HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Hur definieras individens rättigheter?
 

2007-06-18

1. Neokonservatismen möter libertarianismen och objektivismen

2. FRA och dumokratins partipiska

3. Äktenskapslagstiftningen en ny kärnkraftsfråga

4. Skateboardgymnasium

5. Självkänsla är ingen klassmarkör

6. Löneskillnader och anonyma arbetsansökningar


Ett tal till skolavslutningen?

Skolavslutningstal

Har någon som du håller av slutat skolan?


1. Neokonservatismen möter libertarianismen och objektivismen   

Dick Erixon har initierat en mycket intressant debatt om Irakkriget samtidigt som han lanserade ett provnummer av sitt nyhetsbrev som kostar 500 kr. i årsprenumeration. (pdf)

Erixon ifrågasätter om den libertarianska nattväktarstaten verkligen kan försvara individens rättigheter samt frågar varför mänskliga rättigheter tar slut vid nationsgränserna.

Libertarianer (nyliberaler) och objektivister besvarar denna kritik med att det inte är skattebetalarnas uppgift att betala skatt för att försvara rättigheter i andra länder. Objektivisten ser denna interventionistiska politik som ett utslag av altruism, dvs. ett självuppoffrande.

Erixons svar är att rätten till frihet är universellt och bör inte avgränsas till landsgränser. Hur kommer det sig att libertarianer som i andra avseenden är emot inskränkta nationsgränser, nu helt plötsligt är emot spridandet av frihet till en större del av världen? Varför har det internationella perspektivet krympt till ett nationellt? Den frågan är tyvärr obesvarad.

Vidare anser Erixon att det är en skyldighet att sprida frihet till andra eftersom individens fri- och rättigheter inte enbart är en västerländsk uppfinning. Den som tvivlar på detta kan gärna läsa min recension på Amartya Sens ”Identity and violence – The illusion of destiny” som är publicerad i Rådslag nr. 3-4. (Inom kort kommer jag att publicera alla artiklar som jag skrivit i Rådslag på min hemsida).

Men det handlar inte enbart om självuppoffring eftersom hela västvärlden, och därmed också USA, tjänar på att frihet sprids i mellanöstern. Tesen är att om demokrati och frihet slår rot i ett av världens mest ofria områden kommer det att inspirera andra och stärka oppositionella krafter i andra områden. Frihet och fri handel ökar välståndet för alla och två demokratier krigar inte mot varandra. Problemet med tesen är givetvis att erfarenheterna från Irak visar att det är svårare än vad många tidigare har trott att etablera demokrati i ett land som saknar en demokratisk tradition. Men även om mycket ser mörkt ut i Irak har också mycket förbättrats. I senaste numret av Contra, nr. 2, har CG Holm beskrivit framgångarna i Irak, bland annat ökade tillväxten med 13 % förra året och 17 % 2005. Glädjande nog är det inte bara oljan som får ekonomin att frodas, utan även byggindustrin och andra industrier växer snabbt. Vidare har antalet mobiltelefoner och privatbilar ökat drastiskt.

Det är också ganska naivt att tro att demokrati och frihet ska fungera efter enbart fyra år, när det faktiskt tog Sverige hundra år innan demokratin slog igenom på allvar efter det att idéerna fått någorlunda fotfäste i det svenska samhället.

Objektivisten Carl Svanberg menar dock att muslimer och människor i mellanöstern inte vill ha frihet och demokrati. Hur vet han då det? Jo, han erbjuder emellanåt några anektodiska bevis i form av exempel där muslimer och araber säger att de inte vill ha frihet. Men med tanke på att så många irakier trotsade allt våld och alla hotbilder genom att rösta i landets första demokratiska val och med tanke på att opinionsundersökningar visar att många irakier anser att det är bättre idag än under Saddams tid, exempelvis Opinion Research Business, kan jag inte gå på Svanbergs linje. Vilka grupper av människor är det som kommer fram i media? Är det den genomsnittliga irakiern? Knappast, det är imamer och andra galningar till ledare som bygger sin makt på auktoritet och förtryck.

Han menar också att det är irakiernas eget ansvar att försvara sig själva. Men varför är det då inte mitt ansvar att försvara mig själv? Varför ska jag kunna förlita mig på polisen och ordningsvakten? Visst håller jag med Svanberg om att jag har ett ansvar för att undvika farliga platser, undvika oupplysta gatuhörn, beväpna mig (om det nu vore lagligt) samt vidta andra försiktighetsåtgärder såsom att låsa bilen och huset när jag inte personligen är närvarande. Visst har jag rätt att ha min bil och mitt hus i fred även fast jag inte låser bilen och huset. Och visst har kvinnan rätt att slippa våldtäkt även då hon väljer att gå i en mörk gränd eller följa första bästa man hem för en one-night-stand. Man har alltid ett ansvar att minimera riskerna. Men denna riskminimering påverkar aldrig gärningsmannens ansvar för sitt brott. Stöld av en olåst bil är lika allvarlig som en stöld av en låst, och en våldtäkt av en kvinna är fel oavsett om det är i en mörk gränd eller hemma i hennes lägenhet.

Dick Erixon menar också att detta resonemang legitimerar slaveri eftersom ett icke-ingripande i praktiken betyder att statens rätt går före mänskliga rättigheter. Svanberg avfärdar detta resonemang med att han inte har något emot att irakier slår sig fria från Saddam Hussein, det han protesterar emot är att amerikanska skattebetalare ska behöva stå för notan utan att de får något av värde tillbaka. Med det resonemanget innebär det att nordstatarna gjorde fel när de lade sig i sydstaternas angelägenheter. Vad hade de att tjäna på att slavarna befriades i södra USA? Det var upp till de svarta slavarna själva att slå sig fria. De hade ingen rätt att förvänta sig någon hjälp från nordstatarna för att slippa förtryckas. Den ståndpunkten tycker jag är alltför hård och kall, hur ska någon som förtrycks kunna försvara sig mot en förtryckare? Ska den som förtrycks fortsätta förtryckas bara för att han eller hon befinner sig bortom en nationsgräns? Eller ska vi avskaffa polisen i Sverige? Jag kan ärligt talat inte förstå det resonemanget. Objektivismen tar ju annars starkt avstånd från Nietschzeansk och satanisk filosofi där den starke har rätt att kränka den svage. Om det är upp till varje individ att själv försvara sig, då kommer ju djungelns lag att råda i samhället.

Sebastian Weil på bloggen kulturrevolution ställer två intressanta fråga om nattväktarstaten verkligen kan försvara ett lands invånare från invasioner samt från terrorism. Hans svar på första frågan är ja. Som stöd för det svaret anger han det starka motståndet mot de yttre makterna Sovjetunionen och USA i Afghanistan och Vietnam. Men är dessa länder kända för att ha nattväktarstater? Var det Vietnams nattväktarstat som fick USA att ingripa i Vietnam på 1970-talet? Så har inte min historieundervisning sett ut.

I båda dessa fall har befolkningen haft starka kollektiva identiteter i form av religion, ideologi eller nationalism som drivkraft för att bekämpa den yttre fienden. Ska inte en nattväktarstat vara neutral? Hur kan en nattväktarstat motivera människor att försvara ett land? Pengar? Sina egna liv? Men ger det inte en högre sannolikhet för överlevnad om man helt enkelt flyr från krigsplatsen?

Det andra svaret då? Där har han inga klara svar, utan ställer ett antal frågor såsom om det behövs ett kontrollsamhälle eller värnplikt för att försvara det fria samhället mot terrorismen.

Dick Erixon har gjort några misstag när han buntat ihop libertarianer med objektivister. Risken för bommar blir högre när man skippar nyanserna. För att ta ett exempel, Carl Svanberg kan knappast stå till svars för vad vissa libertarianer anser om sydstatarnas rätt att hålla slavar.

Svanberg har länkat till en intressant artikel av Harry Binswanger som tar upp den stora skillnaden mellan den libertarianska synen och den objektivistiska synen på ett rättsväsende och ett polisväsende.

Libertarianer och anarkister (som alltför ofta tyvärr är synonymer) oroar sig över att staten i sig kränker individens rättigheter när den påtvingar samhället ett våldsmonopol. För dessa debattörer är det enbart statens kränkningar som är farliga, inte andra människors kränkningar av andra människor. Robert Nozick har i ”Anarki, stat och utopi” försökt ge ett svar på anarkisternas och libertarianernas oro för att staten fråntar individen rätten att försvara sig själv samt välja sin egen beskyddare genom att beskriva hur individer samlar sig i små skyddskollektiv. Dessa skyddskollektiv växer sig sedan större och till slut kommer en av dessa skyddssammanslutningar att skapa ett våldsmonopol, detta utan att kränka någon enskild individ. Staten har därmed vuxit fram spontant. (Nu menar inte Nozick att staten verkligen har växt fram på detta vis, bara att möjligheten för staten att växa fram på det här sättet visar att en minimal nattväktarstat är legitim.)

Problemet med Nozicks argumentation är fler. Först och främst, hur kan han utgå från att individen har rätt att välja sitt eget beskydd? Vad får Nozick att tro att en individ har rätt att föra sin egen talan samtidigt som han agerar domare och bödel? Hur kan en individ ha rätt att hämnas på någon utan att den som blir utsatt för hämnden inte har fått en rättvis rättegång där han eller hon har fått lägga fram sin version av händelsen? Förvisso nämner Nozick procedurrättigheter som en naturlig rättighet utan att närmare beskriva innebörden av denna rättighet. Men när han väl erkänner denna rätt, hur kan han då i utgångsläget ge individen rätt att agera som egen domare och bödel? På vilket sätt kränks en individ av att bli fråntagen en rätt att hämnas på någon som han aldrig har haft?

För det andra, vad är det som säger att flera skyddssammanslutningar oundvikligen leder till en dominerande skyddssammanslutning? Vad förhindrar att de många sammanslutningarna gör upp med varandra i ett inbördeskrig? För det tredje, om man utgår från det anarkistiska perspektivet att staten kränker individen genom sitt våldsmonopol, hur kan då den spontana framväxten av en dominerande skyddssammanslutning vara legitim? Denna skyddssammanslutning baseras ju på makt, ren pur makt. Den skyddssammanslutning som är starkast, får flest anhängare och blir därmed ännu starkare. De som är medlemmar i en svagare skyddssammanslutning kan få sina procedurrättigheter kränkta eftersom Nozick inte utgår från någon särskilt definierad procedurrättighet utan anger en relativ värdering av procedurrättigheter. De som inte är anslutna till någon skyddssammanslutning blir ofördelaktigt behandlade eftersom de inte kan försvara sina intressen, de blir med andra ord påtvingade en skyddssammanslutning. Makt är, enligt Nozicks, syn rätt. Hur skulle detta vara bättre än en majoritetsdemokrati som beslutar om vad en procedurrättighet ska innehålla?

Så vilken grund har då libertarianen som pläderar för nattväktarstaten att den har uppkommit på ett legitimt sätt? Hur kommer det sig att det är okey att staten inom ett lands gränser försvarar min rätt till frihet, men fel när samma stat försvarar irakierns rätt till samma sak?

Objektivistens svar är mer genomtänkt. Staten behöver inte genomgå någon Nozickprocess för att vara legitim. Det enda staten behöver göra är att överta de rättigheter som individen redan har. Detta överensstämmer faktiskt med libertarianens synsätt, problemet är bara att libertarianen ger individen rättigheter som mer liknar Nietsches maktanspråk än Lockes naturrätt. Enligt objektivisten har inte individen någon rätt att agera sin egen domare och bödel i sin egen talan. Objektivismen ger procedurrättigheter ett reellt innehåll samtidigt som rätten till omedelbart självförsvar kvarstår.

Binswanger gör en intressant liknelse mellan marxismens och libertarianismens människosyn. Marxisten har fått för sig att om bara kommunismen införs i hela världen kommer människan automatiskt att följa principen ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Libertarianen har i sin tur fått för sig att om bara marknaden styr exakt allting kommer människan automatiskt att agera efter det rationella egenintresset. Objektivisten inser att inga yttre förändringar kommer att leda till automatiska förändringar av människan. Ett exempel som visar på det är min trevliga diskussion med Per-Olof Samuelsson angående genmoral och blanka blad.

Men det är här som problemet uppstår med objektivismen. Varför är det så viktigt att följa nationsgränserna? Varför är det okey att alla svenskar tvingas betala skatt för att finansiera polis och domstolar? Varför ska stockholmarna behöva betala för att dalmasarna ska få lika mycket skydd som stockholmarna, eller tvärtom? Varför ska inte dalmasarna betala för sig själva? Och varför ska Faluborna behöva betala för Avestaborna? Osv. Eller för att göra det än mer intressant. Om det inom landet är högre brottslighet på en ort kommer ju övriga orter att subventionera en stor del av säkerhetsarbetet i den ort där brottsligheten är högre. Därmed har vi ju en omfördelning av resurser, dvs. altruism. Min grundläggande fråga är då: Varför är det inte en objektivistisk princip att skapa en universell stat som garanterar alla människor på jorden fri- och rättigheter? Varför låta konstgjorda gränser stå i vägen för universella rättigheter? Ett svar kan vara att det inte är direkt fel att USA ingriper i Irak utan problemet är hur Bush har gjort det. De menar då att en attack mot Irak hade varit legitimt om man bombat sönder landet helt och hållet. Men är detta rättvist mot de irakier som är oskyldiga och skapar det lugn i mellanöstern? Kräver inte en sådan strategi många krig innan det möjligtvis, eventuellt, kan bli lugnt och fredligt i framtiden?

Slutligen några ord om hur olika principer ska vägas mot varandra, eller rangordnas i förhållande till varandra. Vad kommer först, rätt till liv eller rätt till frihet? Även då jag tycker att Johan Erikssons frågor på Kulturrevolution om hur principen om rätt till liv och rätt till egendom ska vägas mot varandra anser inte jag att de är de mest relevanta frågorna.

Carl Svanberg besvarar dessa frågor med att man inte ska väga principer mot varandra utan använda sig av rationella principer. Om jag har förstått tidigare bloggposter rätt syftar Svanberg på att det inte finns någon motsättning mellan rätt till liv och rätt till frihet, snarare tvärtom. Rätten till liv är det axiom som härleder rätten till frihet och rätten till egendom. Men här uppstår ju ett problem, när staten påtvingar en skatt för att finansiera polisen inskränks rätten till egendom för att staten ska skydda rätten till egendom, rätten till frihet och rätten till liv. Att staten tar sig rätt att inskränka skurkars handlingsfrihet genom fängelse och böter och skatter är en sak, men alla oskyldiga då?

2. FRA och dumokratins partipiska   

För några dagar sedan röstade riksdagen igenom ett förslag om signalspaning där Försvarets Radioanstalt ges rätten att läsa våra mail om de går via utländska servrar samt avlyssna våra utlandssamtal. Jag är inte en av de där integritetsextremisterna som skriker kränkning så fort någon föreslår åtgärder för att skydda oss mot terrorister och andra hot och därmed öka säkerheten i samhället. Men när någon tar sig rätten att samla in data och läsa mina mail, om jag har otur att skicka via en utländsk server, måste politikerna kunna leverera någon fördel tillbaka. Det räcker inte att säga ökad trygghet utan att förklara hur det ökar tryggheten. Hur ökar det den nationella säkerheten att FRA får samla på sig ansenliga mängder data och eftersöka vissa ord?

Tror politikern att terroristen är korkad? Terrorister är onda, men oftast inte korkade. De vet hur man hanterar den nya informationsteknologin. De vet hur de tar sig runt signalspaningar via koder och krypteringar. De kan även skicka bildfiler eftersom det är svårt för textspindlar och filtersystem att upptäcka. Vilka är det då som fastnar i nätet? Jo, de som skickar oskyldiga mail till sina vänner och bekanta. Ja, och så bottenskrapet bland terroristerna, de som i alla fall inte är smarta nog för att kunna åstadkomma det som skedde i World Trade Center 2001.

Läs mer om detta här.

Politikerna har alltså återigen baxat igenom en lag som inte håller vad den lovar. Det är snarare så att den minskar beredskapen och underrättelseverksamheten eftersom man skapar en falsk trygghet. Istället för hårt underrättelsearbete förlitar man sig på en dator som går igenom miljontals mail varje dag. Lycka till!

Riksdagsledamoten Fredrick Federley har haft stora våndor när han skulle ta ställning i frågan. Skulle han rösta ja eller skulle han avstå från att rösta? Han ville ha en oberoende integritetskommitté som kontrollerar och granskar FRA:s signalspaning. Tyvärr är Montesquieus maktdelningslära inte särskilt populär i det rättsobjektivistiska landet Sverige. Här ska makt koncentreras så mycket som möjligt.

Att rösta med oppositionens reserveringar var uteslutet på grund av dåliga formuleringar och alltför mycket symbolspråk. I partigruppen fick han dock veta att det inte var okey att rösta emot förslaget. Federley skulle trycka på ja-knappen och frångå sina principer och övertygelser. Vad är detta? I Sverige har vi parlamentarism, all politisk makt utgår från folket och folket väljer en riksdag som i in tur väljer en regering. Regeringen är sedan beroende av riksdagen. Federley fick sitt mandat av folket, inte av partiet. Visst måste man i dagens system ha partiets sanktion för att ens få ställa upp, men det är inte partiet som röstar fram riksdagsrepresentanterna.

Jag är mycket besviken över Centerpartiet. Hur tänker man? Här har vi den mest lysande stjärnan i riksdagsgruppen och han behandlas som om han vore en skurk. Det är ju inte så att Federleys röst är avgörande för att regeringen ska få igenom sin proposition. Det är bara en maktdemonstration. Du ska inte tro att du är något. Federley är av samma kaliber som miljöpartisten Gustav Fridolin (som jag ser upp till, men som jag inte delar särskilt många värderingar med). De vågar tänka självständigt, testa nya idéer, diskutera mer öppet, använder mer argument och mindre partibabbel och personangrepp. De är frifräsare helt enkelt. De låter sig inte inordnas i led och kan därför skapa opinion i viktiga frågor.

Jag har själv utsatts för detta tryck på länsnivå i en viktig fråga som partiet före valet pläderade för. Jag ville hålla partilinjen som gällde före valdagen, men en kollega pläderade starkt för att man skulle lämna partilinjen som vi hade före valdagen. Den nya partilinjen gick emot min övertygelse och eftersom en majoritet tyckte på ett visst sätt var det underförstått att jag skulle vika ned mig. Här var det inte ens frågan om något skarpt läge utan här handlade det om en intern debatt. (Noteras bör att en person lät mig faktiskt komma till tals för att argumentera för min sak, men resten vågade inte ta i frågan). Jag erkänner villigt att jag är provocerande i mina argumentationer, jag drar gärna frågorna till sin spets för att tydligt synliggöra konsekvenserna av ett resonemang. Hårda debatter är något jag uppskattar och ansvarsutkrävande är grunden för all politik. De som inte tål att ifrågasättas bör syssla med något annat. De kan väl bli trädgårdsmästare eller något liknande? När hård kritik bemöts med personangrepp vet man att man har vunnit. Så jag vann debatten, men förlorade kriget. Vissa har kanske svårt att skilja på hård argumentering och personangrepp. Låt mig då exemplifiera. Om någon skriver eller säger att dina förslag är verklighetsfrånvända och alltför akademiska, då är det helt okey. Motparten kan ha fel i sak, men argumentationsmässigt finns inget att anföra. Men skriver eller säger man så här har man gjort sig skyldig till ett personangrepp: Det är lätt att sitta på sin kammare och fantisera fram en massa teorier istället för att vara ute i verkligheten och inse politikens spelregler. Jag hoppas du inser skillnaderna i de två formuleringarna? Vad är måltavlan i de två formuleringarna?

Jag gjorde också klart att jag inte kunde ställa upp på en sådan partilinje och att jag kommer att vara passiv under hela mandatperioden om jag inte får som jag vill. Efter dessa upplevelser har jag totalt tappat intresset och lusten för det partipolitiska livet. Det livet är så oärligt och ohederligt. Logik och konsekvenser byts ut mot pragmatism och lurendrejeri.

Ännu en liknande erfarenhet som påminner om Federleys vånda är den jag nämnt i tidigare sammanhang: Genusperspektiv på speedway. Fast i det fallet upplevde jag inget tryck från mina lokala partikamrater i kommunen som hittills har varit toleranta mot mina soloutspel. Även då man alltid känner ett socialt tryck i sammanträdesrummet att aldrig avvika från majoritetslinjen.

Nu är ju mina erfarenheter knappast av samma kaliber som Federleys, men det kan vara bra att känna till att så här fungerar politiska partier på alla nivåer. Partipiskan viner hårt och argumenteringarna brister nämnvärt. Den som tvivlar på mitt påstående, gå till närmsta kommunalfullmäktige och landstingsfullmäktige och lyssna på argumenteringen. Är de överhängande övertygande? Troligen inte! Det de säger bygger mer på partipiska och mindre på övertygelse. Är det sådana politiker vi vill ha? Sådana som inte kan tänka själva, sådana som låter kollektivet styra oavsett argument, sådana som bryr sig mer om sina politiska kollegor än om väljarna? Nu när vi äntligen har en politiker som bryter mot dessa degenererande normer, då riskerar han utfrysning.

Federley är ju folkvald och han har gått till val på ett budskap, ett budskap som Centerpartiet själv stod för då. Hellre upplysta gator än kameror hette det före valet. Visst är ja oenig med partiet i den frågan, jag anser att övervakningskameror på allmänna platser inte kränker integriteten. Vad gör man på gatan som är så farligt att visa? Står man och onanerar på öppen gata? Pratar man affärer där som någon kan snappa upp? Att en kamera fångar upp mina steg från biblioteket till systembolaget måste uppvägas mot att risken för att bli rånad och misshandlad minskar när alla vet att området är kameraövervakat.

Hursomhelst, när man har ett sådant budskap inför ett val, kan man väl ändå utgå från att signalspaning av elektroniska brev inte är okey. Men nu är det alltså det. Med tanke på att Centerpartiet och Kristdemokraterna bordlade en liknande proposition från Socialdemokraterna för ungefär ett år sedan med argumentet att de ska invänta integritetskommitténs slutsatser borde man kunna ställa samma krav nu. Eller hur?

Varför gör man då så här? Jo, därför att Folkpartiet liberalerna vill det? För att Folkpartiet hellre ägnar sig åt symbolpolitik än realpolitik.

Men nu vek inte Federley ned sig. Han uppvisade ett stort mod. Frågan är dock om FRA-frågan verkligen är av den dignitet som är värd en sådan demonstration. Själv hade jag inte gjort det, men jag hade heller inte intagit samma profil som Federley i integritetsfrågor som Federley gjorde före valet. Så därför kan man säga att Federley levererar det han lovade.

Men om Federley förlorar inflytande på grund av detta och blir utfryst i riksdagsgruppen. Är det då värt det? Jag har svårt att med övertygelse svara ja. Det finns massor av frågor som jag tycker är viktigare såsom liberaliseringar av arbetsmarknaden, marknadshyror, minskad makt för fackförbunden och avskaffade jordbruksbidrag. Jag hade utan tvekan valt att släppa FRA och istället satsat på dessa långsiktigt viktiga frågor. Det är ju inte precis så att Federleys röst avgör och det demonstrativa värdet är begränsat.

Det är också intressant att läsa kommentarerna under Federleys bloginlägg. Många av dessa dryper av naiv och ideologisk blindhet för politikens realiteter. De tror att bästa sättet att påverka är att principfast alltid bara vara emot, aldrig kompromissa eller försöka förbättra ett dåligt förslag. Det är alltså bättre att riksdagen röstar igenom ett sämre förslag än att en riksdagsledamot kompromissar med sina principer. Skulle det ha varit bättre om propositionen innehöll en text om att avlyssning får göras på tidningsredaktioner samt att den som avlyssnas inte ska få reda på det i efterhand? Hade det varit bättre?

Annie Johansson är en annan centerpartist som haft stora våndor på grund av denna fråga. Hon har dock valt strategin att direkt påverka innehållet i propositionen genom sin ställning som partiets talesperson i integritetsfrågor. Med detta har hon faktiskt lyckats ganska bra.

En tredje person som gjort motstånd är moderaten Henrik von Sydow som tidigt gick ut i en debattartikel där han ifrågasatte förslaget till signalspaning. Han såg till att bli utkvittad av påstått andra skäl för att slippa närvara i riksdagen när beslutet klubbades igenom.

Henrik Alexandersson förklarar varför man bör gå försiktigt åt dessa tre riksdagsledamöter som gjort vad de har kunnat för att påverka frågan åt rätt håll.

3. Äktenskapslagstiftningen en ny kärnkraftsfråga   

För mig är frågan om äktenskapslagstiftningen en petitessfråga. Men för andra är den tydligen mycket viktig, så viktig att man är beredd att äventyra regeringens existens där Kristdemokraterna är en stark motståndare till förändrad äktenskapslagstiftning. Denna splittring utnyttjas givetvis av Socialdemokraterna som försöker slå in en kil mellan partierna.

Federley formulerar sig som om han är beredd att splittra regeringen och göra upp med motståndarsidan.

Det där försökte Ola Ullsten och Thorbjörn Fälldin med när de gjorde upp med Socialdemokraterna om skatteuppgörelsen 1981. Det gick som bekant inte så bra.

Åtta moderater anser också att frågan är värd att splittra regeringen.

Och slutligen, Kristdemokraterna tycker att frågan om att förhindra homosexuella att gifta sig är så viktig att de kan lämna regeringstaburetterna.

Och jag som har varit så hård mot Olof Johansson som lämnade en borgerlig regering för en sketen bros skull!

4. Skateboardgymnasium   

I Avesta kommun har de styrande politikerna kommit fram till att ett skateboardgymnasium är en utomordentligt strålande bra idé. Den här hemsidan är inte en lokalpolitisk plattform, att jag ändå tar upp en sådan här fråga är att den belyser en viktig principfråga. Med vilken rätt fråntar politiker människor nästan hälften av sina inkomster för att sedan spendera dem på sådant som de tycker är häftigt? Med vilken rätt spenderar de dessa hårt förtjänade slantar på något så idiotiskt som ett skateboardgymnasium? Det är helt otroligt att jag ska behöva förklara felet med en sådan här politik, det borde vara självklart.

Vad är gymnasieutbildningar till för? Är de till för att sysselsätta uttråkade ungdomar? Är de till för att leverera en rolig hobby till ungdomar som inte orkar plugga? Jag har all respekt för de ungdomar som är skoltrötta, för de har alliansregeringen skapat ett alternativ, dvs. lärlingsutbildning och så småningom en mer fokuserad yrkesutbildning. De behöver ingen snällism som lurar in dem i en utbildning som ingenting betyder.

Vad är ett skateboardgymnasium till för? Om jag inte har missuppfattat argumentet för offentligt finansierad skolgång är det för att, precis som John Stuart Mill formulerade det, alla människor oavsett social bakgrund ska få en chans att visa vad de går för. De ska kunna utbilda sig för ett yrke för att därefter göra en karriär. Meritokrati istället feodalism, aristokrati och adelsamhälle. Gymnasieutbildningar ska alltså leda till ett yrke eller till högre studier som i sin tur leder till ett yrke.

Förvisso är det svårt att sia om framtiden och veta hur många ekonomer som behövs. En ekonomi kan slå om snabbt, vilket jag har egen erfarenhet av. När jag började studera till ekonom var det hög efterfrågan på ekonomer, sedan kom krisen och det vi ser nu är att dessa jobb har återkommit. Visst har det skapats fler ekonomijobb nu än när jag började studera till ekonom, men tyvärr har det genom åren byggts upp en arbetskraftsreserv. Denna risk minimeras av att prismekanismerna på en fungerande marknad får styra mer. Om lönerna var satta efter utbud och efterfrågan skulle signalerna komma mycket fortare till blivande studenter. Om det dessutom tas ut en terminsavgift kommer man vara än mer restriktiv när man väljer sin utbildning. Då blir det mindre litteraturvetenskap och mer naturvetenskap, mindre postmodernt flum och fler ingenjörer, mindre genusvetenskap och fler elektriker. Det blir färre dansare och fler sjuksköterskor.

Men ett skateboardgymnasium är av en sådan art att det aldrig kommer att erbjudas särskilt många jobb. Då är det mer sannolikt att ett pokergymnasium leder till att fler försörjs inom sin utbildning. Inom poker finns det åtminstone en logik som gör att man kan räkna ut sannolikheten för en vinst och därmed har man en hygglig chans att leva på det. Hur går man till väga med en skateboard? Visst kan det finnas utrymme för en virtuos inom skateboardområdet att tjäna storkovan på sin talang. Men är de tillräckligt många för att starta ett gymnasium? Om man nu ska starta en sådan utbildning bör platserna vara så få och intagningskraven så höga att enbart toppeliten tas in.

Vi behöver inte fler flumprogram, vi behöver färre. Program som estetprogrammet och mediaprogrammet bör läggas ned direkt i Avesta. De bör koncentreras till ett fåtal ställen i landet, kanske bara till ett enda ställe, för att säkerställa att det inte utbildas för många dansare, sångare, skådespelare, journalister, fotografer och filmare mm. För att bara ta ett exempel, enbart en elev per estetklass kommer senare att arbeta med det som de har studerat till. Enbart en per klass! Bör inte det leda till vissa slutsatser?

Så vad kan då lokalpolitikerna ha för motiv för ett skateboardprogram? Troligen handlar det enbart om marknadsföring. Man vill locka hit lite hippt folk som höjer statusen på Avestas gymnasium som numera heter Karlfeldt-gymnasiet. På ren svenska försöker de köpa sig ett marknadsvärde genom irrelevant marknadsföring. Man behandlar folk som idioter som betraktar ett skolval på samma sätt som de betraktar inköp av kläder och choklad.

5. Självkänsla är ingen klassmarkör   

Majgull Axelsson skriver i sin söndagskrönika i DN 17/6 (tyvärr ej online) om hur självkänslan inte styrs av vilken klass man är i. Självkänslan är något man själv bygger upp och ansvarar för. Vissa människor, särskilt intellektuella medelklassborgare, ser ofta ned på yrken som lokalvårdare och sophämtare. Statusen är låg och slutsatsen av det blir ofta att de som innehar dessa yrken har dålig självkänsla. Det är möjligt att vissa lokalvårdare och sophämtare har dålig självkänsla. Men det kan även gälla börsmäklaren och vd:n som ständigt måste erhålla bekräftelse från andra. Sådana som är beredda att göra allt för sin karriär säljer sin självkänsla till högstbjudande medan de som gör karriär på ren vilja, ambition, styrka, intelligens, hårt arbete och självständigt tänkande bevarar sin självkänsla intakt.

Bland lokalvårdare finns det hos många en stolthet över sitt arbete. Jag är själv stolt när jag genomfört mina städpass, precis som jag är stolt när jag har skrivit en bra artikel som blir antagen av en tidning, lyckats sälja ett tal till någon, delat ut tidningar utan några misstag, utfört ett uppdrag inom Centerpartiet osv. Visst underlättar det om man får positiv feedback, men det är känslan av sitt eget värde som är viktigast. Givetvis är det inte så att självkänslan ska vara frånkopplad prestationer eftersom den som inget presterar och producerar har inte något att känna stolthet över.

Bland intellektuella medelklassborgare, socialdemokrater och vänsterpartister tycker man synd om människor som städar eller utför andra jobb. Man rynkar på näsan och kallar det föraktfullt för pigjobb. Det är förklaringen till det stora motstånd som avdragsrätt för hushållsnära tjänster möter. Hushållsnära tjänster är något fult, byggnadsarbete är något fint och häftigt. Inte för att jag vill göra ned byggarbete, för det är ett viktigt arbete precis som alla andra yrken, utan jag vill göra klart att hushållsnära tjänster inte är sämre än byggarbeten.

Det är inte statusen som avgör självkänslan och karaktären. Det är människans attityd till livet, synen på sitt eget arbete och prestationer. Återigen vill jag hänvisa till Aristoteles som för nästan 2500 år sedan förstod att karaktären stärks av antagna utmaningar. Att surfa på en räkmacka är inget att avundas, en sådan person kommer säkerligen inte att anstränga sig för att nå toppen av sin potential. Han kommer troligen att njuta för stunden för att sedan degenerera i tristessens träskmarker.

Man ska inte blanda ihop arbetets status och lönenivån med självkänslan.

6. Löneskillnader och anonyma arbetsansökningar   

Eva Meyersson Milgrom skriver i Axess att löneskillnaderna mellan könen är försumbara.

Read and weap, feminists!

Visst använder Meyersson Milgrom begrepp som glastak men det begreppet tappar allt feministiskt innehåll när hennes slutsatser landar i att det inte är arbetsgivarna som diskriminerar utan skillnaderna i löner bygger på dels sakliga faktorer och dels på att kvinnor väljer annorlunda än män.

Dick Erixon uppmärksammar att försöket med anonymiserade arbetsansökningar visar att det inte existerar någon diskriminering.

Kalle Strokirk illustrerar det så här.

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|