Under andra världskriget rådde det brist på mat i Europa. För att råda bot på denna brist var många medborgare i Genève tvungna att odla grönsaker i kolonilotter. När kriget var slut fortsatte stadsborna att odla sina lotter, människor träffades naturligt för att så frön, vattna, rensa ogräs och skörda grönsakerna av sitt arbete. När de två vännerna och nationalekonomerna Wilhelm Röpke och Ludvig von Mises promenerade genom staden en solig dag gick de förbi dessa kolonilotter. Efter att Röpke förklarat bakgrunden till grönsaksodlingarna fällde Mises domen: ”Ett mycket ineffektivt sätt att producera matvaror.”, varpå vännen Röpke svarade: ”Kanske det, men kanske också ett mycket effektivt sätt att producera mänsklig lycka.”
Här möts två typer av marknadsvänner, den ena ser främst den ekonomiska effektiviteten, den andra ser främst den sociala tryggheten. Båda produkterna är skapade av friheten och båda är beroende av varandra. Utan den ekonomiska effektiviteten blir den sociala tryggheten omöjlig i längden. Men utan den sociala tryggheten kommer den ekonomiska effektiviteten att begränsas av främlingsfientlighet, protektionism, isolering och allmänt asociala drag.
Det unika med Wilhelm Röpke, som anses vara en av de ekonomer som ligger bakom det tyska undret efter andra världskriget, är att han betraktade marknaden som en mur mellan staten och det civila samhället samt att han insåg att etik och moral var en förutsättning för att marknaden skulle fungera väl. Människor som inte har möjlighet att fritt köpa sina produkter på en marknad kan heller inte forma sina egna livsval. Därför måste marknaden fungera väl och tilliten till dess aktörer vara hög. Den som är fri måste ha kontroll över sin egen ekonomi. Men detta betyder inte att människan ska reduceras till transaktioner på en marknad. Världen kan inte göras begriplig enbart via ekonomiska analyser. Det finns nämligen värden bortom utbud och efterfrågan som ironiskt nog försvaras av utbud och efterfrågan.
Människor kan inte förstås utan hänsyn till den väv av relationer som omger människan. Trygghet skapas i mötet med andra människor, inte via en skattesedel eller via överdrivet säkerhetstänkande såsom tvångslag att bära cykelhjälm och extraskatt på socker. Staten ska enbart skapa ett ramverk för ett samhälles funktion genom att reglera grundprinciperna. Den främsta uppgiften för staten är att skydda människor från våld, hot, tvång och bedrägerier mm. Till det har vi rättsväsende, polis och domstolar. Andra uppgifter är vissa kollektiva uppgifter såsom brandkår och sjöräddning, som förvisso inte måste vara statligt utförda, bara statligt finansierade.
Den tredje uppgiften är att erbjuda en grundtrygghet som är lika för alla. Staten garanterar en miniminivå, och allt utöver denna nivå är det upp till individen själv att försäkra sig mot ekonomiska risker. Wilhelm Röpke förespråkade därför ett statligt trygghetssystem enbart för de riktigt behövande. Det var främst inom dessa områden Röpke ansåg att staten skulle vara stark. En stark stat med tydliga gränser.
Med en sådan avgränsning av staten kommer det civila samhället att frodas igen, såvida inte kulturen har förändrats så pass mycket att vi inte längre är kapabla att ta kontakt med varandra. Det är därför kulturdebatten är så viktig. För att rulla tillbaka staten måste människors idéer och attityder till sig själva och samhället förändras.
I en tid där globaliseringen ökar frihandeln och kontakterna över gränserna riskerar tryggheten att minska för dem som i dag är sysselsatta inom branscher som är dödsdömda i Schumpeters berömda skapande förstörelse. Vissa vänsterdebattörer anför detta som ett argument för än mer omfattande statliga trygghetssystem för att därmed kompensera en ökad osäkerhet. Men en sådan lösning förstör bara konkurrenskraften på lång sikt genom att fördröja omvandlingsprocessen. Det leder till ett utdraget lidande. Då är det bättre att satsa på större social rörlighet och en mer flexibel arbetsmarknad.
Under industrialiseringen på 1800-talet och i början av 1900-talet skedde en stor omflyttning från landsbygd till städer. Ny teknologi gjorde många arbeten onödiga. Vissa krävde då att man skulle slå sönder de mekaniska spinnrockarna eftersom de nya maskinerna skulle skapa en massarbetslöshet. Men den stora massarbetslösheten kom aldrig med några undantag under 1920-1930-talet. Hade profetian besannats att ny teknologi skapar arbetslöshet hade inte dagens arbetslöshet stannat på 8 % eller 17 % beroende på vilken definition av arbetslöshet man använder. Nya jobb har ständigt tillkommit samtidigt som andra jobb har försvunnit. Denna omvandling betyder en väldigt omvälvande och skrämmande period för den enskilde och detta var grogrunden till de vänsterrörelser som skapades under 1800-talet.
Socialdemokratin och fackförbunden samlade arbetarna mot arbetsgivarna för att stärka förhandlingskraften, något som är helt okey på en fri marknad. Problemet kommer när dessa förbund påtvingar andra som väljer att stå utanför förbunden vissa regler och bestämmelser. Det var där utvecklingen gick snett. Socialisterna hade fått för sig att de visste bättre än alla andra och att de innehade en rätt att bestämma över hur andra människor ska leva sina liv. De trodde sig ha rätt att rätta in de bångstyriga i ledet. När staten började expandera kraftigt efter andra världskriget, med ATP-utbyggnaden som den stora milstolpen, slogs de inarbetade relationerna i de svenska bygderna sönder. Människor bosatte sig i anonyma lägenheter i anonyma betonghöghus, belägna i intetsägande stadsmiljöer. Den praktiska funktionen gick före människans behov av andlighet, gemenskap och solidaritet. Den tidigare spontant uppkomna solidariteten förstatligades och reducerades till en skattefråga. Solidariteten uppstod inte längre via mänskliga möten utan via skattesedlar där inbetalarna saknade full kontroll över vart pengarna gick och där mottagarna lurades till att tro att pengarna kom från alla och ingen alls. Medborgarna förvandlades till klienter i stället för ansvariga subjekt.
Wilhelm Röpke insåg denna fara och varnade för konsekvenserna av att staten tar hand om allt. Då medborgarna bli alltmer beroende av inkomstströmmar från staten förvandlas individen till en livegen. Utan eget ägande, eget sparande och eget ansvar äter staten sig in i frihetens dygder och gröper ur den medkänsla som uppstår i mindre samhällen. Det blir då lönsamt för särintressen att försöka erhålla förmåner på andras bekostnad och därmed ställs olika grupper mot varandra. Utan ett starkt civilsamhälle ligger fältet öppet för totalitära rörelser.
Statens utbyggnad gick också hand i hand med rationalitetstron att större alltid är bättre. Nästan alla politiska partier utgick från att småföretagandet var något förlegat. 1900-talet skulle bli storföretagens epok. Enligt Wilhelm Röpke berodde detta på att småföretagen är svårare att kontrollera än vad storföretag är. En överdriven tro på stora enhetliga system och stordriftsfördelar växte fram, något som i förlängningen ledde till ett massamhälle där alla tänkte någorlunda lika. En parallell utveckling var centraliseringen av de fackliga organisationerna som ledde till att arbetsgivarsidan kände ett stort behov av att mobilisera och centralisera makten i försvarssyfte. Detta skulle enligt arbetsgivarna leda till en motvikt till fackförbunden, men enligt Röpke ledde det till en medvikt till centraliseringen av samhället. Slutresultatet av denna process blev således kollektivism och likriktning. I ett sådant samhälle blir människor rotlösa och svänger från det ena till det andra såsom ett rö rör sig med vinden. Det blir en evig jakt på den egna svansen, i stället för att skapa ett självständigt och stabilt liv.
Därför är det bättre att återuppbygga de kontaktnät som slagits sönder i takt med statens uppbyggnad och expansion. Välfärd skapas nedifrån, via företagare, entreprenörer, innovatörer m.fl. och inte via sociala ingenjörer som uppifrån dikterar hur trygghet ska skapas. Den globalisering vi ser i dag är en parallell till den utveckling som följde av industrialiseringen. Precis som industrialiseringen ledde till stora vinster för medborgarnas materiella välfärd leder globaliseringen till högre välfärd. Problemet är dock vägen dit, den är snårig och mycket skrämmande för den enskilde som inte vet hur framtiden kommer att te sig. Hur kommer jag att kunna försörja mig själv i framtiden när alla jobb försvinner till Indien eller Östeuropa? Vad händer när produkter och kapital flödar över gränserna? Finns det något stabilt ankare i tillvaron?
Vad är svaren på dessa frågor och vad är lösningen på de övergående problem som många enskilda drabbas av? Är det mer av statligt ingripande? Är det en repris av det som hände efter industrialiseringens destruktiva följder för enskilda öden? Människor har ett stort behov av trygghet, det var därför svenska medborgare lät sig invaggas i illusionen att ATP skulle fungera på lång sikt. Det var därför medborgarna lät sina liv förstatligas och det var därför dåvarande proletärer valde att bli statliga proletärer. Men facit visar att vi inte alls har blivit mycket tryggare och lyckligare. Vi har blivit alltför känsliga för verklighetens villkor och vi bryter samman och söker hjälp på psykiatriakuten när flickvännen gör slut. Statistik visar också att vi stannar kvar på våra jobb, trots att vi vantrivs och mår dåligt, och att svenskar är ett av de mest sjukskrivna folken i världen. Förvisso visar lyckoforskningen att vi i Sverige är bland de lyckligaste i världen. Men förutom att det råder osäkerhet om vad man egentligen mäter med frågor som ”På det hela taget, hur lycklig skulle du säga att du är?”, är den lyckan bräcklig då vi saknar rötter och äkta gemenskap. Lycka är, som Aristoteles sade för 2 400 år sedan, något som produceras och inte konsumeras.
Precis som Wilhelm Röpke tror jag att globaliseringen och teknologiseringen kan användas för att decentralisera och avbyråkratisera vårt samhälle. Teknologin styr inte våra liv utan är ett medel för att uppnå våra egna personliga mål. Det kommer att ta tid att reparera samhällets mänskliga relationer, men det är där nyckeln finns till ett friare samhälle. Låt oss nu odla mänsklig lycka tillsammans.
Litteraturförteckning:
Hakelius, Johan: Förmögen till värdighet – Wilhelm Röpke, människan och ekonomin, Timbro, pejling nr. 23, 1999.
Röpke, Wilhelm: A humane economy – The social framework of the free market, ISI books, tredje upplagan, 1998 (1960).
Eberhard, David: I trygghetsnarkomanernas land – Sverige och det nationella paniksyndromet, Prisma, 2006
Kling, Dick: Radhusproletärer och ombudskapitalister – Om svenskarnas förlorade förmögenheter, Timbro, 2007
Norberg, Johan: Blir vi lyckligare av lyckoforskning, Timbro briefing nr. 07, 2006.
