjort.

Med stolthet ser jag också att Johan Norberg hänvisar till essäsamlingen ”Den frihetliga Centern” där jag själv bidragit med en av essäerna.

5. Lägre skatter ger högre tillväxt

Utländska rapporter och rapporter från Svenskt näringsliv och Timbro visar att lägre skatter ger högre tillväxt.

Det är viktigt att ta hänsyn till under vilka förutsättningar lägre skatter ger högre tillväxt. Andra negativa trender och fenomen kan eliminera de positiva effekterna av lägre skatter.

Du kan läsa Timbros rapport ”Häftig skatt eller sexig tillväxt” här.

Danne Nordling har skrivit en intressant sammanfattning av Timbros rapporter.

Du kan läsa Svenskt Näringslivs rapport ”Hur påverkar en skatt på arbete utbudet och efterfrågan av arbetskraft?” här.

Nationalekonomen Åsa Hansson menar att skattesänkningar på arbete inte längre behöver leda till övervältringar i form av högre löneanspråk hos arbetstagarna som man tidigare har funnit inom nationalekonomin. Anledningen är en ökad global konkurrens och datoriseringar. Dessa två fenomen har en återhållande effekt på lönekraven. Hansson pekar också på studier från bland annat Calmfors som visar att starkt centraliserade och starkt decentraliserade förhandlingar håller nere lönekraven. Orsaken till att centraliserade förhandlingar håller nere löneökningarna är att centraliseringen gör det möjligt för facket att internalisera negativa samhällsekonomiska effekter i sina bedömningar av vad som är ett rimligt lönekrav. Därmed kan reallöneutvecklingen bli bättre än om facket skulle kräva en löneökning som leder till inflation. Decentraliserade förhandlingar på företagsnivå håller nere lönekraven på grund av respekt för företagets förmåga att överleva. Den absolut farligaste nivån för löneförhandlingar är branschnivån. Där saknas effektiva spärrar. Sådana här saker är viktigt att ta hänsyn till när man diskuterar skatters negativa effekter på tillväxt och välfärd. Det går att döda de positiva effekter som skattesänkningar medför. Nu gäller det för alliansen att undvika dessa destruktiva krafter.

Danne Nordling har skrivit en intressant sammanfattning av Timbros rapporter.

Jag har tidigare resonerat om skatternas skadliga effekter på samhällsekonomin.

6. Efter valsegern

Den efterlängtade segern är här. Äntligen blir vi av med den inkompetente och arrogante Persson. En liten påminnelse av vad vi nu slipper.

Kalle Strokirk fångar bilden av Göran Perssons valrörelse 2006.

Kommunisten Lars Ohly håller sig med sedvanliga metoder och pekar finger åt högerdebattören Marie Söderqvist.

SSU:s pressekreterare hotade vakterna med justitieminister Tomas Bodström.

Och så säger vissa att Socialdemokratin inte har växt samman med staten. Men samtidigt känns det lite löjligt att petitesser som ”hora” och ”svartskalle” blir en rättssak. Har människor helt förlorat förmågan att lösa enkla konflikter?

Inom alliansen råder en glädjechock och det finns en viss risk för överhettning och hybris.

Och redan nu börjar striden om vem som är uppkomstmakare till Alliansen.

Reinfeldt vill ta åt sig äran för det och kallar sig pappa till Alliansen. Vilken uppblåst och arrogant människa. Han vill heller inte dela med sig av äran till Maud Olofsson som bjöd in till Högforsmötet 2004. Har de redan börjat? Se nu till att ni får igenom era reformer så att de hinner få effekt före 2010. Har ni tid med sådant här trams?

Enligt nationalekonomen Lars Calmfors tar det 6-7 år innan a-kasseförsämringarna får positiv effekt på sysselsättningen och risken är stor för att det är lågkonjunktur under valet 2010.

Fundera på det istället! Vill ni fortsätta förbättra Sverige efter dessa fyra år eller vill ni tjafsa om vem som sade vad för två år sedan! Skärpning! Men vad kan man begära av en kameleont som Reinfeldt?

Kristdemokraten Henrik Ehrenberg har dock en mycket bra inställning till denna fråga.

Lösningen är enkel. Ingen av dem är upphovsmakare till Alliansen, det är Svenska dagbladets chefredaktör som ska ta åt sig äran. Äras den som äras bör! Tack, kan vi lägga det här tramset till handlingarna? Jävla sekter!

Tyvärr har även Maud Olofsson fått hybris och kräver nu kvotering och genusutbildning. Läs mer om detta under rubriken ”Nytt på feministfronten”.

Men hur ska nu Allianssegern tolkas? Är det ett systemskifte eller är det bara små revideringar av ett system. Reinfeldt har lyckats med sina föresatser att bli statsminister genom att slipa bort alla hårda kanter som en renodlad ideologi, dvs. en tydlig kompass.

Carl Svanberg skriver angående Moderaternas pragmatism: ”Allt beror på vad det är man vill åstadkomma inom politiken. Om man till varje pris vill uppnå ett maktskifte, då är det helt rätt. Om man däremot vill skaffa sig ett mandat för att genomföra väsentliga förändringar och förbättringar, då är det inte rätt.”

Läs mer här.

Henrik Alexandersson skriver så här om de moderata kommunpolitikernas stöd till Reinfeldt.

”Nu gnälls det bland de moderata kommungubbarna över alliansens uppgörelse om trängselskatten. En uppgörelse som de för övrigt inte hade en aning om, innan den basunerades ut på DN Debatt i morse.

Kommunpolitikerna, som alldeles nyss var moderatledaren Fredrik Reinfelsts starkaste stödtrupper...

De skulle inte längre behöva slåss för principer, gå fram med hårda nypor eller sänka skatten. Pragmatism, var ordet för dagen. Ryggrad var inte längre ett krav.

I dag blev de själva knockade av principlöshetens svängdörr. Hoppas det sved.”

Dick Erixon menar att de frihetliga debattörerna ska driva en hård opinionsbildning eftersom den pragmatiske Fredrik Reinfeldt är väldigt känslig för just opinioner och det gäller att balansera upp den hårda vänsterkritik som väntar under mandatperioden.

Och nu finns det en stark högeropposition i Svenskt Näringsliv.

Detta bådar gott för framtiden.

Många invandrare har valt Moderaterna och Alliansen.

Det är precis som Tove Lifvendahl och Henrik von Sydow skrev i tidningen Svensk linje att makten till Rosenbad går via Rosengård. Många av de invandrare som DN intervjuar tror att Moderaterna är bättre på att skapa jobb än Socialdemokraterna. Men även familjepolitiken är viktig där Kristdemokraternas förslag om vårdnadsbidrag tas upp som något viktigt. Det är precis det som republikanerna har funnit i USA, många fattiga och invandrare röstar republikanskt på grund av värderingar och inte på grund av direkta plånboksfrågor.

Läs Lifvendahls och Sydows artikel här.

Bland det första som Alliansregeringen ska göra är att konkurrensutsätta AMS.

Tyvärr verkar de för fega för att kicka Bo Bylund på direkten. Arbetslöshetsstatistiken ska nu också bli trovärdig och stämma överens med internationella definitioner.

En rapport från försäkringskassan visar att sjukförsäkringsfusket kostar staten en miljard kronor per år.

Är det någon som kommer ihåg vad folkpartisten Lars Leijonborg sade till Alf Svensson inför valet 2002? Nej, vi människor glömmer så lätt. Men låt mig säga så här, Leijonborg är skyldig Alf Svensson en ursäkt eftersom Svensson hade rätt, det existerar bidragsfusk.

7. Trängselavgifter i Stockholm

Det har varit mycket rabalder om Fredrick Federleys och två andra centerpartisters samt två folkpartisters tal om att rösta ja till trängselskatt i Stockholm.

Att det är så svårt för marknadsinriktade debattörer att förstå att även miljöutrymmet måste prissättas. Visst är det ju inte optimalt att det är staten som sätter priserna, men till dess någon har funnit en fungerande marknadsmekanism för detta är staten den bästa garanten för att miljöutrymmet prissätts.

I ingressen som DN själv skriver står bland annat: ”Trängselskatten bör därför skyndsamt återinföras. Vi kommer att rösta för den, skriver tre tillträdande riksdagsledamöter i centerpartiet.”

Är det deja vu igen? Är det Olof Johanssons ande som spökar inom Centerpartiet?

Det tror Dick Erixon.

Han har fått för sig att centerpartisternas krav på trängselskatt och kvotering i regeringen är en eftergift till de traditionella centerpartisterna. Det är ett agerande som syftar till dämpa det dåliga samvetet.

Men precis som jag skrev i föregående nyhetsbrev så har Fredrick Federley tillsammans med bland annat nyliberalen Johan Norberg redan före valet deklarerat sin inställning.

Dessutom är det inte särskilt centeraktigt att kräva kvoteringar, det är snarare kulturradikal vänsterliberalism a´la Radikale Venstre.

Men det som står i ingressen överensstämmer inte riktigt med det som står i artikeln. Fredrick Federley förklarar sina intentioner på sin blog.

Och i söndagens DN-debatt har de fyra partiledarna kommit överens om att säga ja till trängselavgifterna för att finansiera Förbifart Stockholm, en välbehövd ringled, så att trafiken inte behöver gå genom staden.

Samtidigt som de visar upp en enad front kritiserar de Socialdemokraternas hantering av trängselskatterna som varit under all kritik.

Så Federley var inte så fel ute trots allt. Tack för ditt principiellt starka ställningstagande, Federley. Svensk politik behöver fler som du.

Fast i den först länkade artikeln finns några formuleringar som visar att inte ens Federley är fullständigt rakryggad: ”All internationell erfarenhet visar dessutom att det förhåller sig med trängselavgifter som med rökstopp på krogen: Med tiden blir de flesta anhängare.” Rökstopp på krogen! Här försvarar Federley överförmynderi och paternalism. Men ännu värre är att han anser det okey att så totalt begränsa krogägarnas äganderätt. Finns det en efterfrågan på rökfria krogar kommer de att uppstå förr eller senare. Men då kommer vi att få ett pluralistiskt utbud till skillnad från nu då staten bestämmer hur det ska vara på alla krogar. Jag trodde Federley var marknadsanhängare. Hur kunde han acceptera en sådan här formulering?

Och det här visar att Federley slirar lite ideologiskt: ”Utan trängselskatten finns det inte pengar för den fortsatta driften: 300-400 busschaufförer kommer att bli arbetslösa och bussarna kommer att stå oanvända eller säljas till långt under inköpspriset.”

I förra nyhetsbrevet skrev jag om den franske 1800-talsekonomen Frédéric Bastiat som med tydlig pedagogik förklarade varför ett argument om att ett visst beslut leder till att människor förlorar sina jobb inte är ett bra argument. Existensberättigandet för bekväma bussar och snabbusslinjer kan väl inte vara att 400 busschaufförer ska få behålla sina jobb?

Det absolut bästa vore givetvis om trängselskatterna blev trängselavgifter istället. Det skulle ge helt andra förväntningar på vad man får göra med intäkterna eftersom avgifter förutsätter ett samband mellan inbetalning och utbetalning. Givetvis ska det också, som alliansen vill, vara Stockholms kommun som avgör storleken på avgiften och vad pengarna ska gå till.

8. Socialdemokraterna ljög om att de apatiska flyktingbarnen fejkade

Jag tog ställning för en amnesti för de apatiska flyktingbarnen när det begav sig och jag kritiserade Moderaterna som gick i Socialdemokraternas cyniska fotspår. Senare började ”experter” tala om att flyktingbarnen fejkade för att få stanna i landet. Jag utgick från att statliga utredningar görs någorlunda seriöst så jag slog helt sonika fast att det givetvis finns en orsak till att barnen fejkar. Det måste vara mycket värre i de länder som de blir ivägskickade till än vad det är här i Sverige. Men nu har Uppdrag granskning visat att alla påståenden om att flyktingbarnen fejkade var ogrundade. När programmet kollade upp påståendena visade det sig att det bara var lösa rykten, lösa antaganden, enstaka anekdoter av måttet någon hade sett att… Men allt var alltså skitsnack för att den dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg skulle slippa ta ansvar för sin cyniska politik. Skönt att dessa lögnare förlorade makten och jag hoppas att Centerpartiet och Kristdemokraterna kan hålla Moderaternas cynism i schack.

Läs mer här.

Tilläggas bör att kommunisterna har haft en bra människosyn i detta sammanhang. Vänsterpartiets representant Ulla Hoffman köpte aldrig dessa hörsägner.

9. En miljon européer har skrivit på uppropet mot EU-parlamentets två säten

Cecilia Malmströms upprop mot EU-parlamentets slöseri med europeiska skattebetalares pengar har uppnått en miljon underskrifter.

Även socialdemokraternas Margot Wallström vågar höja rösten inför EU-kommissionen. Wallström är den mest kompetente socialdemokraten i Sverige. Hoppas Socialdemokraterna får henne som partiledare efter den inkompetente Göran Persson.

Wallström säger så här: "something that was once a very positive symbol of the European Union, reuniting France and Germany, has now become a negative symbol - of wasting money, bureaucracy and the insanity of the Brussels institutions."

När Wallström säger sanningen blir EU-kommissionärerna sura.

Men någon förändring kommer vi nog inte att se av denna anledning: ”The contact explained that first of all France had a economic and a symbolic interest in keeping the parliament on its soil and even within the parliament there is no unanimous will to put the issue on the agenda.”

Men EU-kommissionen kan inget göra.

Och detta skulle även gälla om EU-konstitutionen hade blivit godkänd. Ännu ett argument för att förslaget till EU-konstitution bara var ett misch-masch av floskler och innehållslösa ord.

På plussidan har det danska parlamentet satt press på statsminister Anders Fogh Rasmussen att arbeta för att EU-parlamentet enbart ska vara i Bryssel och att sessionerna i ska Strasbourg avvecklas.

Nu har dock Strasbourgkritikerna stött på patrull.

Det här argumentet är väl obetalbart: ”'some Nordic country' did not suffer enough during World War II to understand the true meaning of the parliament's Strasbourg seat.”

Så svenskarna har inte lidit tillräckligt mycket för att få ha en åsikt? Intressant demokratisyn. Visst bör Sverige skämmas för sin neutrala syn mellan nazism och demokrati samt kommunism och demokrati, men det legitimerar inte skatteslöseri.

Cecilia Malmström kunde dock sätta kritikern Josep Borell, Europaparlamentets talman, på plats genom att förklara att det är fler belgare och holländare än svenskar som skrivit på: ”I suppose Belgians and Dutch suffered sufficiently in the war, so the argument falls on that, Mrs Malmstrom said.”

10. Flickor gynnas och pojkar missgynnas i skolan

Maria Nycander på Uppsala universitet har studerat och jämfört resultat på nationella prov i svenska, matematik och engelska i årskurs nio med slutbetyg i nian och kommit fram till att flickor får bättre betyg jämfört med de nationella proven.

Flickor är både bättre i nationella prov med undantag för matematik där könen är lika bra och vad gäller betyg i alla ämnen utom idrott, men skillnaderna är mycket större när det gäller betygen. 10 % av flickorna får höjt betyg jämfört med de nationella proven jämfört med 1 % pojkar.

Maria Nycander gör följande tolkning: ”Detta är otvetydiga fakta som tyder på att pojkar blir styvmoderligt behandlade. Denna undersökning antyder att en stor del av skillnaderna mellan pojkar och flickor beror på orättvist satta betyg. Ändrar vi inte på detta så kanske de tappar intresset och vänder skolan ryggen.”

Om jag skulle använda samma metoder som feminister gör skulle jag omedelbart förklara detta med att vi lever i ett matriarkat och att lärare som oftast är kvinnor favoriserar flickor och stereotypiserar pojkar som bråkstakar. Det är de osynliga strukturerna som spökar. Men jag vet bättre än så. Det kan finnas rimliga förklaringar till dessa skillnader. Ordförande i Lärarförbundet Eva-Lis Preisz menar att betyg inte enbart sätts i förhållande till nationella prov utan tar även hänsyn till de kunskaper som visas på lektionerna, på vanliga prov och tester samt muntliga prov.

Jag håller helt med. Man kan inte enbart utgå från standardiserade prov som ger en ögonblicksbild där dagsformen kan ha en stor betydelse. Tyvärr kan hon inte avstå från att försöka skylla problemet med godtycke i betygssättningen på obehöriga lärare och friskolor.

Detta trots att skolverkets egna studier inte visar på några sådana samband.

Maria Nycander menar dock att det finns ett visst godtycke i vanliga prov som läraren själv utformar och rättar. Hon menar till och med att konstruktionen av proven är till flickornas favör. Där blir jag lite misstänksam. Det är exakt samma anklagelse som feminister brukar rikta mot nationella prov där i regel flickor ändå lyckas bättre än pojkar.

Men jag har svårt att helt avfärda följande: ”Lärarna kompenserar vid betygsättning medvetet eller omedvetet det förtryck och den orättvisa flickor sägs erfara genom att pojkar dominerar och "tar plats i klassrummet.””

Jag tror också att Maria Nycander har rätt i sitt antagande att flickors beteende i klassrummen spelar in trots att det är kunskapen som betygen ska avspegla. Tyvärr är det en ganska omöjlig distinktion att skilja på uppförandet såsom närvaro och koncentration på lektionen samt mätning av kunskap.

Inför valet debatterade jag Folkpartiets förslag om ordningsbetyg med några partivänner som var kategoriskt emot förslaget. Jag anmälde som vanligt en motsatt uppfattning och fick ett fullt sjå att försvara min ståndpunkt mot de fem centerpartister som protesterade. Det främsta motargumentet var att man ska mäta kunskapen och inte beteendet samt att det skulle bli godtyckligt. Min argumentationslinje var att så är redan fallet. Betygen är godtyckliga och skulle behöva förtydligas och beteendet i klassrummen har betydelse för vilket betyg man får i ett kunskapsämne. Bättre då att dela upp betygen i en kunskapsdel och en beteendedel. Här har jag också fått belägg för min linje.

Det är avslutningsvis intressant att varje gång någon kommer fram till att män eller pojkar har det sämre än kvinnor och flickor anstränger man sig till det yttersta att kunna avfärda dessa fakta och tolkningar. Det finns inga gränser för hur fantasifull man kan vara när det gäller att bevara den feministiska konspirationsteorin vid liv. Men så fort någon visar att kvinnor och flickor har det sämre än män och pojkar bryr man sig inte ens om att läsa igenom studien utan anammar teserna i sitt vardagliga tal. När ska människor ta fakta och argument på allvar?

11. Nytt på feministfronten

Nima Sanandaji har skrivit en intresseväckande artikel om att svensk feminism kommer att anpassa sig i framtiden för att bli rumsrena.

Det är när detta sker som friheten i Sverige hotas på allvar. Detta har jag inte riktigt tänkt på. Det är samma fenomen som med Sverigedemokraterna. Så länge nationalister är nazister som skriker ”Sieg Heil” behöver man inte oroa sig nämnvärt. Men när ett parti anpassar sig för att blir rumsrena som Sverigedemokraterna (och Vänsterpartiet angående kommunismen) hotas friheten på allvar för då kan väljare luras att rösta på farliga fundamentalister som de annars inte skulle rösta på.

Detta gör att Maud Olofssons utspel om kvotering och obligatoriskt utbildning i könsmaktsordning för alla ministrar kommer i en helt annan och oroväckande dager.

Gudrun Schyman förlorade valet. Maud Olofsson verkar inte ha uppfattat det. Folk har inte röstat på Centerpartiet för att få lyssna på vänsterideologiskt femininisttrams med tillhörande konspirationsteorier. Nu får hon fan skärpa sig. Ska jag redan behöva ångra min röst på Centerpartiet? Jag visste att det fanns centerfeminism och några ytliga formuleringar om könsmaktsordningen här och där, men nu kräver det så kallade frihetliga centerpartiet att staten ska påbjuda en viss utbildningsinriktning. Hon ger sig också in på en fånig statistisk jämlikhet om hälften kvinnor i regeringen istället för att utgå från kompetensen. Fan, jag trodde det här tramset var över nu. Valrörelsen ägnade ju inte många sekunder åt genustramset. Men nu…

En kvinna skriver till Dick Erixon att Maud Olofsson fick mandat att föra en frihetlig politik och att Schyman förlorade valet.

Dags att ta konsekvenserna av det!

Det Maud Olofsson hänvisar till är en enstaka intervju där hon före valet nämnt detta. Ska man behöva lusläsa allt som partiledarna säger innan man vågar rösta på dem? Jag har blivit lurad! Tack Maud! Så fort du fick makten blev du lika maktfullkomlig som alla andra politiker. I ditt fall korrumperar tydligen makten efter två dagar.

Moderatkvinnornas ordförande Magdalena Andersson är den enda som säger något vettigt i Svd-artikeln och betonar kompetensen: ”Det vore förfärligt om vi inte skulle kunna ha Fredrik som statsminister för att han råkar ha fel kön.”

Jag skulle alltså ha röstat moderat eller kristdemokratiskt. Att man aldrig ska få känna att man har gjort rätt!

Dessutom är det rätt så kränkande och reducerande att utgå från att många kvinnoväljare betyder många feministiska väljare. En kvinna måste inte vara en feminist.

Kulturrevolution har också kommenterat saken.

Johan Norberg är också besviken och betonar att det är ett rekord att inom två dagar behöva ångra sitt val av parti.

Norberg skämtar i blogpostens rubrik om att nästa blogpost inte kommer att vara skriven av en kvinna. Viktigare är Norbergs påpekande att Maud Olofssons eget parti inte har 50/50 på sina listor och att Olofssons logik måste leda till att några kvinnliga politiker måste sluta i Stockholm. Och varför stanna vid könet? Varför inte kvotera in homosexuella, färgade, människor med invandrarbakgrund och LO-medlemmar? Precis som jag, trodde Norberg att vi lämnat den kollektivistiska politiken där grupptillhörigheter är viktigare än individen. Men icke så alltså.

Henrik Alexandersson har skrivit ett öppet brev till Maud Olofsson.

Han förklarar att det är de mer liberala och frihetliga som är Centerpartiets nya väljare och inte feminister. Även han har ångrat sitt val att rösta på Centerpartiet. Då är vi fyra!

Jag tar härmed tillbaks allt stöd jag gett Maud Olofsson.

Som tur är står Moderaterna och Kristdemokraterna emot Olofssons propåer.

Kristdemokraten Henrik Ehrenberg bekräftar min farhåga att jag röstat fel då han vågar sticka ut hakan och föra fram sanningen om vissa mäns våld mot kvinnor.

Det är nämligen inte vilka män som helst som slår. Detta är inget nytt för oss feministkritiker. Men för politiker är det något nytt. Ehrenberg har mailat med Mikael Rying på BRÅ och fått följande svar: ”De debattörer och forskare som inte ser detta sammanhang utan talar om just vilka män som helst, vill, menar jag, normalisera det grova våldet: "vem som helst kan komma att döda sin kvinna". Detta är naturligtvis inte sant /.../”

Ehrenberg nämner också att de som tar upp denna fakta misstänkliggörs i debatten. Jo, tack det känner jag personligen till. Men bara för att man vill utgå från fakta betyder inte det att man inte bryr sig om misshandlade kvinnor. Tvärtom: ”Jag är exempelvis djupt orolig att debatten som generaliserar och gör alla män till potentiella mördare riskerar att leda till helt fel åtgärder. Varför ska man koncentrera sig på hela kollektivet män när man ska bekämpa denna företeelse? Då missar man ju målet. Man uppnår inga resultat.”

Exakt! Vill man uppnå resultat, dvs. minimera våldet mot kvinnor, måste man utgå från fakta. Tänk att man ska behöva formulera sådana självklarheter!

Tiina Rosenberg förnekar sig aldrig och hotar nu att slå Ebba Witt-Brattström nästa gång de träffas.

Där har vi nivån på Feministiskt Initiativ. Mer behöver inte tilläggas.

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|