HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Skapandets moral
 

2007-07-16

1. Metroblogg - Skapandets moral

2. Vad är en skapare?

3. Nya tal på talskrivarna.com

4. Arvet – En psykologisk och mysticistisk thriller

5. Energi är grunden till allt liv och allt välstånd

6. Timbro poddradio – Alternativa sommarpratare


Ett tal till skolavslutningen?

Skolavslutningstal

Har någon som du håller av slutat skolan?


1. Metroblogg - Skapandets moral   

Jag har nappat på Metros erbjudande om att tjäna pengar på sitt bloggande. Man behöver 5000 godkända sidvisningar på en månad för att få ut någon ersättning. Jag har nu bestämt mig för att anta utmaningen. Mitt mål är att lyckas få ihop 5000 sidvisningar till den 24:e denna månad. För att kunna uppnå detta höga mål har jag ansträngt mig för att finna ett konkret ämne som både är kontroversiellt och ganska unikt. Jag har då fastnat för ämnet skapande, företagande, entreprenörskap och liknande fenomen. Mitt syfte är att beskriva, förklara och försvara skaparna i vårt samhälle. De som har levererat och som levererar värden till oss i form av olika produkter. Det är ett ämne som jag brinner för och det är ett perspektiv som har en underordnad betydelse i den svenska samhällsdebatten. Jag tror därför att jag kan bidra med något.

I bloggen kommer jag att skriva om grunden för all välfärd, drivkrafterna bakom en skapare, den moral och filosofi som ligger till grund för en skapande verksamhet, ge historiska och aktuella exempel på vad en skapare kan åstadkomma. Jag kommer även att skriva om mina egna funderingar och erfarenheter på min väg till att själv bli en företagare och skapare. Här kommer jag också att skriva om konkreta exempel på hur vi behandlar våra skapare styvmoderligt samt ge förslag på hur vi ska förbättra klimatet för våra skapare. Har även vissa planer på att ge ut böcker i ämnet. Bloggen kommer att vara som ett hjälpmedel för att uppnå dessa planer. Vidare kommer jag att hänvisa till och skriva om storheter såsom Ayn Rand, Robert Nozick, Friedrich Hayek, Peter Schumpeter och Aristoteles.

Hoppas ni vill följa mig på min väg ut i det okända. Jag kommer att anstränga mig till det yttersta för att väcka ert intresse och tillfredställa era kunskapsbehov. Följ dagligen metrobloggen Skapandets moral

I och med att jag startar mitt bloggande kommer jag att minska ned antalet nyhetsbrev från två till ett nyhetsbrev per månad.

2. Vad är en skapare?   

För att ge er läsare ett smakprov kommer jag att lägga ut min första bloggpost som kan betraktas som en programförklaring. Även i framtiden kommer jag ibland att lägga ut bloggposter som jag vill pusha lite extra för.

Den här bloggen behandlar alltså skapandets filosofi och moral, vilket är något som helt kontrasteras mot fördelningens filosofi och moral. Jag är inte intresserad av några fördelningsprofiler, fördelningsmönster eller fördelningsprinciper. Legitimiteten i statsvetaren och filosofen John Rawls ursprungssituation utgår från att resurser regnar ned som manna från himlen och är därmed redan givna för oss på jorden. Men så ser ju inte verkligheten ut. Alla resurser som vi använder i dag har skapats av någon. Allt vi behöver såsom livsmedel, teknologi och sjukvård har skapats av någon. Så vem är då denna någon?

Jo, de människor som jag kallar för skaparna. Vad är då en skapare? Jo, någon som framställer ett värde, dvs. någonting som efterfrågas av oss människor. Det kan handla om att tillfredsställa grundläggande behov såsom livsmedel, bostäder och värme. Det kan handla om lyx såsom rysk kaviar, tv-apparater, dvd:er, kylskåp som planerar dina inköp eller en bmw. Det kan även handla om allt däremellan. Hela vårt liv är fyllt av produkter som någon har uppfunnit, skapat eller framställt med hjälp av jordens naturliga resurser. Ingenting uppstår ur intet. Ingenting är gratis!

Det finns många olika skapare. De mest elementära är de människor som använder sin kroppsstyrka eller vissa rutiner för att skapa det som vi behöver. Att stå vid löpande bandet i en fabrik är ett exempel på detta. Men utan uppfinnare, innovatörer, entreprenörer och företagare skulle inte det elementära skapandet existera överhuvudtaget. Uppfinnare är de människor som skapar ny teknologi såsom en glödlampa, en förbränningsmotor eller en bränslecellsmotor. Innovatörer är de som sprider uppfinnarens resultat till en större publik. Entreprenören är, enligt 1900-talsnationalekonomen Peter Schumpeter, någon som kombinerar redan existerande faktorer på ett nytt sätt. Det kan handla om att producera nya varor eller om att producera gamla varor med nya metoder. Det kan handla om att införa en ny kvalitet på en gammal vara, att en ny marknad öppnas eller att en ny källa till råvaror och halvfabrikat har hittats. Det kan även handla om en ny organisering av verksamheter som gör att ett företag blir mer effektivt. Entreprenören är alltså någon som bryter gamla mönster, dvs. någon som vågar stå emot den stränga Jantelagen. Företagare är slutligen den som får saker att hända. De åstadkommare som sätter idéer till verket, idéer som inte måste vara unika eller påhittade av företagaren själv.

Sedan finns det ännu en kategori som är väsentlig i skapandet av värde - Kapitalisterna. Utan kapitalisterna som riskerar sitt eget kapital för att förverkliga en idé skulle samhället vara mycket mer fattigt än vad det är i dag. Utan dessa aktörer på marknaden skulle ingen ha något arbete, möjligtvis skulle vi leva på att samla och jaga mat, men högre nivåer än så skulle vi inte uppnå. Min fråga är då, hur tycker du att vi behandlar våra skapare i Sverige?

3. Nya tal på talskrivarna.com   

Inlagda tal på Talskrivarna.com:

Bästa vännen gifter sig

En hyllning till städerskan

En avhållen syster begravs

4. Arvet – En psykologisk och mysticistisk thriller   

Författaren Joachim Lindberg som kommer från Avesta debuterade med spänningsromanen ”Arvet” år 2006. Boken är välskriven och har ett långsamt språk som skapar en utdragen spänning och mystik. Författaren lyckas utmärkt med att skapa en ödesmättad stämning genom detaljerade miljöbeskrivningar där miljön förstärker själva andan i boken. Den långsamma stilen upplöses dock något i slutet av boken då den dröjande spänningen övergår till den spänning som man finner inom action-genren. Det upplägget gör att det tar lite tid att komma in i boken, men att det blir svårt att lägga ifrån sig boken när man väl har bekantat sig med miljön och alla karaktärer som finns i boken. Ett sådant upplägg har sina risker om man i början förlorar sina läsare, men troligen skapar inledningens mystik en motivation för läsaren att fortsätta.

Romanen handlar om hur Roger Nessing gör upp med sitt mörka förflutna för att skapa en ljus framtid. Under sin barndom blev han misshandlad och hatad av sina föräldrar. Men under stora delar av sitt liv hade han en väktare som skyddade honom mot dödens intåg. När föräldrarna dog ärvde han, troligen av misstag, allt som föräldrarna ägde, vilket var väldigt mycket pengar. Tack vare det arvet fick Nessing möjlighet att börja om, att frångå sitt torftiga liv i den lilla etta i storstaden som han bott i under en längre period för att bosätta sig på godset Ekudden, beläget i ett skånskt samhälle. Där påbörjas ett nytt liv med nyfunna vänner och en materiell frihet som han tidigare saknat. Men samtidigt hopar sig hoten från det förflutna via spöken och sjuka personer i hans omgivning. Ekudden bär på en mörk hemlighet, en hemlighet som högt uppsatta personer gör allt för att dölja för allmänheten. Ett tag ser det mycket mörkt ut då han hotas av mäktiga personer, står anklagad för att antal brott samt begått ett antal misstag. Denna episod kan enligt den klassiska tolkningen av litteratur i Aristoles anda betecknas som en peripeti, dvs. en kulmen i dramat. Efter denna kulmen påbörjas upplösningen där alla pusselbitar börjar falla på plats.

Författaren har på ett skickligt sätt planterat ledtrådar och byggt upp en spännande intrig i första delen av boken som sedan får sin förklaring i slutet av boken. Vissa är så subtila att man inte direkt tänker på det, ett exempel är de spöken som dukar fram gamla husgeråd i Nessings kök. Detta spökeri som till en början skrämmer upp Nessing kommer något i skymundan bakom alla andra stora händelser men får sin förklaring i en enda mening på en av de sista sidorna utan att direkt ha skrivit ut innebörden av det hela. Jag uppskattar verkligen den stilen där man inte skriver läsaren på näsan, läsaren måste få möjlighet att tänka lite själv också.

Jag uppskattar också flashbacksmetoden, dvs. man förklarar det förflutna genom att huvudpersonen själv tänker tillbaka på det förflutna eller ännu hellre drömmer om det utan att förstå hela vidden av det förflutna, det sistnämnda gör att läsaren inte får alla svaren serverade utan kommer att vara lika medveten, eller omedveten, som huvudpersonen. Författaren använder även intervjuer och hypnos för att få pusselbitarna att falla på plats.

Författaren är också skicklig på att lägga ut ett antal trådar och bihistorier som över tiden går in i varandra för att förenas i en enhetlig berättelse. Allt passar in som pusselbitar i ett stort pussel, det är som en ekvation som har en svår men självklar lösning. Problemet med det är dock att romanen får en alltför ödesmättad ton där allting som sker faller på plats. Det finns ingenting som är öppet i slutet, allt är förklarat på ett uttalat eller på ett outtalat sätt. Ingenting lämnas åt slumpen utan allt är en del i en stor plan. Jag tror att romanen skulle ha mått bra av lite fler lösryckta trådar, fler blindgångare samt några falska ledtrådar som gör att läsaren går lite vilse i mystiken. Då skulle handlingen ha blivit mindre tillrättalagd. Ett annat problem är att så många karaktärer har likvärdiga bakgrunder, dvs. de har blivit misshandlade. Deras beteenden förklaras därmed främst av vad som skedde i barndomen och då på ett ganska likvärdigt sätt. Här kan jag tycka att fantasin är något andefattig.

Vissa saker känns också något långsökta såsom att Nessing köper ett hemsökt hus som han via andevärlden har en omedveten kontakt med. Han går förbi ett skyltfönster och ser ett vackert gods, om han inte hade gjort det hade inte boken ens kunnat börja. Även vänskapen mellan karaktärerna uppstår alltför enkelt. En viss misstro mot Nessings motiv och beteende borde ha funnits hos vännerna, särskilt den nya flickvännen som inte kunde vara helt säker på att de anklagelser som riktades mot Nessing i mitten av boken verkligen vara osanna. Här kunde författaren ha ansträngt sig för att göra övergångarna lite mer trovärdiga.

Förövrigt är karaktärerna väl beskrivna och det råder en god balans mellan goda och onda karaktärer. Särskilt balanserat är det mellan könen, det är inte som det brukar vara, dvs. att enbart män gör onda saker, utan även ett par kvinnor beter sig illa i denna intrig. Här beskrivs indirekt jämställda relationer och det utan några feministiska floskler och fåniga konspirationsteorier. (Förvisso bygger hela storyn på konspirationsteorier, men de är dels mer trovärdiga och dels fiktiva). I övrigt finns det ett antal politiska och ideologiska budskap upplagda i boken såsom kritik mot synen på staten som all godhets givare. Bara detta är ju ett bidrag till balans i den totala bokutgivningen.

Boken är väl värd att läsa, den ger ett par timmars underhållning samtidigt som läsaren får lite hjärngymnastik för att få ihop trådarna ordentligt.

Lindberg, Joachim: Arvet, 2006

Du kan även läsa recensionen här.

Titeln finns också på Libris.

5. Energi är grunden till allt liv och allt välstånd   

Energi är något livsnödvändigt för oss människor. Förutom att vi behöver mat och dryck behöver vi värme och energi för att framställa allt det som vi associerar med vår civilisation. För att skapa denna energi behöver vi energikällor och exakt alla dessa källor påverkar vår omgivning på ett eller annat sätt. Inte ens vindkraft är helt utan påverkan då 2 000 fåglar dör varje år på grund av att de flyger in i verkens rotorer.

Men det finns två särskilda energikällor som kan orsaka stora problem för oss människor och det är fossila bränslen och kärnkraft. Även om det inte råder det konsensus inom forskningsvärlden som vi ständigt får höra går det inte att utesluta en global uppvärmning som främst är orsakad av människan. Enligt exempelvis klimatforskaren Robert S. Lindzen är det inte säkert att det är koldioxiden som orsakar uppvärmningen utan variationer i solens aktivitet. Men även om detta är ett intressant akademiskt spörsmål känns det riskabelt att inte agera på det IPCC varnar oss för.

Den andra energikällan, kärnkraften, kan dels utsätta oss för en härdsmälta och dels utgör det uttjänta kärnbränslet ett svårlösbart problem eftersom det tar flera hundratusen år innan den radioaktiva strålningen är ofarlig. Men samtidigt har forskare visat att vi har överdrivit riskerna med Tjernobyl då enbart ett femtiotal personer har dött på grund av reaktorolyckan 1986. Det kan låta cyniskt att skriva ”bara” om människors liv, men jämför gärna denna siffra med antalet dödsoffer i trafiken varje år.

En ytterligare aspekt som vi bör tänka på när vi gör våra energipolitiska överväganden är att forskningen om kärnkraft har gått framåt utanför Sveriges gränser. I Kina har man satsat på mindre kärnkraftverk PBMR som utgör en mindre risk för omgivningen. Forskare talar också om den fjärde kärnkraftsgenerationen som kan bli verklighet om cirka tio år. Den kärnkraftsteknologin kan återanvända de långlivade radioaktiva ämnena så att kärnbränslets halveringstid begränsas till 1 000 år. Med andra ord har det stora problemet med uttjänt kärnbränsle troligen funnit sin lösning. Är det då så klokt att avveckla kärnkraften samtidigt som vi vill minska våra koldioxidutsläpp från fossila bränslen? Vid en samlad bedömning av de risker som kärnkraft och fossila bränslen orsakar kan jag inte komma fram till någon annan slutsats än att kärnkraften dels orsakar minst skada vid en katastrof samt har en lägre sannolikhet för att skapa problem av samma dignitet som våra koldioxidutsläpp kan orsaka.

Greenpeace (under rubriken ”Greenpeace påstår att man kan få allt") hyser förvisso önsketankar om att man ska kunna göra både och utan att skada industrin nämnvärt. Hur har de inte kunnat förklara. Men jag delar Greenpeace och andra teknikoptimisters tro på att framtidens energikällor är något annat än kärnkraft och fossila bränslen. Det kan vara effektivare solvärme, biobränsle, effektiv etanolframställning, teknologi som drar mindre el och/eller bränslecellsmotorer. Problemet är bara att vi inte vet var vi kan finna framtidens lösningar, och politiker är inte bättre prognosmakare än vad jag är. Det bästa sättet att få fram nya energilösningar är att skippa alla statliga subventioner såsom stöd till ineffektiv etanolframställning som i Mexiko leder till svält på grund av högre majspriser. Det är på marknaden som olika aktörer kan testa olika lösningar och bryta olika idéer mot varandra på ett förutsättningslöst sätt.

Till dess att vi lyckats få fram fungerande alternativa energikällor måste vi satsa på kärnkraft och vattenkraft. Jag delar uppfattningen att vi måste skydda åtminstone några älvar från exploatering, men varför inte bygga ut en eller två älvar? Jag tror också att det är vettigt att följa Finlands exempel och bygga ut kärnkraften. Det är också mer effektivt att ge bistånd till länder såsom Brasilien för att de ska minska avskogningen än att vi i Sverige börjar späka oss genom att sluta resa och äta tomater.

I nästa nyhetsbrev kommer jag att diskutera påståendet att det går att spara sig ur energiproblemet.

6. Timbro poddradio – Alternativa sommarpratare   

Timbro fortsätter sin poddradiosatsning från i julas med alternativa sommarpratare.

Petra Östergren är författare och socialantropolog som även kallar sig själv för feminist trots att hon så hårt kritiserar feminismen i Sverige, dvs. radikalfeminismen. Hon menar att hon vill rädda feminismen genom att ifrågasätta och därmed stärka feminismens argument. En tes som hon attackerar och falsifierar är feminismens tro på patriarkatet eller könsmaktsordningen där män är systematiskt överordnade kvinnor. Hon falsifierar även tesen att det bara är män som misshandlar och beter sig illa och hon påtalar att våld även existerar i homosexuella förhållanden. Själv har jag lite svårt för resonemanget att hon är feminist samtidigt som hon just har avfärdat feminismens huvudteser. Vad är feminismen utan könsmaktsteorin? Ingenting. Bara snömos och självklarheter som alla ändå ställer upp på. Två exempel är kvinnlig rösträtt och att även lesbiska kvinnor ska skyddas från partnervåld. Hon har nämligen fått för sig att kvinnor inte hade haft rösträtt i dag om det inte hade varit för feminismen. Förutom att detta är en kontrafaktisk hypotes är det inte särskilt troligt att det ligger till på det viset eftersom många liberaler och socialister pläderade för exakt samma sak utan att de var feminister.

Hon är också postmodernist och utgår därför från att det inte finns någon egentlig sanning. Allting flyter. Dagens sanning är enbart resultatet av maktförhållanden och ojämlika förhandlingar. Därför tycker hon att det är begränsande att låta begrepp ha innehåll för då kan inte vem som helst kalla sig feminist. Hon ondgör sig över dem som betraktar sig som riktiga feminister eftersom de exkluderar henne själv från den definitionen. Men vad ska vi med ord till om de ingenting betyder? Detta borde Östergren förklara! Men trots dessa invändningar gillar jag Östergren eftersom hon inte springer i någons ledband. Hon tänker självständigt och är inte så tråkigt förutsägbar som många andra debattörer i Sverige är.

David Eberhard är sektionschef på S:t Görans psykakut och är aktuell med boken ”I trygghetsnarkomanernas land” som står högt upp på min ”att läsa”-lista. Han menar att västvärldens länder lider av nationella paniksyndrom. Politiker och andra beslutsfattare ägnar hela sina dagar åt att skydda vanligt folk från alla möjliga faror såsom att cykla utan cykelhjälm, köra bil utan bilbälte, arbeta utan en arbetsrätt som närapå garanterar livstidsanställningar för dem som har turen att vara inne i systemet samt att informera och varna för akrylamid i chips. Politikernas överdrivna beskydd har fått svenska medborgare att bli oförmögna att ta vara på sig själva. Vi blir mer och mer känsliga för förändringar och osäkerhet. Vi blir mindre och mindre förmögna att lösa våra egna problem. Eberhard exemplifierar detta paniksyndrom med att många svenskar uppsöker psykakuten efter att flickvännen gjort slut. Det viktigaste budskapet är att vi bör lära oss att hantera livet istället för att hela tiden försöka undvika hot som kan leda till döden. Dö kommer vi alla att göra och det är det enda som vi helt säkert kan veta.

Boris Benulic är vd för företaget Kraft&Kultur som säljer grön el och kultur. Han kallar sig själv marxist och ägnar sitt radioprogram åt att förklara varför han gör det. Bland annat förklarar han att Marx till skillnad från dagens vänster, tydligt insåg kapitalismens starka och positiva drivkrafter i samhället. Benulic har rätt i att Marx imponerades över kapitalismens och industrialismens dynamiska krafter, men han glömmer att nämna att Marx ansåg att kapitalismens destruktiva krafter var starkare än dess konstruktiva dito. Marx hade till och med förutsett kapitalismens undergång via kapitalismens egna motverkande krafter som skapar stora spänningar i samhället. Undergången kom aldrig, så vad kan Marx erbjuda oss för värden idag? Mannen hade ju fel i allt han påstod. Benulic tänker förvisso självständigt och för in det egna ansvaret i vänsterns ideologiska värld och utmanar offertänket gentemot invandrare och andra så kallade svaga grupper, men hans resonemang om Marx är alltför krystade för att jag ska få någon riktig behållning av hans babblande. Och om nu människor kan ta eget ansvar, vad ska man då ha vänsterns solidaritet till? Visst slår Benulic ett slag för den gamla socialdemokratiska arbetsmoralen som är värd all respekt även om den inte är lika stark som den borgerliga synen på arbetsmoralen. Men vad är det Benulic verkligen vill ha sagt? Han känns alldeles för förvirrad och den röda tråden är ganska osynlig.

Dick Kling är nationalekonom och författare till boken ”Radhusproletärer och ombudskapitalister”. Hans program handlar om hur svenska medborgare har blivit proletärer under den svenska staten. Nästan en tredjedel av alla svenskar har skulder eller saknar egen förmögenhet. Om man bortser från värdet av en egen bostad är det enbart två av tio svenskar som har en nettoförmögenhet. Många svenskar lever alltså hand ur mun och saknar helt buffert för oförutsedda utgifter. Svensken är därmed de mest osjälvständiga i västvärlden, svenskens välmående är helt beroende av statens välvilja. När ett bidrag sänks är det likställt med ekonomisk katastrof för många familjer. Till och med högt uppsatta personer såsom verkställande direktörer saknar kapital för investeringar, vilket många utländska representanter har svårt att förstå.

Varför skulle inte vi svenskar själva få bestämma över våra tillgångar? Varför ska staten tvinga till sig våra medel för att sedan investera dessa i obligatoriska sjukförsäkringar? Varför kan inte jag själv få teckna min egen sjukförsäkring med mina egna pengar? Varför ska inte jag själv få bestämma villkoren för dessa försäkringar? Om staten inte levererar det enda alternativet kommer flera alternativ att utkristalliseras på marknaden vilket ger individen en större möjlighet planera sitt eget liv. Kling hänger även upp sitt tal på vårt förhållande till pengar. Varför är det fult att tala om pengar i Sverige? Han kontrasterar också hur dagens svenskar hanterar och ser på pengar med hur hans mormor hanterade och såg på pengar.

Maria Ludvigsson försöker krysta fram en borgerlig feminism som inte är något annat än vanlig liberalism. Varför denna förkärlek för ordet feminism? Jag väljer här att ignorera tramset. Ludvigssons program handlar dock främst om svenskens överdrivna konflikträdsla, något som är mycket mer intellektuellt att prata om. Vid middagar och andra sammanhang är det mycket viktigt att alla närvarande är eniga. Inte bara där utan även i politiska sammanslutningar såsom inom partier, i olika kommunala styrelser samt i kommunfullmäktige strävar många efter konsensus. Den här frågan är för viktig för att göra partipolitik av brukar man få höra. Men vad menar man då?

Kan man alltså skippa politiken om en fråga är tillräckligt viktig. Kan man låta tjänstemän ta över hela beslutsprocessen? Jag menar, om det råder konsensus om vissa frågor, låt oss säga hur svensk sjukvård ska organiseras, då behöver vi väl inga politiker. Vi behöver inga politiska val eftersom alla politiker som ställer upp i valet är överens. Så vad är det vi röstar om? De frågor som inte är viktiga? Är det petitessfrågorna som vi röstar om? Det intrycket får även jag när man betänker att Moderaternas nuvarande strategi är att kopiera Socialdemokraterna och för att använda Anders Borgs ord, vara bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna själva. Så ge mig ett enda argument för att jag ska rösta på moderaterna istället för socialdemokraterna. Är argumentet enbart det argument som jag använder när jag byter kalsonger varje dag? Är argumentet att det inte är så trevligt att år ut och år in dras med samma skitiga kalsonger och att det är viktigt att tvätta dem emellanåt. Ombyte förnöjer! Då har verkligen politiken blivit riktigt torftig och meningslös. Tyvärr är det nog sant, politiken är extremt torftig. Alla politiker ängslas över vad andra politiker ska tycka och vad opinionsmätningarna ska visa om man dristar sig till att inta en position som känns rätt.

Problemet med Ludvigsson är att hon har en nedlåtande syn på sådant som är populärt såsom melodifestivalen samt gruppidentiteter. Hon verkar utgå från att man måste vara unik för att inte gå i kollektivismens ledband. Men om man enbart dras till sådant som är unikt låter vi ju ändå kollektivet styra våra val eftersom det är kollektivets val som avgör vad som är unikt.

Recensioner på de fem sista podcasten kommer i nästa nyhetsbrev.

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|