HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Normen är döden!
 

2007-11-04

1. Skapandets moral

2. Wilhelm Röpke – Social trygghet i en föränderlig värld

3. Hem till byn 2030

4. Normen är döden

5. Lägg ned alla departement utom finansdepartementet

6. Ordens betydelse för politiker

7. Vad är en marknadsekonomi?

8. Timbro Poddradio och Dick Erixons Frihetsjournalens poddradio


Ett tal till skolavslutningen?

Skolavslutningstal

Har någon som du håller av slutat skolan?


1. Skapandets moral   

Än en gång har jag misslyckats att uppnå 5 000 träffar. Men jag ger mig som sagt var inte. Jag får väl helt enkelt skriva mer intressant. Jag tar mer än gärna emot feedback från er om vad jag borde ta upp mer på min blogg och vad jag borde skriva lite mindre om.

Några bloggposter som jag vill lyfta fram är:

Fler oseriösa aktörer på marknaden

Förkortad anpassningstid

Telefonförsäljning contra telefonkrängning

Tiden är av största värde

Att jobba eller inte jobba, det är frågan…

Största mängd fjädrar med minsta mängd skrik

Saltsjöbadsandan känner inga småföretag

Låt George göra det

Principen för ett affärsföretag är densamma som för familjen

Vikten av att kunna säga nej

Vad ligger företagslösheten på?

Fokusering på det negativa

2. Wilhelm Röpke – Social trygghet i en föränderlig värld    

Timbro och Captus har anordnat en essätävling om hur framtidens viktiga frågor ska analyseras utifrån en liberal favoritfilosof. Jag nappade och valde den liberalkonservative Wilhelm Röpke och resultatet av detta kan ni se nedan. Timbros jury värderade essän på följande vis:

”Hej Fredrik,

Tack för ditt deltagande i Timbro/Captus Tidnings essätävling 2007. Juryn, bestående av undertecknad, Nima Sanandaji, Adam Nelvin, Barbro Bengtsson och Maria Rankka sammanträdde den 5 oktober och utsåg tre vinnare som kommer att presenteras i Captus Tidning i november.

Bland sammantaget 18 deltagande bidrag var din essä en av dem som juryn hade med i vinnardiskussionerna, men i slutändan valde vi ändå tre andra essäer som pristagare. Juryn uppskattade din genomgång av Röpkes tänkande, men det blev i sak mer av historisk genomgång och ganska lite utrymme för en koppling till en nutida sakfråga.

mvh

Mattias Svensson”

Nära, men nära skjuter ingen hare. Här kommer mitt bidrag:

Social trygghet i en föränderlig värld

Under andra världskriget rådde det brist på mat i Europa. För att råda bot på denna brist var många medborgare i Genève tvungna att odla grönsaker i kolonilotter. När kriget var slut fortsatte stadsborna att odla sina lotter, människor träffades naturligt för att så frön, vattna, rensa ogräs och skörda grönsakerna av sitt arbete.

När de två vännerna och nationalekonomerna Wilhelm Röpke och Ludvig von Mises promenerade genom staden en solig dag gick de förbi dessa kolonilotter. Efter att Röpke förklarat bakgrunden till grönsaksodlingarna fällde Mises domen: ”Ett mycket ineffektivt sätt att producera matvaror.”, varpå vännen Röpke svarade: ”Kanske det, men kanske också ett mycket effektivt sätt att producera mänsklig lycka.”

Här möts två typer av marknadsvänner, den ena ser främst den ekonomiska effektiviteten, den andra ser främst den sociala tryggheten. Båda produkterna är skapade av friheten och båda är beroende av varandra. Utan den ekonomiska effektiviteten blir den sociala tryggheten omöjlig i längden. Men utan den sociala tryggheten kommer den ekonomiska effektiviteten att begränsas av främlingsfientlighet, protektionism, isolering och allmänt asociala drag.

Det unika med Wilhelm Röpke, som anses vara en av de ekonomer som ligger bakom det tyska undret efter andra världskriget, är att han betraktade marknaden som en mur mellan staten och det civila samhället samt att han insåg att etik och moral var en förutsättning för att marknaden skulle fungera väl. Människor som inte har möjlighet att fritt köpa sina produkter på en marknad kan heller inte forma sina egna livsval. Därför måste marknaden fungera väl och tilliten till dess aktörer vara hög. Den som är fri måste ha kontroll över sin egen ekonomi. Men detta betyder inte att människan ska reduceras till transaktioner på en marknad. Världen kan inte göras begriplig enbart via ekonomiska analyser. Det finns nämligen värden bortom utbud och efterfrågan som ironiskt nog försvaras av utbud och efterfrågan.

Människor kan inte förstås utan hänsyn till den väv av relationer som omger människan. Trygghet skapas i mötet med andra människor, inte via en skattesedel eller via överdrivet säkerhetstänkande såsom tvångslag att bära cykelhjälm och extraskatt på socker. Staten ska enbart skapa ett ramverk för ett samhälles funktion genom att reglera grundprinciperna. Den främsta uppgiften för staten är att skydda människor från våld, hot, tvång och bedrägerier mm. Till det har vi rättsväsende, polis och domstolar. Andra uppgifter är vissa kollektiva uppgifter såsom brandkår och sjöräddning, som förvisso inte måste vara statligt utförda, bara statligt finansierade.

Den tredje uppgiften är att erbjuda en grundtrygghet som är lika för alla. Staten garanterar en miniminivå, och allt utöver denna nivå är det upp till individen själv att försäkra sig mot ekonomiska risker. Wilhelm Röpke förespråkade därför ett statligt trygghetssystem enbart för de riktigt behövande. Det var främst inom dessa områden Röpke ansåg att staten skulle vara stark. En stark stat med tydliga gränser.

Med en sådan avgränsning av staten kommer det civila samhället att frodas igen, såvida inte kulturen har förändrats så pass mycket att vi inte längre är kapabla att ta kontakt med varandra. Det är därför kulturdebatten är så viktig. För att rulla tillbaka staten måste människors idéer och attityder till sig själva och samhället förändras.

I en tid där globaliseringen ökar frihandeln och kontakterna över gränserna riskerar tryggheten att minska för dem som i dag är sysselsatta inom branscher som är dödsdömda i Schumpeters berömda skapande förstörelse. Vissa vänsterdebattörer anför detta som ett argument för än mer omfattande statliga trygghetssystem för att därmed kompensera en ökad osäkerhet. Men en sådan lösning förstör bara konkurrenskraften på lång sikt genom att fördröja omvandlingsprocessen. Det leder till ett utdraget lidande. Då är det bättre att satsa på större social rörlighet och en mer flexibel arbetsmarknad.

Under industrialiseringen på 1800-talet och i början av 1900-talet skedde en stor omflyttning från landsbygd till städer. Ny teknologi gjorde många arbeten onödiga. Vissa krävde då att man skulle slå sönder de mekaniska spinnrockarna eftersom de nya maskinerna skulle skapa en massarbetslöshet. Men den stora massarbetslösheten kom aldrig med några undantag under 1920-1930-talet. Hade profetian besannats att ny teknologi skapar arbetslöshet hade inte dagens arbetslöshet stannat på 8 % eller 17 % beroende på vilken definition av arbetslöshet man använder. Nya jobb har ständigt tillkommit samtidigt som andra jobb har försvunnit. Denna omvandling betyder en väldigt omvälvande och skrämmande period för den enskilde och detta var grogrunden till de vänsterrörelser som skapades under 1800-talet.

Socialdemokratin och fackförbunden samlade arbetarna mot arbetsgivarna för att stärka förhandlingskraften, något som är helt okey på en fri marknad. Problemet kommer när dessa förbund påtvingar andra som väljer att stå utanför förbunden vissa regler och bestämmelser. Det var där utvecklingen gick snett. Socialisterna hade fått för sig att de visste bättre än alla andra och att de innehade en rätt att bestämma över hur andra människor ska leva sina liv. De trodde sig ha rätt att rätta in de bångstyriga i ledet. När staten började expandera kraftigt efter andra världskriget, med ATP-utbyggnaden som den stora milstolpen, slogs de inarbetade relationerna i de svenska bygderna sönder. Människor bosatte sig i anonyma lägenheter i anonyma betonghöghus, belägna i intetsägande stadsmiljöer. Den praktiska funktionen gick före människans behov av andlighet, gemenskap och solidaritet. Den tidigare spontant uppkomna solidariteten förstatligades och reducerades till en skattefråga. Solidariteten uppstod inte längre via mänskliga möten utan via skattesedlar där inbetalarna saknade full kontroll över vart pengarna gick och där mottagarna lurades till att tro att pengarna kom från alla och ingen alls. Medborgarna förvandlades till klienter i stället för ansvariga subjekt.

Wilhelm Röpke insåg denna fara och varnade för konsekvenserna av att staten tar hand om allt. Då medborgarna bli alltmer beroende av inkomstströmmar från staten förvandlas individen till en livegen. Utan eget ägande, eget sparande och eget ansvar äter staten sig in i frihetens dygder och gröper ur den medkänsla som uppstår i mindre samhällen. Det blir då lönsamt för särintressen att försöka erhålla förmåner på andras bekostnad och därmed ställs olika grupper mot varandra. Utan ett starkt civilsamhälle ligger fältet öppet för totalitära rörelser.

Statens utbyggnad gick också hand i hand med rationalitetstron att större alltid är bättre. Nästan alla politiska partier utgick från att småföretagandet var något förlegat. 1900-talet skulle bli storföretagens epok. Enligt Wilhelm Röpke berodde detta på att småföretagen är svårare att kontrollera än vad storföretag är. En överdriven tro på stora enhetliga system och stordriftsfördelar växte fram, något som i förlängningen ledde till ett massamhälle där alla tänkte någorlunda lika. En parallell utveckling var centraliseringen av de fackliga organisationerna som ledde till att arbetsgivarsidan kände ett stort behov av att mobilisera och centralisera makten i försvarssyfte. Detta skulle enligt arbetsgivarna leda till en motvikt till fackförbunden, men enligt Röpke ledde det till en medvikt till centraliseringen av samhället. Slutresultatet av denna process blev således kollektivism och likriktning. I ett sådant samhälle blir människor rotlösa och svänger från det ena till det andra såsom ett rö rör sig med vinden. Det blir en evig jakt på den egna svansen, i stället för att skapa ett självständigt och stabilt liv.

Därför är det bättre att återuppbygga de kontaktnät som slagits sönder i takt med statens uppbyggnad och expansion. Välfärd skapas nedifrån, via företagare, entreprenörer, innovatörer m.fl. och inte via sociala ingenjörer som uppifrån dikterar hur trygghet ska skapas. Den globalisering vi ser i dag är en parallell till den utveckling som följde av industrialiseringen. Precis som industrialiseringen ledde till stora vinster för medborgarnas materiella välfärd leder globaliseringen till högre välfärd. Problemet är dock vägen dit, den är snårig och mycket skrämmande för den enskilde som inte vet hur framtiden kommer att te sig. Hur kommer jag att kunna försörja mig själv i framtiden när alla jobb försvinner till Indien eller Östeuropa? Vad händer när produkter och kapital flödar över gränserna? Finns det något stabilt ankare i tillvaron?

Vad är svaren på dessa frågor och vad är lösningen på de övergående problem som många enskilda drabbas av? Är det mer av statligt ingripande? Är det en repris av det som hände efter industrialiseringens destruktiva följder för enskilda öden? Människor har ett stort behov av trygghet, det var därför svenska medborgare lät sig invaggas i illusionen att ATP skulle fungera på lång sikt. Det var därför medborgarna lät sina liv förstatligas och det var därför dåvarande proletärer valde att bli statliga proletärer. Men facit visar att vi inte alls har blivit mycket tryggare och lyckligare. Vi har blivit alltför känsliga för verklighetens villkor och vi bryter samman och söker hjälp på psykiatriakuten när flickvännen gör slut. Statistik visar också att vi stannar kvar på våra jobb, trots att vi vantrivs och mår dåligt, och att svenskar är ett av de mest sjukskrivna folken i världen. Förvisso visar lyckoforskningen att vi i Sverige är bland de lyckligaste i världen. Men förutom att det råder osäkerhet om vad man egentligen mäter med frågor som ”På det hela taget, hur lycklig skulle du säga att du är?”, är den lyckan bräcklig då vi saknar rötter och äkta gemenskap. Lycka är, som Aristoteles sade för 2 400 år sedan, något som produceras och inte konsumeras.

Precis som Wilhelm Röpke tror jag att globaliseringen och teknologiseringen kan användas för att decentralisera och avbyråkratisera vårt samhälle. Teknologin styr inte våra liv utan är ett medel för att uppnå våra egna personliga mål. Det kommer att ta tid att reparera samhällets mänskliga relationer, men det är där nyckeln finns till ett friare samhälle. Låt oss nu odla mänsklig lycka tillsammans.

Litteraturförteckning:

Hakelius, Johan: Förmögen till värdighet – Wilhelm Röpke, människan och ekonomin, Timbro, pejling nr. 23, 1999.

Röpke, Wilhelm: A humane economy – The social framework of the free market, ISI books, tredje upplagan, 1998 (1960).

Eberhard, David: I trygghetsnarkomanernas land – Sverige och det nationella paniksyndromet, Prisma, 2006

Kling, Dick: Radhusproletärer och ombudskapitalister – Om svenskarnas förlorade förmögenheter, Timbro, 2007

Norberg, Johan: Blir vi lyckligare av lyckoforskning, Timbro briefing nr. 07, 2006.

3. Hem till byn 2030   

När LRF anordnade en novelltävling, där bland annat Göran Greider satt som jurymedlem, tvekade jag inte en sekund. Temat var den framtida bonden och jag valde att skriva om Hem till byn 2030. Tyvärr vann jag inte, men novellen kanske kan intressera mina trogna läsare. Här kommer inledningen:

Med vemod i sinnet svepte Per sin blick över de öppna fälten med halvhögt gräs. Bortanför fälten skymtade den täta granskog som fått växa igen efter att ekonomin blivit alltmer trängd och alltmer tid gått åt till snabba klipp i bidragsbranschen för att klara amorteringarna. Men nu hade blankettskogen avskaffats och därmed också bidragen från EU. Han hade redan för femton år sedan, när beslutet om avveckling av den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU togs av Europaparlamentet, innerst inne vetat om att hans företag inte skulle överleva på sikt om inget drastiskt gjordes. Med den stora utvidgningen, där bland annat den gamla kornboden Ukraina och det tidigare så instabila Turkiet samt det från alla håll hotade Israel blivit medlemmar i den stora frihandelsunionen, blev det till slut ohållbart att behålla den gamla politiken där mer än 98 % av budgeten gick till jordbruket. Kritiker till beslutet klagade lakoniskt att det passade att ändra politiken nu när Frankrike helt plötsligt blev förlorare på politiken. Det land som tidigare var nettobidragstagare blev nu nettobidragsgivare till förmån för de tidigare så nedkörda länderna i Östeuropa. Per blundade hårt för att hindra tårarna från att hitta ut från de vattniga ögonen. Han visste att han borde ha agerat redan för femton år sedan, eller åtminstone för tio år sedan då beslutet verkställdes och då nedtrappningen av bidragen började. Men idéerna saknades och Per ville inte tänka på framtiden, bara få tiden att gå, bara få leva i det som var. Han ville aldrig bli en annan bonde än den han var. En traditionell bonde med mjölkkor och som odlade spannmål för livsmedelsframställning. Han började plötsligt gråta, han älskade verkligen denna mark. I hela sitt liv hade han arbetat från morgon till kväll för att få allt att gå ihop. Men trots de knappa förhållandena hade han älskat sin livsstil. Han hade älskat att stiga upp tidigt i ottan för att mjölka korna. Han hade älskat att vandra omkring på sina ägor och insupa den friska doften av landsbygd. Nu tog han sina sista väskor och lade in dem i det fullastade bagageutrymmet i den lastbil som han hyrt från en mack i den stad som nu hade blivit hans öde. I förarhytten satt den övriga familjen tyst och bevittnade familjefaderns bryderier.

Läs hela novellen här!

4. Normen är döden   

Centerpartisten Lena Reyier-Ingman fortsätter med en dåres envishet att sprida myten om ojämställd vård i Dalabygden den 26 oktober. Visst kan det finnas orättvisor inom vården riktade mot kvinnor, och den som söker finner oftast. Men dessa orättvisor finns även mot män, men av någon anledning är inte Lena Reyier-Ingman lika intresserad av att söka all fakta inom det området.

Det mest intressanta är dock att hon redan i sin egen text har uppvisat stora brister i slutledningen av vilka problem som finns inom sjukvården.

Först skriver hon: ”Det är något som inte stämmer riktigt, kvinnor lever 4,36 år längre än män i Sverige men kvinnor är mer sjuka och söker oftare vård. Män har alltså högre dödlighet i alla åldrar, medan kvinnorna är mer sjuka och lider mer men lever längre.”

Borde inte detta göra Reyier-Ingman lite misstänksam? Kvinnor är alltså enligt Reyier-Ingman förtryckta genom att få sämre vård än män, men trots det är kvinnor så starka av naturen att de lever längre än män. Därmed finns det alltså biologiska könsskillnader som givetvis får effekter på samhällslivet. Men sådant vill inte feministerna veta av, såvida det inte handlar om forskning om läkemedel, då är mäns och kvinnors kroppar helt plötsligt olika. Det finns många trovärdiga förklaringar till denna paradox som citatet beskriver. Män kan leva mer hårda och riskfyllda liv. Män är ju exempelvis överrepresenterade i statistiken över antalet döda i arbetsolyckor. En annan förklaring är att kvinnor är överrepresenterade inom yrken som kräver mycket fysiskt men som har en mer fördröjande effekt på kroppen, dvs. större risk för förslitningsskador, såsom städning samt vård- och omsorgsyrken. En tredje förklaring kan vara att män är mindre benägna att uppsöka vård i tid medan kvinnor söker snarast möjligt. Jag känner inte till någon statistik på det området, men det är värt att undersöka saken. För det jag känner till är många kvinnor som gnäller över att deras män inte söker vård trots att de lider.

Lena Reiyer-Ingman tar upp ett anekdotexperiment med läkarstuderande som får samma fall men med olika namn; Siw och Siwert. Slutsatsen av det experimentet är att Siwert får fler prover och undersökningar och därmed bättre och snabbare vård. Siw får däremot mer livstilsråd och psykofarmaka. Av texten framgår det inte vad detta kan bero på förutom att mannen är norm. Men innan man ger sig på sådana konspirationsteorier bör det vara ett minimikrav att man söker efter mer rimliga förklaringar. Inom andra områden finns det skillnader i symptom för män och kvinnor vilket leder till annorlunda behandlingar, kan det inte då också vara så att lika symptom kan bero på olika orsaker? Vi kan spekulera i detta hur länge som helst, men som bevis för något är detta värt ingenting.

Hon fortsätter sedan med lite sifferexercis utan några som helst försök till alternativa förklaringar än den feministiska konspirationsteorin: ”… man vet att kvinnor får vänta i snitt 10 min längre på ambulans än männen, kvinnors anrop har inte lika hög prioritet, kvinnor får vänta i snitt 1 dygn längre på operation än män”.

I stället för att jag upprepar mig själv och besvarar dessa påståenden återåterigen väljer jag att citera mig själv:

”När det gäller hjärtinfarkt är risken ungefär dubbelt så stor att en man drabbas av en akut hjärtinfarkt och avlider än att en kvinna gör det. (Socialstyrelsen: Hjärtinfarkter 1987-2000, Hälsa och sjukdomar 2003:4). Dessutom finns det indikationer på att kvinnors hjärtinfarkter uppvisar mer diffusa symptom vilket gör det svårare att avgöra hur allvarligt det är..”

I Pär Ströms nyutgivna bok ”Mansförtryck och kvinnovälde” utgiven av Den nya välfärden tar Ström upp den extrema snedvridning som råder i samhällsdebatten där media och andra aktörer ständigt söker efter kvinnoproblem men blundar för mansproblem. I ett avsnitt om den så kallade ojämställda vården tar han upp det här med att kvinnor har andra symtom på hjärt- och kärlsjukdomar vilket har lett till att de som tar emot akutsamtalen har missuppfattat hoten. Detta är inte så konstigt då man utgår från de vanligaste symtomen, och eftersom majoriteten som drabbas av akut hjärtinfarkt är män blir det de symptomen som man utgår ifrån. Jag skulle helt enkelt föreslå att man ägnar sig åt att öka kunskapen och rättar till felaktigheter. Kvinnoperspektivet har gett vissa bidrag och positiva effekter, men jag är helt övertygad om att vi får samma positiva effekter om vi även har ett mansperspektiv, eller ännu bättre ett individperspektiv där man tar hänsyn till många olika kategorier. I stället för fåniga konspirationsteorier bör man fokusera kraften på att förbättra sjukvården (eller vad det nu är för ämne som vi diskuterar). Det är nu gjort vad gäller att tolka kvinnors symtom av hjärt- och kärlsjukdomar.

I boken tas även ett exempel på bristande mansperspektiv upp. Fler män dör i prostatacancer (2 549 år 2004) än i bröstcancer (1 572 år 2004). Trots det får alla kvinnor över 40 år automatiskt erbjudande om att screenas med mammografi, men några liknande förebyggande åtgärder erbjuds inte till motsvarigheten. Centerpartiet har startat en kampanj för att för att stärka forskningen om bröstcancer, vilket är något som givetvis är behjärtansvärt. Men frågan är varför kvinnor är mer värda än män, för hade män varit lika mycket värda skulle Centerpartiet lägga stor vikt vid att alla män testas för prostatacancer samt initiera en kampanj för att motverka problemet med prostatacancer.

Jag kommer att skriva mer om Pär Ströms bok i senare nyhetsbrev, men jag kan redan nu avslöja problemet med Ströms bok. Han förespråkar nämligen maskulism som motvikt till feminism. Det är att begå samma misstag som arbetsgivarorganisationerna gjorde då de började centralisera sina organisationer för att skapa en motvikt till de centralstyrda fackförbunden. Visst, vi fick en motvikt, men hela samhällsstrukturen centraliserades på grund av detta. För att göra en parallell till maskulismen kommer en sådan ideologisk inriktning att förvärra offertävlingen. Nu ska männen börja leta efter bevis för att kvinnor förtrycker män och beklaga sig över alla möjliga problem som riktar sig mot gruppen män. Den som tror att en sådan offertävling kommer att leda till ett mer individualistiskt samhälle är mer än lovligt naiv.

Nu över till Lena Reyier-Ingman igen. Det intressanta kommer nu:

”Att mannen fortfarande är normen inom vården är klart, men det är inte bara till fördel för männen.”.

Efter det nämner hon att mäns depressioner inte tas på lika stort allvar som kvinnors. Borde inte det säga Reyier-Ingman något? Tänk om det finns fler lite mer osynliga sjukdomar som män får sämre behandlingar för? Varför inte börja leta i den ändan? Eller ännu bättre försöka förbättra vården och kunskapen om olika symtom, effekter och behandlingar i stället för att ägna sig åt den här destruktiva offertävlingen.

Men nu kommer det viktigaste. Hon skriver:

”… samtidigt är det fler män som står för fullbordade självmord.”

Män lever alltså 4,36 år kortare än kvinnor och män begår mer självmord än kvinnor. Samtidigt är män normen. Därmed blir ju slutsatsen att normen är döden. Vi lever i ett samhälle som värderar döden högt. Eller alternativt värderar mannen väldigt lågt. Undrar vad Lena Rieyer-Ingmans premisser är. Dödens höga värde eller mannens låga värde? Ibland skäms jag över att vara centerpartist. Hur kan någon komma undan med en sådan ondskefull mission?

5. Lägg ned alla departement utom finansdepartementet   

Med tanke på att finansdepartementet är något sorts överdepartement som går in och lägger sig i andra departements angelägenheter och får det sista ordet trots att riksdagen har gett departementschefen rätt att genomföra ett visst beslut borde man lägga ned alla departement och överföra dessa till finansdepartementet. På så sätt kommer vi åtminstone att spara in lite pengar som vi kunde lägga på något viktigare än expertutlåtanden som ändå slängs i papperskorgen när Borg och hans gäng känner för det. Machiavelli har fått ett ansikte i Sverige. När man väl blir av med den klumpigare typen av Machiavelli, Göran Persson, får vi en mer smidigare och därmed mer korrekt Machiavelli. Anders Borg är tydligen den som drar i alla trådar i regeringsarbetet och struntar i konsekvenserna för de kollegor som ska städa upp efter hans härjningar.

Eller vad sägs om de fem nya korvetterna i Visby som saknar lufvärnsrobotar på båtarna? Dessa båtar kan bara försvara sig framifrån, kommer hoten bakifrån är de försvarslösa. Den dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg fick ett riksdagsbeslut på att båtarna skulle utrustas med dessa robotar. Men sedan tyckte Borg att Sverige inte behöver något effektivt försvar och att det är viktigare att folk arbetar än ägnar sig åt att försvara frihetens värderingar.

Även om det i dag är osannolikt att Sverige blir invaderat av något land så finns ändå ett stort hot från Ryssland, Kina och Iran och andra makter som inte går att förutse några som helst handlingsmönster hos. Än värre är hotet från islamistisk terrorism. Men alliansregeringens försvarsbeslut har större konsekvenser än så, i dag är Sverige involverad i olika internationella fredsuppdrag, men med korvetter som inte har full försvarsförmåga kan inte Sverige ställa upp i internationella uppdrag längre. För om Sverige bidrar med korvetter som inte kan försvara sig mot hot från alla håll, kommer Sverige att bli en belastning i stället för en hjälp för de människor som de är satta att skydda. Och det kanske är i linje med Anders Borgs uttjatade arbetslinje. Det är väl inte bara viktigare att jobba än att supa, det är nog också viktigare att jobba än att hjälpa afrikaner som slaktas i Darfur eller någon annanstans.

Jag har aldrig tyckt om Mikael Odenberg som har en snorkig och överlägsen attityd och som var oerhört inkompetent inom det område han ansvarade för innan han blev försvarsminister, dvs. Moderaternas ekonomiska politik. Men nu måste jag ge Odenberg en eloge och det borde inte råda några frågetecken kring varför han valde att avgå. Vad hade han för alternativ? Att vara en nickedocka som tar på sig skulden för de korkade beslut som Borg tvingar fram genom sitt manipulerande?

Läs mer om vad jag har skrivit om Anders Borg på min blogg Skapandets moral:

Anders Borgs logiska kullerbyttor

Önskan om arbete skapar ett arbete

6. Ordens betydelse för politiker   

Som politiskt aktiv har jag fått många tillfällen att bekanta mig med politikertypen. För det finns en politikertyp, må vara att de tycker lite olika i sakfrågor och att de skiljer sig marginellt i ideologiska spörsmål, men politiker har en minsta gemensamma nämnare. De agerar efter röstmaximeringens princip och låter alltid samvetets rätt och fel hamna i skymundan. Stämmer inte kartan överens med verkligheten är det kartan som gäller. Allt för att inte stöta sig med någon. Det är marginalväljarna som är kungarna i en demokrati och därför kommer all politik att skräddarsys för mittenväljarna. Alternativet att försöka skapa opinion, som också är en politikers uppgift, är för ansträngande och jobbigt. Bättre då att anpassa sig och diskutera kommatecken i meningslösa utredningar eller tjafsa om procentsatser i socialförsäkringarna.

Politiker har också det gemensamt att ord inte har någon betydelse. Inför ett val kan man säga en sak, men efter valet säger man något annat. Av någon konstig anledning verkar verkligheten förändras drastiskt på just valdagen. Före valdagen finns det oftast ekonomi för reformer och är man i opposition finns det alltid klagomål som man kan dra röster på. Men efter valdagen då går inte budgeten ihop och därför måste man dra tillbaka sina tidigare löften, eller ännu vanligare, påstå att man inte menade på det vis som väljarna trodde att man menade. Detta går att ordna genom att tala mycket abstrakt och alltid lägga in små brasklappar som är för otydliga för att synas före valet, men som kan plockas upp när verkligheten pockar på efter valet. När valet är över kan man också ignorera klagomålen, då är de enbart gnällspikar eller irrationella. Det är därför politikerna måste lägga deras liv till rätta och förklara för dem att de i själva verket inte alls har behov av den vård och omsorg som de påstår att de behöver. Efter ett val kan också idéer som förut var bra, vara förkastliga eftersom det omkullkastar de strukturer som gör att politiker kan öka sin makt. Se bara på Moderaterna och deras beteende i partistödsfrågan där de gått från principiella motståndare till penningglada pragmatiker.

Ett alternativ till detta är att som Alliansen gjorde före valet, följ opinionsundersökningarna och kasta ur all barlast som opinionen ogillar. Då vinner man val utan att direkt ljuga. Men frågan är då om man får någon större förändring av politiken.

När jag velat diskutera något mer grundligt utifrån bra sakargument och tydliga ideologiska positioner har jag stött på tre olika strategier: 1. Ignorera eller låtsas håll med för att sedan glömma det hela, 2. Bli förbannad och håna debattören i fråga, 3. Argumentera utifrån ett röstmaximerande och pragmatiskt perspektiv. Det är av denna anledning som jag mer och mer drar mig tillbaka från mitt partipolitiska engagemang. Partipolitiken är snäv och fördomsfull. Den vågar inte utmana och tänka i nya banor. Den vågar inte ifrågasätta gamla sanningar, hur mycket verkligheten talar emot den. Ni minns väl alla hur det var under feministhysterins dagar? Alla partier var helt plötsligt feminister av olika slag, och politiken var också därefter. Att verkligheten sedan var något helt annat än de konspirationsteorier som de gapande feministideologerna producerade var inte intressant. Vad som däremot är intressant är att släppa feministspåret för att i stället springa in på det klimatalarmistiska spåret där mänsklighetens undergång spås.

Visst, jag erkänner att jag generaliserar lite väl mycket, det finns undantag såsom Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman, Margareth Thatcher och Ronald Reagan.

Visst de gjorde sina misstag, men de stod för dem. Så ska en idealpolitiker agera. Gör man fel, erkänn det. Når man inte ända fram, erkänn det. Svårare än så är det inte. Krångla inte in dig i vackra haranger och akrobatiska ordlekar. Stå för dina värderingar och principer och var människa!

7. Vad är en marknadsekonomi?   

En marknadsekonomi bygger på frihet, rättssamhälle och institutioner för bland annat äganderätt. I en marknadsekonomi råder avtalsfrihet och ingen får tvinga någon till ett avtal. Värde ska bytas mot värde. Man kan också uttrycka det som att utbud och efterfrågan avgör hur mycket olika produkter ska kosta. Om det är brist på en produkt kommer, om allt annat är lika, produktens pris att stiga. Tvärtom gäller när företag producerar för mycket av en vara, då kommer priserna att signalera till företagen att efterfrågan inte hänger med utbudet. Priserna ger alltså marknadens aktörer information om vad som behöver produceras mer och vad som behöver mindre produktion.

Så vad är då nackdelen med ett system av frihet? Tja, kanske är det en nackdel för dem som inte vill eller kan hantera sin egen frihet. Den som inte kan jobba och som inte känner någon som är vänlig nog att hjälpa den stackare som utan egen förskyllan har hamnat i svårigheter kommer att svälta ihjäl. Om det problemet är stort eller litet, med tanke på att många människor är generösa, kan diskuteras, men att problemet existerar kan räcka för den som vill erbjuda alla människor en finansiell grundtrygghet.

En annan nackdel är att marknadsekonomin inte ger möjlighet till exakt planering och förutseende, men fördelen med marknaden jämfört med alla andra system är att priserna, marknadsföringen och andra kommunikationskanaler snabbt sprider information i samhället.

En tredje nackdel är att vissa värden inte kan prissättas och värderas på en marknad. Exempel på det är frihet från tvång och förtryck. En sådan grundtrygghet bör garanteras alla, men marknaden kan inte själv åstadkomma detta. Därför behövs en rättsstat som försvarar medborgarna från inre och yttre hot i form av bland annat polis och försvar. Dessa tjänster ingår i kategorin kollektiva nyttigheter som inte kan överlämnas till en fri marknad. Även spelreglerna för marknaden bör sättas upp av en institution som har makt att se till att reglerna följs av alla.

Vi får aldrig glömma att marknaden är vi alltihopa. När vi säger att marknaden styr, innebär det att det är vi som styr. Om vi är irrationella är även marknaden irrationell.

Att marknadsekonomi inte förekommer i helt ren form beror till stor del på majoritetsdemokratin där en majoritet har rätt att påtvinga alla minoriteter en viss politik. I stället för att låta minoriteten investera sina pengar i något som de sätter stort värde på kan majoriteten bestämma att hälften av alla människors inkomster ska betalas in i skatt för att finansiera något som majoriteten, eller en kombination av många minoriteter, anser är väldigt viktigt.

Det beror också på hur man definierar marknadsekonomi i ren form, syftar man på att ingen stat ska existera över huvud taget förespråkar man anarki vilket betyder att det saknas krafter för att upprätthålla frivilligheten och friheten på marknaden. Så om man med marknad syftar på anarki betyder det paradoxalt nog att den rena marknadsekonomin tar död på just marknadsekonomin.

Men menar man, som nyliberaler, objektivister och många konservativa, att marknadsekonomi är ett system där utbud och efterfrågan råder samtidigt som friheten för alla parter upprätthålls av staten, då är marknadsekonomin möjlig. Men på grund av att politiker inte tjänar på att minska sin egen makt eller att lova väljarna att de ska få bestämma över sina egna liv så väljer de hellre att försöka köpa makten genom olika löften till stora grupper vars finansiering kommer från oss alla.

Denna text har tidigare varit publicerad i Veckans Contra. Prenumerera du med!

8. Alternativ till teorin om människans ansvar för den domedag som många väntar på   

Här fortsätter mitt sökande efter mer kunskap om det som vi kallar för den globala uppvärmningen.

Turbulent vind kan skapa felaktiga klimatprognoser (eller som FN:s klimatpanel kallar det, klimatscenarion).

En doktorsavhandling från Chalmers ger goda utsikter för att oxyfuelförbränning ska kunna undvika koldioxidutsläpp från stora kolkraftverk.

Tekniken kan avskilja koldioxiden från förbränning av fossila bränslen. Koldioxiden kan sedan förvaras under jord.

Avskogningen är en av de främsta problemen i frågan om koldioxidutsläpp.

8. Timbro Poddradio och Dick Erixons Frihetsjournalens poddradio   

Johan Norbergs mer än entimmeslånga poddsändning handlar om lycka och hur man uppnår lycka. I den här sändningen frångår Norberg den, enligt mig, mer ytliga diskussionen om marknadsekonomins mer tekniska fördelar framför andra system för något mer filosofiskt djupare. Han utgår bland annat från Aristoteles när han ska resonera sig fram till vad som skapar lycka. Det är snarare processen och utvecklingen som skapar lyckan och inte själva sluttillståndet. Lycka är att producera, inte främst att konsumera. Norberg tar även upp hur lyckoforskningen brukas och missbrukas i politiska syften.

Nuri Kino är en undersökande journalist som fokuserar mycket på att avslöja korruption, förtryck och andra missförhållanden. I sitt yrke vägrar han att kompromissa med sanningen och låtsas vara åskådare som rapporterar om ett skeende. Konsekvensneutralitet är inget för Kino. Hans poddsändning är dock osammanhängande och ganska ointressant. Något kontroversiellt hade han inte och komma med. Det enda jag retade mig på var hans tjat om hur mycket han har att göra och hur hög smärtgräns han har som inte känner av sin bältros. Han framför den fåniga deklamationen att man inte ska klaga över lite smärtor när andra människor mår så dåligt i andra länder. Nej, en människa som har det bättre än världsgenomsnittet ska knipa igen och inte klaga, samt offra sitt eget välstånd för att andra ska få det bättre. Jag köper inte den uppfattningen om världsproblemen. Jag har all rätt att bestämma över mitt liv, att njuta och inte behöva känna skuld för något som jag inte har gjort. Det är så tröttsamt med alla som ska urskulda korrupta ledare i fattiga länder eller urskulda dåliga lösningar såsom protektionism och planlösningar. Nu när det står klart hur välstånd skapas bör man kunna utkräva ansvar från de länder som är fattiga att de genomför reformer i stället för att hela tiden skylla på andra. Visst är jag beredd att hjälpa fattiga, men då ska de också visa att de vill ha hjälp.

Dick Erixon har startat projektet Frihetsjournalens poddradio som är mycket intressant. Det är förvisso inte särskilt mycket oenighet mellan Erixon och den han intervjuar och det uppstår inga större kontroverser där motsatta argument ställs mot varandra. Men syftet är kanske inte att uppnå ett diskussionsforum utan att via vänliga och uppbyggliga samtal resonera sig fram till hur man kan tänka om olika saker. Kanske är målet att stärka högern i Sverige snarare än att direkt konfrontera vänstern. Den poddsändning som hittills har gett mig mest är intervjun med Wille Faler som med sakliga och tydliga argument kunde förklara varför libertarianer inte är överens med de neokonservativas mission om att sprida frihet och demokrati genom militära interventioner. Jag har ju tidigare rapporterat om en diskussion i ämnet där objektivisten Carl Svanberg och libertarianen Stefan Karlsson hade svårt att argumentera för sina ståndpunkter. Libertarianen Wille Faler är dock värd din dyrbara tid, om du nu är intresserad av frågan var frihetens gräns går.

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|