HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Vem slår Eva?
 

2007-06-03

1. Nya tal på Talskrivarna.com

2. Vem slår Eva?

3. Fackliga regler bryter mot frivilligt ingångna avtal

4. Fackförbunden väljer högre löner framför lägre arbetslöshet

5. Min syndabekännelse

6. Centerpartistisk jordbruksminister tar strid för att avskaffa jordbruksbidrag

7. Könsneutral äktenskapsbalk

8. Biologiska könsskillnader

9. Klimatförändringarna – Fyra skäl för koldioxidteorin


Ett tal till skolavslutningen?

Skolavslutningstal

Har någon som du håller av slutat skolan?


1. Nya tal på Talskrivarna.com

Jag har lagt in två nya tal för försäljning på talskrivarna.com.

Ska du hålla ett tal på nationaldagen? Då passar det här talet dig - 6 juni – en historisk dag.

Talaren står inför en folksamling på Sveriges nationaldag, 6 juni, i ett litet samhälle. Den som inte bor i ett litet samhälle kan enkelt ta bort det stycke som behandlar det ämnet. I talet beskrivs ursprunget till 6 juni som Sveriges nationaldag. De officiella förklaringarna till nationaldagen, Gustav Vasa och författningen 1809, tas upp på ett pedagogiskt och lättsamt sätt. Talet behandlar också hur 6 juni som helgdag påverkar integrationen av invandrare eller nya svenskar.

Utdrag ur talet:

Den 6 juni är sedan 1983 Sveriges nationaldag. Redan 1916 började man fira denna dag som Svenska flaggans dag. 2005 blev den här dagen dessutom en helgdag med syftet att upphöja den nationella samhörigheten.

[…]

Varför då 6 juni? Varför inte någon annan dag? Förklaringen är Gustav Vasa och en författning från 1809. Inte alltför uppfriskande kanske? Men låt oss bena ut det hela. […]

[…]

Den där författningen från 1809 då? Är det något att bli upphetsad över? Tja, det här med konstitutioner och grundlagar är väl inte alltför festligt. Men om jag formulerar det så här då. Det vi firar är att statens makt över det svenska samhället började delas mellan kungen, riksdagen och högsta domstolen. Tidigare var det främst kungen som bestämde.

[…]

Bröllop på gång? - Brudens balansräkning inför äktenskapet.

En far eller en mor håller ett tal till sin dotter som gifter sig. Bruden är ekonom eller ekonomistuderande och talet kretsar därför kring det ekonomiska fenomenet balansräkningen. Med glimten i ögat inventeras dotterns tillgångar och skulder. Talet ger utrymme för egna ord för att beskriva just den egna dottern och hennes förhållanden på ett mer personligt sätt. Men bruden bör vara aktiv och driftig samt ha en Luthersk livsstil. Brudgummen och bruden har mycket gemensamt och har en likvärdig bakgrund. Språket är formellt men ändå något humoristiskt.

2. Vem slår Eva?

Doktoranden och tillika fil. kand. Björn Ljungberg och fil. kand. Emma Rydgren har skrivit en lättläst men ändå akademiskt inriktad bok om feminismen. Boken med titeln Vem slår Eva? - Forskande feminister i genusland tar avstamp från dokumentären ”Könskriget” som fick upp medelsvenssons ögon för vad akademiska feminister egentligen sysslar med. Författarna låter feministforskare såsom Eva Lundgren, Maud Eduards, Tiina Rosenberg, Inger Lövkrona, Carin Holmberg, Karin Widerberg, Maria Wendt-Höijer, Cecilia Åse, Drude Dahlerup, Anne-Marie Morhed, Jenny Westerstrand, Åsa Eldén, Lena Trojer och Anna Jonasdottir visa vad de går för.

Författarna beskriver hur feminismen är ett träd med tre grenar; 1. ideologi, 2. rörelse och 3. praktik. Dessa tre grenar är nära knutna till varandra och gör det än svårare att kritiskt granska den feministiska rörelsen. De flesta låter bli, det är för jobbigt. Men Ljungberg och Rydgren orkade.

Det mesta av innehållet i boken kände jag till sedan förut, men det är alltid trevligt med lite repetition, särskilt med tanke på hur underhållande det är att återläsa de verklighetsfrånvända genusprofessorernas fantasifulla formuleringar. Nu finns det inte längre några ursäkter för de som fortfarande tycker att feminismen är ofarlig, eller till och med bra. Den som har läst den här boken bör bli immun mot allt vad feminism heter, åtminstone något mer skeptisk och kritisk till alla påståenden som framställs såsom att ”män slår kvinnor”.

Boken kommer dock ut vid fel tillfälle. Det var för fyra, fem år sedan som vi hade behövt läsa den här boken. Nu har en dokumentär satt stopp för de värsta avarterna och hyperna i media. Nu är det istället klimatförändringar som gäller för hela slanten. Feminismen är ute. Men samtidigt, ju mer fokus som ligger på något annat än feminismen, desto mindre bevakade är feministforskarna. Därmed kan de ställa till med stor irreparabel skada för svensk akademi. Redan nu har postmodernismens flum övertagit våra universitet, givetvis efter amerikansk modell. Å ena sidan finns det ingen sanning. Men å andra sidan är könet en social konstruktion enligt socialkonstruktivisterna som oftast sammanfaller med postmodernt spekulerande. Så hur vet man då det om ingen sanning existerar?

Varför ska man då, enligt feministen själv, bry sig om feministisk kunskap som ju i regel anser att det inte finns någon sanning, att vetenskap och traditionella metoder för sanningssökande är patriarkala påhitt? Jo, grupptillhörigheten avgör. Om jag säger att män inte alls är överordnade kvinnor och den kvinnliga feministen säger att jo, män är visst överordnade kvinnor. Vem vinner då? Ingen enligt postmodern vetenskapssyn. Vi har alla vår sanning, det finns ingen äkta sanning eller någon verklighet utan oss. Men eftersom kvinnan är ett offer med särskilda och speciella kollektiva erfarenheter är det den kvinnliga feministen som får rätt. Jag som man har ingen möjlighet att förstå mig på kvinnans situation. Men av någon konstig anledning har kvinnor möjlighet att förstå sig på mannens situation. Eller ska jag tolka feministens position som att mannen inte är värd någon förståelse?

Feminismens forskning bygger i regel på flytande abstraktioner. De ser strukturer, dvs. de ser skogen men aldrig träden, de talar om män som ett kollektiv som bär skulden för så gott som allt, de talar även om kvinnor som kollektiv som alltid är offer för mäns ondska och de utgår alltid från premissen eller axiomet att män är överordnade kvinnor och deras forskningsresultat landar alltid i att män är överordnade kvinnor. Andra flytande idéer är att kön inte existerar. Män och kvinnor är kategorier som har konstruerats av oss människor. Först föds vi och sedan blir vi kön.

Överdriver jag? Låt mig ur nämnda bok ta ett citat från Anna Jonasdottir: ”Det råmaterial och de produktionsmedel med vars hjälp människor gör människor är, och kan inte vara annat än, försjälsligade könsliga människokroppar”. (s. 45).

Läs gärna detta flera gånger och betänk att detta är en professor i genusvetenskap och docent i statsvetenskap vid Örebro universitet. Professor, det betyder att hon får betalt av staten, dvs. av dina skattepengar. Levererar hon värden som du känner att du vill betala för?

De attackerar även kontinuumtanken hos Eva Lundgren som ligger bakom hennes inflaterade definition av våld där oönskade blickar slås samman med våldtäkter och grov misshandel i en enda kategori. Genom en sådan definition har hon tillsammans med några feministkollegor fått resultatet att 46 % av alla svenska kvinnor har blivit utsatta för kvinnomisshandel. Seriös forskning? Mer än så här ska man inte behöva skriva förrän man avfärdar denna forskning, men tyvärr har många valt att inte tänka kritiskt utan har svalt denna siffra med hull och hår. Brottsoffermyndigheten beställde studien och Statistiska Centralbyrån hjälpte till att sprida dess ovetenskapliga resultat.

En sak som jag inte kände till sedan tidigare var att Eva Lundgren i socialmedicinsk tidskrift 2005 förklarade att ”Slagen dam” i själva verket var en kvalitativ undersökning: ””Captured queen” is a qualitative study about men´s violence against women in Sweden”. (s.117)

Författarna gör sig, med rätta, roliga över denna plötsliga omdefiniering av den egna undersökningen som bygger på 7000 enkätsvar. När man använder kvalitativ metod genomför man oftast längre djupintervjuer. Så visst måste man beundra Eva Lundgrens och hennes kollegors arbetskapacitet när de djupintervjuat 7000 personer varav en intervju pågår minst en timme.

De få brister jag funnit i boken är att begreppet feministisk kunskap inte definieras särskilt tydligt. Syftar de på genusvetenskapen? Eller syftar de på all form av flumforskning? Förvisso nämner de på några ställen att feministisk kunskap är bara en del av den större socialkonstruktivismen.

På sidan 8 definieras feministisk kunskap så här: ”Feministisk kunskap uppstår när forskaren utgår från (1) orealistiska antaganden om verkligheten, fyller på med (2) kunskapsrelativistiska självmotsägelser för att därefter övergå i (3) könsteoretiserande på svarta tavlan.”

Här täcks så gott som all dålig vetenskap in. Det enda som särskiljer feministisk kunskap är könsteoretiserande på svarta tavlan. Men det framgår inte om det är genus som åsyftas eller om det kan vara bredare än så. Dessutom kan man könsteoretisera utan att vara feminist, man kan ju vara allmänt flummig i frågan om kön. Själva grunden till feminismen, patriarkatsteorin och könsmaktsordningen, nämns inte ens. Men i andra delar av boken framgår det tydligt att feministisk kunskap är genusvetenskap och att könsmaktsordningen ingår som en grundläggande teori i feministisk kunskap. För mig har det ingen större betydelse eftersom jag anade vad de syftade på när jag läste boken och mina frågeställningar blev besvarade när jag läste ur boken. Men min läsupplevelse hade kunnat förbättras om jag hade fått en tydlig definition redan från början. Allvarligare blir det när en kritisk läsare, förslagsvis en feminist läser detta, då kommer budskapet inte att nå riktigt fram. Författarna bjuder feministen på en enkel utväg genom att bidra med begreppsförvirringen inom den feministiska sfären. Susanna Popovas erfarenheter från feministiska försök att smita från ansvar för sina teser genom att slå in på petitessfel borde ha fungerat som larmklocka för Ljungberg och Rydgren.

Som vanligt bland feministkritiker är de dessutom alltför vänligt inställda till liberalfeminister då de sammanlänkar Mary Wollstonecraft med denna ism. Visst talade hon om makt och hierarkier på 1700-talet samt om att uppfostran har betydelse för könet, men hon var inte någon feminist med dagens mått. Snarare var hon en liberal som strävade efter att expandera fri- och rättigheter till även kvinnor. Men visst, vore Wollstonecraft feminist och vore det så att alla andra följde hennes exempel skulle jag inte ha några större problem med feminister. Men nu är definitionen av feminismen att män är överordnade kvinnor och att något måste göras åt detta. Här handlar det inte om enstaka orättvisor, här handlar det om systematiska orättvisor, dvs. konspirationsteorier. En liberalfeminist kommer antingen att överge liberalismen, såsom Birgitta Ohlsson, som mer förespråkar socialdemokratisk välfärdsstat med klåfingriga pekpinnar än borgerlig politik. Eller också måste liberalfeministen överge feminismen och dess tro på systematiskt förtryck eftersom den fria marknaden och den fria individen omöjligen kan påverka en sådan konspiration. Författarna tangerar detta när de påtalar att även Timbro, som annars brukar vara välunderrättade, gav ut en bok under de värsta feministåren vid namn ”Frihetsfeminism” av Carolin Dahlman och Emma Möllerström. I den boken tas Eva Lundgrens nonsenssiffra 46 % upp som en verklighetsbeskrivning av förhållandet mellan män och kvinnor.

Men efter dessa smått kritiska ord vill jag avsluta med att starkt rekommendera denna bok som kan köpas av förlaget Avantema.

Det kan nu också vara på sin plats att påminna om mina tidigare publiceringar angående Eva Lundgrens forskning och feminismen som helhet.

Vill även påminna om att jag själv har en så gott som färdig bok om feminismen som jag eventuellt kommer att ge ut.

Vad som fattas är en sista ordentlig redigering samt en viss uppdatering. Har lagt detta projekt på hyllan efter att feministhysterin har ebbat av. Jag har också tröttnat på ämnet som sådant och vill hellre fokusera på mer konstruktiva ämnen. Men efter att ha läst den här boken har lusten för mitt projekt fått ett nytt liv.

3. Fackliga regler bryter mot frivilligt ingångna avtal

Som många av mina läsare redan vet hoppar jag emellanåt in som städare, själv föredrar jag benämningen lokalvårdare, åt Avesta kommun. Det ger tillsammans med andra små uppdrag en hyfsad inkomst per månad. För en tid sedan blev jag lovad att få städa en förskola till midsommar, eller alternativt när den ordinarie kommer tillbaka. Detta tolkar jag som ett ingånget avtal. Ett muntligt avtal är som bekant lika mycket värt som ett skriftligt, den enda skillnaden är bevismöjligheterna.

Men helt plötsligt fick jag ett telefonsamtal från chefen som talade om att det fanns en lokalvårdare i en annan del av kommunen som behövde fler timmar för att nå upp till sin avtalsenliga arbetstid. Därför skulle jag inte få fortsätta att städa på förskolan som tidigare avtalat. Här har vi ett tydligt exempel på hur arbetsrättsregler, fackförbund och politiker i en ohelig allians försvårar för ungdomar, eller andra grupper som är marginaliserade, att komma in på arbetsmarknaden.

Min första tanke var att be arbetsgivaren dra åt helvete, men jag valde av två skäl att inte göra det. Mitt första skäl är att jag gillar chefen och hon kan inte lastas för de regler som råder och de fackliga avtal som tvingats fram. Mitt andra skäl är att arbeten faktiskt inte växer på träd i Sverige, hur mycket än politiker tjatar om att ”nu kommer jobben, nu kommer jobben”. Jo, visst finns det jobb, men tyvärr är det ganska många per sökt jobb. Det är inte ens enkelt att få städjobb längre.

I USA är det lättare att dels samla ihop en påse fuck-off-pengar och dels att finna ett nytt jobb. Sverige borde dra lärdom av dessa delar av USA:s politik.

I vanliga fall brukar det i tid och otid tjatas om genusperspektiv. Med tanke på att städbranschen är väldigt kvinnodominerad borde jag kvoteras in, eller hur? Ro hit lite genus nu när jag för en gång skull tjänar på det.

4. Fackförbunden väljer högre löner framför lägre arbetslöshet

Inte blir det då bättre av att fackförbunden kräver oanständigt höga löner och att arbetsgivarparten viker ned sig, mycket på grund av att lagstiftningen helt har riggat det svenska systemet till fackförbundens fördel.

Höga ingångslöner betyder färre arbetsmöjligheter och sämre sysselsättningsutveckling. Hur väl kommer regeringens och konjunkturinstitutets prognoser att slå in med sådana här löneavtal? Nu måste arbetsrätten avregleras, nu går det inte att komma undan en sådan utveckling. Förvisso har regeringen levererat en reform som innebär att arbetsgivare kan anställa någon på två år utan att det är en fast anställning. Men samtidigt tar de tillbaka lite av reformens effekter genom att sänka tidsgränsen för vikariat från tre år till två.

Det var Handels som satte tonen när de fick 11 till 12,6 % löneökning på tre år och därefter har. Kommunal tagit på sig ledartröjan med 13,8 %. under en treårsperiod. Löneutvecklingen inom offentlig sektor ska alltså vara löneledande? Att vi aldrig lär oss…

I Dagens Samhälle nr. 19 2007 kommenterar moderaten och tillika kommunstyrelsens ordförande i Skara Charlotte Nordström löneavtalet med att: ”Vår personal är värd en bra lön. Men nivån är milt uttryckt högre än vi räknat med.”

Okey Nordström, om din personal är värd en bra lön, varför erbjöd du då inte den lönen på en gång samt budgeterade den i förväg? Även Avesta kommun som nu är socialdemokratiskt styrd har av någon anledning underskattat den rättvisa lönen.

Moderaten och tillika kommunstyrelsens ordförande i Lerum Henrik Ripa fortsätter på samma linje: ”Oerhört positivt med en rejäl kvinnosatsning”.

Så Ripa anser att löner ska sättas efter grupptillhörighet och inte efter utbud och efterfrågan, dvs. marknadsvärdet av produktionen? Vilken partibeteckning hade du nu igen???

Socialdemokraten och tillika kommunalråd i Norsjö Mikael Lindfors bryter något mot tidigare politiska mönster: ”Höjningarna behövs för att locka unga och män till vård och omsorg.”

Äntligen ett vettigt argument. Och partibeteckningen? Jo, socialdemokrat. Problemet med Lindfors resonemang är dock att lönenivån inte ska bestämmas utifrån kollektiva tvångslöner utan genom utbud och efterfrågan och den demografiska utvecklingen kommer oundvikligen att leda till att arbetsgivarna inom vård och omsorg måste höja lönerna. Men varför ska man höja lönerna för att attrahera just män? Lönerna måste höjas för att attrahera personal till vård och omsorg överhuvudtaget.

Det sista ordet ger jag socialdemokraten och tillika kommunstyrelsens ordförande i Linköping Kjell Hedvall: ”Visst unnar jag Kommunal högre löner men offentliga sektorn ska inte vara löneledande. Det späder bara på inflationen och leder till sänkta reallöner.”

Återigen, det här är en socialdemokrat och han är rädd för inflationen. Är moderatrepresentanterna det? Nej, tydligen inte, de hyllar det nya löneavtalet till skyarna. De nya moderaterna äcklar mig!

Kalle Strokirk illustrerar vad motivet bakom fackförbundens kampvilja egentligen är.

Att denna kamp mot den borgerliga regeringens arbete för ökad sysselsättning slår hårt mot dem själva genom färre jobb i framtiden, det gör inget, för om Socialdemokraterna kommer tillbaka kommer de att höja a-kassan. Eller hur tänker dem?

Danne Nordling föreslår en annan förklaring till fackförbundens agerande.

Nordling fokuserar på kabinpersonalens strejk på SAS, men det går lika gärna att tillämpa resonemanget till övriga grupper, om ändå inte lika tydligt. Nordlings tes är att många fackförbund och arbetare har drabbats av kortsiktig girighet. Jag tror att både Strokirk och Nordling har rätt.

Det kan nu vara på sin plats att pusha för två texter författade av mig. Den första är mitt bidrag till essätävlingen om Ayn Rand där jag vänder på den socialistiska utsugningsteorin samt tar upp hur borgerliga politiker och företagsledare viker ned sig för socialistiska ideal.

Den andra texten är en novell som handlar om vad som händer när företagare och arbetsgivare viker ner sig för fackförbundens hot och makt.

5. Min syndabekännelse

I min ungdom har jag bekänt mig själv till subjektivismen, relativismen och utilitarismen. De två förstnämnda har jag skakat av mig helt, den sistnämnda har jag nyanserat något. Jag anser fortfarande att slutresultatet är viktigast och att lycka är det som man bör sträva efter. Problemet blir när man får för sig att staten uppifrån ska kunna räkna ut hur man maximerar lycka eller när någon överideolog ska kalkylera fram ett perfekt mönster i samhället. Allt som innebär att någon ska planera samhället efter någon lyckokalkyl är farlig, och det har jag alltid tyckt. Mitt problem har då varit att utilitarismen innebär just detta eftersom den är så detaljerad och matematiskt inriktad, eller ska jag kalla det pseudomatematisk? Utilitarismen resonerar nämligen utifrån nyttokalkyler, nyttan med det här politiska beslutet överväger kostnaderna för densamma. Men oftast går inte detta att mäta, utan det kommer enbart att handla om uppskattningar. Ett exempel på det är hur mycket vi värderar ett par vackra klippor i en älv jämfört med hur vi värderar att ett vattenkraftsföretag använder älvens krafter för att generera el och därmed modern bekvämlighet. De gånger jag kan tycka att resonemanget är som bäst är när det handlar om den enskilde människans valmöjligheter. Visst kan det vara lite löjligt att tala om nytta och kostnader med att ta en tredje öl eftersom det inte går att mäta andra aspekter än priset på ölen. Men själva tankegången är okey när man enbart försöker fundera över vad nyttan och kostnaden med att ta en tredje öl är. Det hjälper en att bena upp verkligheten något, även om det inte är så matematiskt kliniskt som det utilitaristiska språket ger sken av.

Utilitarismen kan även vara ganska kall och cynisk när det gäller människors liv. Enligt utilitarismen är det okey att offra en människa för att rädda andra så länge det ger en högre nytta i samhället. Det kan till och med vara så illa att man har rätt att döda någon om det visar sig att det totalt sett ger en högre lycka i samhället, och det utan att man räddar någon annans liv – det beror helt på hur man väljer att värdera ett liv i den utilitaristiska kalkylen. Förvisso finns regelutilitarismen som stipulerar att vissa regler alltid ska gälla eftersom ett samhälle där alla följer dessa regler kommer att uppnå en maximerad nytta. Tyvärr har ingen kunnat visa vilka regler som uppnår dessa kriterier, de flesta regler kan till och med leda till en lägre summa av lycka eller nytta i samhället. Ett exempel är om man inför regeln att det alltid är fel att döda. Även om det handlar om Hitler är det fel att döda. Därmed har man faktiskt frångått själva tanken med utilitarismen, dvs. att maximera den totala lyckan i samhället. Då är man inte så långt ifrån pliktetiken som handlar om att en viss handling alltid är rätt oavsett resultatet.

Jag har i mitt ideologiska system valt att lägga ansvaret för att uppnå lycka på den enskilda människan. Jag har också valt att basera mina värderingar på rättigheter, precis som naturrätten, men jag är samtidigt mycket tydlig med att rättigheter inte kan frikopplas från skyldigheter. Väljer man att upphäva andras rättigheter såsom att ta livet av någon, har man samtidigt sagt upp sin egen rätt att leva. Rätten att leva gäller enbart de som respekterar alla andras rätt att leva. Hitler avsade sig den rätten och om man visste att Hitler skulle bli den han blev anser jag det moraliskt riktigt att man dödar honom i förväg.

För att dra en parallell, vårt rättssystem bygger på principen att det vid osäkerhet är bättre att fria än att fälla, det är bättre att en skyldig går fri än att en oskyldig blir straffad. De flesta håller nog med om det. De flesta håller nog också med när jag säger att det är bättre att tio skyldiga går fria än att en oskyldig blir straffad. Men någonstans finns en gräns. Vad säger du om följande: Det är bättre att hundra skyldiga går fria än att en oskyldig blir straffad? Eller: Det är bättre att tusen skyldiga går fria än att en oskyldig går fri? Har jag nu frångått min naturrättsliga syn? Nja, inte nödvändigtvis. Om en massa mördare går fria ökar mina risker i samhället. Vem ska kompensera mig för detta? Jag har ju rätt att gå oantastad på staden. Eller hur? Men om tusentals mördare går fria, hur ska jag då kunna känna mig trygg? Alltså måste vi ha ett rättssystem som bygger på rättssäkerhetens principer, men där det räcker att döma någon för mord när det inte finns några andra rimliga hypoteser kvar än att den åtalade är skyldig.

Subjektivismen och relativismen däremot ser jag som det moderna samhällets största fiender. Den som enbart talar om förförståelse, diskurser och fördomar mm. hamnar bara i en språklig och tankemässig labyrint. Det finns inget rätt eller fel, allt är bara åsikter. Om stenen framför mig existerar eller inte är en fråga om ideologi. Enligt subjektivismen kan man inte veta någonting förutom det man själv känner, tycker och tänker. Om man verkligen tar det här postmoderna tramset på allvar blir all kommunikation omöjlig. Det finns ju inga gemensamma ramar, gemensamma måttstockar, gemensamma förståelser, vi är alla enskilda öar med våra egna verklighetsbilder. Aldrig kan vi översätta varandras verklighetsbilder till varandra.

Relativismen är om möjligt ännu farligare, men är en logisk följd av subjektivismen. Om allt är subjektivt, vem kan då säga vad som är rätt och fel? Vem kan säga att det är fel att mörda? Vem kan säga att vissa kulturer är bättre än andra? En kultur som ständigt förtrycker den enskilda människan med könsstympning och offerriter är inte sämre än en västerländsk demokrati. Vilka är vi att avgöra sådant?

Min D-uppsats i företagsekonomi som jag skrev med en till person handlar om värdering och uppföljning av nyckelkundsbearbetning. I metoden skrev vi att: ”Kan en människa uppfatta verkligheten på ett objektivt sätt? Finns det en verklighet utöver oss själva som vi inte kan förstå? Vi tror inte att människan kan uppnå den objektiva sanningen, men vi kan alltid försöka förstå en del av verkligheten”. Men varför ska då du som läser uppsatsen läsa vidare? Den frågan borde vi ha besvarat innan vi formulerade detta.

Som tur är skrev vi inget värre, för på den tiden slängde jag ur mig diverse meningslösa sentenser om att allt är relativt, allt är subjektivt. Om jag verkligen hade trott på detta, om jag verkligen tog dessa idéer på allvar, hade jag aldrig gått upp ur sängen på morgonen. Förvisso mådde jag ofta psykiskt dåligt då, vilket jag sällan gör numer. Men jag gick trots allt upp på morgonen. Varför? Antagligen för att jag hade en livslust. Jag ville leva, jag ville inte dö. Om allt är relativt, då kan jag ju inte välja mellan liv eller död, vad är det som säger att livet är bättre än döden? Om allt är relativt kan jag lika gärna dö?

Vidare skulle jag väl inte ägna mer än åtta timmar per dag, och oftast några timmar på helgerna också, på att skriva en vetenskaplig uppsats i företagsekonomi? Varför skulle jag anse det mödan värt att undersöka vad som är fördelar och nackdelar med nyckelkundsbearbetning samt om hur man inför denna arbetsmetod om jag ansåg att allt är relativt och subjektivt? Men antagligen trodde jag inte fullt ut på dessa destruktiva idéer eftersom jag fortfarande idag kan stå för allt annat som jag skrivit i denna uppsats.

Den som vill studera en förvirrad ungdom som söker sig fram i tillvaron kan du läsa lite på min gamla hemsida ”Den subjektiva verkligheten och dess horor”.

Allt är inte fel som står på den hemsidan. Mycket står jag fortfarande för, men det är oftast argumenten och vägen till slutsatserna som förändrats. Men ibland har jag tvingats ändra uppfattning när jag inte fått ihop ekvationerna, exempelvis min syn på kärnkraften, min syn på EU och min syn på naturrätten.

6. Centerpartistisk jordbruksminister tar strid för att avskaffa jordbruksbidrag

Centerpartiets Eskil Erlandsson som är jordbruksminister i Alliansregeringen har uttalat en ambition att göra sin röst hörd och tillsammans med länder som Storbritannien, Danmark, Tyskland och de baltiska länderna försöka avskaffa allt produktionsstöd och generella stöd till jordbruket inom EU. Erlandsson vill alltså återinföra det tillstånd som rådde 1995 före det svenska EU-inträdet. Tyvärr kommer parasiterna Frankrike och Polen att streta emot.

Här har vi ännu en anledning till att jag är centerpartist, jag älskar den här känslan när jag får bekräftat att jag gjorde rätt som röstade på Centerpartiet i valet. Det är från Centerpartiet man numera kan förvänta sig sådana här förslag. Förvisso verkar frågan vara ganska okontroversiell i Sverige, alla partier i riksdagen stöder ett borttagande av de destruktiva jordbruksstöden. Frågan blir då, varför har man inte gjort något tidigare? Nu när vi har en borgerlig regering, med en jordbruksminister från ett parti som traditionellt slår vakt om jordbrukarnas privilegier, får Sverige en röst i EU.

Undrar dock vad Centerpartiets Europaparlamentariker Lena Ek tycker om detta förslag. Hon slog ju vakt om jordbrukssocialismen inför det senaste europaparlamentsvalet.

7. Könsneutral äktenskapsbalk

Thorbjörn Fälldin har tillsammans med Alf Svensson och några till skrivit under en DN-debattartikel om könsneutralt äktenskap. De hänvisar till barnkonventionen och barnperspektivet när de argumenterar för att äktenskapet ska vara till skydd för barnen och därmed bör äktenskapet reserveras för en förening mellan en man och en kvinna. Till stöd har de den franska statliga utredningen om könsneutralt äktenskap som kommit till raka motsatsen till vad den svenska har kommit fram till. Artikelförfattarna menar att den franska motsvarigheten har haft en mer förutsättningslös ansats och att barnperspektivet har varit det viktigaste, till skillnad från i Sverige där vuxenperspektivet har avgjort hela frågan.

Artikelförfattarna menar också, vilket jag håller med om, att homosexuella inte diskrimineras eftersom biologiska fakta gör att homosexuella inte kan få barn tillsammans utan en tredje part.

Det jag främst reagerar mot i artikelförfattarnas resonemang är följande: ”En könsneutral äktenskapslag i Sverige skulle också kunna öka främlingskapet inför vårt samhälle bland många nyanlända medborgare. Kulturella och religiösa motsättningar av långvarig art kan komma att polariseras i vårt land om inte äktenskapsfrågan hanteras med varsamhet och försiktighet. Aspekten att integrationen skulle försvåras måste tas på fullaste allvar. Krav på särlagstiftning för människor med viss religiös tillhörighet kan komma att växa i styrka i den politiska debatten. Inget av detta tar Regnér upp till resonemang.”

Ska vi rätta vår lagstiftning efter de som frivilligt söker sig till vårt land för uppehälle? Kan man verkligen kräva det när man åker till Frankrike eller till USA, eller varför inte till Iran?

Fredrick Federley argumenterar emot denna debattartikel utan att med ett ord kommentera den franska utredningen vilket är mycket svagt. Han insinuerar också att många av dem som har skrivit under artikeln är lite till åldern. Vad har det med saken att göra? Är de då gamla och gaggiga, eller vad vill Federley säga med det? Var det inte Federley som klagade över att vissa debattörer betraktar Federley som en pojkspoling? Han har också en allmänt arrogant ton mot dem som har en annorlunda åsikt i frågan genom att helt apropå slå fast att det inte kommer att bli någon match eftersom motståndarna talar om barnperspektivet. Vad säger det om Federley? Men inte nog med det, han använder vänsterretorikens metoder för att ”vinna” debatten. Han kallar artikelförfattarna för reaktionära. Att vara reaktionär är som bekant en vilja att återgå till ett historiskt stadium, inte att bevara det som finns idag. Det Federley syftar på är snarare konservativa tendenser. Federley borde stå över sådan här name-calling som saknar substans i verkligheten.

De argument som jag ändå tar på allvar är Federleys invändning att äktenskapet till en början var en institution för avel, men att den sedan har utvecklats till att fokusera kring juridisk trygghet, förhoppningsvis syftar Federley även på barnets trygghet. Därmed kan man inte hänvisa till kulturen och traditionen. Där har Federley fel, traditioner och kulturer är inte detsamma som evig stagnation. Även traditioner och kulturer förändras. Problemet uppstår när politiker vill vända upp och ned på etablerade kulturer genom att tillåta könsneutrala äktenskap i första hand och månggifte i andra hand.

Sedan måste man fråga sig varför det inte räcker med partnerskapslagen när äktenskapet ändå, enligt Federleys förmenande, enbart är juridik? Vad har det för betydelse vad man kallar ett avtal som till sitt innehåll är identiskt?

Federley anför sedan att många av de som gifter sig också skiljer sig och att barn kan födas även utanför äktenskapet. Detta är sant, men vad skulle ha hänt om äktenskapet inte hade funnits? Hade barns trygghet varit ännu sämre då? Eller hade det varit bättre? Äktenskapet medför troligen en förhöjd känsla av allvar och långsiktigt ansvar än om man enbart skriver på ett sterilt avtal. Detta kan troligen få människor att fundera lite extra inför en separation, och kanske till och med spilla över lite förhöjda känslor på andra förhållanden där barn ingår.

Här kommer Federleys mer kulturradikala böjning fram. Givetvis räcker inte detta för att Federleys idolstatus hos mig ska upphöra.

I själva sakfrågan är jag dock något splittrad. Men det jag är säker på är att jag vill ha ett tydligt barnperspektiv och att sociala experiment är farliga. Därför är jag emot homosexuell adoption. Men hur farligt är det med upphävande av äktenskapet? Jag är också kategoriskt emot alla statliga krav på att religiösa samfund måste viga homosexuella par. En tredje punkt är att jag är för civilrättsliga avtal för homosexuella par och att de får anordna sina ceremonier och starta sin egen tradition, inte nödvändigtvis helt isolerade från heterosexuella. Men jag börjar luta mot att äktenskapet ska reserveras till just barnalstrandet och kärnfamiljen. Jag kan inte se varför man måste avskaffa en tradition som vissa människor anser vara av värde. Okey, att man vill avskaffa monarkin, som jag vill, eftersom skattebetalarna står för notan. Men bevarandet av äktenskapet medför väl inga kostnader för skattebetalarna? Ett förslag skulle kunna vara att man privatiserar äktenskapet, precis som jag önskar privatisera monarkin. Vilken rätt har jag att beröva fru Agda glädjen att få titta på kungafamiljen på tv? Om Agda anser det vara av värde får hon betala för det. Samma sak skulle man kunna göra med äktenskapet. Låt de kristna organisationerna överta hela äktenskapskonceptet. På det sättet kan staten förbli neutral och enbart erbjuda civilrättsliga avtal.

Så på vilken sida står jag på? Federleys eller Fälldins?

8. Biologiska könsskillnader

Hur primaters hjärnor utvecklas påverkas av konkurrens och sociala krav.

Därmed blir det ännu tydligare att det handlar om en växelverkan mellan arv och miljö. Arvet avgör vilka strategier de olika grupperna av människor väljer, i det här fallet honor och hanar, och valet av strategier påverkar evolutionen av hjärnan.

9. Klimatförändringarna – Fyra skäl för koldioxidteorin

Min bevakning av klimatförändringsdebatten fortsätter och jag är fortfarande inte helt övertygad om någon teori, även om jag lutar mer mot sol och strålningsteorin. Om vi ska utgå från koldioxidteorin bör vi noga betänka de alternativ som föreslås. Här följer två alternativ som behöver granskas lite noggrannare.

På Cato Institute förklarar Jerry Taylor varför subventionering av etanol är fel väg att gå. (mp3)

Även bioenergi har en miljöeffekt som kan bli negativ.

Matematikern David Evans som från år 1999 jobbade för den australienska regeringen med att forska om klimatförändringarna har nu bytt fot. Han trodde tidigare på koldioxidteorin av fyra skäl:
1. Koldioxid har i laboratorier bevisats vara en växthusgas.
2. Under det senaste seklet har en global uppvärmning förekommit samtidigt som koncentrationen av koldioxid har ökat i atmosfären. Det är förvisso enbart en korrelation och inte ett orsakssamband, men det finns ett tydligt mönster.
3. Isborrkärnor från bland annat Vostok gjorde det möjligt att gå tusentals år tillbaka i tiden. Även dessa data visade en korrelation mellan temperaturökning och ökad koncentration av koldioxid.
4. Det fanns inga andra trovärdiga alternativ.

Idag menar Evans att punkterna 2, 3 och 4 inte längre stämmer.

Som jag berättat i tidigare uppdateringar har Per Welander slagit vad om den globala temperaturens utveckling med en som tror på IPCC:s prognoser. I en blogpost förklarar Welander varför han kommer att vinna.

Klimatbalans är en nystartad blogg om klimatförändringarna som främst riktar in sig på Henry´s lag, dvs. att värmen kommer före koldioxidökningen.

Docent Fred Goldberg med kollegor är beredda att mot en viss avgift hålla seminarier i ämnet. Några i Avesta kommun som är intresserade av att anlita dem för ett seminarium?

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|