HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Fackliga organisationer = legal maffia!
 

2006-12-18

1. Nya länkar bland favoritlänkar
2. Mamma@home – hemmafruns återkomst
3. Fackförbund är maffiaorganisationer
4. Fackförbund drivs av jantelagen
5. Klimatförändringar – Fortsättning följer
6. Konservatism, höger och folkhemmet
7. Golda Meir och Milton Friedman i Contra nr. 6
8. En byråkrats bekännelser
9. Feminismens tillfälliga död och Antifeministiska samfundets nedläggning


Har du köpt en ljudbok eller en Mp3-spelare i julklapp? Behöver du ett julklappsrim för att höja julstämningen något?
Ljudbok!
Mp3-spelare!


1. Nya länkar bland favoritlänkar

Som ni kanske redan känner till har jag en länksamling med kategorierna 1. Bra bloggar, 2. Bra tidningar, 3. Bra tankesmedjor och 4. Bra hemsidor.

Nu har jag uppdaterat länksidan med tre bra länkar. Två länkar återfinns under bra bloggar:

Martin Borgs - Filmaren, författaren och PR-konsulten Martin Borgs som är mest känd för sin film "1200 miljarder" har startat en blog som dryper av humor, ironi och satir.

Federalisten - Centerpartisten och federalisten Ilan Sadé som tidigare varit ordförande i CHF (nu Centerstudenterna) och som nu är redaktör på tidskriften Rådslag har en intressant blog om ideologi, federalism och kulturkonservatism mm.

Och den tredje återfinns bland bra tidningar:

Tidningen Kulturen - En nystartad nättidskrift som kommer att ges ut i pappersformat efter nyår. Ett intressant projekt där kulturen tas på allvar. Teckna en prenumeration du med!

2. Mamma@home – hemmafruns återkomst

Elise Claesons debattbok mamma@home ger en upprättelse till den traditionella hemmafrun, eller hemmamamman som Claeson föredrar. Hon beskriver den nytta som hemmafruar skapar i samhället. Förutom att marknära tjänster som städning, matlagning mm utförs har mammor som är hemma en stor betydelse för att skapa ett hem och för att barnens utveckling ska gå väl. Barnpsykologer har länge anammat anknytningsteorin som går ut på att barn knyts an till sin mor under sina två första levnadsår. Denna anknytning sker genom bland annat amning och andra kontakter. Barn börjar tidigt känna igen sin mors röst, doft och hud. Det ger barnet en känsla av trygghet som senare ger en stabil grund för att barnet ska våga utforska sin omgivning utan alltför mycket stress och ängslan. Idag börjar de flesta ettåringar på dagis vilket gör att de dras upp från anknytningsprocessen alltför tidigt och utsätts för många stressmoment såsom att inte ha någon riktig hemmabas. Barnet skjutsas istället fram och tillbaka, utsätts för hög bullernivå, stök och penalism.

Ända sedan Simone de Beauviors ”Det andra könet” har moderskapet betraktats som en biologisk fotboja. Ända sedan Alva Myrdals storbarnkammare och sociala ingenjörskonst har det svenska samhället utvecklats från en familjebaserad till en samhällsbaserad barnomsorg med dagisutbyggnad, expert- och terapisamhälle och fastlåsta familjer. Symptomatiskt är att när Kristdemokraterna, det parti som är mest familjevänligt, vill ställa sig på barnens sida föreslår de kommunala nannies. Familjen klarar sig inte själv och istället för att ge familjerna bättre förutsättningar såsom skatteavdrag för hushållstjänster och skatteavdrag per barn, ska familjen låsas in än mer. Detta är dagens svar på prussiluskan i Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump”. BRIS går också på samma linje när de kräver en vuxengaranti istället för en föräldragaranti. Föräldrarna är inte förmögna att själva ta hand om sina barn utan statligt anställda måste ta det ansvaret. Här har vi kulturradikalismen i ett nötskal.

Claeson anser att vi lever i en statsmaktsordning och inte i en könsmaktsordning. Att kvinnor mår dåligt, uttryckt exempelvis i hög sjukfrånvaro, beror inte på att kvinnor jobbar mer än män (för det gör de inte) och inte på manssamhället (för det finns inte). Utan problemet är den vanmakt som staten har skapat. I USA betraktas det inte som något konstigt och fel om en kvinna vill vara hemma med sina barn. Det är till och med en merit då många amerikanska mammor engagerar sig i den civila sektorn via kyrkoföreningar, föräldragrupper mm. Det finns heller inte någon åldersspärr för när man kan göra karriär i USA. I USA befordras kvinnor när de är 50+. I Sverige är man passé i den åldern. Med andra ord behöver man inte göra allting samtidigt såsom i Sverige. Man behöver alltså inte studera, göra karriär och skaffa barn under perioden 20-30 år. I en mer frihetlig atmosfär som i USA utvecklas också olika alternativ såsom arbetsplatsdagis. I Sverige behövs inga sådana (även fast de finns) eftersom alla har en rättighet att ha sina barn på kommunalt dagis. Men framförallt skattar inte USA ihjäl sina familjer. Tvärtom, de tillåter skatteavdrag för alla barn i familjen.

Slutsats: Svenska kvinnor mår dåligt på grund av vanmakt och stress som skapats av staten, inte av män.

Elise Claesons egna upplevelser är intressanta. I Sverige jobbade hon som jämställdhetsombudsman på Saco och kunde alla floskler om glastak och kvinnofällor. Hennes första barn blev ett experiment och fick vistas mycket på dagis. Men när hon fick sitt andra barn och när familjen flyttade till USA blev hon hemmafru. Hon märkte verkligen hur stora kulturskillnaderna mellan länderna var. Idag gör hon karriär som journalist efter att ha gått på Poppius journalistskola. Är hennes liv en kvinnofälla?

Det som kom närmast en kvinnofälla var hennes gnagande känsla av att barnet inte var hennes (och hennes mans, tyvärr är Claeson dålig på att erkänna pappans betydelse för barnet och att barnet även är faderns och inte bara moderns), utan samhällets. Barnsköterskan på mödravårdscentralen krävde att barnet skulle inställas för vägning varje månad eftersom föräldrarna inte kunde tänkas klara av det själva. Visserligen var det frivilligt, men underförstått var man en dålig förälder om man inte gjorde som man blev tillsagd.

Claeson tackar också ROKS Ireen von Wachenfeldt för att hon visade feminismens verkliga ansikte. Efter Evin Rubars dokumentärer ”Könskriget” har tokfeminismen med sina konspirationsteorier varit på nedgång. Tyvärr gör hon samma misstag som Susanna Popova som försöker beslagta begreppet feminismen genom att definiera om ordet till oigenkännlighet. Varför krångla till det? Vad ska hon med ordet feminist till? Har aldrig förstått mig på de där ordlekarna.

Det är skönt att det finns debattörer som Elise Claeson som vågar vidga vyerna något. Hon tror starkt på att hemmafrun eller hemmamamman är på väg tillbaka. Det hoppas jag med! Jag hoppas också på hemmapappans framkomst. Jag vill alltså komplettera Claesons mammafokus med att fler pappor kan vara hemma efter barnets ett- eller tvåårsdag. Claeson verkar tyvärr inte vara inne på den linjen då hon ger mamman monopol på barnet med hänvisning till reptilhjärnan och våra olika roller. Men människan är väl mer än sin reptilhjärna? Människan är väl inte naturens offer? Visst påverkas vi av reptilhjärnan och av biologiska faktorer såsom gener, men när civilisationen förändras förändras också möjligheterna för ett mer fritt och flexibelt samhälle där pappan kan vara mer hemma efter ett eller två år. Jag tror nämligen på Claeson och anknytningsteorin och att det är bäst för barnet om mamman är hemma de första åren.

Läs Elise Claesons artikel om varför liberaler är så rädda för mammor i Captus.

Läs även en intervju med Claeson i samma tidning.

Carl Svanberg ger en viss rättfärdig kritik mot Claesons omfattande kritik av liberalismen.

Till viss del håller jag med Claeson om att liberalen är alltför inriktad på den isolerade individen som är avskuren från kontexten och gemenskapen. Men en stor del av kritiken mot liberalismen handlar istället om kritik mot socialliberalismen.

Jag har tidigare skrivit om den ensidiga daghemsdebatten och om hur Per Kågeson har lyckats nyansera den något med sin kritik av dagens barnomsorgspolitik i boken ”Tid för barn”.

3. Fackförbund är maffiaorganisationer

Jag har tidigare skrivit om hur jag känner igen mobbarna på skolgården i fackförbundens beteenden. Nu senast är det HRF som tror sig ha rätten att bestämma över människor som varken är med i fackförbundet eller vill ha något kollektivavtal. Avvik inte från flocken för då trackaserar vi er är fackförbundens motto.

När CUF:s ordförande Fredrick Federley kallar fackförbunden för sitt rätta namn blir det hetsstämning och Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt avkrävs en ursäkt för att Federley och några MUF:are tar sig rätten att utnyttja sin yttrandefrihet.

Peter J. Olsson konstaterar att HRF hotar med allvarliga konsekvenser när de bemöter Federleys anklagelse om maffiametoder.

Logiken påminner mycket om islamisternas logik när de hotar de debattörer som har mage att påstå att islamisterna är våldsamma och hotfulla.

Som vanligt slirar den kulturradikale och den principlöse Johan Linander på orden när han kritiserar Federley för ordvalet.

Besserwissern hakar upp sig på ordvalet maffiametoder och argumenterar för att maffiametoder måste vara olagliga för att få kallas maffiametoder. Visst han håller med Federley om att det är fel av HRF att försätta en restaurang i blockad men han menar att ordet maffiametoder är fel. Varför? Jo, därför att det HRF gör är fullt lagligt? Okey, så om Sverige legaliserar all form av utpressning och hot, inte enbart fackets rätt att hota människor, då är det fel att kalla maffiaorganisationer för maffiaorganisationer. Vilken logik? Det här resonemanget måste bygga på rättspositivism. Allt lagen säger är rätt. Ingenting existerar utanför lagen. En lag kan aldrig vara fel så länge en majoritet är för den. Men när en majoritet är emot den upphör lagen. Etik och moral kommer aldrig in ekvationen. För mig är det en självklarhet att lagen kan vara omoralisk. I det här fallet har vi legaliserat maffiametoder i Sverige, men det gör inte HRF:s beteende mer moraliskt.

20 personer med stöddig uppsyn försöker skrämma folk från att äta på salladsbaren.

Lite lustigt är att Wild´n fresh i flera dagar har slagit kassarekord genom att många har sympatiätit på denna salladsbar.

Marknaden fungerar som befriare av mobbning. Kanske bör den 24-årige företagaren Sofia Appelgren som driver restauranten tacka HRF för gratisreklamen.

All denna kalabalik bara för att en företagare och ett fåtal anställda inte vill skriva på ett kollektivavtal. Allt detta tjafs trots att de anställda tjänar mer än vad kollektivavtalet stipulerar. Vad allt det här handlar om är att facken vill behålla sin makt. De känner att de börjar förlora fotfästet i och med den nya regeringen som tar bort avdragsrätten för fackavgiften. Den åtgärden gör ju att fackförbunden måste anstränga sig för att rekrytera och behålla medlemmar och det är ju jobbigt. Det är ju bättre om folk styrs in i fackföreningarna genom att staten avtvingar en mindre del av inkomsten om de väljer att göra rätt sak.

Skriv på mot HRF:s blockad mot salladsbaren Wild´n fresh i Göteborg.

Men HRF ger sig inte med detta utan kräver också sympatiåtgärder av Transport, Handels, Kommunal och Livs.

Som tidningsbud på söndagar och icke fackansluten vill jag bara säga en sak: Fuck you!

Hotell och Restaurantfacket protesterar också mot förändringarna i A-kassan.

Motiveringen är följande: ”Trots att företagen gör rekordvinster, hotar arbetsgivarna med ökad arbetslöshet om vi kräver höjda löner.”

De verkar inte ha förstått någonting. Arbetsgivarna hotar inte med ökad arbetslöshet, utan varnar för det. Vi har redan idag en massarbetslöshet skapad av den tidigare företagsfientliga regeringen. Det är de höga lönerna som skapar arbetslöshet eftersom inget företag kan anställa någon som får en högre lön än vad den anställde tjänar in. Enkel matematik. Enkel logik. Men nej, facket tror att manna regnar från himlen och att företag ska uppstå ur tomma intet.

Kommunal visar hur protesterna bygger på mobbmentalitet och pöbelvälde: ”Lyssna på massan, sänk inte kassan, skanderade folksamlingen på Norra Bantorget i Stockholm. Uppladdningen inför torsdagens fackeltåg är i gång, en manifestation mot sänkningen av a-kassan. Fler och fler strömmar till medan ljuden av slagord, gitarrspel och visselpipor blir allt starkare.”

Läs mer här!

Den borgerliga regeringen har blivit vald på den politik som de nu genomför. Kommunal tycker istället att regeringen ska lyssna på högljudda och bortskämda skrikhalsar istället för på väljarna. Inför valet redovisade Allians för Sverige tydligt vad de ville göra med a-kassan i bland annat valmanifestet och i debatter där det betonades att det ska bli mer lönsamt att arbeta. Vad tror de att alliansen menade med det? Socialdemokraterna och Vänsterpartiet var inte sena att kritisera borgarna för dessa förändringar. Men nu låtsas de alltså som att borgarna har lurat väljarna.

Läs själv om Alliansens politik före valet!

Om du inte orkar får du ett citat här: ”Arbetslöshetsförsäkringens skyddsnät behöver förstärkas och dess roll som omställningsförsäkring tydliggöras. Det sker genom att försäkringen blir obligatorisk. Samtidigt ökas egenfinansieringen och ersättningen sänks stegvis.”

Och här: ”Allians för Sverige föreslår att ersättning från arbetslöshetsförsäkringen bara skall kunna utgå under en ersättningsperiod på 300 ersättningsdagar (14 månader). För att ge den arbetssökande incitament att komma tillbaka i arbete och arbetsförmedlingen motiv att snabbt hjälpa till med samma sak trappas ersättningen ned från 80 till 70 procent efter 200 ersättningsdagar (9 månader). Arbetssökande som har försörjningsansvar för barn skall få längre tid på sig att söka arbete. För dem skall ersättningen utgå under 450 dagar (nästan 21 månader). Ett enhetligt tak införs. Lägsta dagpenning är 320 kronor per dag och högsta dagpenning är 680 kronor per dag.”

Vad betyder detta? Tror fackförbunden att svenska medborgare är dumma i huvudet som inte förstår ren svenska?

Stefan Löfvén på IF metall har åtminstone erkänt hur Alliansens politik såg ut även före valet: ”A-kassan är ingen nådegåva. Den tillhör ett modernt samhälle som värnar om sina invånare. Det sa vi under hela valrörelsen och det säger vi nu i december.”

Om nu alla var överens om detta, varför sade man då detta under valrörelsen? Facket måste ju då ha varit rädda för alliansens politik och därmed försökte de alltså varna folk. Alltså var folk inte omedvetna om alliansens politik.

Läs mer här!

I denna artikel framgår också att Löfvén försöker muta borgerliga riksdagsledamöter genom att bjuda de som röstar nej till a-kasseförslaget på middag.

Transportarbetareförbundet skriver så här: ”Med det här förslaget får medlemmarna betala ”dubbelt”, dels genom högre avgifter till a-kassan och dels genom sänkta ersättningsnivåer.”

Läs mer här!

Hm… De glömmer av någon anledning att nämna att a-kassan till 90 % finansieras via skattesedeln och a-kassan ska föreställa en försäkring. Försäkringar har ett samband mellan inbetalning och utbetalning.

Wanja Lundby Wedin hotar regeringen igen!

Dick Erixon kommenterar det väl!

Företagarna anser att LO missbrukar sin makt!

Kommer Wanja Lundby Wedins hot om att obstruera företagens möjligheter att göra avsteg från turordningsreglerna även att gälla Socialdemokraterna som också försöker smita från turordningen?

Jag har tidigare skrivit om hur fackliga representanter tänker i min essä om Ayn Rand!

4. Fackförbund drivs av jantelagen

Fackets kritik av att löneskillnaderna ökar mellan företagsledare och anställda är ett uttryck för vanlig avundsjuka.

De tror sig ha rätten att skörda frukterna av vad andra människor har sått. Företagsledare har mycket ansvar och kan betyda allt eller inget för ett företag.

Affärsmannen Sven Hagströmer ger ett bra svar på detta i Dagens Industri. (Tyvärr måste man vara abbonent för att se inslaget.

Han menar att det företag finns inte som är så dåligt att inte en bra företagsledare kan få det på fötter igen och inget företag är så bra att inte en dålig företagsledare kan köra ned företaget i botten.

Michael Treschow kan inte se något samband mellan företagsledarnas och de anställdas löneutveckling och han betonar att det är viktigt med höga löner för företagsledare för att rekrytera de bästa företagsledarna från USA.

Nej, sakligt och logiskt finns inget samband. Men Dick Erixon invänder mot detta genom att betona entreprenörens betydelse gentemot företagsledningen.

Givetvis har han rätt i att entreprenören är än viktigare än företagsledaren, men det motsäger inte företagsledarens betydelse. Han invänder också mot att alla företagsledare måste få högre lön bara för att de bästa företagsledarna kräver höga löner.

Dick Erixon ser även ett samband mellan företagsledarnas och de anställdas löneutveckling.

Det är psykologin som är den sammanbindande länken och denna psykologi är inget annat än jantelagen. Varför tycker Erixon att man ska acceptera den som samhällsnorm? En bra företagsledare ska ha bra betalt.

Det enda jag kan hålla med Erixon om är att rekrytering av företagsledare via höga löner inte behöver innebära att alla företagsledare ska ha lika hög lön. Givetvis ska kompetensen avgöra lönesättningen. Det finns en stor fara i att Svenskt Näringsliv blir en sorts fackförening för direktörer där de utgår från LO:s logik om kollektiv lönesättning. Där har Erixon en väldigt stor poäng. Treschow skulle nog behöva nyansera sina uttalanden något, men i grunden har han helt rätt. LO har ingenting med företagsledarnas löner att göra. Det är aktieägarna som ska bestämma lönenivån. Inte LO! Däremot tycker jag, som själv är en liten aktieägare, att aktieägare måste bli bättre på att utkräva ansvar och utforma bonussystem med mm. som är mer rättvisa. När en företagsledare misslyckas ska det kännas och det ska inte vara möjligt att använda redovisningstekniska metoder för att få ökad bonus. Ett exempel på hur aktieägarna har varit för fogliga är Skandiabossarnas ohederliga och omoraliska beteende. Det är knappast en slump att just Skandia hade svaga och små aktieägare. Ett bolag behöver en stark och långsiktig ägare som kan ställa höga krav på företagsledningen som hela tiden har ett intresse att få ut mer än vad de förtjänar, precis som de fackligt anslutna inom LO.

Och inte behöver man vara något ekonomiskt geni för att förstå att höga företagsledarlöner inte är inflationsdrivande medan höga löner för LO-kollektivet är det.

Men det är inte bara Dick Erixon som är ute och cyklar. Danne Nordling konstaterar att till och med medlemmar i Svenskt Näringsliv har gått på fackförbundens kampanj mot direktörslöner.

5. Klimatförändringar – Fortsättning följer

Mina efterforskningar fortsätter om klimatförändringarna och dess effekter. Med tanke på att effekterna av klimatförändringarna kan bli så drastiska som många tror och med tanke på att många miljarder pungas ut för att motverka detta är det viktigt att försöka få fram så mycket nyanserad fakta som det bara går. Allt har ju en alternativkostnad. De miljarder vi satsar på att motverka klimatförändringar kan gå till att utrota malaria eller aids, eller varför inte slå ut fattigdomen genom att stödja goda exempel och finansiera starka institutioner. Om klimatförändringarna i alla fall inte går att motverka genom det kostsamma Kyotoprotokollet som det framgår av FN:s klimatpanel och Sternrapporten, varför ska man då göra det? Varför inte satsa pengarna på att lindra effekterna? Men om vi nu skulle kunna göra något åt klimatförändringarna, vilka metoder är då mest effektiva. Och om farhågorna är felaktiga, då har vi slösat pengar på att bekämpa väderkvarnar. Det är dessa frågeställningar jag undersöker när jag lägger fram fakta för er. Än är det dock för tidigt att dra några klara slutsatser.

För att få en bättre inblick i klimatproblematiken rekommenderar jag denna blog som drivs av en doktorand i oceanografi vid Göteborgs universitet som skriver initierat och nyanserat om klimatförändringarna.

Här har vi ett intressant projekt för att motverka växthuseffekten. Ett israeliskt företag håller på att forska fram en metod att omvandla koldioxid till biobränsle med hjälp av alger och fotosyntes.

Det finns också projekt som söker få ut energi via konstgjord fotosyntes där bränslet är sol och vatten.

Danne Nordling fortsätter att analysera vilken metod som är mest effektiv när det gäller att hantera växthusproblematiken.

Han konstaterar att bilarna bara står för 10 % och flyget står för 1,6 % av koldioxidutsläppen. Avskogning står för 18 % och uppvärmning och el står för 19 %. Det är därmed osakligt att attackera bilisterna och helt orimligt att förbjuda flyget som vissa alarmister såsom George Monibot föreslår. Förvisso är dessa siffror globala och skiljer sig något från Sverige. Några exempel på det är att Sverige inte har någon avskogning utan en motsatt utveckling och att Sverige har något högre siffror för biltrafik. Men det är ju ganska ineffektivt att använda svenska resurser på svenska transporter då det ger en mindre effekt än att satsa pengarna på att minska den globala avskogningen. Miljöproblemen och därmed lösningarna känner som bekant inte till några landsgränser.

Den svenska siffran för bilarnas koldioxidutsläpp är 18 %.

Men glöm inte de rapande korna. De är också farliga!

På Chalmers har man räknat ut hur mycket varje världsmedborgare får i koldioxidkvot om 44 år för att målsättningarna med minskade utsläpp ska uppnås.

Idag avger den genomsnittlige svensken 6 ton koldioxid per år och genomsnittet i världen ligger på 4 ton. För att uppnå målen måste genomsnittet sjunka till 2,8 ton. Den kvoten skulle bara räcka till en familjebil som går 1500 mil på ett år. Men trots de uppgifter som Danne Nordling anför är insatserna inriktade mot bil- och flygtrafik.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och miljöminister Andreas Carlgren är nationalistiskt inriktade och har som mål att minska Sveriges bidrag med 30 % till 2020.

I artikeln framgår det att vi redan har lyckats få ned koldioxidutsläppen med 40 % sedan 1970-talet genom att gå från olja till andra energikällor. Detta har skett samtidigt som tillväxten har ökat med 36 %. Tillväxtpolitik är därmed inte ett hinder för lägre koldioxidutsläpp utan tvärtom. Det är via teknologisk utveckling som dessa ambitiösa mål kan uppnås. Inte via miljöpartistisk självspäkning och tillväxthat.

I DN framgår det att det största felkällorna i klimatmodellerna är molnformationerna.

Blir det i framtiden vanligare med höga tunna cirrusmoln kommer växthuseffekten att förvärras, men blir det vanligare med låga tjocka moln uppstår en avkylande effekt. Nu verkar det tyvärr som så att klimatmodellerna underskattar cirrusmolnens omfattning och därmed finns det risk för ännu högre temperaturer än vad som befaras.

I senaste numret av Contra (nr.6) tas de argument från klimatforskningen upp som inte kommer fram i mainstream-media.

Contra utgår inte från att de sitter inne med hela sanningen om klimatförändringarna, men till skillnad från alla domedagsprofeter erkänner Contra detta.

Du kan läsa om mina tidigare reflektioner kring ämnet här.

6. Konservatism, höger och folkhemmet

Carl-Robert Lindgren skriver på Kulturrevolution.se om hur högern i Sverige förfasas över folkhemsidén och att många vill rasera folkhemmet i grunden. Som en av dessa debattörer vill jag försvara mig mot Lindgrens kritik. Jag tror mig förstå vart Lindgren vill komma och jag håller med honom på så sätt att högern behöver en motsvarighet till folkhemmet och att det inte räcker med att bara vilja få bort folkhemmet. Jag kan också se det positiva med frivilliga gemenskaper. Kollektiv är inte per automatik av ondo. Men folkhemmet har aldrig, och kommer aldrig, att vara detta politiska projekt.

Lindgren själv beskriver folkhemmets historiska bakgrund där Per Albin Hansson triangulerade, dvs. snodde högerns idé om folkhemmet. Den som från början kom på denna idé var högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén som utgick från staten som den viktigaste beståndsdelen och den högsta formen i samhällsutvecklingen. Hela högeridén med folkhemmet utgår från Hegels logik om ett högre väsen, i det här fallet uttryckt i den svenska staten. Så oavsett om man väljer den konservativa tolkningen eller den socialdemokratiska tolkningen slutar man med att staten står i centrum. De två ideologierna har funnit varandra. Det är därför jag tar avstånd från den renodlade konservatismen, särskilt den svenska eftersom den oupphörligen står för statskonservatismen istället för den amerikanska frihetskonservatismen.

Vidare tar Lindgren upp sociologen Anthony Giddens intressanta tes om att välfärdsstaten enbart kan upprätthållas i ett homogent samhälle. Johnny Munkhammar utgår själv från den tesen i sin bok ”Sagan om välfärdens återkomst” och tar det som intäkt för att staten måste rullas tillbaka eftersom vårt samhälle idag är heterogent. Själv håller jag med Munkhammar, men vill gärna kombinera det med en mer kulturkonservativ prägel som utgår från civilsamhället. Vi behöver inget folkhem för att bevara svensk kultur och svenska traditioner eller för att söka trygghet i vår regionala identitet. Ordet ”folket” i folkhemmet kommer alltid att stå i vägen för att begreppet ska vara användbart för en modern höger som inte fantiserar om folksjälar och världsandar.

Läs Carl-Robert Lindgrens bloggpost om detta.

7. Golda Meir och Milton Friedman i Contra nr. 6

Tomas Ibsen Göransson som är en god vän till mig har skrivit en artikel om Golda Meir som bygger på hennes memoarer ”My life”. Hon var socialist och Israels första kvinnliga premiärminister med många avvikande värderingar. Hennes bestämdhet och beslutsamhet kan jämföras med Margareth Thatcher.

Ibsen skriver: ”Golda Meir var inte bara en politiker som vågade stå upp för vad hon ansåg vara rätt, hon var också en fantastisk kvinna som gjorde en riktig klassresa från fattig ukrainsk jude på samhällets bottenskikt till premiärminister i världens enda judiska stat. I hennes memoarer My Life (Mitt liv) berättar hon om sin karriär, sitt privatliv och Israels historia.”

Ibsen har tidigare skrivit en artikel tillsammans med mig om Israels rätt till självförsvar.

I samband med Milton Friedmans död har Contra publicerat en diskussion på ett seminarium som Friedman deltog i.

”Nobelpristagaren Milton Friedman avled den 16 november i år. Contra har genom åren många gånger uppmärksammat hans gärning. I detta nummer återger vi en diskussion mellan Hillsdale Colleges VD Larry Arnn och Milton Friedman. Diskussionen hölls den 22 maj 2006 under ett tvådagarsseminarium med anledning av tjugofemårsdagen av utgivningen av Milton och Rose Friedmans bok Frihet att välja.”

Läs en sammanfattning av Contras senaste nummer.

8. En byråkrats bekännelser

Författaren till En byråkrats bekännelser berättar om sina erfarenheter av arbetet i Riksförsäkringsverket. Hans slutsats är att det finns mycket effektivitetsvinster att hämta inom den offentliga sektorn och författaren föreslår själv ett par förbättringar. Bland annat föreslår han att offentliga sektorn ska konkurrensutsättas mer då den idag är en skyddad verkstad där paragrafrytteri går före medborgarnas bästa och där produktiva tjänstemän som är serviceinriktade hålls tillbaka med hjälp av Jantelagen. Han efterfrågar också en mer öppen debatt och skrev under 1980-talet några debattartiklar i Svenska Dagbladet om slöseriet i den offentliga sektorn. Vidare föreskriver han ett bantningsrecept i fem punkter.

Nu kan man invända att hans erfarenheter är historia då boken skrevs 1986, men med tanke på de studier som Skattebetalarna presenterar och att det fortfarande finns statstjänstemän (ex. Mikael Wokander som tidigare jobbade på skattemyndigheten) som rapporterar om den offentliga sektorns ineffektivitet verkar inte den rådande situationen skilja sig nämnvärt från dagens.

Utgångspunkten för boken är James Buchanans Public-choice-teorier som handlar om att alla människor vill maximera sin egen nytta, även statliga tjänstemän. Byråkrater får främst fördelar i prestige och makt. Därför strävar byråkraten att maximera sin egen prestige och makt genom att försöka få högre anslag, fler arbetsuppgifter, fler ansvarsområden mm. (Tänk bara på Jämo så förstår du!). Nu har inte författaren skrivit någon vetenskaplig avhandling om detta, för sådana finns det tillräckligt av, utan han skriver en mer personlig reflektion om sina egna upplevelser. Författaren drar själv en parallell med nazismens brott mot mänskligheten som lättare kan förstås av att läsa Anne Franks dagbok än att läsa en faktaspäckad bok om det exakta antalet judar som gasades ihjäl. Båda former behövs för att nå fram med viktiga budskap.

Läs fler recensioner på Contra-böcker.

9. Feminismens tillfälliga död och Antifeministiska samfundets nedläggning

Det kan verka lite förmätet och naivt att tro att feminismen är död och att detta beror på modiga debattörer inom Antifeministiska samfundet. Men just feminismens tillfälliga död har åtminstone minskat Antifeministiska samfundets existensberättigande. Därför har det senaste årsmötet beslutat att lägga ned Antifeministiska samfundet som organisation och enbart låta hemsidan och debattforumet vara kvar.

Anledningen till detta beslut är:
1. Feminismens hot är mindre idag än när samfundet skapades som organisation.
2. Alltför få är intresserade av att sitta i styrelsen och när trotjänaren och kassören Claes Almgren gick bort och när undertecknad tackade nej till att fortsätta sitta i styrelsen blev situationen ohållbar.
3. Antifeministiska samfundet har ett omöjligt namn i förhållande till det samhällsklimat vi lever i. Feminism tolkas som något gott och mycket tid går åt till att förklara vad antifeminism är och inte är. Många rabiata och gallskrikande feminister och medlöpare som inte orkat ta reda på fakta på egen hand har utgått från att antifeminism handlar om att vara emot kvinnor. Mycket tid går åt till att förklara fundamentala och självklara saker och den tiden skulle man kunna använda till något mycket mer produktivt. Därför finns det ett förslag om att starta en ny feministkritisk förening under namnet Könsfredsmanifestet, men intresset för detta har varit lågt.

Jag har personligen två ytterligare skäl utöver de tre punkterna ovan till varför jag inte vill fortsätta mitt engagemang:

1. Alltför många medlemmar i Antifeministiska samfundet var skumma och lata parasiter som krävde att andra skulle göra allt arbete. De själva orkade inte. De vågade inte ens skylta med sina namn eftersom det skulle försämra deras karriärsmöjligheter. Med sådana vänner behöver man inga fiender.
2. Alltför många medlemmar upprepade feministernas misstag och hatade kvinnor och såg osynliga strukturer som diskriminerade stackars män i varje hörn. Jag tål inte konspirationsteorier åt något håll.

Läs mer här!

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|