HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Kan Sverige vara på väg att få en Andrew Sullivan?!
 

2007-05-01

1. Nya tal på talskrivarna.com

2. Dick Erixon gör en Andrew Sullivan

3. Civilkurage, karaktär och destruktionsbehov

4. Sitter moralen i våra gener eller är vi blanka blad?

5. Bröstcancer är viktigare än prostatacancer = matriarkatet

6. Podcast från Cato

7. Fortsättning på frihetsröster från Timbro podcasting

8. The great global warming swindle i tv4


Ett tal till skolavslutningen?

Skolavslutningstal

Har någon som du håller kär slutat skolan?


1. Nya tal på talskrivarna.com

Har lagt ut tre nya tal på talskrivarna.com.

Bolagets strategiska position.

Talet hålls av den verkställande direktören i ett aktiebolag som tidigare har haft ekonomiska svårigheter, men som under de senaste åren har lyckats få bra resultat för aktieägarna. Årets resultat är också bättre än det föregående årets resultat. Bolaget har när det gäller årets vinst och vinstutveckling lyckats bättre än marknaden som helhet och bättre än konkurrenterna. Anledningen till det bättre resultatet är effektiviseringar och en högre efterfrågan på företagets produkter.

Talet beskriver även olika marknadsföringsstrategier och marknadspositioner för att sätta in det egna bolaget i ett sammanhang. Talaren får dock fylla i vissa luckor i talet som är mer företagsspecificerade såsom aktiebolagets ekonomiska resultat och aktieägarnas avkastning på eget kapital, bolagets visioner och strategiska mål samt bolagets val av marknadsföringsstrategi och marknadsposition.

De långa sommarloven har blivit kortare.

Det här e-talet kan skickas från en släkting eller vän till någon som slutar grundskolan eller gymnasiet. Talet handlar om hur stressigt samhället har blivit. I talet varnas barnen för att stycka upp tiden på alltför många planerade aktiviteter. Sommarlovet bör vara en tid då man fångar nuet och inte jäktar fram och tillbaka.

Teorierna möter verkligheten.

Detta tal kan familj, släkt eller vänner hålla för någon som har tagit examen på ett universitet eller en högskola. Talet tar upp det allvar som väntar på arbetsmarknaden där teorierna på universitetet ska tillämpas i verkligheten. Den välbekanta konflikten mellan teoretiker och praktiker tas upp. På slutet påtalar dock talaren att studenten måste få fira det som han eller hon har uppnått.

2. Dick Erixon gör en Andrew Sullivan

Efter att förgäves ha försökt finna sponsorer bland liberala organisationer ställer Dick Erixon frågan om han ska fortsätta blogga eller inte. Han gör aldrig något halvdant utan vill satsa allt eller inget, men av försörjningsskäl är det inte hållbart att ägna ett halvtidsjobb åt att sköta en blogg som inte medför några intäkter. Av denna anledning ber han sina läsare att bidra med pengar för att han ska kunna fortsätta sitt bloggande. Målet är 100 000 kr. under maj månad. Uppnås inte det målet lägger han ned bloggandet och betalar tillbaka de pengar som han fått av sin läsekrets. Personligen kommer jag att betala 600 kronor för att få fortsätta läsa Dick Erixons nyhetsförmedling och opinionsbildande verksamhet ur ett liberalkonservativt perspektiv. Erixon är ensam om sitt perspektiv i svensk samhällsdebatt och är en av de få som vågar försvara George W. Bush och USA samt Israel. Han vågar också argumentera emot inneideologier såsom feminismen och klimatalarmismen.

Då jag prenumererar på magasinet Neo för 495 kr. per år. samt andra tidningar för lägre pris känns det som självklart att lägga ut 600 kr. för att fortsätta läsa Erixons blogg. Visst kommer det att finnas fripassagerare som kommer att läsa Erixons blogg utan att betala för sig, men det förändrar faktiskt inte min nyttoupplevelse av Erixons blogg. Egentligen värderar jag bloggen högre, men min ekonomiska situation medger inga högre belopp än så.

Gör ett bidrag du med, för att bevara en unik opinionsbildning och därmed en bred samhällsdebatt i Sverige.

Man kan också ge ett bidrag via sms.

Det här är en satsning som kan bli något stort om bara tillräckligt många anser att bloggen är värd pengar och så länge alla de som tycker så också är betalningsvilliga. När individer istället för organisationer samlar in pengar för att göra en blogg ekonomiskt försvarbar kommer svensk samhällsdebatt att få en viktig injektion. Det civila samhället kommer också få en skjuts framåt eftersom retorik inte är tillräckligt för att förändra attityder hos människor. Kan Sverige få en Andrew Sullivan?

3. Civilkurage, karaktär och destruktionsbehov

Jag har ett skarpt minne från min gymnasietid av hur en kristen kvinna i min årsklass degraderade sig själv utifrån sina egna ideal. Hon hade nämligen föresatt sig att inte dricka alkohol, troligen av religiösa skäl. För att göra det här lite mer spännande kan jag berätta att jag själv hade satt upp detta nykterhetens ideal, men av helt andra skäl än religiösa, redan då var jag en övertygad ateist. Jag ville ha kontroll över mig själv, jag var ett kontrollfreak på den tiden. Mot den bakgrunden kan jag fastslå att jag vet vilket tryck omgivningen kan ställa på en enskild individ som inte är tillräckligt säker på sig själv för att säga ifrån och stå för den man är.

Vid ungdomstiden är nog de flesta lite som ett rö som blåser i vinden. Man har inte så mycket civilkurage och man har inte byggt upp någon stark karaktär. Men det kommer, och jag anser att jag själv har en stark karaktär idag, även då jag sopat banan ren från underliga idéer om nykterhet. Idag har jag inte en tanke på att vara nykterist, tvärtom alkohol förljuvar livet i lagom mängder. Att jag faktiskt gav upp nykterhetsidealet var helt mitt beslut, förvisso under grupptryck, men det är fortfarande mitt beslut. Man kan aldrig skylla på någon annan såvida man inte fysiskt blir påtvingad att göra något eller blir lurad till att göra något, såsom att dricka ett glas läsk där någon korkskalle har spetsat den med alkohol därför att det är så roligt att se någon bryta mot sina egna ideal.

Värre gick det för kvinnan som jag nämnde ovan. Visst, hon valde själv att frångå sitt ideal, men det var ett misstag. Jag vet själv att ångesten kan slå in när man förändrar sitt jag medvetet, jag genomled mycket ångest för att jag övergav nykterhetens jag, en identitet som jag investerat mycket i. Men den här kvinnan hade övergivit sin identitet av misstag, hon hade fallit för grupptrycket och vad hände då? Jo, folk skrattade och var skadeglada. En människa hade begått ett misstag och mådde dåligt av det, och folk tycker det var roligt. Jag minns att jag mådde riktigt illa när några av mina klasskamrater gottade sig i det hela. De tyckte att den där kristna bruden trodde att hon var något som inte drack alkohol som alla andra. När hon sedan föll för frestelsen föll hon ned till deras nivå, hon satt inte längre på några höga hästar. Intuitivt kände jag att det här var helt åt helvete, men på den tiden kunde jag inte sätta ord till dessa intuitiva känslor.

Visst, det säger mer om de som gläds åt karaktärsdegraderingen än om de som utsätts för skadeglädjen, men av egna erfarenheter vet jag att detta gör väldigt ont för den som drabbas av grupptryckets destruktiva attityd till människors unika karaktärer. Den här attityden har sedan återkommit i mitt vuxna liv, på universitet, på arbetsplatserna, på festerna osv. Som tur är har jag valt att noga och mycket selektivt välja ut mina vänner och har därför inga problem med dem. De som parasitiserar och suger ut mer än vad de ger klipper jag direkt banden till. Det finns därmed hopp om mänskligheten, kan vi, kan även alla andra. Min frågeställning är dock: Hur kan någon glädjas åt att en annan människa misslyckas nå upp till sina egna ideal? Hur kan någon finna nöje i att en unik karaktär degraderas?

Men som tur är har jag också erfarenheten av att stärkas i min karaktär efter att ett misstag har begåtts. När jag har tagit till mig insikter från detta misstag och dragit slutsatser om vad jag bör och inte bör göra i framtiden har jag stärkts i min identitet av mig själv. När jag står upp emot grupptrycket och visar att jag kan stå emot trycket, då stärks min karaktär än mer jämfört med hur min karaktär var före mitt första misstag. Vägen är ännu lång, jag har många trösklar kvar att passera, jag har många hinder att undanröja och jag har många utmaningar att möta, men jag känner att jag är på rätt väg. Ett av Aristoteles främsta budskap var att karaktärerna stärks av problem, hinder och motgångar. En karaktär som aldrig testas och sätts på prövning kommer aldrig att stärkas. Och att inte få uppleva en stärkt karaktär kommer att påverka självbilden och därmed den egna livskvaliteten. Jag hoppas verkligen att den kristna kvinnan lyckades dra slutsatser av sina upplevelser, att smärtan kunde översättas till stärkt självkänsla och att hon lärde sig att stå emot det destruktiva grupptrycket.

Varför kan de som gläds åt andras misstag inte se det positiva, varför ser de inte att den kristna kvinnan faktiskt hade varit nykter och levt upp till sina ideal i åratal? Varför underlättar de inte för henne att leva upp till sina ideal? Trösklar finns det nog av ändå utan att medmänniskor måste skapa dem. Även jag märkte av denna attityd även fast jag av ett medvetet beslut valde att börja dricka. Varför detta behov? Visst, om det handlade om rena fiender, sådana som hade anledning att hata mig och den kristna kvinnan, då hade jag förstått det. Men här handlade det om klasskamrater och sådana som knappt kände en som person. Vad som händer med självkänslan hos dem som fortfarande gläds åt andras misstag och olyckor vill jag inte ens tänka på.

4. Sitter moralen i våra gener eller är vi blanka blad?

Objektivisten Per-Olof Samuelsson har skrivit en intressant artikel om grunden för mänsklig moral. Den bygger på en essä som publicerades i DN 2007-02-21 där slutsatsen är att moralen kommer först, dvs. det är evolutionen som utvecklat moralen. Många socialister har försökt använda denna teori för att legitimera tron att människan är född altruist och att kulturen har förstört människan. Samma teori som Rousseau och Freud (under rubriken ”Freuds och Lockes farliga idéer”) utgick ifrån i sina spekulationer. (Återkommer om Rousseau i senare nyhetsbrev.) Men en ännu vanligare tolkning är att människan är född egoist och att kulturen utgör en moralisk fernissa som dämpar egoismens konsekvenser.

Vänsterdebattören och lingvisten Noam Chomsky har en teori om att det finns en universell grammatik eller språklig struktur som gör att barn så snabbt lär sig att prata. Per-Olof Samuelsson tar upp ett antal exempel på hur mycket grammatiken skiljer sig mellan olika språk för att visa hur orimlig Chomskys teori är. Samuelsson ger dock Chomsky rätt i att människan har en språkförmåga som saknas hos bland annat djuren. Det spelar ingen roll hur mycket djuren försöker, de kan inte lära sig prata. De har inte den genetiska grunden för det. Djur är också predestinerade att leva på ett visst sätt. Lejon lever på att äta antiloper och antiloper lever på att beta gräs. Lejonet och antilopen kan inte välja att ändra beteende, dvs. att lejonet betar gräs och antilopen jagar lejon. Varken lejonet eller antilopen skulle bli särskilt långlivade. Människors inlärning kan inte likställas med papegojans härmanden. Människan har potential till insikt, medvetande om sitt förflutna och sin nuvarande situation, möjlighet att tänka rationellt och logiskt osv. Därmed är människan inte född tabula rasa, ett blankt blad som går att fyllas med vad som helst. De biologiska generna sätter gränser för vad människor (och djur) kan åstadkomma. (Här skiljer sig min syn på tabula-rasa teorin och definitionen av densamma från Samuelssons.)

Samma resonemang gäller för idén om en universell moralisk grammatik som den ovannämnda DN-artikeln handlar om. Människor föds med en potential att välja godhet och ondska. De föds med en förmåga att välja om de ska lära sig tänka eller om de ska följa flocken. De föds med en förmåga att agera moraliskt, men människan är inte född med en moralisk struktur som automatiskt leder till att människan agerar på ett förutbestämt sätt.

Det här kan vara bra att ha i åtanke när man ska tolka händelseförloppet i Virginia tech där 32 människor dog på grund av en galnings lust att döda. Den vanligaste teorin om att det är de liberala vapenlagarnas fel (som om vapen inte existerar i Sverige trots restriktiva vapenlagar) är alltför ytlig och missar själva kärnan. Det är människor som dödar, inte vapen, och det är underligt att man inte kalkylerar med de liv som räddas tack vare att oskyldiga offer har vapen som de kan försvara sig med. Eller har våldtäktsmannen 100 % rätt att slippa bli skadad av ett farligt vapen när han utför sina omoraliska handlingar? Grundfrågan är dock, är människan en biologisk varelse med automatisk moralkaraktär eller är människan ett blankt blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst, eller ligger sanningen någonstans däremellan? Kan människan anses vara ansvarig för sina handlingar?

5. Bröstcancer är viktigare än prostatacancer = matriarkatet

Det är fler män som dör av prostatacancer än kvinnor som dör av bröstcancer och livmodercancer. Ändå är det kvinnor som erbjudits regelbundna tester via mammografier och gynekologiska undersökningar vid en viss ålder. Män har nu fått rätten att testa sig, men det sker inte automatiskt som för kvinnor. Således måste slutsatsen bli att vi lever i ett matriarkat där kvinnor värderas högre än män, eller hur? Någon annan förklaring kan väl inte finnas?

Jo, som vanligt finns det bättre och rimligare förklaringar än komplicerade konspirationsteorier. Anledningen att man har varit och fortfarande är skeptiska till PSA-tester, dvs. tester av prostatacancer, är att testerna är osäkra och kan skrämma upp folk som antingen inte har prostatacancer eller som har det men som kommer att dö av andra orsaker. Det behövs oftast kompletterande tester för att bekräfta prostatacancer och därmed riskerar man att fastna i en testkarusell. Det finns också biverkningar såsom impotens, urinläckage och inkontinens. Slutsats: Obligatoriska tester för prostatacancer är alltså inget självklart. Männen är inte förtryckta.

Men feministen/maskulinisten tänker: Men vad gör det mig? Jag har ju redan bestämt hur världen ser ut efter hur jag känner att världen ser ut. Varför ska lite fakta ändra på det?

Läs mer om prostatacancer och PSA här.

6. Podcast från Cato

Den nyliberala eller libertariana tankesmedjan Cato som främst kan jämföras med svenska Timbro, och som har rekryterat den tidigare Timbroanställde Johan Norberg som fellow i Cato, publicerar föreläsningar som Cato arrangerat.

Den första podcast från Cato som jag lyssnat på är ett radioprogram som behandlar frågan om USA ska kopiera den skandinaviska modellen med en stor offentlig sektor, högt skattetryck och regleringar. Timbromedarbetaren Johnny Munkhammar rekommenderade USA att inte kopiera den skandinaviska modellen, alla fall inte rakt av.

Munkhammar nyanserade sitt budskap genom att ta upp de positiva delarna i de skandinaviska ländernas system såsom avregleringar inom bland annat telekombranschen samt den svenska pensionsreformen. Även frihandelsambitioner i Sverige samt den flexibla arbetsmarknaden i Danmark togs upp som positiva exempel. Han berömde även den borgerliga regeringens påbörjade reformer, som förvisso kunde gå mycket längre, men som åtminstone är en bra start. Munkhammar rekommenderade å andra sidan att de skandinaviska länderna ska överta den amerikanska modellens begränsade offentliga system, låga skattetryck, flexibla arbetsmarknad, sociala rörlighet och positiva syn på företagande och entreprenörskap.

En annan intressant podcast är Daniel Griswolds föreläsning om varför det amerikanska underskottet i bytesbalansen inte är något problem.

En anledning är att utländska investerare investerar mer i USA än vad amerikaner investerar i utlandet. Jag återkommer dock med ett mer djupare svar till frågan varför det amerikanska underskottet i bytesbalansen inte är något problem i nästa nyhetsbrev. Just nu nöjer jag mig med att referera till ett intressant argument om frihandel samt motargument till protektionistisk politik. Senator Hillary Clinton påstod för några månader sedan att viss protektionism behövs för att bevara den amerikanska suveräniteten. Detta är dock feltänkt, att utländska investerare investerar i USA betyder att de har ett egenintresse i USA:s framgång. Om USA:s ekonomi kraschar kommer de ”farliga” utlänningarna att följa med i fallet. Vad kan vara en bättre metod att skapa solidaritet och samarbete över gränserna än fri handel?

I en annan föreläsning redogör P.J. O´rourke om innehållet i Adam Smiths bok ”The wealth of nations”. Den som inte orkar läsa igenom denna klassiska bok kan få en bra sammanfattning via denna intressanta och humorfyllda föreläsning.

Frågor som hur egennyttan kan vara till nytta för oss alla samt hur den osynliga handen skapar ordning på marknaden och i samhället får tydliga svar. Även hur arbetsdelning och arbetsspecialisering ökar produktiviteten. Något som O´Rourke betonar angående Adam Smiths författarskap är hans förståelse för lagstyrets betydelse, att statens agerande ska vara förutsägbart och ta hänsyn till individens rättigheter. Förvisso var Smith skeptisk till demokrati, vilket är förståeligt med tanke på att demokratin inte prövats så mycket på 1700-talet och där det hade testats gick det lite sisådär, främst på grund av att det i mångt och mycket bygger på majoritetens förtryck. I många demokratiska länder, såsom Sverige, gäller denna kritik av demokratin fortfarande. Men i demokratier som USA har man lyckats bygga in maktdelningsmekanismer som reducerar risken för majoritetens förtryck av minoriteten.

Den sista föreläsningen handlar om Ronald Reagan och hans arv.

Ronald Reagan var mer sofistikerad än vad vänstern har utmålat honom som. Han var inte enbart en aggressiv hök som strävade efter att provocera kommunisterna. Han var också framgångsrik i sina förhandlingar med bland annat Michail Gorbatjov och han gjorde stora insatser för vapennedrustning. Inrikespolitiskt genomförde han stora skattesänkningar och vissa avregleringar och förhindrade mer byråkratisering. Dock finns det några som anser att Reagan inte nådde upp till sin retorik om att staten inte är en del av lösningen, utan en del av problemet.

7. Fortsättning på frihetsröster från Timbro podcasting

Andreas Bergh är forskare, föreläsare och skribent. Han delar sin arbetstid mellan Sveriges troligen största forskningsinstitut, Lund universitet, samt Sveriges minsta Ratio. Andreas Bergh ägnar sin podcast åt att jämföra amerikansk och svensk politik, främst inom området utbildning och forskning. När Bergh besöker USA blir han bemött på två sätt, det ena är att de ber om ursäkt för George W. Bush brist på universalitet och det andra är fördomar om hur jobbig den svenska byråkratin är. Visst är svensk byråkrati jobbig, men den är ingenting mot amerikansk sådan.

Så när högerdebattörer i USA drar slutsatser om Sverige utgår de från amerikansk byråkrati och extrapolerar detta till den andel av BNP som svensk offentlig sektor består av. Hade svensk byråkrati varit lika jobbig som amerikansk hade en sådan omfattande offentlig sektor varit en mardröm. Man kan dock vända på det hela, tack vare att amerikansk byråkrati är så stelbent och dryg, något som i sig kan vara en del i maktdelningstanken, har den offentliga sektorn inte expanderat lika mycket som i Sverige. Så tack vare stelbent amerikansk byråkrati undviker amerikanen den offentliga sektorns klåfingriga tentakler och extrema kontroll över medborgaren. Visst kan det verka imponerande att myndigheterna har service 24 timmar om dygnet och att man kan kontakta myndigheter via sms och Internet, men ta bara det faktum att vi deklarerar via sms. För amerikanen är detta obegripligt, staten konfiskerar 50 % av din inkomst och du godkänner detta med att skicka ett sms. När man formulerar det på det viset hamnar den svenska byråkratin i en annan dager.

Härmed vill jag dock inte påstå att svensk byråkrati inte har mycket krångel, krånglet är bara delegerat till företagen, främst småföretagen. Som medborgare går det bra så länge man inte har några planer på att avvika från mönstret såsom att starta ett företag, försöka hitta nya försörjningsmöjligheter än vanlig anställning osv.

En stor skillnad mellan svensk och amerikansk forskning är att i USA är doktorander, professorer och forskare duktiga på att kommunicera, paketera och sälja sin forskning till allmänheten. Doktorander anstränger sig verkligen för att kunna formulera sin forskning i en enda mening för att därmed skapa intresse hos media och allmänhet. I Sverige är det lite sämre med den saken, där ska man ligga rätt så lågt och inte kommersialisera och förenkla sina forskningsresultat. Här utgår man från att enbart forskare och akademiker ska kunna ta del av forskningen. Respekten för att de flesta människor som faktiskt jobbar heltid inte har tid att läsa en avhandling varje dag är liten. Det lustiga och samtidigt det tragiska är att det faktiskt är dessa människor som finansierar denna forskning, har de då inte rätt att få valuta för sina skattepengar?

En annan skillnad är atmosfären i forskningsvärlden. I USA kan doktorander och forskare ha mycket hårda meningsutbyten där man verkligen ifrågasätter varandras forskning utan att de blir ovänner. I Sverige ska man gå på tå för varandra och inte kritisera varandras forskning eftersom det kan såra någon. Den inofficiella hederskoden är: Om du inte kritiserar min forskning låter jag bli att kritisera din. Därmed behöver ingen forskare känna sig ängslig och sårad över att bli motsagd. När någon bryter mot denna kod blir det ett himla liv. Ta bara Bo Rothsteins kritik av Yvonne Hirdmans undermåliga feministforskning samt Rothsteins granskning av svenska genusvetares publiceringsfrekvens. Då tog man kritiken personligen och Hirdman slog till och med under bältet genom att göra insinuerande hänvisningar till Rothsteins judiska påbrå. När Uppsala universitet beställde en granskning av satanistprofessorn Eva Lundgrens forskning, då gick några genusvetare ut i försvarsställning och menade att forskare från andra forskningsområden och allmänna vetenskapsteoretiker inte kan bedöma Lundgrens specifika forskning. Vad är inte det för inskränkt och patetisk inställning till vetenskapens metoder?

Andreas Bergh kritiserar också svensk utbildnings- och forskningspolitik där antalet heltidsstudenter har ökat från cirka 200 000 till cirka 300 000 på tio år. Under samma tidsperiod har förkunskaperna från gymnasiet sjunkit drastiskt. Studenter som inte kan stava och formulera grammatiskt korrekta meningar, studenter som inte kan räkna osv. Alltmer tid går åt till repetitioner istället för att avancera till den kunskapsnivå som på allvar kan konkurrera med utländska universitet. Universitet och högskolor har förvandlats från forskningsinstitut och kunskapscentrum till arbetsmarknadspolitiska åtgärder med syftet att gömma undan arbetskraft från arbetslöshetsstatistiken. Dessutom har begreppet universitet minskat i värde i takt med att alltfler högskolor fått epitetet universitet.

Inte nog med det, politikerna har också gett universitet och högskolor incitament att rekrytera så många studenter som möjligt och få så många studenter som möjligt godkända genom att universitet och högskolor får betalt utifrån antalet studenter samt antalet studenter som klarar tentorna. Därmed kommer tentorna att anpassas till de studenter som är minst intresserade av att lära sig något och kunskapsnivån blir därefter. Bergh ger därför några råd till de studenter som verkligen vill lära sig något och därmed få valuta för sin studietid. Jag önskar att jag fick dessa, nu ganska självklara, råd på hur man kan lära sig så mycket som möjligt.

Erik Zsiga har gjort en stämningsfylld och mycket personlig podcast om sin familj samt sin faders flykt från den förtryckande kommunistregimen i Ungern som under en kort period 1956 fick ge efter för ett student- och arbetaruppror. Har inte så mycket att skriva om detta, men jag rekommenderar starkt att ni lyssnar på denna effektfyllda och känslosamma podcast om förtryckets mekanismer samt om individens strategier för att undfly destruktiva krafter.

Gabriel Sundqvist berättar precis som Martin Borgs om hur hans mamma tog illa vid sig av att han blev medlem i MUF. Jag kan faktiskt inte förstå hur någon kan få för sig att MUF är ondskan personifierad. Sundqvist menar sedan att han och hans mor tidigt upptäckte att han tillhörde de nya moderaterna, som om detta var något positivt. Det betyder ju att han saknar ideologisk ryggrad, är det något bra?

Det intressanta med Sundqvists podcast är istället att han berättar om konstruktiva bidragsprojekt där lokalinvånarna får hjälp till självhjälp via mikrolån och kunskaper. Ett av dessa projekt bedrivs av Sundqvists förebild Percy Barnevik som var en drivande vd för ABB en gång i tiden. I SVT-dokumentären om Wallenberg framgick det dock att Barnevik inte var ett så affärsmässigt geni som många tidigare trott, utan att han förde ABB nära ruinens brant. Det fanns ingen substans i Barneviks affärer. Men det är här som jag blir imponerad. Barnevik vägrar kommentera detta i media, antingen för att han tycker att Wallenberg är helt ute och cyklar eller för att Barnevik vet att han inte har någon ursäkt för sina misstag. Det han istället vill tala om är hans nya affärer som både är lönsamma och välgörande för fattiga i Indien. Jag blir mäkta imponerad över att han kan fokusera på de affärer han gör och de visioner han har idag istället för att gå in i ett ordkrig för att försvara sin heder. Bara det att han satsar flera miljoner kronor per år för att via entreprenörskap massmobilisera krafter i fattiga områden är skäl nog att förlåta eventuella synder.

Barnevik och hans projekt som sysselsätter tusentals människor har avskaffat marknaden för barnarbete genom att Barnevik systematiskt köper loss alla barnarbetare inom det område som de verkar. Istället för barnarbete erbjuder Barnevik dessa barn en riktig utbildning. Det tråkiga med ett av projekten är att de specifikt riktar sig mot kvinnor för att de anses vara mer ansvarsfulla, som om att alla män är ansvarslösa. Tänk om rollerna hade varit ombytta?

Det andra bidragsprojektet finns i Sydafrika och det drivs av IT-entreprenören Dan Olofsson och målet för projektet är att bekämpa AIDS/HIV-epidemin genom att ta vara på människors drömmar och visioner.

Merit Wagers podcast är mer som en muntlig blogg som hoppar från ett ämne till ett annat. För mig passar inte detta osammanhängande program som totalt saknar en röd tråd. De saker om Wager tar upp är mest triviala saker såsom varför svenskar städar så mycket och varför vi svenskar tar av oss skorna när vi besöker folk. Ja, jag håller med om att vi städar för mycket och feministerna vill påtvinga detta tvångsbeteende på männen därför att man inte får kräva att kvinnor ska behöva förändra sig det minsta. Det är dock upp till var och en, jag lider inte själv av städhysteri, trots att jag jobbar med städning, och städar bara när det är riktigt nödvändigt. När det gäller att ta av sig skorna är svaret självklart. Det blir väldigt smutsigt och sandigt i hemmen om gästerna inte tar av sig skorna. Om gästerna tar av sig skorna behöver jag inte städa lika ofta som jag annars måste göra. Svåra frågor va?

Men hon tar inte bara upp trivialiteter utan även grundläggande människovärdesfrågor såsom hur migrationsverkets tjänstemän behandlar flyktingar som söker asyl i Sverige.

Michael Moynihan lyckas prestera den tråkigaste podcasten som i sin huvuddel ägnas åt frågan om New York är USA, om New York är mer likt Europa, om amerikaner utanför New York är korkade lantisar osv. Inte särskilt medryckande.

Nicklas Lundblad som är vd på magasinet Neo har den mest irriterande podcasten åsiktsmässigt. Det börjar bra med ett resonemang om juridikens spännande frågor. Många betraktar juridik som tråkigt, cyniskt och omänskligt, särskilt när det allmänna rättsmedvetandet skiljer sig från konkreta rättsfall. Men att betrakta juridiken som något frånskilt samhället och politiken är felaktigt. Juridiken är resultatet av politiken, av heta diskussioner, av slagord, av debattböcker mm. Juridiken kan också betraktas som destillerad filosofi.

Sedan övergår Lundblad till att kombinera framtidsforskning med juridik. Han gör ett historiskt återberättande från en tänkt punkt i framtiden. Här avslöjas många av hans bristande omdömen. Först försvarar han piratkopieringen genom att teknologin gör det omöjligt att bevara upphovsrätten. Här är premissen att teknologin legitimerar stöld. Det är ingen skillnad mellan att gå in i videobutiken och sno en videofilm och att kopiera en film via fildelning på nätet. Vad man gör är att frånta skaparen av filmen, eller videoförsäljaren, rätten till sitt eget arbetsresultat. Lundblad tar dock inte tag i den huvudfrågan utan använder en bisak för att förvirra lyssnaren. Han menar nämligen att immateriella tillgångar inte kan ägas eftersom egendomen inte är exklusiv. Du kan kopiera en film och en låt och dela med dig till andra utan att du själv förlorar tillgången till filmen och låten? Och, så när det gäller idéer och konst kan man bara sno hur som helst? Jag menar skaparen har ju alltid kvar originalet. Sådan här argumentering är skrattretande.

Lundblad fortsätter sedan med att avfärda dödsstraffet utan några egentliga argument än att det är inhumant, till skillnad från det humana att låta mördare få mörda i fred under sina permissioner eller under rymning. Men det blir värre. Han erkänner på fullaste allvar den kriminelles rätt att begå brott. Han frågar sig hur samhället har rätt att inskränka en människas rätt att göra som han eller hon vill. Hur kan samhället få inskränka den kriminelles rätt att begå brott. Hur kan samhället få tillgripa kemisk kastrering av en våldtäktsman? Man häpnar över bristen på filosofisk skärpa. Därefter börjar han måla upp ett scenario där ett företag säljer en virtuell verklighet som gör att domstolarna kan döma folk till att leva i en virtuell värld där den kriminelle inte behöver anpassa sitt beteende till samhället utan kan leva som han eller hon vill. I den virtuella världen har alla rätt att göra som de vill utan att det skadar någon annan i verkligheten. I den virtuella världen kan mördaren mörda simulerade virtuella personer och våldtäktsmannen kan våldta virtuella kvinnor. Premissen är alltså här att det är en mänsklig rättighet för våldtäktsmannen att våldta kvinnor. Det praktiska problemet som dessa relativister har idag där kvinnans rätt att inte bli våldtagen ställs mot våldtäktsmannens rätt att våldta löses genom teknologiska framsteg. Återigen låter han teknologin legitimera omoral.

Han tar även upp integritetsfrågan som i liberala kretsar behandlas med ett extremt tunnelseende där ingen balansering mellan olika principer görs. Det enda som liberalen oroar sig över är den integritet som staten och samhället kan kränka genom kameraövervakning på bussar och torg mm. Från detta drar man slutsatsen att man lika gärna kan gå vidare till andra inskränkningar av rättigheter såsom totalitär kontroll över allting. Visst köper jag teorin om det sluttande planet, men bara så länge det inte finns en tydlig gräns. Här finns det en tydlig gräns mellan att övervaka på offentlig plats och att övervaka den privata sfären. Men man missar totalt målet när man inte ställer de två viktigaste principerna mot varandra. I det här fallet är den andra principen människans rätt att slippa integritetskränkande behandling från andra människor. Jag har en fullständig rättighet att slippa bli nedslagen eller knivskuren på staden. Jag har rätt att inte bli mördad. Ingen har rätt att avsluta mitt liv utan min accept (antingen i form av att jag direkt ber om att bli dödad eller genom att jag säger upp mina rättigheter genom att inte uppfylla mina förpliktelser såsom att inte mörda andra människor). Ett sådant här resonemang där man ställer två principer och mål mot varandra verkar vara liberaler helt främmande. Tydligen är det inte så farligt att Börje slår mig på käften eller att Anders gör inbrott i en butik. Men det är en katastrof om staten samlar in för mycket information om mitt DNA och mina fingeravtryck. För mig är prioriteringen självklar. Men talar vi istället om ett val mellan att få en smäll på käften av Börje eller att staten samlar in all, exakt all information om mig, då väljer jag utan att tveka en käftsmäll från Börje.

Med dessa liberalers definition av det sluttande planet har staten redan påbörjat detta sluttande plan eftersom staten har tagit sig rätten att via polisen hålla ordning i samhället. Polisen utgör en kontroll som kontrollerar om jag kör bil onykter och detta oavsett om jag är nykter eller inte. När jag är nykter och polisen kräver att jag ska blåsa då har, enligt dessa liberaler, mina rättigheter kränkts. Så frågan är om dessa liberaler ens är liberaler eller om de inte i själva verket är naiva anarkister som tror att samhället kan fungera utan någon statsmakt över huvudtaget. Men troligen har de godkänt polismakten och rättsväsendet på grund av att det är en av flera punkter där olika principer kan mötas. Det vore bra för debatten om de verkligen tog sig en funderare på vilka principer det är som de bedömer som viktiga och var balanspunkten mellan dessa ska sättas.

Det är dock riktigt att lagar bör legitimeras. Lundblads frågeställning om hur lagar kan och bör legitimeras är viktig. Till hjälp för detta tar Lundblad sociologen Max Weber som delat in legitimitetsgrunderna i tre kategorier; 1. Auktoritet, 2. Karisma och 3. Rationella argument. Den första kategorin kan främst exemplifieras av kungarnas makt i Sverige före maktdelningen 1809 och den allmänna rösträtten 1921. Idag finns det ingen despot, men experter och forskare kan betraktas som dagens auktoriteter. Ta bara professorn i straffrätt vid Stockholms universitet, Madeleine Leijonhufvud , som genom sin auktoritet som professor försöker avlägsna rättssäkerheten i Sverige. Riksdagsledamöter såsom centerpartisten Johan Linander (under rubriken samtyckeskravet) använder hennes status som professor för att legitimera sina förslag om att den anklagade ska bevisa sin oskuld i våldtäktsrättegångar. Andra exempel är Al Gore och IPCC som med hjälp av dessa akademiska storheter legitimerar sina politiska slutsatser istället för att ägna sig åt ren vetenskap där man bjuder in alla perspektiv för att därefter väga de olika forskningsresultaten. Så auktoritetslegitimiteten existerar fortfarande, tyvärr.

Den andra kategorin, karisma, handlar om att få med folket genom utstrålning och retorik. Ett ont exempel på detta är Hitler som lyckades få med cirka 40 % av befolkningen på en nationalsocialistisk linje i Tyskland på 1930-talet. Ett gott exempel är Ronald Reagan som genom sin karisma kunde få med folket på att verkligen ta upp kampen mot kommunismen genom att sikta på enhällig seger. (Observera att det är samma man som verkligen påbörjade kärnvapennedrustningar tillsammans med Sovjet och Gorbatjov.)

Den tredje kategorin, rationella argument, borde vara grunden för att legitimera alla beslut. Men så är det inte alltid. Vad är det rationella argumentet att avskaffa rättssäkerheten? Att kvinnor aldrig kan ljuga? Eller är det ingen rök utan eld? Eller är det att det är för djävligt att kvinnor blir våldtagna? Det sistnämnda håller jag med om, det är för djävligt, men man löser inget genom att vända på bevisbördan i våldtäktsrättegångar. Jag kan inte förstå att detta centerförslag inte har fått större uppmärksamhet och blivit dissikerad på det sätt som förslaget är värt? Är det för jobbigt att använda rationella argument? För att återgå till Lundblads argumentation om integriteten. Är det inte mer känsloargumentation att enbart tala om en integritetsaspekt och inte ställa den mot andra integritetsaspekter? Är det rationella argument? Jag håller med om att lag ska legitimeras med rationella argument, men där är vi inte än. Snarare är nog våra lagars främsta legitimitet opinionsundersökningar och känslor utan kontakt med verkligheten.

Frågan är nu om en prenumeration på hans tidning är värt pengarna. Med sådana här liberaler behöver man inga fiender.

Här kan ni ladda hem Timbros podcasts.

8. The great global warming swindle i tv4

”The great global warming swindle” blev på svenska ”Klimatförändringarna - en bluff”, som om att det finns någon som förnekar att det existerar klimatförändringar och att den globala temperaturen har ökat med 0,6 till 0,7 grader under 1900-talet. Men man får väl inte vara för nogräknad, tv4 har i alla fall intellektuell hederlighet nog, till skillnad från SVT, att åtminstone visa denna dokumentärfilm som ger en motbild till dokumentärfilmer såsom ”Planeten” och Al Gores ”Inconvenient truth”. Tyvärr valde man att visa filmen kl. 23.35 en torsdagskväll då nog de flesta faktiskt låg och sov för att orka med en arbetsdag nästföljande dag. Men de två ovannämnda filmerna sändes givetvis på bästa sändningstid, dvs. kl. 20.00

Jag har tidigare behandlat innehållet i ”The great global warming swindle” här. (Under rubriken ”Myten om den globala uppvärmningen”.)

Henrik Alexandersson skriver ett referat om diskussionen som föregick filmvisningen och slår fast att programmet "Kvällsöppet" är värdelöst.

Dick Erixon är mindre negativ än Alexandersson då han menar att det är ett sundhetstecken att Tv4 balanserar diskussionen genom att även bjuda in forskare som inte köper klimatalarmisen rakt av.

Föregående nyhetsbrevs genomgång av den globala uppvärmningen kan ni läsa här.

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|