HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Det borgerliga miljöpartiets federalism och grundtrygghet
 

2007-07-16

1. Nya tal på talskrivarna.com

2. Kapitalets mysterium – Hernando de Soto

3. Välfärdsspelet och Oikofobia

4. Centerpartister tar upp kampen för ett grundtrygghetssystem

5. Det borgerliga miljöpartiet

6. Regeringen säger nej till ansvarsutredningens toppstyrning och sociala ingenjörskonst

7. Skateboardprogram – Ett tydligt symptom på hur utbildningspolitiken har hamnat snett

8. Nu när det är invandrare som drabbas kanske fler förstår varför feministlogik är fel


Ett tal till skolavslutningen?

Skolavslutningstal

Har någon som du håller av slutat skolan?


1. Nya tal på talskrivarna.com   

Begravningstal:
En pappas värsta mardröm
En älskad far begravs

Inspirationstal:
Gemenskap är grunden till frihet och öppenhet

2. Kapitalets mysterium – Hernando de Soto   

I Contra nr. 3 har jag en artikel publicerad om nationalekonomen Hernando de Sotos teorier, teser och vetenskapliga slutsatser om varför marknadsekonomiska reformer har misslyckats utanför västvärlden.

Artikelns ingress:

Den peruanske ekonomen Hernando de Soto har studerat orsaken till varför kapitalismen bara har fungerat i västvärlden och misslyckats i övriga länder. Varför har ekonomiska reformer som siktat på att införa en friare marknadsekonomi misslyckats i exempelvis Afrika och Latinamerika? I sin bok Kapitalets mysterium – Varför kapitalismen segrar i Västerlandet och misslyckas på alla andra håll från 2000 ger de Soto svar på den frågan. Hans förklaring går ut på att det saknas institutioner för äganderätten samt ett fungerande rättssamhälle som skyddar människor från otillbörliga tvångsmedel. Hernando de Soto och hans tankesmedja Institute for Liberty and Democracy (ILD) har räknat ut att de fattiga människornas egendom i fattiga länder är 40 gånger mer värda än allt bistånd som givits av rika länder sedan 1945.

Här kan ni läsa en sammanfattning av innehållet i senaste numret av Contra

3. Välfärdsspelet och Oikofobia   

Publicerar nu två politiska fantasy/sciencefiction-noveller som jag har lämnat in som tävlingsbidrag i två novelltävlingar. Den första heter Välfärdsspelet och den handlar om hur ett försäkringsbolag inför ett försäkringssystem där barnen alltid betalar sina föräldrars pensioner. Mannen i ett hushåll som är intresserat av att teckna denna försäkring är positivt inställd till denna utomordentliga deal, där pensionsutbetalningarna är bestämda på förväg, men där inbetalningarna kan variera beroende på inkomst. Frugan är dock något skeptisk eftersom hon ifrågasätter det faktum att föräldrarna ingår ett avtal som binder barn och barnbarn sedermera även deras barn osv. Påminner denna historia dig om ett specifikt politiskt projekt?

Ett utdrag ur novellen:
- Vi kan erbjuda er en guldkant till pensionärslivets vardag. Det enda ni behöver göra är att skriva på ett avtal där ni förpliktar er att betala in en premie som är relaterat till er inkomst. Pensionen kommer sedan att utgöra 85 % av den lön ni haft under era femton bästa arbetsår.
- Det låter för bra för att vara sant.

Läs hela novellen här!

Den andra novellen som heter Oikofobia handlar om hur invånarna på planeten Oikofobia lider av en manisk rädsla för det som är hemvant, nära och traditionellt. Oikofobi är som bekant motsatsen till xenofobi som står för främlingsrädsla. Oikofobi eller hemmafobi är minst lika destruktivt och farligt som xenofobi är och det är just dessa fobier som karakteriserar dagens politiska etablissemang, minus Folkpartiet, samt Sverigedemokraterna och dess bundsförvanter. Alla partier i den svenska riksdagen, utom möjligtvis Folkpartiet och Kristdemokraterna samt någon enstaka gammelmoderat och centerpartist, är maniskt rädda för traditioner, seder och den egna kulturen. Dessa partier är alltså oikofober. Sverigedemokraterna och de övriga nationalistpartierna är xenofober eftersom de är rädda för konkurrens utifrån. Det intressanta och lustiga är att även Vänsterpartiet och Socialdemokraterna kan klassas inom denna kategori trots att de är oikofober. Sverigedemokraterna vill undvika utländska inslag i svensk kultur och lägga hinder för den fria handeln och det fria utbytet över gränserna. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har intagit den underliga positionen att vara för multikulti, dvs. att många kulturer har ett värde i sig oavsett hur kulturerna ser ut, samt att i stor utsträckning vara emot det fria utbytet över gränserna. (För att vara rättvis bör jag betona att Socialdemokraterna i regel faktiskt förstår sig på fördelarna med frihandel med produkter, men av någon anledning tror de att fördelarna försvinner när det gäller arbetskraft och tjänster).

Novellens början:

En blå prick i ett svart hav fylld av gnistrande klot är föremål för denna historia. Pricken är en planet vid namn Oikofobia och den är belägen mellan två planeter inte alltför långt ifrån ett gigantiskt brinnande klot i centrum av dess bana. I Oikofobia finns fem kontinenter som består av hundratals länder varav den enda gemensamma nämnaren är att de är rädda för dominerande majoritetskulturer. Det ledande landet på denna planet har varit bäst på att skapa förutsättningarna för Oikofobias invånares uregenskaper.

Där har man infört kvoter för hur många som får bli medlemmar i en specifik kultur. När en kultur blir alltför populär förbjuds invånarna att bli medlemmar, de får därför söka sig till en annan kultur som har underskott på medlemmar. Alternativt får man vara icke-kulturell förutsatt att den kategorin inte har uppnått sin kvot. Den invånare som väldigt gärna vill bli medlem i en viss kultur får ställa sig i en kö och invänta dödsfall eller utträde ur den aktuella kulturen. Allt detta har införts av den demokratiskt kvotvalda församlingen oikohuset för att undvika att någon kultur växer sig för stor. Systemet med kvoter har fungerat i flera århundraden och en ny generation har nu föreslagit ännu radikalare reformförslag för att garantera en balans i kultursfären.

Läs hela novellen här!

Så om oikofobi och xenofobi är fel, vad är då rätt? Jo, att å ena sidan tillåta ett fritt utbyte av varor, tjänster, människor och kapital, generös flyktingpolitik, fri arbetskraftsinvandring. Men å andra sidan stärka den egna kulturen inom den civila sektorn, ställa krav på de som flyttar in i landet att de tar seden dit de kommer, att de får gärna ha kvar sin religiösa identitet, men de ska erkänna att de svenska sederna går före när konflikt uppstår. Svenska skolor ska således inte tvingas sluta ha sina skolavslutningar i kyrkorna. Man bör också ställa krav på invandrare och flyktingar att de ska lära sig språket och det svenska samhällets grunder. Det ska heller inte gå, för arbetskraftsinvandrare, att leva på offentliga stöd om man inte själv har bidragit till skatteintäkter under en viss period. För flyktingar med flyktingskäl bör andra regler gälla.

Begreppet har ursprungligen myntats av den brittiska konservative filosofen Roger Scruton och Ilan Sadé skrev en bra artikel om detta begrepp i Rådslag nr. 2 2006 som tyvärr inte finns online. Men som tur är har Dick Erixon citerat Sadé i följande bloggpost.

4. Centerpartister tar upp kampen för ett grundtrygghetssystem   

En ideologisk grundpelare som fått mig att känna en stor samhörighet med Centerpartiet är idén om grundtrygghetsprincipen som går ut på att staten enbart ska garantera en grundtrygghet till alla och inget mer. Allt utöver denna grundtrygghet får var och en sköta om på egen hand genom att teckna privata försäkringar eller spara helt på egen hand. Denna princip utgör en skarp kontrast till det system vi har idag som bygger på inkomstbortfallsprincipen som innebär att alla betalar in pengar till staten för att sedan få tillbaka huvuddelen av dessa pengar. Istället för en progressiv beskattning med ett statligt försäkringssystem som betalar ut 65 – 80 % av tidigare lön till den som står utanför arbetsmarknaden bör Sverige införa en platt skatt där alla betalar lika mycket i procent och där alla som ligger under en viss ekonomisk nivå har rätt till en grundtrygghetsersättning, givetvis till en motprestation i form av en samhällstjänst. Ironiskt nog kan en sådan låg platt skatt leda till en större omfördelning eftersom de som klarar sig själva får behålla merparten av sina inkomster samtidigt som de med låga inkomster får ett grundtrygghetsstöd finansierat av de med något högre inkomster.

Läs gärna en tidigare artikel om grundtrygghetssystem som publicerats i nättidningen Blaskan.

Två centerpartister, Gustav Andersson och Magnus Andersson, har äntligen tagit upp detta ideologiska arvegods i en artikel om hur socialförsäkringssystemen ska reformeras till ett grundtrygghetssystem.

Jag kanske får ändra uppfattning om Magnus Andersson då han gör oss alla en tjänst att introducera oss i grundtrygghetens principer.

Samma sak gäller sjukvården som i princip helt finansieras över skattesedeln. I sådana system råder planekonomi och bemötandet och vårdköerna blir också därefter. I Sverige skryter man ofta med att vårdkvaliteten är hög, ja tack vare inköp av högutvecklad teknologi och bra mediciner som utvecklats av privata företag på en någorlunda fri marknad. Men USA då? Ja, först och främst, USA har inte ett fullständigt privat system, de har socialiserat sjukvården i statliga system såsom medicare och medicaid. Tanken är rätt bakom dessa system, men de fungerar inte riktigt som ett renodlat grundtrygghetssystem. Men det största problemet med USA är skadeståndskulturen. Läkare måste betala höga premier för att undvika felbehandlingar och missnöje med vården. I Sverige försöker man komma ifrån disciplinsystemet där den som felbehandlar straffas för sina misstag för att istället uppmuntra inrapportering av misstag och fel. Då kan lärdomar dras av misstagen och dessa lärdomar kan spridas mycket snabbare än när läkare och sjuksköterskor försöker dölja felen för att undvika disciplinåtgärder. Genom att ändra kulturen kring felbehandlingar kan man förbättra kvaliteten på vården. Om detta är ett problem i Sverige, hur stort är då inte det problemet i USA där det inte bara handlar om att bli prickad? När man jämför Sverige och USA bör man betänka detta och inte bara dra slutsatsen att USA erbjuder sämre vård till högre kostnader. Både det svenska och det amerikanska systemet lider av systemfel.

Men för amerikaner är de svenska sjukvårdsproblemen något helt okänt. Vaddå vårdtider?

Faktum är att den genomsnittliga amerikanen får en bättre vårdkvalitet för pengarna än vad den genomsnittlige svensken får.

5. Det borgerliga miljöpartiet   

Centerpartiet har börjat marknadsföra sig som det borgerliga miljöpartiet, de är till och med så fräcka att de utmanar Miljöpartiet genom att lansera Centerpartiet som miljöpartiet originalet. Det borde nog reta upp miljömupparna som tror att vänsterperspektivet är det givna perspektivet för någon som bryr sig om miljön.

Det roliga är att jag redan 2004 föreslog just detta att Centerpartiet ska profilera sig som det borgerliga miljöpartiet/miljöalternativet.

Tyvärr verkar inte länken fungera längre. Men som tur är har jag en längre version av artikeln publicerad på min hemsida.

Nu vill jag inte påstå att min artikel på något sätt har bidragit till denna utveckling, men däremot visar det att jag inte alltid tänker så fel alla gånger. Jag är till och med lite före min tid. :)

Miljöminister Andreas Carlgren (c) kör också hårt med att det främst är marknadsmekanismerna som löser miljöproblemen, inte en massa regleringar och förbud. Förvisso är Carlgren helt fel ute när han vill höja bensinpriset eftersom det enbart terroriserar vanligt folk, särskilt på landsbygden, utan att det högre bensinpriset får några större effekter på miljön. Det enda som händer är att staten får in mer pengar. Bensinpriset är nämligen ganska oelastiskt, dvs. förändringar av bensinpriset skapar inga större förändringar i köpbeteendet. Statens institut för Kommunikationsanalys, SIKA, har räknat fram att det krävs ett bensinpris på hela 20 kr. för att höjningen ska få någon effekt. Det är där smärtgränsen antas gå. Det är då människor börjar ställa av sina bilar och göra allt färre långresor.

Danne Nordling behandlar denna fråga på ett, som vanligt, pedagogiskt sätt.

I den här frågan får gärna Kristdemokraterna lägga in sitt veto, men det vågar de väl inte i den klimathysteri som råder just nu.

Här vill jag också passa på att flagga för att utvecklingen går framåt även inom biobränslen, inte bara inom kärnkraftsindustrin. Jag är teknikoptimist och tror, precis som George W. Bush redan gjorde långt innan Europa förstod detta, att det är ny teknologi och inte en massa restriktioner som för oss tillbaka till medeltiden som är lösningen på våra eventuella problem. Jag har i tidigare nyhetsbrev tagit upp det faktum att nuvarande etanol är extremt ineffektivt och att den inte alls sparar ned på koldioxidutsläppen. Men den andra generationen biobränslen i form av DME, dimetyleter, är mer effektiv och kan vara en stor del av lösningen på dagens problem då den knappt påverkar klimatet överhuvudtaget. Bränslet kan användas i dieselmotorer och i bränslecellsmotorer. Volvo tror starkt på DME, medan Scania avfärdar bränslet. Förmodligen har det mycket med egna företagsintressen att göra och man kan nog inte räkna med en helt igenom objektiv analys från dessa två företag. Tyvärr drar DME mer energi vid framställandet av bränslet än fossila bränslen, men den är effektivare än etanol och biogas. Bränslet DME delar också ett problem med övriga biobränslen, dvs. bristen på mark i förhållande till hur mycket bränsle som behövs. Detta gör att problemen inte kan lösas helt med DME. Men man kan betrakta DME som ett bra alternativ i väntan på att vätgas, bränsleceller och batterier slår igenom ordentligt.

Läs mer om andra generationens biobränslen.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen där biobränslen och kärnkraft och andra energilösningar tävlar om att bli huvudlösningen i energifrågan. I nästa nyhetsbrev kommer jag att publicera en enhetlig artikel om hur jag tror att vi bör lösa energipolitiken.

Slutligen kan det vara roligt att läsa följande satirserie om kyotoprotokollet, Europa och USA.

6. Regeringen säger nej till ansvarsutredningens toppstyrning och sociala ingenjörskonst   

Regeringen har stängt igen dörren för Ansvarskommitténs förslag om statlig regionalisering.

Man säger inte helt nej till storregioner utan håller dörren öppen för experimenterande och testprojekt. Vi får alltså en assymetrisk organisering av samhället där den institutionella konkurrensen leder till ökad effektivitet i den offentliga servicen. Förutsatt att regeringen nu vågar låta lokalpolitikerna själva bestämma och inte faller för lusten att kontrollera undersåtarna på lokal och regional nivå.

Jag var länge ganska positivt inställd till regionaliseringen av Sverige. Som centerpartist gillar man ju federalism och decentralisering. Men efter ett tag började det gå upp för mig att det här återigen var ett statligt toppstyrt projekt.

Här nedan kommer jag i punktform att ta upp orsakerna till att jag väljer att opponera mig mot ansvarskommitténs slutbetänkande.

  • Jag tror inte att några av samhällets problem blir lösta genom att man uppifrån ritar ett antal kartor som tar föga hänsyn till lokala förutsättningar. Varför är tron på de stora systemen fortfarande så stark? En något lustig sak som jag fick uppleva på en föreläsning om ansvarskommitténs slutbetänkande hållen av en representant från Region Dalarna var att han först avfärdade allt snack om att ansvarskommittén ägnar sig åt att rita kartor som nonsens. Det första han gjorde därefter var att lägga upp en karta, som var direkt tagen ur kommitténs utredning, med ett antal gränser för regionindelning beroende på om antalet regioner var sex eller nio. Jag var nära att gå därifrån på grund av den ofattbara idiotin.

  • Att använda sig av social ingenjörskonst för att decentralisera makten känns något bakvänt. Federalismen utgår ju från motsatt riktning, dvs. det är den lägre nivån som avgör om befogenheter ska flyttas upp på en högre nivå eller förbli på den lägre.

  • Ett argument för regionaliseringen är att staten inte har någon enhetlig kontroll över landet eftersom myndigheternas geografiska indelningar skiljer sig helt från länsindelningen. Så problemet är alltså att staten kontrollerar kommunerna och landstingen för lite? Är det ett problem?

  • Ovanstående argument är dock rimligt om man utgår från effektiviteten i myndighets- serviceutövandet gentemot individen. Idag är det ett stort problem med att individer hamnar mellan stolarna. Ansvarskommittén har identifierat problemet med stuprörspolitiken (något som Fälldin kritiserade redan på 1970-talet) och vill nu hellre ha ett tvärsektoriellt myndighetsutövande. Det argumentet är helt rimligt, men är det då inte enklare att helt enkelt effektivisera myndigheterna och minska ned antalet myndigheter från 300-500 till hälften genom nedläggningar och sammanslagningar? Och av en ren slump är det väl just det alliansregeringen pysslar med just nu. Det finns även möjligheter att slå samman försäkringskassan, arbetsförmedlingen, socialstyrelsen och andra myndigheter för att istället skapa ett grundtrygghetskontor i Centerpartiets anda för att undvika att individen bollas mellan olika myndigheter och instanser.

  • Jag delar också uppfattningen om att uppgifts- och ansvarsuppdelningen måste bli tydligare inom den offentliga sektorn. Men måste man då skapa nya regioner för att uppnå detta? Även här har alliansregeringen startat ett arbete för att tydliggöra ansvarsuppdelningen. Detta arbete kan bli ännu bättre om Centerpartiets idéer om federalism får större genomslagskraft samt att kommunens självbestämmande skrivs in i grundlagen. Kanske något att fundera på nu när grundlagsutredningen ska hanteras.

  • Ansvarskommittén menar att sjukvården inte utförs effektivt inom de landstingsgränser som finns för tillfället, särskilt inte om man räknar in den framtida demografiska utvecklingen. Håller helt med, landstingen kan helt avvecklas, de fyller ingen som helst funktion förutom att vara en planekonomisk lekstuga för maktpolitiker. Jag har själv föreslagit en avveckling av landstingen. Landstingen kan ersättas dels genom att kommunerna övertar primärvården och dels genom att staten övertar specialistvården genom statliga bolag som eventuellt kan privatiseras. Men framförallt bör man öppna upp möjligheterna för privata och kooperativa initiativ, vilket alliansregeringen har påbörjat.

  • Argumentet ovan är även bristfällig på grund av att det bygger på att landstingets problem försvinner bara man för över landstingens uppgifter till ett superlandsting. Fortfarande har man gjort en massa gränsdragningar istället för att låta pengarna följa patienten. Vill man skapa dynamik inom sjukvården bör man stärka patienterna, inte regionala politiker som söker efter nya möjligheter att skaffa sig höga arvoden. Det här är samma sjuka som råder inom EU, alla problem som identifieras ska lyftas upp på EU-nivå.

  • Ett annat argument är att arbetsmarknaden inte överensstämmer med länens gränsdragningar. Och? På vilket sätt är det ett problem? Det kan bara vara ett problem om politiker har för stor makt och medborgarna har för liten. Det är bara ett problem om staten ständigt håller nere infrastruktursatsningarna och förhindrar kommuner att utvecklas. Dessutom kommer arbetsmarknaden ständigt att förändras. Det är väl därför Ansvarskommittén anser att gränsdragningarna ska anpassas efter hur arbetsmarknaden antas se ut år 2030. Snacka om social ingenjörskonst! Och efter år 2030? Vad gör man trettio år därefter när arbetsmarknaden inte överensstämmer med ansvarskommitténs nya gränsdragningar? Rita ännu fler kartor?

  • Jag litar på att de kommunala representanterna, samt de kommunala medborgarna, själva kan avgöra vad som är bäst för dem. Om de behöver en stor region som tar hand om sjukvården eller gymnasieskolan eller någon annan verksamhet, då bör kommunerna själva skapa regioner och själva införa regionalparlament. I vissa delar av Sverige, Skåne till exempel, finns det många argument, såsom kulturell identitet, för att det geografiska området bör vara en region.

  • Jag är också skeptisk till att låta ännu en regional nivå få ökade befogenheter, både från stat och kommun, för att sedan finansiera detta via egen beskattningsrätt. Förvisso har landstingen beskattningsrätt, men de har enbart ansvar för sjukvård och några marginella poster såsom kultur och kommunikationer. Men vad händer när regionen har hand om allt från sjukvård till gymnasieskolor till genuslekar? Hur kommer då skatteutvecklingen att se ut? Visst får man väl anta att ett visst skatteuttag från staten kommer att förflyttas till regionen. Så långt allt väl. Men statens rätt att ta ut skatt är ju oförändrad och regionerna blir starkare än landstingen. Jag bävar för hur skattetrycket kommer att utvecklas under tre starka politiska enheter med skatterätt.

    Noteras bör att jag enbart läst ansvarskommitténs sammanfattning. Jag hade tänkt läsa hela utredningen, men när frågan nu ändå är död kan jag inte uppbåda några motiv för att läsa igenom 400 sidor byråkratsvenska.

    7. Skateboardprogram – Ett tydligt symptom på hur utbildningspolitiken har hamnat snett   

    Jag återkommer nu till en lokalt politisk fråga och i de senaste uppdateringarna har jag uppehållit mig vid just lokalt uppkomna frågor. Om detta beror på att Avesta kommun just nu har drabbats av ett antal principiellt viktiga frågor eller om det är jag som har förläst mig på filosofiska spörsmål och därför ser principiellt viktiga frågor i varje gatuhörn må vara osagt. Men faktum kvarstår att ingen som försvarar ett skateboardprogram eller ett skateboardgymnasium har kunnat legitimera ett sådant beslut.

    Varför inte ett gitarrgymnasium, pokergymnasium eller dataspelsgymnasium? Var går gränsen för vilka verksamheter som får bli föremål för skolundervisning?

    En folkpartist, en så kallad liberal ni vet, har försvarat förslaget om skateboardskola med att det inte är ett gymnasium utan ett gymnasieprogram precis som samhällsvetenskap och naturvetenskap. Men av någon anledning får man inte svar på hur många som kan få jobb, eller försörja sig, på att leka med en planka med fyra hjul på. Vem ska betala för att vissa ägnar tre timmar i veckan åt att leka med en skateboard? Och varför? Att förklara varför skattebetalare ska betala för att utbilda människor till kemister gör sig ganska enkelt, men skateboardare. Tror man verkligen att alla som går på gymnasiet, oavsett inriktning, får jobb till skillnad från dem som helt hoppar av gymnasiet? Är det därför esteter som ägnat tre år åt att dansa eller sjunga jobbar som kassörskor på livsmedelsbutikerna? På vilket sätt är en dansare bättre lämpad att sitta i kassan i en matbutik än en person som aldrig gått ut gymnasiet?

    Man kan också fråga sig varför man kallar något för ett gymnasium när det i själva verket är ett program. Är det några som ägnar sig åt falsk marknadsföring? Nå, är det en rejäl satsning eller handlar det bara om att köpa några elever till Avesta kommun som ägnar tre timmar i veckan åt att leka med en skateboard? Hur ska ni ha det? Att leka med en skateboard tre timmar i veckan skapar knappast några proffs inom skateboard, och är man inte proffs kan man bara drömma om att försörja sig på sin utbildning.

    Samma folkpartist verkar dock inte kunna skilja på värdet av historia och skateboardundervisning. Tråkigt att en folkpartist inte förstår skillnaden, då jag trodde att Folkpartiet övergivit relativismens träsk. Självklart är det viktigare att alla lär sig grunderna i vår historia, i samhällsvetenskap och övrig allmänbildning. Skateboard ingår inte i allmänbildningen. Den typiska skateboardargumenteringen är också att man tar upp andra kurser som exempel på att man faktiskt kan ha skolundervisning inom vilka idiotämnen som helst. Så bara för att vi har ett improduktivt estetprogram och mediaprogram som inte levererar någon större nytta i förhållanden till de höga kostnaderna, då måste vi ha fler sådana program. Avslutningsvis använder folkpartisten ett av de vanligaste retorikknepen, bygg upp en halmgubbe genom tyck-synd-om-en-grupp retorik och smäll sedan till med att debattmotståndaren har en hemsk människosyn, och det utan någon hänsyn till vad debattmotståndaren skriver. Den här lokala folkpartisten hade mage att påstå att bara för att man inte vill att det offentliga ska konfiskera andra människors pengar för att slösa bort dem på hobbyverksamheter som inte leder till framtida skatteintäkter har man en hemsk människosyn. Man ser ned på de som gillar skateboard och ser upp till de som gillar historia. Först och främst ska man skilja på sak och person. Historia är allmänt viktigare än skateboard, men det betyder inte att den enskilda person som är intresserad av historia är viktigare än den enskilda person som älskar att åka skateboard. Men framförallt, vem hindrar någon att utöva sin hobby? Vem ser ned på den person som älskar att åka skateboard? Inte jag i alla fall. All verksamhet som gör människor glada utan att direkt skada någon annan är bra verksamhet. Men måste man verkligen ha ett gymnasieprogram för att människovärdet hos skateboardåkare ska bevaras. Men hur är det med alla de som älskar att cykla, ska inte de få ett cykelprogram i Avesta? Eller knypplingprogram? Eller ser folkpartisterna i Avesta ner på cyklister och knypplare?

    Det som dock är bra med Folkpartiet är att de har förstått att skolans verksamhet inte är värdeneutral. Vissa verksamheter och kunskaper är mer värda än andra. Matematik är mer värt än skateboardåkning. Engelska är viktigare än matlagning, svenska är viktigare än steppdans. Därför föreslår Folkpartiet att man ska börja gradera betyg från kärnämnen högre än andra ämnen. Jag anser att man bör gå längre. Hobbyverksamheter bör inte existera inom skolans ram, och existerar de ska de ha noll värde i betyget. Dessutom bör betygsvärderingen vara beroende av vilken högskole- eller universitetsutbildning som man söker sig till.

    Jag är inte generellt emot estetprogram och idrottsprogram eller idrottsgymnasium. Sådana gymnasieprogram eller gymnasier bör vara äkta elitprogram. Det ska vara ett fåtal platser som är beroende av hur många som kan försörja sig på en viss verksamhet. Ett sådant program och ett sådant gymnasium bör centreras till en eller ett fåtal platser i landet. Om Avesta vill satsa på ett elitprogram bör det nog finnas mer lönsamma program än skateboardprogram.

    I DN 15/7 2007 skriver Niklas Ekdal om en parallell verksamhet som än mer förtydligar vår relativistiska syn på kunskap, konst och moral. Varje år kostar det 200 miljoner att ta bort allt klotter som vandaler skapar i Stockholm. För att lösa det problemet vill Ekdal att det offentliga ska köpa en vägg eller en mur åt dessa vandaler så att de kan kladda sina färger lagligt istället. Vad är det som hindrar att de själva går samman och köper sig en vägg som de kan kladda på? Eller med snällare ord, när det gäller hederliga graffittimålare, varför går de inte samman för att inköpa en vägg som de kan skapa konst på? Varför ska andra behöva betala för deras hobbyverksamhet? Och framförallt, ska man verkligen belöna dåligt beteende? Vad är det för en moralisk standard man utgår ifrån när man mutar de som missköter sig för att de ska sköta sig? Det betyder att det blir lönsamt att vara ohederlig, vilket det har varit alltför länge i Sverige. Lösningen är mer moral och individuellt ansvarstagande. De som klottrar ned offentliga rum ska själva tvätta bort klottret. Men då skriver Ekdal så här: ”Det är kanske en tilltalande lösning i teorin, men hur skulle det se ut med borstförsedda kedjefångar i centrala Stockholm? Lite för mycket Kina och Saudiarabien över den bilden”. (Tyvärr ej online.)

    Han drar en parallell till Kina! Han drar en parallell till Saudiarabien! Okey, bara för att man tvingar idioter att rätta till sådant som de själva har ställt till med betyder inte det att man måste avskaffa rättssäkerheten eller införa wahabbism. Det betyder inte ens att man måste inneha kedjefångar. Varför skriver Ekdal så här fånigt? Saknar han argument för sin sak? Dessutom har Kina och Saudiarabien fängelser? Betyder det att vi ska stänga igen alla våra svenska fängelser för att undvika alla associationer med Kina och Saudiarabien. Hur mycket får Ekdal betalt för att skriva sådan här smörja?

    8. Nu när det är invandrare som drabbas kanske fler förstår varför feministlogik är fel   

    Återigen har en lokal händelse fått mig att fundera i principiella termer. En galning och tillika asylsökande har ägnat sig åt att trakassera människor i sin omgivning genom att bland annat sexuellt trakassera en sjuksköterska, onanera på allmän plats, närmare bestämt i ett badhus, samt betett sig allmänt hotfullt mot människor på den lokala vårdcentralen. Så vad då då? Vad är det för intressant med att det existerar galningar? Inget alls.

    Det intressanta kommer efter att man har stängt igen vårdcentral och apotek för att det är för dyrt att låta securitasvakter skydda personalen. Istället för att spärra in galningen försämrar man servicen för vanligt folk. Här har vi resultatet av 1970-1990-talens flummande om att släppa alla patienter fria. Det är ju, som Foucault och hans franska eiffeltornsfilosofer påstår, så begränsande att definiera människor efter vad som är normalt. Därför måste man avskaffa mentalsjukhusen. Lite hårddraget, men tyvärr inte alltför långt från sanningen.

    Nu kommer den principiella kärnan. Några asylsökande och några invandrare satte upp skyltar om att de inte sympatiserade med den galne mannen som söker asyl i Sverige. De kände sig manade att förklara för oss svenskar att vi invandrare eller vi asylsökande tycker inte alls att det är rätt att trakassera kvinnor eller att onanera offentligt. Det är ju bra att de tycker det, men ganska dåligt att vi utgår från att de delar dåliga egenskaper med ett enstaka exemplar av asylsökanden. Vad ska vi göra härnäst, kräva att de skriver på ett Horndalsupprop om att det är fel av asylsökande att sexuellt trakassera och hota kvinnor samt att det är fel att onanera på kommunala badhus?

    För det är just detta som feministerna krävde av männen för ett antal år sedan då det var trendigt att skriva på upprop om att det är fel av män att våldta och misshandla kvinnor. Jag förstår mig inte på de som skriver på sådana upprop. De har alltså tidigare ansett det vara okey att våldta och misshandla kvinnor, men nu har de ändrat sig och därför manifesterar dem det genom att skriva på ett papper. Då när det begav sig förstod väldigt få varför jag argumenterade emot Piteåupprop och mansupprop och allt vad det hette. Men nu när det gäller invandrare kommer nog de flesta att förstå varför logiken brister när krav ställs på individer att de ska ta avstånd från individer med gemensam social bakgrund, gemensamt kön eller gemensam nationalitet, eller vad det vara månde. Hoppas att polletten äntligen faller ned nu. Det vore faktiskt på tiden.

    /Fredrik Runebert





  • |Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|