HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Bristande rättssäkerhet och inflation på rättigheter!
 

2007-01-11

1. Besöksstatistik för 2006
2. Kärlekens befrielse från skulden
3. Recension - Brottsplats Sjövik
4. Moderat Classic + Nya Centerpartiet = Sant!
5. JK Göran Lambertz försvarar rättssäkerheten
6. Saddam Hussein sade upp alla sina rättigheter
7. Skandias bonussystem missgynnade aktieägarna
8. Socialistisk redovisning

1. Besöksstatistik för 2006

Vid varje årsslut gör jag en analys över besökstrafiken under året. Räkneverket försöker räkna varje besökare en gång även då besökaren surfar runt på flera av mina sidor. Här kan ni utläsa antalet besökare i genomsnitt per dag:

Jan. 65
Feb. 77
Mars 123
April 72
Maj 69
Juni 74
Juli 47
Aug. 82
Sep. 168
Okt. 128
Nov. 108
Dec. 97

Besökstrafiken är i en ökande trend, även om jag har lite doppar och dalar här och var. Året började med en besökstrafik på 65 besök per dag och slutade med 97 besök per dag. Från januari till juli pendlar siffrorna mellan 47 och 77. Förvisso hade jag en tillfällig topp i mars på 123 besökare per dag, men den undantar jag från trendanalysen eftersom besökstrafiken i de övriga månaderna håller sig på en annan nivå. Junimånaden bör egentligen också undantas, men här åberopar jag försiktighetsprincipen, eftersom den skiljer sig så mycket från övriga siffror samt därför att juni är en semestermånad då folk hellre ligger på stranden än sitter vid en dator. Däremot ser jag en viss nivåskillnad under perioden augusti till december då siffrorna pendlar mellan 82 och 168 där toppen infaller under valmånaden september då intresset för politik bör vara som störst. Jämfört med föregående år har besökstrafiken ökat markant. Genomsnittet för 2005 var 43,3 medan genomsnittet för 2006 var 92,5 besökare per dag. Min verksamhet på Internet börjar uppmärksammas av alltfler och jag har också börjat få in synpunkter via mail i större utsträckning än tidigare. Detta är mycket glädjande och det stärker mig i min ambition att utveckla mig själv ännu mer än vad jag redan har gjort. Tack alla besökare, kritiker som bundsförvanter.

De mest besökta sidorna är följande:

1. Förstasidan.
2. Litteraturanalys.
3. Naturalismen.
4. Favoritlänkar.
5. Analys av centerpartiet.
6. Expressionismen.
7. Daniel Olsson.
8. Röda rummet.
9. Vem är Fredrik Runebert?
10. ROKS.

Precis som år 2005 var mina litteraturanalyser mest besökta, direkt efter förstasidan givetvis, även år 2006. Förstasidan spelar i en egen division vad gäller besökare då fler än 6000 har besökt den i år. Litteraturanalyssidan ligger ensam i en andra division med fler än 2500 besökare i år. Därefter kommer en division från 200 besök till 1500 besök. Bland dem är min analys av centerpartiet den mest populära sidan som handlar om politik. Besökare av ROKS-sidan har, av förklarliga skäl, minskat sedan föregående analys.

Följande sökord var de vanligaste hos mina besökare under året:

1. Naturalismen
2. Expressionismen
3. centerpartiet
4. valtest
5. Litteraturanalys
6. Diktanalys
7. säv säv susa
8. Franskklassicismen
8. fredrik runebert
10. absurdismen

Även här bekräftas slutsatsen att det främst är mina texter om litteraturanalyser som lockar besökare. Men även sökordet centerpartiet och valtest har lockat många besökare, främst under valmånaderna. Även i år har många hittat min sida genom att söka på mitt namn.

De mest besökta nyhetsbreven i år är nyhetsbrev 70 med rubriken ”Politisk strategi och genusperspektiv på speedway!” och nyhetsbrev 40 med rubriken ”Feministiska myter”. Sammantaget har årets nyhetsbrev främst kretsat kring ämnena ”Nytt på feministfronten”, borgerlighetens ideologi, politik och strategi, den globala uppvärmningen, skatter, ekonomiska och filosofiska tänkare samt granskning av politiker.

Jämför gärna denna besöksanalys med föregående års besöksanalys.

2. Kärlekens befrielse från skulden

Jag har skrivit en kort kärleksnovell som ett bidrag i en novelltävling, där framgången gick mig förbi, som jag nu publicerar på min hemsida. Här ett litet utdrag:

Hennes ögon glittrar i skenet av de levande ljusen. Hon ler så där inbjudande och så där förtroligt som bara den djupaste av alla känslor kan skapa – känslan av en total sammanfogning av två självständiga subjekt. Jag ler tillbaka och drunknar i hennes vackra blå ögon som får mig att glömma både tid och rum. Vi är ett men ändå inte. Lågan från stearinljuset som spelar över hennes släta ansikte ökar känslan av mystik. Jag känner inget behov av att säga något och hon bryter inte tystnaden utan fortsätter sin vördnadsfulla granskning av sin stora kärlek på andra sidan bordet. Vi sitter som i en bubbla där eldslågans sken sätter gränsen för vårt synliga rum. Bakom henne finns ingenting, bara mörka skuggor som ändrar form och läge i takt med lågans godtycke. Det enda som är säkert är vår kärlek som fyller atmosfären i rummet. Vi suger upp varandras medvetande och upphöjs till den nivå som är livets obeskrivbara klimax.

Läs hela novellen här.

Här finns fler egna alster för den som är intresserad.

3. Recension - Brottsplats Sjövik

”Brottsplats Sjövik” är en spänningsroman och en självständig uppföljare till ”Masänglar” som jag tidigare har recenserat. Många personer i romanen återkommer i de två böckerna och detta gäller även (om jag har förstått saken rätt då jag själv inte har läst dem) de två första böckerna ”Sommarö-Costa del Crime t/r” och ”Mygel och mord på Sommarö”. Precis som ”Masänglar” utspelar sig intrigerna i mina hemtrakter i Avesta kommun vilket ger läsupplevelsen ett extra värde då det blir lättare att följa med i miljöbeskrivningarna som annars är ganska bristfälliga. Men den fördel de fåtaliga miljöbeskrivningarna ger är att texten fokuserar mer på skeenden och relationer människor emellan vilket ger historien ett högt tempo.

Intrigerna handlar om ett hemligt avtal som byggherren Ernst Sund och Avesta kommun har ingått. Avtalet innebar att stadskärnan skulle göras om till en dynamisk och kapitalistisk miljö där framstegs- och framtidstro skulle vara ledstjärnor. Arkitekten bakom det hela var Alvar Aalto. Men av politiska orsaker bordlades frågan i kombination med att några mystiska dödsfall inträffade. Frågan tas sedan upp 60 år senare då Aaltos gudson Tapani Sund finner det hemliga avtalet och stämmer kommunen för att de inte har efterlevt det ingångna avtalet. Samtidigt köper en rysk oljemiljardär Sjöviks folkhögskola för att bedriva diverse mystiska projekt. Allt från ekonomisk brottslighet, databrott, kidnappning och mord till traficking (borde heta sexslaveri) får plats i denna bok. En motståndsrörelse byggs upp under namnet BSSS som använder mindre konventionella metoder för att rädda sin bygd från skurkar.

Boken är lättläst och välskriven även då vissa stavfel och konstiga meningsuppbyggnader stör läsningen. Ett exempel på en meningsuppbyggnad som fick mig att stanna upp i läsandet var följande: ”Konstaterade mannen i trappan…”. (s. 13) Att börja en mening med ”konstaterade” och hänvisa till föregående mening är en jobbig läsning för en pedant. En ytterligare invändning är att dialogen ibland är något missvisande då man inte vet vem som säger vad. Ibland kan det vara en och samma person som talar trots att dialogtecknet ger för handen att det är just en dialog. Fast det bör påpekas att sådana läshinder är väldigt få. Problemet är istället det motsatta. Det är väldigt svårt att lägga undan boken och att avbryta läsandet. Ett problem när man ska upp tidigt på morgonen: ).

Ännu en förhöjande upplevelse är de små satirinpassen där kommunala politikers karaktärer överdrivs på ett ganska underhållande sett. Givetvis måste författaren själv förneka sådana liknelser eftersom det kan ställa till med juridiska problem om någon person utan humor känner sig alltför träffad. Det är också upphöjande med de politiska inflikningarna, ibland ganska subtilt inlindade såsom den framtida regionindelningen, där författarens värderingar lyser igenom ganska tydligt. Särskilt viktig tycker jag att nyanseringen av bakgrunden till skotten i Ådalen, som snarare har blivit en ideologisk sanning än en historisk, är.

Det enda jag reagerade lite negativt på var författarens beskrivning av mellanösternkonflikten där båda parter mer eller mindre likställs. Att Israel är en demokrati som faktiskt slåss mot terroristorganisationer som i vissa fall fått makten i någorlunda demokratiska val framgår inte särskilt tydligt. Han försöker inta en neutral syn på konflikten och inte lägga skulden på någon särskild part, men när man gör det begår man misstaget att låta de riktigt skyldiga komma i skymundan. Det är inte Israel som är palestiniernas problem, det är Hizbollah och Hamas och andra likvärdiga terroristorganisationer. Men jag kanske är överkänslig som läser in lite för mycket i några få meningar uttalade av bokens karaktärer.

Men samtidigt som författarens åsikter exponeras låter han en vänsterpartist komma till tals och bli hjälte vilket höjer trovärdigheten. Det gör att författaren undviker den vanliga fällan att bli alltför förutsägbar såsom Jan Guillou tenderar att bli.

I ”Masänglar” hade jag svårt att hålla isär de olika personerna samt komma ihåg deras bakgrunder. Men i denna uppföljare finns inte det problemet överhuvudtaget. Antingen beror detta på att jag har fått en bakgrundsbild från ”Masänglar” vilket gör att de olika personerna fastnar bättre på min mentala karta eller också har Mats Myrén utvecklat sitt författarskap. Kanske en kombination?

En brist med boken är, precis som i ”Masänglar”, att vissa lösningar känns för enkla. Känslan är mindre påtaglig i ”Brottsplats Sjövik” än i ”Masänglar”, så det går åt rätt håll. Ibland går det lite för lätt för vissa privatpersoner att göra dataintrång och lyckas med sina föresatser att ställa till ekonomiska problem för bovarna i dramat. Visst är dataintrång fullt möjliga och visst sker de i verkligheten, men det beskrivs ändå som väldigt enkelt. Kanske beror det på att det är svårt att i ord beskriva svårigheterna med, eller snarare de ingående kunskaperna om, dataintrång.

Det känns också lite väl enkelt för rektorn på Sjövik och hennes bundsförvanter att skrämma upp den vidskepliga och xenofobiske Sture Petersson som är en av de lägre stående skurkarna i dramat. Jag skulle nog vilja ha lite mer motstånd från de onda och kanske också en längre period av stabilitet för skurkarna innan den mödosamma vägen mot de godas seger påbörjas. Fast detta kommer troligen att sakta ned tempot något och därmed försvinner kanske en del av den fartfyllda spänningen.

Men mina invändningar är marginella i förhållande till det koncept som Myrén utgår ifrån, dvs. en fartfylld spänningsroman där det goda ställs mot det onda och där de goda vinner. Det har ju blivit trend inom litteraturen att slutet ska vara sorgligt eller att de onda ska vinna över de goda för att det inte ska bli för klyschigt och förutsägbart. Man kan säga vad man vill om Myréns bok men slutet är inte förutsägbart även om man vet vilka som kommer att vinna.

Köp boken här!

Recensionen finns även på denna sida.

4. Moderat Classic + Nya Centerpartiet = Sant!

Den gamle moderaten som varit vice-partiledare, statsråd och talman, Ingegerd Troedsson, har lämnat nymoderaterna som har frångått sin ideologi och övergått till kortsiktiga åtgärdsprogram.

Troedsson vill ha en bättre småföretagarpolitik och lägre skatter och har gott hopp om att näringslivsministern Maud Olofsson ska göra ett gott jobb för att åtminstone uppfylla det första. Inom politiken sker många omplaceringar.

Själv brukar jag förklara för vänner och bekanta att Centerpartiet numera är mer höger än Moderaterna, och mitt favoritexempel på det är arbetsmarknadspolitiken och de ideologiska grundprinciperna där egenmakten är viktigare än arbetsutbudet. Ett historiskt exempel är pensionsstriden där Centerpartiet stod för den individuella frivilliglinjen medan Moderaterna gick vilse i arbetsmarknadskollektivismen. Mina partikollegor skulle nog få spader om de fick höra vad jag säger, men faktum är att jag säger precis det som jag säger på partimötena, med ett enda undantag, jag nämner aldrig ordet höger i partisammanhang.

Dessutom har den nye MUF-ordföranden Niklas Wykman och CUF-ordföranden Fredrick Federley skrivit en gemensam artikel om hur den borgerliga regeringen har ställt sig på mobbarnas sida i Vaxholmskonflikten.

5. JK Göran Lambertz försvarar rättssäkerheten

Äntligen har vi en statlig ämbetsman som tar sin självständiga roll på allvar. Istället för att alltid gå i regeringens ledband står JK Göran Lambertz upp för rättssäkerheten och för fram eventuella systemfel i ljuset. Men i Sverige är inte ledande politiker vana vid att bli synade och granskade så därför reagerar de som små barnungar som inte får fortsätta leka en farlig lek med andra barns huvuden.

HD-ledamoten Inger Nyström och professorerna (?!?!?) Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud kritiserar JK Göran Lambertz för att han har mage att kritisera rättsväsendet och för att inte anser att man bör avskaffa rättssäkerheten.

För er som inte känner till det är nämligen Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud starka förespråkare för omvänd bevisbörda vid våldtäktsmål. Ett parti fångade upp detta sinnessjuka förslag, när landet var mitt uppe i sin högsta feministhysteri, och det partiet, Centerpartiet, kan ha fått med sig Kristdemokraterna och Moderaterna. Fast nu har det talats tyst om det förslaget vilket antagligen beror på att det inte finns så mycket PR-poäng att hämta nu när feminismen har visat sitt äkta fula anlete.

Och för att dölja den egentliga avsikten, dvs. att underminera all rättssäkerhet i Sverige för att brottsstatistiken ska se bättre ut, utmålar de Lambertz som en person med en dålig sexualsyn. En av de mest effektiva metoderna för att få tyst på en kritiker i Sverige är att påstå att han är kvinnohatare eller har en dålig sexualsyn. Efter det får man oftast vara i fred. Dessutom skäms de inte över att ta ordet rättssäkerhet i sin mun, fast den rättssäkerhet som de bryr sig om är ämbetsmännens i våra domstolar. Nåväl, de har nog sina yrken kvar även imorgon ska ni se…

Men kritikerna misstog sig och Göran Lambertz besvarade kritiken både initierat, sakligt och överlägset.

Thomas Bodström går ut i media och gnäller över JK och beklagar sig över att Beatrice Ask har ärvt ett stort problem.

Justitiekanslern Göran Lambertz svarar den tidigare justitieministern Thomas Bodströms påståenden att JK är regeringens advokat.

I själva verket är JK statens och folkets advokat.

Thomas Bodström svarar osakligt att JK beter sig som hans treårige son.

Det verkar som att Bodströms treårige son skulle göra ett bättre jobb som justitieminister än far sin.

Justitieminister Beatrice Ask slår huvudet på spiken när hon säger detta till Svenska Dagbladet: ”Jag vill inte recensera debatten men kan tycka att flera av JK:s kritiker blivit mycket känslomässigt engagerade och osakliga.”

Polismannen Erik Sennersten tar kritiken personligt och gör sig själv till talesperson för den kända kårandan.

Han anser att JK:s anklagelser är för svepande och generaliserande, men han kan ju inte, som JK själv sagt, ta upp konkreta exempel för då strider han ju mot lagen.

Henrik Alexandersson har länge kritiserat rättsväsendet och bristerna i rättssäkerheten som är sammankopplat med politiseringen av nämndemannakåren samt bristen på juridisk kompetens hos densamma.

Hans reportage ”Rätten och rättvisan” är ovärderlig för den som bryr sig om rättssäkerhetsfrågor.

Men samtidigt finns det anledning att rikta mycket skarp kritik mot Justitiekanslern eftersom han viker ned sig för islamister, tar avstånd från yttrandefriheten samt anser att det är okey att hota judar.

6. Saddam Hussein sade upp alla sina rättigheter

När Saddam Hussein mötte rättvisan och fick sona för sina brott, även om han inte formellt fick sona alla brott då han inte fälldes för de värsta brotten han begått, började journalistkåren och proffstyckarna tala om hur inhumant och omänskligt det var att döda en massmördare. Samtidigt tyckte proffstyckarna att Saddam Hussein kom undan alldeles för lätt. Denna logiska kullerbytta brukar många dödsstraffsmotståndare ägna sig åt, å ena sidan är det inhumant med dödsstraff, men å andra sidan kommer den skyldige att komma undan alltför lätt eftersom man befriar honom eller henne från det onda samvetet (om han eller hon nu mot all förmodan har ett sådant).

Jag tänker inte ens bemöta de övriga patetiska argumenten och klyschorna om att det är fel att döda för att visa att det är fel att döda, att två fel inte gör ett rätt osv. De här klyschorna håller sig på en så låg nivå att det inte är möjligt att ta det på allvar.

Men en som har tagit sig tid att besvara dessa klyschor är Carl Svanberg som förklarar att rätt och fel är absoluta men inom viss givna kontexter.

Det betyder inte att allt är relativt. Det betyder att det är fel att döda människor utan giltigt skäl. Det betyder att du har rätt att i självförsvar döda en annan människa. Det är också rätt att förinta de som sagt upp sina rättigheter. Rättigheter och skyldigheter går nämligen hand i hand. Alla människor har från början rättigheter till frihet, liv och lem, dvs. har rätt till frihet från tvång och förtryck. Men den som väljer att inte respektera den rätten säger automatiskt upp sin egen rätt eftersom den som inte respekterar andras rättigheter inte heller kan göra anspråk på dessa rättigheter. Men framförallt har alla människor rätt att förinta förintelsen.

Proffstyckarna anser också att staten inte har rätt att döda någon. Men av någon underlig anledning har staten rätt att beröva människor dess frihet och sätta folk i fängelser. Hur kan staten ha den moraliska rätten? Staten har också rätt att bötfälla människor och att tvinga människor att kompensera för skador som de har åsamkat. Saknar staten egentligen denna moraliska rätt? Är det inte mer allvarligt att staten tar sig rätten att konfiskera människors egendom utan att man har begått ett enda brott? Det jag åsyftar är givetvis statens rätt att ta in skatter från medborgarna. Hur försvarar man detta? Snacka om dubbelmoral!

Det enda argument mot dödsstraff som jag kan köpa är risken för att oskyldiga döms till döden. Men i Saddams fall existerar inte den risken överhuvudtaget. Han är skyldig, punkt slut. Men frågan är om det svenska rättssystemet och övriga rättsystem är tillräckligt bra för att man ska kunna införa ett generellt dödsstraff. Med tanke på det jag tagit upp under rubriken ”JK Göran Lambertz försvarar rättssäkerheten” bör dödsstraffet inte vara aktuellt. Med andra ord är det rättssystemets kvalitet som avgör om dödsstraff är okey eller inte.

Det här resonemanget för också Dick Erixon.

Även Adam Nelvin skriver bra i ämnet i Captus tidning.

Allt annat jag läst i ämnet håller för låg kvalitet för länkning.

7. Skandias bonussystem missgynnade aktieägarna

Under föregående termin plus en månad under detta år har jag studerat redovisningsteori på c-nivå, uppdelat i två kurser, för att bredda min kompetens och förhoppningsvis öka min attraktion på arbetsmarknaden. Under de två kurserna fick vi skriva fyra pm och den senast skrivna kan nog intressera en bredare allmänhet då den handlar om förtroendet på aktiemarknaden. Det finns kapitalister, eller rättare sagt företagsledare, som inte är särskilt etiska, utan snarare rena rama skurkar. Dessa personer ska givetvis beskrivas som skurkar och inte gömmas undan bara för att bevara bilden av kapitalismen som ren. Det behövs nämligen inte, varken kapitalismen eller något annat demokratiskt system förutsätter perfektion hos människor. För att förstå godheten hos de flesta kapitalister kan det vara bra att syna de som är dåliga kapitalister och företagsledare. Det kan också vara bra för att komma på vad som bör göras för att förhindra att skurkar lyckas förskingra aktieägarnas värden i framtiden. Skandia är ett skräckexempel på hur det inte får gå till.

Bakgrunden till Skandiaskandalen uppstod främst under den andra halvan av 1990-talet då Skandia hade en formidabel tillväxt efter att ha omvandlats från en traditionell skadeförsäkring till en renodlad sparkoncern som riktade in sig på smarta sparkoncept. År 1997 beslutade styrelsen om att införa de syntetiska optionsprogrammen och tillika incitaments- och bonussystemen Wealthbuilder och Sharetracker vars bonusersättningar baserar sig på bolagets aktieutveckling. Dessa system förlängdes av styrelsen med fyra och en halv månad under år 2000. När beslutet togs om införandet av dessa system 1997 beslutades det också om en begränsning av uttaget. Detta tak togs bort i Sharetracker av Lars-Eric Petersson och därmed höjde han sin egen och den dåvarande finansdirektören i moderbolaget Ulf Spångs ersättningar med 70 miljoner kronor. När styrelsen beslutade om Wealthbuilder sattes begränsningsbeloppet till 300 miljoner, men när systemet förlängdes med fyra och en halv månad höjdes begränsningen till 356 miljoner kr. Utfallet blev dock 903 miljoner kronor, dvs. systemet hade övertrasserats med råge. En kort tid därefter kom börskraschen och efterhand uppmärksammades de stora bonusersättningarna och de oetiska lägenhetsaffärerna.

I advokat Otto Rydbecks granskningsrapport kritiserades moderbolagets revisorer för att de inte tagit upp frågan om övertrasseringen inför styrelsen eller revisionskommittén trots att de känt till uppgifterna. Ordförande Lars Ramqvist fick också kritik för att han inte tog upp frågan om övertrasseringen av taket för Wealthbuilder. Lars-Eric Petersson kritiserades i sin tur för att ha gått bakom ryggen på styrelsen och hävt taket för bonussystemet vilket ledde till att ersättningarna blev 550 miljoner kronor högre än tidigare beslut från styrelsen. Dessutom hade årsredovisningen varit missvisande då det inte framgick att det totala utfallet av bonussystemen översteg 600 miljoner kronor. I årsredovisningen saknades även uppgifter om lokala incitamentsprogram vars utbetalningar varit av väsentlig betydelse. De redovisade beloppen för löner och ersättningar inkluderade inte ersättningar från dessa ovannämnda program.

Överåklagare Christer van der Kwast lade i januari 2005 ned förundersökningen mot Lars Ramqvist som handlade om missbruk av förtroendeställning. Skandia ingick därefter en förlikning med Lars Ramqvist som gick ut på att han skulle betala tillbaka 2,2 miljoner kronor till Skandia som han fått i styrelsearvode. Finanschefen Ulf Spång avstod i sin tur från pensionsförmåner värda 45 miljoner kronor. Aktiespararnas chefsjurist Lars Milberg ansåg att dessa uppgörelser var alltför generösa mot Ramqvist. Lars-Eric Petersson åtalades och dömdes i tingsrätten till grov trolöshet mot huvudman, men friades sedan i skiljenämnden. Aktiekursen föll efter dessa skandaler från 250 till 26 kr. och Skandia blev slutligen ett relativt lätt byte för det sydafrikanska försäkrings- och sparbolaget Old Mutual.

En teori om varför dessa bonussystem kom att missgynna aktieägarna är att det inte fanns några starka ägare. Den så kallade agent-principal-teorin stipulerar att det råder en kamp eller en intressekonflikt mellan aktieägarna och företagsledningarna eftersom människor är rationella och nyttomaximerande. I små bolag är oftast aktieägaren och företagsledningen en och samma person men i större bolag är dessa roller uppdelade på olika personer. Aktieägarna har ju ett intresse av att maximera avkastningen på satsat kapital medan företagsledningen har intresse av att maximera ersättningar och status. Dessa två intressen kan sammanfalla men ibland leder dessa intressen till konflikter. Aktieägarna vill också ställa sin företagsledning till svars för misstag samt få valuta för de resurser som företagsledningen får i ersättning för sina tjänster. Företagsledningen vill å sin sida dölja misstag och slippa ta ansvar för dåliga affärer. För att undvika dessa konflikter och för att aktieägarna ska kunna garantera sig om att företagsledningen tar beslut som ligger i aktieägarnas intressen försöker man göra företagsledningen till aktieägare eller åtminstone koppla deras ersättningar till aktiekursens utveckling. Problemet med detta är att de bonussystem som konstrueras måste mäta rätt saker och inte bara mäta det som går att mäta. Att aktiekursen går upp kan ju bero på en allmän kursuppgång och inte på att företagsledningen är särskilt kompetent. Det kan även finnas en risk att företagsledningen fattar kortsiktiga beslut för att få fram en så bra aktieutveckling som möjligt under den tid då personen ifråga sitter i företagsledningen. När aktieägarna är små och uppsplittrade kan det vara svårt för aktieägarna att hålla sig informerade och därmed får företagsledningen ett informationsövertag som är liktydigt med en stor makt. I ett sådant läge kan det vara oemotståndligt för vissa personer att flytta lite på gränserna, till exempel taket på ett bonussystem. Förvisso skyller styrelserepresentanter och företagsledningen på varandra. Ordförande Ramqvist säger att han blivit lurad av VD Lars-Eric Petersson och Petersson påstår i sin tur att Ramqvist var informerad. Men hur man än vrider och vänder på det så är det aktieägarna som blivit lurade, eller åtminstone missgynnade. De har inte kunnat balansera den makt som företagsledning och styrelse har innehaft.

Ett annat sätt för aktieägarna att kontrollera sin företagsledning är att tillsätta revisorer som ska granska räkenskaperna så att redovisningen någorlunda överensstämmer med verkligheten. När revisorn kommer för nära företagsledningen och en viss vänskap och lojalitet uppstår kan revisorns roll vara hotad. Om detta har hänt i Skandiafallet är svårt att avgöra, men nog måste det faktum att revisorerna inte reagerade i tid på en så väsentlig händelse vara en indikation på att revisorn varit för lojal. Alternativet är väl att revisorn var för slak och inkompetent.

Ett annat problem är att de aktuella bonussystemen är relaterade till kursutvecklingen och inte till vinstutvecklingen vilket inte behöver vara samma sak eftersom kursutvecklingen antas styras av förväntade vinster i framtiden och därmed bör det finnas ett incitament att överdriva företagets framtida intjäningsförmåga och resultat. Enligt kritiska studier är redovisning enbart en regndans och därmed försvinner allt underlag för ett bonussystem, såvida man inte enbart väljer att gå efter att marknaden har rätt, eller med postmodernt språkbruk att diskursen har rätt. De kritiska studierna skulle troligen fokusera mer på att ta upp ”orättvisan” mellan företagsledningens ersättningar och bristen på höga ersättningar till de ”vanligt” anställda.

Ett led i att aktieägarna var för små och splittrade var att de troligen hade svårt att argumentera emot höga ersättningar till ledningen utan att ledningen har kunnat uppvisa några extraordinära prestationer. Ett argument som ledning och styrelse kan ha använt sig av är att ersättningarna är höga inom andra OECD-länder, särskilt i USA, och att Sverige också måste ha höga ersättningar för att kunna konkurrera om de kompetenta ledarna. En starkare ägare hade kanske kunnat bedöma giltigheten av detta bättre än ett antal ansiktslösa ägare.

Källor:
Litteratur:

Artsberg, Kristina: Redovisningsteori – policy och –praxis, Liber ekonomi, 2 upplagan,2005

Artiklar:

Rydbeck, Otto., Tidström, Göran: Granskningsrapport försäkringsbolaget Skandia, 2003-11-25, (2007-01-04) .

Steiner, Bosse: Utländsk rådgivare joker i Skandialeken, Aktiespararna, nr.4 2005

TT: Skandias uppgång och fall, 2004-01-20 (2007-01-04).

Läs också en artikel i Smedjan där Skandiaskandalen likställs med ATP-skandalen.

8. Socialistisk redovisning

Alla vetenskaper har till en viss grad låtit sig påverkas av socialismens irrläror och har därför kommit att påverka samhället i en riktning via köksvägen. När de stora idéerna om revolutionen och snabba omvandlingar av samhället dog sotdöden efter alla fatala experiment i världen har vänstern försökt finna nya vägar att påverka samhällets inriktning genom att påverka människors sätt att tänka. Tidigare har jag granskat feminismen och genusvetenskapen samt återkommit med många exempel från andra områden där vänstern försöker smyga in sina destruktiva idéer.

Redovisningen är ingalunda något undantag. Läs enbart detta citat ur boken ”Redovisningsteori – policy och –praxis” skriven av Kristina Artsberg: ”En speciell fråga när företagets vinst ska fastställas är huruvida det är rimligt att se skatt som en kostnad eller som en fördelning av vinsten, dvs huruvida vi skall beräkna vinst efter skatt eller före skatt. Även denna fråga beror på vilket perspektiv vi ser det.” (s. 329)

Perspektiv? Skatt kan inte vara något annat än en kostnad. Vem har rätt till vinsten? Ägarna eller samhället? Här har vi den ideologiska spänningen. Redovisning är inte enbart en avspegling av fattade beslut utan har också ekonomiska konsekvenser. Följande citat visar verkligen att redovisningen kan ha långtgående konsekvenser. Som tur är har redovisningsprofessionen stått emot denna indirekta socialisering av entreprenörernas, riskkapitalisternas och andra aktörers arbete och insatta kapital.

På ett seminarium om olika skandaler såsom Skandia, Enron, Worldcom m.fl. började ledaren för seminariet att surra om agentteorins brister vad gäller dess premiss att människan är rationell och nyttomaximerande. Han ansåg att det var oförenligt att utgå från denna premiss samtidigt som gräsrötter blir upprörda över bonusskandaler eftersom skurkarna enbart agerar på ett sådant sätt som är att förvänta av nyttomaximerare. Dessutom är många människor irrationella i sina beslut eftersom de inte köper det som han personligen anser är rationellt.

För det första innebär inte ett rationellt och nyttomaximerande beteende att man måste vara omoralisk och roffa åt sig så mycket som möjligt. En rationell människa inser att det alltid lönar sig att vara hederlig och att bedrägeri i sin förlängning enbart leder till att man lurar sig själv. Betänk bara hur det gick för de nämnda bolagen och dess ägare och företagsledare. Var detta rationellt och nyttomaximerande? Knappast.

Läs gärna Ayn Rands utmärkta redogörelse för detta i ett utdrag ur ”Och världen skälvde”.

Att nyttomaximera måste inte heller innebära att man tar sig rätten till något som man inte har rätt til. Det vill säga, man behöver inte bryta mot lagar bara för att man nyttomaximerar. För det andra är inte rationella människor perfekta och ofelbara. Alla människor begår misstag och gör felbedömningar. Det som skiljer den rationelle från den irrationelle är hur man hanterar detta.

För det tredje finns det inga belägg för att människor agerar irrationellt bara för att människor inte följer ett generellt mönster som en teoretiker har bestämt i förväg. Föreläsaren själv erkände att även irrationella människor har preferenser. Ja, om min preferens är att status är viktigast av allt köper jag statushöjande klädesmärken. Om det istället handlar om kvalitet köper jag kvalitet osv.

För det fjärde, bara för att det finns irrationella människor behöver inte det betyda att vi inte har potential att tänka rationellt. Bara för att vissa människor väljer att inte tänka betyder inte det att teorier om rationella människor inte håller.

Dessutom hade han mage att kritisera Carl Bildts optionsaffärer. Han tyckte att det var för mycket pengar per styrelsemöte. Nu är det inte per styrelsemöte man får betalt för utan nyttan man åstadkommer. Anser Vostok Nafta att Bildt har utfört ett arbete som är värt de optioner som han har fått, då är det så. Sedan är det alltid en risk att få betalt i optioner eftersom optionerna kan bli totalt värdelösa om utvecklingen går åt fel håll. Den här gången gick det väldigt bra och ersättningen blev då därefter. Hur kan en människa få för sig att någon ska säga nej till sin intjänade lön? Det är för mig helt ofattbart!

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|