HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Företagarlitteratur!
 

2007-04-01

1. Nya tal på talskrivarna.com

2. Arbetarlitteratur och företagarlitteratur är två sidor av samma mynt

3. Tidningen Kulturen är ett viktigt frihetsprojekt som riskerar sotdöden

4. Vägar till och från Dalarna

5. CUF:s ledningsbyte

6. Sänker obehöriga lärare kvaliteten på utbildningen?

7. Nymoderaternas nya gud - fackförbunden

8. Vår energilösning

9. Feminismens fanbärare håller ovetenskapen högt

10. Hur bör en lågkonjunktur bekämpas?


Ett tal till skolavslutningen?

Skolavslutningstal

Har någon som du håller kär slutat skolan?


1. Nya tal på talskrivarna.com

Ett nytt tal på talskrivarna.

De långa sommarloven har blivit kortare.

Ett tal till skolavslutningen i vår.

2. Arbetarlitteratur och företagarlitteratur är två sidor av samma mynt

I senaste numret av den relativt nystartade tidningen Kulturen har jag skrivit en jämförande essä om Ayn Rand och Ivar Lo-Johansson. Min tes är att en företagarlitteratur behöver utvecklas för att balansera den arbetarlitteratur som i olika versioner är den litteratur som dominerar idag.

Essäns ingress:

I Sverige (och i övriga världen) finns det en utpräglad arbetarlitteratur som har sin startpunkt i slutet av 1800-talet och som fick sitt tydliga genombrott på 1930-1940-talet. Arbetarlitteraturen flyttade fokus från de högre klasserna; adel, präster och kapitalister, till arbetare som inte ägde sina produktionsmedel och bostäder mm. Det som kallas för borgerlig litteratur var uteslutande av karaktären relationsdramer mot en borgerlig fond. Arbetarlitteraturen lyfte fram arbetsmoral, bildning, hederlighet, solidaritet, gemenskap och medmänsklighet medan den borgerliga litteraturen lyfte fram romantiska relationer, ridderlighet, hederlighet, giftermål mot de ingående parternas vilja och andra liknande relationsdramer. Den borgerliga litteraturen på 1900-talet lyfte fram olika ideal men var blind för arbetsmoralen och de dåliga arbetsförhållanden som rådde i samhället.

Jag har tidigare skrivit om Ayn Rands ”The art of fiction”.

Samt en recension på Ayn Rands ”Och världen skälvde”.

Vidare har jag skrivit en recension på Ivar Lo-Johanssons ”Pubertet”.

Jag är på jakt efter bra företagarlitteratur, dvs. romaner som på ett positivt sätt utgår från företagarens situation och dennes skapande. Om någon av mina läsare har ett tips vore jag mycket tacksam om jag fick ta del av det.

3. Tidningen Kulturen är ett viktigt frihetsprojekt som riskerar sotdöden

Jag känner stor sympati för Tidningen Kulturen som har det uttalade målet att agera som en neutral tidning som är öppen för alla perspektiv. Det skulle vara en oas för kulturintresserade som vill vidga sina vyer något från mainstreamkulturen. Problemet är bara att redan efter fem nummer känner man övervikten åt vänster. Jag lider dock inte särskilt mycket av detta eftersom alla skribenter skriver intellektuellt och utmanar mina egna föreställningar vilket jag alltid uppskattar. Problemet är främst att högerns skribenter borde vara bättre representerade. Varför är de i underläge? Varför är det bara jag och Per Bylund som på något sätt argumenterar utifrån ett frihetligt högerperspektiv? Saknas det högerskribenter eller är de för fega för att stå för sina åsikter? I vanliga fall skulle jag nog misstänka att de stängs ute, men i det här fallet känner jag att grundarna verkligen menar vad de skriver.

Något som talar emot min välvilliga tolkning är att de på sista sidan har tagit in en skribent som kallar sig för Nikanor Teratologen. Han skriver infantil vänsterpropaganda som saknar all form av självdistans, verklighetsgrund och faktaunderlag. Det är mer slagord och rabiata påståenden inklädda i ett komplext språkbruk. Ta bara följande exempel när en skribent fastslår att USA är en demokrati, då skriver Terantologen så här: ”Nej. Konstitutionen är representativt demokratisk i en utopisk-idealistisk mening, men i praktiken är den nu sedan länge saboterad.” Varför? Jo för: ”Det militär-industriella komplexet, Israellobbyn och de ”neokonservativa” krigshetsarna fattade de beslut som lett USA:s masslakt i Mellanöstern”. Han nämner också att han inte är emot det amerikanska folket, enbart regimen. Men till skillnad från hans älsklingsländer har USA demokratiska val där vemsomhelst får rösta. I ett sådant val vann George W. Bush, du vet den där hemska neokonservativa typen.

Vad är då en demokrati? Jo, man ska låta ”Hamas regera, eftersom det är vad palestinierna i ett val velat”. Så om jag förstår det här rätt. När amerikaner går till val, då är det en diktatur. Men när palestinier i ett kaotiskt område går till val, då är det demokrati.

Varför anser Kulturens redaktion att detta hat mot USA och judar är intressant läsning? Visst, är det fel att definiera all israelkritik som antisemitism, men när man talar om Israellobbyn på samma sätt som Hitler och de andra antisemiterna talade om judekonspirationer, då har man gått över gränsen. Särskilt när man bara kritiserar Israel när de gör fel och aldrig palestinierna. Och särskilt när man inte ens kan erkänna Israel rätten att existera. För vad innebär det för just befolkningen judar?

Kontroversiella debattörer, både åt vänster och höger, är stimulerande läsning i ett konsensussamhälle. Men när det kontroversiella enbart blir invektiv och slag åt allt och alla är det bara tröttsamt. Man blir inte arg, bara matt. Den här galningen gör det mindre roligt att engagera sig för denna tidning. Men jag ska göra ett försök att ignorera honom, vilket jag borde ha gjort hela tiden.

(Alla citat är hämtade från Kulturen nr. 5).

Tyvärr är inte Terantologen ensam, utan fungerar som en karikatyr av exempelvis DN:s Niklas Ekdahl som lindar in orden med låtsad amerikavänskap men som med sina vinklingar och ordval visar sig vara lika stor amerikahatare som vänsterdebattörerna.

Dick Erixon skriver vad Niklas Ekdahl verkligen menar samt ger en bakgrund till Ekdahls artiklar.

4. Vägar till och från Dalarna

På ett lokalt centermöte den 18 mars 2007 höll Anders Åkerlund, som är präst och ledamot i kommunfullmäktige i Rättvik, ett spännande anförande om dalfolket. Han talade i Korskrogens bygdegård om att gemenskap, rötter och kulturell identitet är förutsättningen för ett tryggt samhälle. Den som har starka rötter är bättre utrustad för mångfald och öppenhet. Den som känner sig otrygg sluter sig i sitt skal.

Människor är unika individer som har sina styrkor och svagheter, men det är i mötet med andra som människan skapas. Människan behöver verka i ett sammanhang för att må bra. En invändning mot det är att det finns en risk för att gemenskapen i byn exkluderar grupper utanför.

Visst finns det främlingsrädsla, jantelagar och förändringsmotstånd i Dalarna. Men detta har motverkats av att ekonomin tvingade oss att möta andra kulturer och människor. Ett exempel på det är att kvinnor i Våmhus under 1800-talet sålde hårarbeten i Finland medan männen tog hand om barnen. Åkerlund talar om vägar till och från Dalarna. Vi har rötter i traditionen men vi är inte utvecklade i ett tomrum.

Anders Åkerlund förklarar att detta är grunden till att han valde Centerpartiet som plattform för sitt politiska arbete. Centraliseringsiver förstör den lokala entreprenörsandan. När vi tystnar i Dalarna kommer besluten att tas ovanför våra huvuden.

Historiskt har Dalarna vägrat åtlyda påbud från huvudstaden. Detta beror på att dalabönderna inte blev särskilt beroende av överklassen då adeln inte hade något intresse av deras knappa resurser. Dessutom blandade de hellre bark i brödet än sålde sin egendom till någon annan. Därmed var dalabönderna fattiga men självständiga. I detta sammanhang utvecklades även en anda av samarbete i bygdens byar.

I globaliseringens tidevarv är det viktigt att tänka på att vi behöver det lokala för att göra det globala begripligt. Därför bör vi följa principen om det glokala samhället, agera lokalt men tänk globalt.

5. CUF:s ledningsbyte

Sedan senaste uppdateringen har valberedningen i CUF utsett Marie Wickberg till huvudkandidat, med en reservation för Magnus Andersson. Johan Pettersson har börjat blogga regelbundet igen och jag tar därför tillbaka mitt tidigare klagomål om att han är arrogant då han inte visar vilken position han har på den politiska kartan.

Som ett manifest inför ordförandevalet skriver Marie Wickberg en väldigt bra text om människan och friheten

Ett favoritutdrag: ”Jag föddes med ett ganska livsavgörande fel, men som tur är var det någon annan som hade hjärnkapacitet nog för att kompensera det jag saknade i kroppsliga förmågor. Någon annan hade redan uppfunnit en helikopter som flög iväg mig, någon annan hade redan uppfunnit narkosen och någon annan fattade att det gick att operera pyttesmå barn. Det är någonstans där det börjar, människan är fantastisk.

Den fantastiska människan förtjänar att vara fri. Utifrån den övertygelsen kallar jag mig liberal. Jag tror på friheten, men jag tror också att friheten finns i en dynamisk verklighet. Min frihet inkräktar ibland på din, det är där gränsen måste dras. Jag tror på människans rätt att fatta fria beslut, men jag tror också på människans rätt att misslyckas och att det därför behövs ett socialt skyddsnät värt namnet.”

Det här är oerhört vackert skrivet. Om texten bara hade stannat här hade jag utan tvekan gett henne allt mitt stöd.

Men tyvärr tar hon tillbaks det hela genom att skriva så här om jämställdheten: ”Jag vill också jobba för en jämställdhetspolitik som utgår från individens frihet. En jämställdhet som inte polemiserar, men som inte heller blundar för missgynnande strukturer och diskriminering.”

Visst låter det bra med individens frihet, men om det nu finns strukturer som individer inte kan hantera då kan man omöjligen vara liberal och för frihet. Då blir det någon sorts socialliberal smörja där socialismen alltid vinner. Och varför går det inte att utgå från fakta? Varför måste feministerna i CUF ägna sig åt att leta efter kvinnoproblem när det finns minst lika många mansproblem? (Visst, det sista framgår inte av Wickbergs text, men det framgår av tidigare uttalande och texter.)

Att valberedningen har utsett Wickberg till huvudkandidat gör att Magnus Andersson verkar känna sig manad att skriva något om att CUF måste formulera en borgerlig jämställdhetspolitik

För om CUF inte gör det kommer ingen annan heller att göra. Önsketänkande?

Han skriver ordagrant: ”Jag tycker att ett av de viktigaste uppdragen vi har i CUF är att formulera en tydligt liberal och borgerlig miljö- och jämställdhetspolitik.”

Okey en borgerlig miljöpolitik och jämställdhetspolitik kan ju vara bra så länge man inte går in i feministfällan och talar om maktordningar och annat trams.

Allvarligare är att han tidigare har nämnt följande punkter som viktigast för CUF i tidningen Ljusnan: ”Vi har till exempel en arbetsmarknadsminister (moderaten Sven-Otto Littorin) som inte vågar ifrågasätta fackföreningar och kollektivtal och mitt eget parti är ju väldigt förtjust i jordbrukssubventioner.”

Han nämner sedan utbildningspolitiken och miljön. Inte jämställdheten. Hm, ännu en kameleont som ändrar färg så fort opinionen går åt endera riktningen. Han verkar vara en liten politikerbroilers som det finns så gott om i politikens värld.

Så ni som är feminister, stöd originalet Wickberg och ni som inte är feminister stöd inte Andersson, han är en vindflöjel. Även då jag inte är feminist har jag mer respekt för Wickberg som inte ändrar profilfrågor mitt i valperioden. Men å andra sidan, Wickberg har ju etablissemanget på sin sida och har ingen anledning att ändra sig.

På plussidan ligger dock att Andersson är en stark förespråkare för en avreglering av jordbrukspolitiken i EU. Centerkvinnornas ordförande i Gävleborg kritiserar denna sunda inställning.

Andersson svarar utmärkt genom att förklara hur EU:s jordbrukspolitik cementerar en orättvis värld.

På minussidan kommer inställningen till vårdnadsbidraget.

Magnus Andersson är nu helt plötsligt emot valfrihet. Eller anser Andersson att staten ska sluta subventionera förskoleplatser? Om ja, då kommer Andersson undan med logiken och konsekvensen i behåll.

Fredrik Jarl ger en bra sammanfattning över den kompetens och de erfarenheter som kandidaterna har.

Jarl rangordnar kandidaterna i 1. Magnus Andersson, 2 Marie Wickberg och 3. Johan Pettersson.

Johan Pettersson säger jag varken bu eller bä åt eftersom hans blogginlägg är ganska intetsägande förutom hans försvar för Göran Persson som nu framstår som mer mänsklig. Det kan ju diskuteras, men det känns inte som någon avgörande frågeställning.

Jag tror att jag lägger ned den här granskningen för ingen av kandidaterna håller måttet enligt min måttstock. Och måste jag välja blir det nog tyvärr Marie Wickberg. CUF riskerar att tappa styrfart och bli ett ungdomsförbund precis som alla andra.

6. Sänker obehöriga lärare kvaliteten på utbildningen?

IFAU visar i en studie att en hög andel obehöriga lärare sänker kvaliteten jämfört med en låg andel.

Det strider mot de studier som skolverket tidigare har gjort. En förklaring som jag kan komma på är att det finns en gräns för hur många obehöriga lärare en skola klarar av. Det kan tänkas att en viss andel obehöriga lärare skapar en intressant dynamik på skolan då de ofta kommer från andra yrkesområden och inte är formade efter en marxistisk mall via lärarhögskolan.

Men oavsett hur sambanden ser ut, varför ska staten bestämma uppifrån hur skolorna ska sköta sina anställningar? Varför inte låta varje skola avgöra hur kvaliteten ska uppnås? Varför inte låta varje elev med tillhörande föräldrar avgöra vad som är kvalitet? Låt vara att många till en början går efter vilken skola som utlovar körkortsutbildning, egen dator och något annat perifert. Att hantera valfrihet tar tid, särskilt när man blivit uppfostrad med att någon annan tar ansvaret för ens eget liv. Om politiker vill leka viktiga kan de väl förbättra möjligheterna för föräldrar att jämföra olika skolors prestationer genom att utveckla bra nyckeltal och jämförelser av provresultat från olika skolor.

Jag är för övrigt mycket nöjd med skolminister Jan Björklund som verkligen arbetar för att bryta med flumskolan och stärka eleverna med riktiga kunskaper. En lugn atmosfär, ordning och reda, tydliga krav och betyg tidigare i skolan för att undvika att insatserna görs för sent, är något oumbärligt för våra barns framtid. Men det finns också brister i hans mer endimensionella syn på skolan. I Dagens Samhälle nr. 11 framgår det att han är emot flexibel skolstart. Han lever alltså kvar i socialdemokratins villfarelser att alla människor är lika och kan stöpas i samma form. Det är oroväckande, men han kanske kommer komplettera sin kravpolitik med mer frihet. Frihet förutsätter som sagt ansvar och det är möjligt att Björklund först vill införa ansvar för att därefter kunna införa friheten.

7. Nymoderaternas nya gud – fackförbunden

Medan fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna är upptagna med att prisa ut folk från arbetsmarknaden noterar jag att det finns hopp om framtiden i Fredrick Federleys och Dominika Peczynskis salladsbar som kommer att öppnas i Stockholm bredvid Spybar under namnet ”En annan salladsbar”.

I den salladsbaren gäller inga kollektivavtal!

Captus har givit ut en rapport om Moderaternas nya arbetsmarknadspolitik. där fackförbundskramandet ingår. Rapportförfattarna Nima Sanandaji och Anders Nyman visar att nymoderaterna har fel när de påstår att arbetsmarknadsregler och arbetsrätt inte påverkar sysselsättningen. Detta gäller särskilt för marginaliserade grupper såsom ungdomar och invandrare. När Littorin anger andelen konfliktdagar som ett argument för att den svenska modellen fungerar bör man betänka att svenska arbetsgivare är så hårt ansatta att de inte vågar bestrida fackföreningarna. För det andra bör man betänka att antalet konfliktdagar varierar från år till år och att Sverige 2003 hade flest förlorade arbetsdagar på grund av konflikter än vad något annat OECD-land hade.

Framförallt leder arbetsrätten till att det blir mer riskabelt för småföretagare att anställa eftersom det inte går att korrigera ett misstag. Då väljer många hellre att jobba extra eller att helt enkelt tacka nej till nya erbjudanden.

I Dagens Samhälle nr. 11 2007 handlar en artikel om de många hemtjänstföretag som har bildats inom Nackamodellen. Det främsta företaget Curanda vägrar skriva på kollektivavtal och anledningen därtill är enligt den kvinnliga ägaren: ”Jag har jobbat i kommunal äldreomsorg sjutton år och själv byggt upp det här företaget under drygt tio år. Jag ger bättre villkor och förmåner än avtalet”.

Så varför då inte skriva på? Jo: ”Facket är en stor maktapparat som styr och ställer. Jag vill inte ge facket makt över något som jag jobbat och slitit så mycket för att bygga upp. Det är jag som har ansvaret, att försöka tvinga på oss avtal är en kränkning”.

Gissa vilket företag som är mest populärt bland brukare och personal?

Amen!

8. Vår energilösning

Då vi människor är beroende av energi för att överleva anser jag att energipolitiken är en av de viktigaste politikområdena just nu. Det är därför som jag skriver och länkar så mycket om olika energikällor och energialternativ.

Per Welander har skrivit ihop en sammanfattning om vad klimatforskarna är eniga om och vad de inte är eniga om samt vilka alternativa teorier som finns till teorin om den koldioxiddrivna globala uppvärmningen.

I föregående nyhetsbrev tog jag upp dokumentären ”The great global warming swindle” som ifrågasätter den dominerande teorin om den globala uppvärmningen.

Per Bylund berättar om sina kontakter med SVT angående den ovannämnda dokumentären.

SVT påstår att det finns faktafel i dokumentären. Det allvarligaste felet är en petitess i ett diagram som i reprissändningen är korrigerad. Att SVT sänder ”Planeten” som är fylld av faktafel och hårdvinklingar, det bryr inte statens television sig om. Det är faktiskt skrattretande.

Vetenskapsjournalisten Karin Bojs anför samma ängsliga ansats till dokumentären, även om hon vågar titta på den, och kallar det kort och gott för smörja.

Till skillnad från många bloggare gör hon inte ens ett försök att ge några exempel på vad som är fel med dokumentären. Det enda hon skriver är att dokumentären bygger på en konspirationsteori, hon åsyftar på ordet swindle i dokumentärsnamnet vilket inte måste betyda en konspiration utan enbart lurendrejeri och dåligt civilkurage. Hon påstår sedan att det är de som tror på dokumentären som blir svindlad, men hon nämner inte hur och på vilket sätt. Jag antar att jag bara ska ta henne på orden, hon är ju ändå vetenskapsjournalist på Sveriges största tidning. Vem är jag att tro något annat än vad hon gör?

Dock lyckas hon ta upp ett sidospår där forskaren Carl Wunsch ängsligt drar tillbaka det som han har sagt i dokumentären. När man lyssnar på vad just han har sagt är det inget särskilt kontroversiellt, men han är säkert rädd för guiltbyassociationstrategerierna bland klimatförändringsteoretikerna. Men mer än så klarar inte Bojs av. Jag råder därför mina läsare som är kritiska till dokumentären ”The global warming swindle” att lyda Bojs huvudtes i sin vetenskapskrönika: ”Läs en blogg i stället”.

En forskare på KTH påtalar att biobränsle i kraftvärmeproduktion är ett bättre alternativ för fjärrvärme än vad naturgas är.

Att göra sig beroende av det alltmer auktoritära Ryssland är en dålig strategi för att skapa en långsiktig energilösning. Det spåret är en återvändsgränd.

Rebecca Hagelin förklarar varför etanolspåret är en ytterligare återvändsgränd.

Richard Lindzen kritiserar Sternrapportens verklighetsbeskrivning och lösningsförslag som innebär stora frihetsinskränkningar.

Det är tankesmedjan Eudoxa som har fått tillstånd att publicera den på svenska. Tyvärr är översättningen inte den bästa, men artikeln är helt klart läsvärd.

John Hawkin ställer tio frågor som måste besvaras innan man kan förlita sig på koldioxidteorin.

För den som hellre går efter auktoriteter än fakta bör känna till att hela 17 200 forskare är skeptiska till teorin att människans koldioxidutsläpp är orsaken till den globala uppvärmningen.

Vadå, forskarna är inte bara klimatforskare? Vad menar du?

Låt oss nu avsluta dagens klimatgenomgång med en bild från Kalle Strokirk.

9. Feminismens fanbärare håller ovetenskapen högt

För tillfället är Gudrun Schyman på aktiestämmoturné med avsikten att störa hårt arbetande kapitalister med nonsensfrågor om statistisk jämlikhet, långt ifrån de klassfrågor som fick Schyman att engagera sig från början.

Det märks att människor som är upptagna med att skapa värden och får saker gjorda inte är lika skickliga på retoriska finter och att hantera politiker som Schyman.

Johnny Munkhammar är imponerad eftersom Schyman har ändrat metod för att genomföra sina politiska krav.

Tidigare engagerade Schyman sig i kommunistiska kollektiv som krävde förstatligande av företag för att öka jämställdheten. Men detta var för radikalt, så därför började hon kräva kvoteringar. Munkhammar glömde dock nämna mansskatten och talibantalet som är minst lika viktiga faktorer i Schymans arv. Nu försöker hon förändra samhället på kapitalismens grunder. En ideologisk seger?

Men innan man drar sådana slutsatser bör man fråga sig om Schyman verkligen har ändrat åsikter i dessa frågor. Jag är övertygad om att Schyman inte har ändrat sig överhuvudtaget. Hon vill bara få uppmärksamhet för sina kollektivistiska idéer. Hon använder marknadens ramar och principer för att avskaffa marknaden.

Även Fredrick Federley är imponerad över att Schyman lyckas skapa så mycket publicitet.

Vad är det som är så svårt med det? Det är väl bara att pissa i en papperskorg och kalla alla svenska män för talibaner. Om inte det räcker kan man starta en manshatande partisekt som inte ens får en procentenhet av svenska folkets stöd. WOW! Federley har dock en poäng i att politiker måste finna nya sätt att få ut sin politik och att miljöpartisten Gustav Fridolin var väldigt skicklig på det. Federley själv är också skicklig på att få uppmärksamhet, men till skillnad från många andra politiker som lyckas väl i media är Federley ingen ytlig populist. Federley är alldeles för blygsam mot sig själv och alldeles för generös mot Fridolin och Schyman.

Dick Erixon tar dock Schyman på allvar och förklarar vilken bluff hon ägnar sig åt då hon påstår att det är lönsamt för bolag att ha statistisk jämlikhet i styrelserna.

Det vetenskapliga belägg som Schyman vilar på är en uppsats skriven av studenter, inte av forskare. Inte nog med det, uppsatsen är också fylld av sakfel vilket Peter Wolodarski har uppmärksammat allmänheten om.

Uppsatsförfattarna har fått för sig att lönsamhet är lika med vinsten, dvs. resultat efter finansnetto, och inte avkastning i förhållande till eget kapital. Det orimliga i förfarandet borde inte vara svårt att lista ut, en vinst på 500 000 kr. är en toppenvinst för det lilla företaget Elmontage, men en katastrof för storföretaget Ericson.

Inte nog med det, de fuskade även med jämförelseåren så att jämställdhetstesen bevisades av tidigare mansdominerade styrelsers prestationer. Eller är det så att fler kvinnor i styrelserna kan ändra historien?

Och just det, nämnde jag att de fick VG?

Hur lågt kan Uppsala universitet sjunka?

Men Schyman är ett fenomen och ska inte tas på allvar. Hon bryr sig inte om fakta, hennes mål är något helt annat.

Kalle Strokirk fångar Schymans personlighet i en enda bild.

Mer behöver egentligen inte sägas. Jag borde skämmas som ens nämner den där människan vid namn. Varför ska det vara så svårt att ignorera den där mediaapan?

10. Hur bör en lågkonjunktur bekämpas?

De senaste veckorna har jag haft väldigt mycket att göra och har därför fått prioritera ned denna hemsida. Därför publicerar jag en äldre text som jag författat åt Contras veckobrev där jag besvarar frågan hur en lågkonjunktur bör bekämpas.

Det finns i huvudsak tre sätt att bekämpa en lågkonjunktur. Det första sättet var vanligast i västvärlden ända till 1930-talet. Det angreppssättet kan kallas traditionell budgetdisciplin eller ekonomisk konservatism. När en lågkonjunktur uppstår ska staten hålla igen på sina utgifter för att undvika budgetunderskott i statens finanser. Vid en konjunkturnedgång minskar ju produktionen och sysselsättningen samtidigt som arbetslösheten stiger. Därmed minskar ju skatteintäkterna vilket medför att utgifterna måste sänkas, eller skatterna höjas för dem som fortfarande tjänar pengar, för att staten inte ska förvärra situationen med sitt underskott.

Detta tankesätt kritiserades av John Maynard Keynes som förespråkade statliga ingrepp i samhällsekonomin för att balansera hög- och lågkonjunkturer. Enligt Keynes förvärrade staten lågkonjunkturen genom att hålla nere de offentliga utgifterna eftersom den totala efterfrågan i samhället då sjönk än mer. Som exempel tog Keynes depressionen på 1930-talet. Då var det enligt Keynes bättre att staten stärkte den totala efterfrågan genom höjda offentliga utgifter och/eller sänkta skatter vilket i sin tur skapade stora budgetunderskott. Dessa budgetunderskott skulle sedan betalas genom att hålla igen vid högkonjunkturer. För att dämpa konjunktursvängningarna skulle alltså staten minska utgifterna och/eller höja skatterna vid högkonjunkturer för att sänka aktiviteten i ekonomin. Anledningen var att en hög aktivitet i ekonomin leder till en hög inflation och risk för överhettning vilket skulle vara orsaken till nästa lågkonjunktur.

Denna konjunkturpolitik kan också bedrivas via penningpolitiken. Vid en lågkonjunktur sänks räntan för att öka tillförseln av pengar i ekonomin bland annat genom att det blir billigare att låna pengar för att investera i hus eller produktionsmedel. Samtidigt blir det mindre lönsamt att spara pengar istället för att konsumera. Vid en högkonjunktur höjs räntan för att dra in pengar från marknaden bland annat genom att det blir dyrare att låna pengar till investeringar samt att det blir mer lönsamt att spara sina pengar istället för att konsumera.

Kritiken mot denna politik fördes främst fram av ekonomerna Friedrich Hayek och Milton Friedman. De menade att det främst var staten som skapade konjunktursvängningarna genom alltför stora penningmängdsökningar. Dessa ökningar av penningmängden skapade inflation och de menade att det inte gick att köpa mindre arbetslöshet genom högre inflation och tvärtom, vilket Keynes och hans bundsförvanter trodde. På 1970-talet visade det sig att Hayek och Friedman hade rätt. Det var då stagflationen, dvs. en utveckling där både hög inflation och hög arbetslöshet sker samtidigt, drabbade västvärlden.

Enkelt förklarat menade Hayek att en ökad penningmängd driver fram en ökad efterfrågan på kapital- och insatsvaror vilket leder till att vinstnivån och lönenivån ökar i samhället. När detta sker ökar också efterfrågan på konsumtionsvaror vilket leder till att relativpriserna förändras till nackdel för kapital- och insatsvaror som känner av en lägre efterfrågan. Då påbörjas en allmän ekonomisk nedgång som förvärras av att även efterfrågan på konsumtionsvaror börjar minska. Om staten då skulle försöka stimulera ekonomin genom att öka efterfrågan på kapitalvaror skulle samma problem med överexpansion uppstå återigen eftersom grunden till lågkonjunkturen beror på felallokering av resurser. Det enda sättet att få bukt på konjunktursvängningarna är att hålla nere penningmängdsnivån. De lågkonjunkturer som uppstår bör vi genomlida för att sedan kunna bygga upp en stabil grund för den framtida ekonomin.

Hayek menade också att Keynes intellektuellt uppmanade till ekonomisk oansvarighet när staten medvetet skulle skapa budgetunderskott under lågkonjunkturer. Ett annat problem var att politiker inte kan samla in all information som de behöver för att kunna dra i de rätta spakarna och trycka på de rätta knapparna i rätt tid. Oftast kommer politiker att reagera för sent samtidigt som effekterna av utgiftsökningar respektive utgiftsminskningar kommer långt efteråt. Det blir alltså väldigt svårt för politikerna att genomföra rätt förändringar i rätt tid.

Milton Friedman var en av de ekonomer som låg bakom kravet på självständiga riksbanker som oberoende av regeringens finanspolitik skulle sätta räntenivån för att hålla inflationen i schack. Detta har medfört en mer ansvarsfull finanspolitik eftersom politikerna vet att effekterna av ofinansierade löften och snabba reformer kommer att slå tillbaka mot dem själva när riksbankerna använder räntan för att hålla pristakten stabil. De negativa konsekvenserna av den ansvarslösa politiken blir då direkt synlig. Samma sak gäller fackförbundens lönekrav. Då fackförbunden vet att för höga löner bara leder till högre räntor undviker man att kräva alltför ansvarslösa löneökningar.

Räntevapnet är ett ganska trubbigt instrument som inte kan finjustera ekonomin på det sätt som Keynes tänkte sig att staten skulle göra. Men just därför kan nog ränteinstrumentet fungera eftersom alla aktörer är väl medvetna om att räntesänkningar och räntehöjningar får effekt efter ett halvår eller ännu längre tid. Det kräver att riksbankerna analyserar nuläget och gör prognoser över hur ekonomin kommer att utvecklas i framtiden utifrån den information som finns att tillgå idag. Det är heller inte många som tror att räntan helt kan undvika låg- och högkonjunkturer utan de flesta har en realistisk bild av vad räntevapnet kan åstadkomma.

Personligen anser jag att verkligheten har gett Friedrich Hayek och Milton Friedman rätt.

Det finns också teorier om att en guldmyntfot är det enda sättet att undvika konjunktursvängningar eftersom samhällsekonomin då följer den reala ekonomins tillväxt. Idag är ju systemet uppdelat i en monetär del och en real del vilket gör att samhällsekonomin kan manipuleras av penningsystemet och det är därigenom som svängningarna uppstår. Men det leder dock för långt att här ytterligare beskriva den teorin.

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|