HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Är regionaliseringen av Sverige decentralisering?
 

2007-09-03

1. Metrobloggen – Skapandets moral

2. Vad är en medmänniska? – Talskrivarna.com

3. Många borgerliga debattörer tappar tålamodet med Alliansregeringen

4. Är regionaliseringen av Sverige decentralisering?

5. Vårdnadsbidraget är ett frihetsprojekt

6. Energieffektivisering

7. Timbro podcast – Sommarpratarna

8. Valtest inför det norska kommunalvalet

9. Feminismens sista dödsryckningar


Ett tal till skolavslutningen?

Skolavslutningstal

Har någon som du håller av slutat skolan?


1. Metrobloggen – Skapandets moral   

Tyvärr uppnådde jag aldrig mitt mål på 5 000 träffar på min metroblogg Skapandets moral som jag satte upp i min senaste uppdatering. Men skam den som ger sig. Genom att skriva bra, intelligenta och intressanta inlägg med hög kvalitet kommer jag att sakta men säkert uppnå målet 5 000 träffar under en månad.

Här följer de bloggposter som jag vill lyfta fram under månadens bloggande:

Centerpartiet satsar på bättre företagsklimat.

Centerpartiet vågar tänka utanför ramarna.

Rengöringsföretag som uppmuntrar skattefusk (Varning för NPC kvalité).

Vill jag ha anställningstrygghet nu när jag själv är drabbad?

Sverige sämst företagsklimat i Norden.

Avskaffa kravet på preliminär självdeklaration.

Egenföretagarna - skyddslösa arbetare.

Alliansregeringen har underskattat sina egna väljare.

2. Vad är en medmänniska? – Talskrivarna.com   

Behöver du en predikan?

Det här talet är en predikan om medmänsklighet och solidaritet. Med hjälp av citat och referat från tre bibelställen i det nya testamentet förklarar talaren vad som kännetecknar en god medmänniska, eller en nästa. Dessa citat och referat hämtas från Matteus 7:12, Lukas 10:30-36 (Den barmhärtige samariten) samt Galaterna 6:9. Det handlar om att betrakta människor som medspelare i stället för motspelare samt att betrakta människor som tillgångar i stället för bördor. Budskapet är också att godhet i det långa loppet alltid lönar sig medan ondska inte gör det.

Utdrag ur talet:

Vad är en medmänniska eller en nästa? Ordet i sig associerar till något positivt och de flesta vill gärna vara en medmänniska. Men vad innebär det egentligen att vara en medmänniska?

[…]

Det lustiga är att även om du inte strävar efter egen vinning, kommer du förmodligen att tjäna på det beteendet. Förutom att det känns skönt inombords när man har hjälpt en annan människa kommer troligen den granne som du hjälper även att hjälpa dig när behovet uppstår.

[…]

Sätter vi människan främst i våra kontakter med andra eller låter vi sådant som nationalitet, ras, klass, och kön påverka?

[…]

Vill du köpa den?

3. Många borgerliga debattörer tappar tålamodet med Alliansregeringen   

Sedan Alliansregeringens tillträdande hösten 2006 har mycket hänt vad gäller skattesänkningar för arbetsinkomster, avskaffad förmögenhetsskatt, nedläggningar av onödiga myndigheter såsom djurskyddsmyndigheten och arbetslivsinstitutet. De har också stramat upp bidragen genom att sänka a-kassan samt öka egenfinansieringen till densamma, samt stramat upp bidrag till organisationer såsom Centrum mot rasism som ägnar dyrbar tid och skattepengar åt att gnälla över GB:s namnval på glassar. Regeringen har även tagit bort uppenbara dumheter såsom friår. Snart kommer statliga bolag att säljas ut för att minska på statens statsskuld. Krafttag kommer att tas för att skapa mer ordning och reda i skolan och ett kunskapsfokus kommer att införas. Dessutom kommer vi att få bättre valfrihet inom vård och omsorg. Stopplagen är ett minne blott.

Nu senast har biståndsminister Gunilla Carlsson stramat upp biståndet genom att koncentrera biståndet till ett färre antal länder än tidigare, från 70 till 33 länder. Hon kommunicerar också att målet snarare bör vara hjälp till självhjälp i stället för passivt bistånd där diktatorer kan använda pengarna till vad som helst. De har också utlovat bättre uppföljningar och kontroll. Äntligen! Men jag skulle nog vilja gå längre och avskaffa enprocentsmålet. För det första är det viktigare med frihandeln än med bistånd, därför är man mer generös om man jobbar för frihandel och öppna gränser. För det andra bör man inte mäta hur mycket man ger till fattiga länder, utan hur mycket nytta man tillför med sina pengar. Målet för biståndet ska också vara att det ska avskaffas på lång sikt. Den inriktningen finns inte i dag, det handlar snarare om att göra u-länder mer och mer beroende av biståndspengar och biståndsprojekt administrerade av övervintrade 68:or på SIDA. För det tredje borde regeringen gå längre vad gäller principen hjälp till självhjälp.

Om de behöver hjälp med att komma igång kan de alltid ta hjälp av Percy Barnevik som bidrar med pengar för bland annat mikrokrediter, friköp av barnarbetare som får en utbildning i stället och andra investeringar som på sikt leder till att de förbättrar sina levnadsvillkor. Här har vi ett humant bistånd. (Visst, Barnevik ägnar sig åt fånig feministisk generalisering om män i stället för att fråga sig varför män har svårare att betala tillbaka än kvinnor. Men jag är beredd att blunda för detta då han annars gör så stor nytta, och det är ju hans pengar, han gör vad han vill med dem. Samma sak med hans dåliga affärer och omoraliska beteende i ABB, det bör förlåtas honom. Kanske har han fått sin syn på män från sin egen självbild?). Och duger inte Barnevik kan regeringen konsultera nobelpristagaren professor Muhammed Yunus.

Men för att övergå till Alliansregeringens arbete. Det som jag saknar är en mer offensiv syn på politiken. Ministrarna verkar utgå från att politiken talar för sig själv, samt att resultaten av politiken kommer att kopplas ihop inför valet 2010. Givetvis måste ministrarna marknadsföra sin politik och förklara varför det är rätt att ta ett visst beslut. Framförallt behöver ministrarna legitimera sina beslut utifrån ideologiska argument, inte bara pragmatiska resonemang om att man måste sänka skatten för att öka arbetsutbudet. Jag är också irriterad över att så lite händer för att förbättra företagsklimatet. Bara det här med att förbättra möjligheten att få F-skattesedel dras ut på tiden till 2008. Det gick bra att sänka a-kassan utan flera års utredande, men att förbättra företagandet utan årslånga utredningar, nej det går inte. Hur går det med målet om 25 % mindre regelkrångel? Hur går det med förenklingar för företagare vad gäller byråkrati och administration? Vi har inte tid med en massa långa utredningar, agera nu. Utredningar kan ni hålla på med när politiker föreslår inskränkningar i människors frihet.

En annan fråga som jag irriterar mig över är att regeringen inte gör tillräckligt för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden samt att minska utanförskapet. Det duger inte att enbart titta på arbetslösheten och sysselsättningsutvecklingen. För att arbetsmarknaden ska fungera väl och inte bli en katastrof när nästa lågkonjunktur uppstår måste arbetsmarknaden bli mer flexibel. I dag måste exempelvis den traditionella arbetslösheten vara över 3-4 % för att inte skapa inflation, men den siffran kan vi glömma om vi reformerar arbetsrätten och avskaffar den legitima kartellbildningen som fackförbunden utgör. Men framförallt handlar det om frihet. Jag tar vilka jobb till vilka löner jag vill. Jag vägrar vara något föremål för Socialdemokraternas och dess kusiners välgörenhet.

Nu har regeringen också börjat föra en politik som går emot borgerlig ideologi men som saknar trianguleringsvärde. Ett exempel är försvarspolitiken där finansminister Anders Borg vill fortsätta knapra på den alltför länge försummade försvarsbudgeten. Trots att omvärlden bjuder på ett antal stora hot, såsom ett revanschistiskt och auktoritärt Ryssland som vi inte har någon aning om vart det utvecklas, vill svenska politiker fortsätta att se försvaret som en X-post i budgeten, där man kan göra besparingar för att få råd med något annat som är mycket mer hippt och roligt. Fler hot som svenska politiker blundar för är islamistisk terrorism som mycket väl kan komma att spridas till Sverige, särskilt med tanke på att vi faktiskt har hjälptrupper i Afghanistan. Vi har ett Iran som strävar efter att skaffa sig kärnvapen. Säg mig, är detta en ideal värld där ett land som Sverige inte behöver något försvar? Vad Sverige behöver är en rejäl upprustning och inte någon nedrustning bara för att Anders Borg ska få leka jultomte och sänka skatten för arbetsutbudets skull. Försvarspolitiken bör precis som biståndspolitiken utgå från behoven och målsättningarna och inte utifrån hur stora anslagen ska vara. Politiken har länge förts från fel ända och vi har ännu inte lärt oss ett dugg av 1925-års försvarsbeslut.

Och denna försvarspolitik förs trots att den borgerliga regeringen inte har gått till val på detta. Jag kan förstå att regeringen fegar i arbetsmarknadspolitiken då Alliansen i sig inte gick till val på att reformera arbetsrätten. Men försvarspolitiken? Det var ju en av Alliansens triumfkort före valet. Alliansen kunde visa att de kunde komma överens samt föra en mer seriös försvarspolitik än vad Socialdemokraterna kunde göra tillsammans med sina samarbetspartners som inte vill ha något försvar överhuvudtaget.

Samma sak gäller utnämningspolitiken där Alliansen hade triumf på handen men som lyckades klanta bort det genom att agera som Socialdemokraterna när det väl gällde. Maktpolitik framför principiella övertygelser. Det tredje exemplet på sjabbel är fastighetsskatten som var en tillgång före valet men som nu efteråt är ett problem. Allt för att några moderata räknenissar har fått för sig att man måste finansiera avskaffandet inom bostadssektorn i stället för att skära ned utgifter någon annanstans. Det här kontotänket är farligt. Resurserna ska vara där de gör mest nytta och inte vara någon lek för ekonomer med kontoplaner.

Att jag är missnöjd med Alliansregeringen och att jag är något otålig känner ni läsare nog redan till. Men börjar det inte gå lite för långt nu när Alliansregeringen faktiskt överger borgerliga paradfrågor utan att det ger några opinionsmässiga poänger?

Dick Erixon är en av dem som helt har tröttnat på Alliansregeringen. Men jag måste säga att jag blir något förvånad över det eftersom han faktiskt har fått det han har beställt. Före valet försvarade han de nya moderaterna och den fega arbetsmarknadslinjen hos Alliansen, men nu efter valet blir han upprörd över att Alliansregeringen inte vill reformera arbetsrätten. Det var ju bara Centerpartiet som ville det. Alliansen som helhet har inget mandat att reformera någon arbetsrätt, men ändå tycker Erixon att Alliansen bör göra detta. Förvisso kan man tycka att Alliansregeringen måste våga gå före och visa vägen för att sedan få sitt mandat prövat i efterhand, men då är det ju för sent. Man kan också tycka att Alliansregeringen inte bör ta några sådana demokratiska hänsyn när inte Socialdemokraterna har gjort det under sina 70 år. Och här börjar jag nog hålla med. Det är faktiskt viktigare att individens rättigheter bevaras än att man strikt följer majoritetsdiktaturens alla principer. Men är det inte en motsägelse att som Dick Erixon kräva att svenska politiker ska bli lika tydliga och principiella som amerikanska politiker samtidigt som han före valet försvarar en taktik som går ut på att inte konfrontera den socialdemokratiska modellens alla delar? Är det inte att lura väljarna att säga en sak före valet, dvs. vi ska inte reformera arbetsrätten, och sedan efter valet ändå göra detta? På vilket sätt ökar det tydligheten hos svenska politiker? Som vanligt går det inte att både äta och behålla kakan.

Det Dick Erixon dock har rätt i är resonemanget om försvarspolitiken och fastighetsskatten, det är också därifrån som jag har hämtat mitt ovanstående resonemang i ämnet.

Men det här citatet från Erixon är obetalbart: ”Förra bloggkommentaren visar att alliansregeringen lierar sig med socialistiska och islamistiska palestinier som inte drar sig för att döda civila. Är det borgerlig utrikespolitik?! Då föredrar jag hellre socialdemokraternas. De hycklar iallafall inte om sin revolutionsromantik.

Fredrik Reinfeldts regering betalar hellre bidrag till terrorister i Hamas än förbättrar villkoren för småföretagare i Sverige.”

Punkt slut!

4. Är regionaliseringen av Sverige decentralisering?   

Jag har i tidigare uppdateringar förklarat varför jag är emot ansvarskommitténs förslag om regionalisering av Sverige. Av någon konstig anledning finns det ett ganska starkt stöd hos lokala politiker att införa storregioner. Förvisso blir man ju då av med landstingen, men varför denna fokusering på stora system? Vad löser det? Är det inte snarare politikers oförmågor som är problemet? Är det någon utredning som har undersökt det?

Men det finns ett argument för regionaliseringen som jag fått höra från lokala centerpartister som är värd att ta på allvar. De menar att regionaliseringen är ett decentraliseringsförsvar. Enligt de lokala centerpartisterna finns det två scenarion att ta ställning till om vi inte skapar storregioner. Det första är att vi har kvar landstingen, men de är ifrågasatta då de inte alltid har kraft nog att stå emot upp- och nedgångar samt inte är tillräckligt stora för att genomföra stora investeringar. Som om att landstingens största problem är detta, men okey, låt gå för det för resonemangets skull. Det andra scenariot är att vi enbart har två beslutsnivåer, stat och kommuner. Ett sådant scenario skulle förutsätta kommunsammanslagningar eftersom ett primärvårdsansvar kräver ett befolkningsunderlag på 50 000. I det perspektivet är alltså våra nuvarande kommuner för små.

Det här argumentet är värt att ta på allvar. Om det är så att storregionerna verkligen övertar lika mycket makt av staten som staten reducerar sin makt då kan jag köpa detta. Det förutsätter också att regionerna inte övertar kompetensen över gymnasieskolorna som ansvarskommittén har föreslagit, och som Centerpartiet i Dalarna har protesterat mot. Det sistnämnda är mycket bra. Men hur kan vi vara säkra på att vi inte får tre beslutsnivåer som börjar reglera och krångla till det för vanligt folk, precis som EU är en sådan beslutsnivå i dag? Hur vet vi att det totala skattetrycket inte höjs? Storregionerna kommer ju att få större befogenheter än landstingen och har inte storregionerna någon beskattningsrätt är hela idén med storregioner totalt meningslös.

Men kontrollera de lokala centerpartisternas resonemang en extra gång. Man behöver ett befolkningsunderlag på 50 000 för att kommunerna ska kunna överta primärvårdsansvaret. Därför ska primärvårdsansvaret förflyttas från dagens landsting till storregioner som ska bestå av minst 500 000 invånare. Decentralisering? Hur menar de? Är det då inte bättre att skippa landstingen och storregionerna för att i stället genomföra en sammanslagning av kommunerna. Vad finns det för småkommunerna att bestämma om egentligen? Problemet med olika huvudmän kvarstår ju när regionerna övertar landstingens uppgifter. Kommunerna blir i alla fall fullständigt beroende av regionernas och statens godtycke. Redan i dag avgörs cirka 80 % av kommunens budget av stat och EU. Är det då inte bättre att förstora kommunerna så att de kan bestämma över 100 % av sin egen budget? Är inte det demokrati? Att kunna ställa sina lokala politiker till svars? Hur ställer man en kommunpolitiker till svars i dag? Ska jag ge honom ansvar för 20 % av det ekonomiska tillståndet i kommunen?

Det första som bör göras är att man frigör kommunerna och ger dem befogenheter att lösa sina egna problem. All rättighetslagstiftning, förutom en rättighetskatalog för medborgarnas fri- och rättigheter samt en låg grundtrygghetslagstiftning, från staten ska upphöra. En sådan lösning skulle göra att kommunerna själva inser nödvändigheten av att slå sig samman med andra kommuner när de väl får ansvaret för primärvården. Jag litar på kommunalpolitikerna, gör inte du det? Ett alternativ till frivillig sammanslagning är att helt enkelt lösa primärvårdsansvaret genom samarbete och samverkan med andra kommuner. Sådant samarbete kan också, om kommunernas invånare ser behovet, underställas ett direktvalt parlament. Med andra ord föreslår jag att kommuner ska ha rätt att bilda egna parlament tillsammans med andra kommuner. Här kan vi snacka om decentralisering och federalism. Att många lokala centerpartister hamnar fel i sina resonemang är att de fortfarande utgår från decentraliseringen som metod i stället för att fokusera på federalismen som system.

5. Vårdnadsbidraget är ett frihetsprojekt   

Alliansen lovade inför valet att införa möjligheter för kommuner att införa vårdnadsbidrag. Tyvärr tar detta alltför lång tid och två kristdemokrater har satt ned foten för att skynda på processen något. Samtidigt finns det krafter inom främst Centerpartiet och Folkpartiet som är emot vårdnadsbidrag samt för en så kallad individuell föräldraförsäkring. Därför tycker jag att det är viktigt att föra en ideologisk diskussion om varför vårdnadsbidrag är rätt och kvoterad föräldraförsäkring är fel. Helst vill jag införa ett barnkonto som fördelas lika för alla barn. Från det kontot kan föräldrarna själva välja sin lösning. För att minska rundgången i systemet bör man samköra barnkontot med skattekontot och i stället dra av barnomsorgskostnaderna från skatten i stället för att betala ut det kontant. På sikt kan det vara bättre att införa avdragsrätt per barn i stället för att ha ett barnkonto.

Mitt främsta skäl till att säga nej till ”individuell” föräldraförsäkring och ja till vårdnadsbidrag är att jag tror på människans förmåga att tänka själv. Var och en är kapabel till att avgöra om de ska utnyttja vårdnadsbidraget eller inte. Jag tror, hör och häpna, att även kvinnor kan tänka självständigt och att de inte behöver några överförmyndare som talar om vad som är rätt och fel. Själv är jag mycket känslig mot alla försök att uppifrån lägga livet till rätta för medborgarna. Vilken syn har man då på människan? Vad får en att tro att en människa är kapabel till att rösta fram sina överförmyndare, men inte själva bestämma över sin föräldraledighet?

Här har vi den egentliga kvinnofällan, kvinnor görs till offer och ska få extra beskydd från staten. Behandlar staten människor som omyndiga kommer staten så småningom att få omyndiga människor. Kvinnor proletariseras av staten!

”Individuell” föräldraförsäkring är dessutom ett bedrägligt tal, det är ju inte så att det blir mer individuellt bara för att man riktar en förmån till en enda individ och inte till ett hushåll. Att ha en individuell föräldraförsäkring innebär ju att man har full kontroll över förmånen, dvs. man har rätt att överlåta den till någon annan. Om inte är den ju inte individuell, snarare tvångsstyrd. Med ett sådant resonemang kan man ju argumentera för att det är mer individuellt att förbjuda en individ att sälja sin egendom än det är att tillåta en individ att sälja sin egendom.

I Sverige behöver föräldraskapet uppvärderas. De ekonomiska och sociala fördelar som uppstår av en trygg uppväxt går inte att utläsa ur BNP. Många säger ju att strängare straff inte är någon universalmedicin mot brottsligheten, och jag håller med, men vad är det som behövs mer? Tja, en skola som lär ut hur man läser och skriver samt räknar matte mm. Men familjen då? Är inte en trygg familj också en väsentlig del för att uppnå en lägre brottslighet?

Så till några motargument som jag har hört:

Vårdnadsbidraget är en kvinnofälla.

Detta har jag redan besvarat ovan med att det inte är en kvinnofälla att bemyndiga kvinnor, däremot är det en kvinnofälla att omyndigförklara kvinnor genom detaljregleringar och statliga direktiv.

Skattepengar ska inte gå till folk som vill vara hemma och slöa.

Och där faller hela idén med föräldraförsäkringen. Själv skulle jag vilja privatisera föräldraförsäkringen och låta parterna betala vad det kostar. Men det är en annan fråga som jag får ta upp i senare uppdateringar.

Men vill man gå in på vad man får för skattepengarna är det faktiskt inte helt säkert att det är lönsamt med dagis heller.

Dessutom, vad har man för syn på barn när man utgår från att man slöar när man är hemma med dem. Är det även så att förskolelärare slöar eftersom de bara tar hand om barn, förvisso andras barn och flera stycken samtidigt, men när blir man slö? Är det när man bara har ett barn? Två barn? Tre barn? Föräldrar som är hemma med sina barn gör ett viktigt arbete för barnen. (Och hushållsarbete är inte fel, här återkommer synen som vänstern har gentemot avdragsrätt för hushållsnära tjänster.).

Det är skillnad mellan att finansiera dagis då det ger en möjlighet att arbeta och bidra till samhället.

Det är en viss skillnad ja, men då måste man också i konsekvensens namn vara emot föräldraförsäkringen också. Man borde också fråga sig varför det inte går att försörja sig på en lön, vilket faktiskt går i USA. Läs mer om det under rubriken ”mamma@home - hemmafruns återkomst.” Då behöver man inga allmosor från staten.

I den ovannämnda boken och i Per Kågesons bok ”Tid för barn” (recenserad i Rådslag nr. 6-7 2005) kan du också läsa om bland annat infektionsproblem, bullernivåer och hur stressade många barn på dagis kan bli. Anknytningsteorin är något som tidigare var väl betonat, men som efter daghemsutbyggnaden har tystnat helt. Något som dock bör betonas är att dagis är bra för vissa barn, medan det är något sämre för andra.

Läser man Per Kågesons bok inser man att många studier visar på att det är mer lönsamt för samhället om barn börjar på dagis efter att de fyllt tre år, i stället för att de ska börja vid ett års ålder.

Vårdnadsbidraget leder till sämre förskola

Samma argument som att kommunala skolor blir sämre av friskolor. Hur kan konkurrens leda till sämre förskolor? Det skulle jag gärna vilja veta. Och varför ska människor tvingas ha sina barn på förskola bara för att andra föräldrars barn ska få en bättre förskola? Vad är det för en rättighetssyn där man utgår från att vissa människor ska offra sig för andra människors skull?

6. Energieffektivisering   

I Dalabygden den 13 juli 2007 skriver Göran Bryntse som är ordförande i SERO:s energieffektiviseringsutskott att Sverige kan avskaffa kärnkraften till 2020 utan att industrin skadas av det.

Den artikeln är en fortsättning på en artikel från den 1 juli 2007 i samma tidning där han påstår att Sverige kan spara mer än en tredjedel av landets nuvarande elförbrukning på 142 TWh. Han betonar att Sverige är ett av de länder som har högst elanvändning i världen på grund av låga energipriser. Det främsta sättet att minska elanvändningen är att sluta värma upp hus med elvärme. Genom att byta till värmepump och/eller pellets kan man minska energiåtgången med en tredjedel och med tanke på att cirka hälften av de 28 TWh som kärnkraften producerar går till just elvärme kan man alltså avveckla kärnkraften. En sådan procedur skulle medföra en besparing på 15 TWh. Problemet är ju bara att pellets till och med är mer smutsigt än fossila bränslen eftersom det är mer kemiskt orena. Mer om detta tar jag upp i nästa nyhetsbrev då jag skriver om företaget Skyllermarks visioner för energiSverige. Och frågan är också om värmepumpar och biobränslen kan ersätta alla fossila bränslen. Förövrigt släpper även biobränslen ut koldioxid. Visst är det så att detta ingår i det naturliga kretsloppet, men det har ingen betydelse om klimatalarmisterna har rätt. Vad bryr sig atmosfären om att koldioxiden härstammar från våra bilar eller från förbränning av biobränslen?

Solvärme och vågkraft är inte tillräckligt lönsamma än, men jag kommer absolut inte att räkna bort dessa alternativ. Men till dess att de blir slagkraftiga vill jag nog ha några kärnkraftverk kvar, särskilt nu när en fjärde generation är på väg att utvecklas.

Till de 15 TWh som nämndes tidigare i texten menar Göran Bryntse att industrin kan spara in 20 TWh till 2020 genom att effektivisera och förbättra pumpar, fläktar, motorer, tryckluftsanvändning, belysning mm. Bland annat bör tryckluft i större utsträckning ersättas av eldrift vilket leder till att elförbrukningen minskar med cirka 90 % enligt undersökningar från Linköpings universitet. Jag köper det resonemanget, även om jag inte är kompetent nog att kontrollera hans siffror, men hur kan han sia om framtiden energibehov? Nya produkter och behov hos kineser, indier m.fl. och längre fram i tiden även afrikaner kommer att öka behovet av energi, inte minska det. Ska Sverige strunta i att tillfredsställa dessa behov?

Vidare kan bättre och modernare belysningsteknik, där bland annat lysdioder ersätter lysrör, spara in 5 TWh. Totalt kan 10 TWh sparas in på vitvaror och belysning fram till 2020.

Totalt sett menar Bryntse att Sverige kan spara 50 TWh av 142 TWh till år 2020. I artikeln den 13 juli skriver Bryntse att vi bara kommer att behöva producera 80 TWh, men hur får han ihop det? 142 minus 50 är väl ändå 92 TWh? Han skriver samtidigt att vi under en överskådlig framtid inte behöver mer energi än 100 TWh och att detta kan levereras av 70 TWh vattenkraft, 15 TWh vindkraft och 15 TWh biokraft. I dag producerar vattenkraften ett normalt år 65 TWh, men med varmare klimat kommer vattenkraftsproduktionen att öka till minst 70 TWh år 2020. Vindkraft på 15 TWh kräver 1800 vindkraftverk, vilket är lika mycket som antalet vattenkraftverk. En intressant affärsidé är att massproducera små vindkraftverk för att till en låg kostnad installera dem i enskilda hem. Jag kommer att utveckla den idén i nästa nyhetsbrev. Det gemensamma för dessa två energikällor, förutom att även dessa har negativa effekter för miljö och omgivning, är att de är mycket beroende av väder och vind något som kärnkraften inte är. Vad gäller värmekraftverk har Sverige de senaste åren producerat 13 TWh per år. Detta ska utan problem kunna utökas till 15 TWh 2020. Så det är alltså värmekraftverk, värmepumpar och pellets, biobränslen i enskilda pannor som ska ersätta fossila bränslen och kärnkraften. Vad händer om alla bilar ska gå på el eller köras på bränslecellsmotorer i framtiden? Förstörs inte Bryntses hela kalkyl då?

Besparingar är utan tvekan en viktig del i kalkylen, framförallt för att skapa utrymme åt även kineser och afrikaner att leva som vi gör i väst, men det kan knappast vara hela svaret på frågan om hur energilösningen, eller rättare sagt energilösningarna, ska se ut i framtiden.

Men Bryntse har en helt annan uppfattning. Han förespråkar i Dalabygden, den 31 augusti 2007, att staten ska intervenera än mer på energimarknaden. Statens tidigare ingrepp på marknaden har ju varit så framgångsrika tidigare, eller hur? Bryntse skriver: ”En hållbar energieffektiv elförsörjning infinner sig knappast om inte politikerna lägger sig i och tar ansvar för framtiden”. Ja, det fungerade ju utmärkt i kärnkraftsomröstningen, i tankeförbudslagen samt i subventionerna till etanol och biobränslen och andra bränslen som inte hjälper oss om klimatalarmisterna har rätt om vårt klimat. Ska vi aldrig lära oss?

Läs tidigare texter i ämnet.

7. Timbro podcast – Sommarpratarna   

Här fortsätter mina kommentarer kring innehållet i de program som ingår i Timbros sommarpratarna.

Håkan Tribell talar om sin bana till journalist och hur en journalist tänker för att fånga läsarens intresse. Hans första artikel i Uppsala Nya Tidning handlade om lediga studieplatser på Uppsala universitet. Det ämnesvalet berodde på att han för tillfället läste franska, vilket han börjat med då han fick för sig att testa hur det är att vara lobbyist i Bryssel.

Hans program handlar mycket om universitetsstudier och han påtalar hur intagningskraven har sänkts på universiteten över tiden samt hur sämre förberedda studenterna är för universitetsstudier. Orsaken till detta är att människor agerar på incitament. I gymnasiet upptäckte många att ett betyg i en lätt kurs var betygsmässigt lika mycket värt som samma betyg i en svår kurs. Så vad väljer man då för kurser?

Vad gäller journalisters trovärdighet betonar han att det är viktigt med en tydlig avsändare när nyheter förmedlas och argument framläggs. Socialdemokraten Widar Andersson på Folkbladet i Norrköping är ett typexempel på hur någon med partibok kan vara läsvärd och trovärdig.

Han kommenterar också prefixliberalismen med att alla liberaler ska ha rätt att kalla sig liberaler oavsett vad de tycker och att det är jobbigt med alla olika inriktningar såsom nyliberaler, socialliberaler, kravliberaler osv. Han har givetvis rätt om det är så att denna etikettering står över själva innehållet vilket det ofta gör, men rätt använt kan etiketteringen förbättra förståelsen för olikheter mellan liberaler. Han gör en fånig liknelse mellan denna etikettering och bokstavsvänsterns delningar. Givetvis är det en stor skillnad mellan att etikettera och ägna sig åt sektbeteenden där olika inriktningar slåss mot varandra. Men hans slutord är värda att framföra: ”Liberalismen har inget slutmål, men det hindrar inte att vi reser tillsammans”.

Anders Johnson talar om svenskt entreprenörskap och vad det betyder för samhället. Han fokuserar på grundaren till det svenska musikundret Stickan Andersson. Han kan sägas ha industrialiserat en tidigare hantverkspräglad bransch. Han stod för allt från idéer, musikrättigheter, texter till inspelning och lansering.

Johnson betonar också att entreprenörskap inte främst handlar om teknik och uppfinningar utan om organisatoriska innovationer. Ikea, H&M och Volvo är tydliga exempel på det.

Ett annat intressant ämne är privatradions frammarsch från 1950-talet. Från början sändes privatradio som piratradio via internationellt vatten. Högerpartiet och Folkpartiet var de enda partier som var emot piratradiolagen.

Lärdomen av The Stickan story är: Var alltid lyhörd mot publiken men var gärna lomhörd mot etablissemanget.

Marie Söderqvist talar i sitt program om mat. I takt med den ökade levnadsnivån har mat blivit en statusmarkör. Säg mig vad du äter så kan jag säga vem du är. Matvanor har större klasskillnader än kläder. Även skillnader mellan fast food och tillagad mat (inklusive slow food) tas upp. Vidare diskuteras problemet med fetman samt hur detta påverkar sjukvårdskostnaderna i framförallt USA.

Något som bör glädja svenska bönder är att 80 % av ungdomar (under 26 år) säger att de kommer att sluta dricka mjölk om de inte får en svensk mjölk. 90 % av svenskarna har starka känslor för svenska kossor, och de ska därför enbart äta det bästa. Ingen vill att den inhemska produktionen ska upphöra. Därför ges bidrag till bönder och jordbrukare, men samtidigt måste livsmedelsaffärer hålla nere kostnaderna eftersom kunderna vill ha lägre priser. Mat är även, enligt svenskar, en kärlekshandling och därför bör man välja sina leverantörer med omsorg. Man blir vad man äter.

Vänsterns antikapitalism är som vanligt irrationell. För tjugo år sedan var det de internationella livsmedelsföretagens fel att människor svälte eftersom deras varor var för dyra för att de fattiga skulle ha råd att äta. I dag är kritiken i stället att det finns för mycket mat på marknaden så att människor blir tjocka, samt att matpriserna är för låga så att de tar död på de rika.

Söderqvist för intressanta resonemang men har inga färdiga ideologiska lösningar, utan hon problematiserar matfrågan på ett sätt som jag har saknat tidigare. Är det verkligen enbart vänsterflum att enbart vilja handla närodlat och från någon som man känner? Kan det inte lika gärna vara en högerståndpunkt, gammal hederlig konservatism? Jag har blivit mer och mer positiv till närodlad mat där man känner den som odlar den. Det handlar dels om service och dels om möjligheten att kontrollera vid behov. Dessutom bör man ställa följande frågor: Är det alltid billigare att köpa från ett internationellt livsmedelsföretag? Är det billigare bara för att prislappen anger lägre kronor? Ta bara en hamburgare. Bör inte den hamburgare som har 100 % nötkött kosta mer än en hamburgare som bara har 60 %. Att påstå att den ena hamburgaren är dyrare än den andra är fel så länge man inte har tagit hänsyn till hur mycket kött man får för pengarna. Eller varför inte jämföra olika kycklingar, där vissa fabrikörer sprutar in mer vatten än andra. Stirra er inte blinda på prislappen utan kontrollera vad som egentligen är billigast.

Men samtidigt, det är inte självklart att ekologiskt odlad mat är bättre eftersom det kräver större utrymme och är mindre effektivt. Det kan vara bättre att odla maten så effektivt som möjligt och i stället odla regnskogar på den mark där man tidigare odlade mat. Det är heller inte självklart att man sparar energi genom att köpa närodlat. Ju längre avstånden är desto större är möjligheterna att samordna transporterna så att de totalt sett blir färre. Även klimatskillnader mellan nord och syd bör tas in i kalkylen. Det är inte lätt att handla mat!

Fortsättning följer.

Läs tidigare kommenterar kring Timbros sommarpratare.

8. Valtest inför det norska kommunalvalet   

I ett valtest på Aftenposten har jag uppnått följande resultat:

Höyre 66 %
Fremskrittspartiet 56 %
Arbeiderpartiet 35 %
Venstre 30 %
Kristelig folkeparti 26 %
Sosialistisk venstre 19 %
Rödt 12 %
Senterpartiet 12 %

I Norge är jag mer socialdemokrat än centerpartist. Lite smålustigt. Men när man läser vad de olika partierna står för är det inte så underligt längre. Det norska centerpartiet och det svenska centerpartiet är helt olika partier, de har knappt någonting gemensamt.

9. Feminismens sista dödsryckningar   

Som ett av de sista försöken att återuppliva den nu halvdöda feminismen försöker bland annat Goldina Smirthwaite inbilla oss att sjukvården diskriminerar kvinnor på grund av manliga strukturer. Tesen är alltså att den kvinnodominerade sjukvården upprätthåller en stark manlig struktur vars främsta syfte är att riskera kvinnoliv för att vårda män som har ont i tummen.

Enligt en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting med rubriken ”(O)jämställdhet i hälsa och vård – en genusmedicisk kunskapsöversikt” får kvinnor vänta längre på gråstarrsoperationer, de får ofta billigare mediciner utskrivna och har sämre tillgång till dyrare behandlingar. Den gamla myten om att läkemedel inte testas på kvinnor utan utgår från mannen återupprepas. Detta sistnämnda är redan överbevisat. Förvisso kan det finnas felaktigheter i just de tre nämnda fenomenen ovan, men detta måste utredas ordentligt innan man kan dra så långtgående slutsatser som rapportförfattarna gör. Feminister utgår i stället från konspirationsteorier och struntar i att undersöka mer rimliga teser. De väljer ut några enstaka saker som kritiker ofta lyfter fram såsom att åldern spelar roll för att ge ett sken av någon form av trovärdighet.

Precis som Dick Erixon bryr jag mig inte om att läsa skräpet utan nöjer mig med att läsa Per Gudmundsons (alltför snälla) analys av studien. Jag har nämligen slösas alltför mycket av min dyrbara tid på att läsa feministiska texter att jag kräver mycket tydliga indikationer för att jag ska bry mig om att investera tid i en läsning.

Per Gudmundson skriver om hur rationell sjukvård bör bedrivas: ”Allt som ser ut som sådan är inte ojämställd vård. Män och kvinnor är olika, och den läkare som har som första antagande när en man kommer in för behandling att vederbörande har en kvinnodominerad sjukdom agerar inte rationellt. I själva verket vore det oansvarigt och riskfyllt att göra den bedömningen. Fördomen att män har typiska manssjukdomar är istället den rimliga utgångspunkten.”

För att exemplifiera detta tar Gudmundson upp det faktum att det är fyra gånger så vanligt att det är en man som drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar före sin 60-årsdag. Är det då inte rationellt av en läkare att prioritera mannen i ett väntrum där en man och en kvinna i likartad ålder söker vård för hjärt- och kärlsjukdomar?

Härmed inte sagt att det inte begås misstag inom sjukvården, självklart sker det. Men då är det bättre att fokusera på det i stället för att ägna sig åt konspirationsteorier.

Dessutom bryr sig feminister sällan om att söka fel åt andra hållet, att män får sämre vård och behandlingar. Det enda som togs upp i beskrivningen av studiens resultat i SKL:s tidning Dagens Samhälle nr. 24 var den större benägenheten hos män att begå självmord. Borde det inte då, med feministlogik, vara något fel på psykiatrin som inte kan hjälpa män som mår mentalt och psykiskt dåligt?

Kalle Strokirk har illustrerat detta på ett som vanligt pedagogiskt sätt.

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|