- Det är slut!
Orden gick inte att ta in. De svävade omkring mitt väsen. Jag kunde bara inte ta till mig dessa ord.
- Det är slut!
Orden började forma sig till en tanke, ett koncept. Det är slut. Hon gör slut med mig. Men varför… Jag stod alldeles perplex och försökte finna de rätta orden. Till slut frågade jag:
- Varför?
- Förstår du inte det själv? Märker du inte hur vi har glidit ifrån varandra?
- Nej!
- Lyssna här. Det är inte dig det är fel på, det är jag.
- Va, frågade jag och kunde inte hålla tillbaka ett sarkastiskt skratt. Vad säger du?
- Vi kan väl vara vänner.
- Visst, ha det bra. Hejdå.
Jag lämnade lägenheten med en smälld dörr och väste svordomar i trappuppgången. Vart ska jag ta vägen nu? Vi som hade det så bra? Eller…
Efter en längre tids virrande där jag planlöst promenerade från den ena byggnaden till den andra stod jag framför en lägenhetsdörr med namnskylten ”Lasse Andersson” på. Jag ringde på och strax därefter öppnade Lasse som yrvaken undrade vad det var frågan om.
- Förlåt att jag väckte dig, men jag behöver någon att tala med.
- Äh, det är lugnt. Kom in du. Vad har hänt?
- Vera har gjort slut.
- Gjort slut? Varför då?
- Fråga mig inte. Jag förstår mig inte på fruntimmer. Ena dagen är allt bra och den andra gör de slut. De är som olösta gåtor som gäckar mäns hopp om evig lycka.
- Det menar du inte. Nå, sätt dig ned. Vill du ha en öl?
- Ja, tack.
- Här! Hur känns det? Gör det ont?
- Klart det gör ont.
- Jag menar inte smärtan av att vara den som inte fick göra slut, utan smärtan av att mista den stora kärleken.
- Vad tror du, svarade jag irriterad.
- Ursäkta, men jag måste ju fråga. Du älskar henne alltså?
- Ja.
- Det står dig tusen åter…
- Inte du också. Inga fler floskler ikväll, tack.
- Sorry. Okey, jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga.
- Det här var det sista jag behövde.
- Vet du vad jag tror?
- Nej.
- Jag tror att hon gjorde slut på grund av att du är arbetslös.
- Menar du allvar?
- Ja, har du hört talas om Darwin?
- Självklart.
- Han lärde oss att den bäst lämpade i varje miljö dominerar och överlever i den miljön. De andra går under. Män och kvinnor har olika positioner. Män söker sprida sin säd så mycket som möjligt för att öka sin fortplantningsförmåga medan kvinnor fokuserar på kvalitetsaspekter för att investera sina nio månader väl. Kvinnor kan ju inte ta vilka losers som helst utan måste vara kräsna och välja ut den som har de bästa generna att föra över till avkomman.
- Men är vi människor så kalkylerande?
- Självklart inte. Vi är inprogrammerade att bete oss så här efter tusentals år av evolution. De som inte har passat in har dött ut och de som passat in har gjort det för att de har de egenskaper som krävs för att överleva på denna jord.
- Vad cynisk du är.
- Det är möjligt. Men mycket ligger i detta. Hur förklarar du annars att amerikanska kvinnor främst skiljer sig från arbetslösa män?
- Arbetslösa män är kanske mer odrägliga.
- Du menar att arbetslösa män har en dålig självkänsla eftersom deras värde enbart legitimeras av deras arbete och sociala status?
- Kanske…
- I Sverige finns det studier som visar att svenska kvinnor väldigt sällan väljer män med lägre status eller inkomst än de själva som partner. De väljer i regel män som tjänar mycket eller har en hög social status för att trygga sin egen och sin avkommas försörjning. Det finns dock ett undantag. Och det är den kriminelle. Hans attraktionskraft ligger i sin självständighet, i sitt övermänniskoideal och i sin framfusiga och stöddiga attityd. Det härstammar från kvinnans behov att skyddas från yttre hot.
- Kan det inte helt enkelt vara så att kvinnor generellt sett tjänar mindre och därmed väljer män som tjänar mer och har en högre social status än de själva?
- Skulle kunna vara så, men hur förklarar man då att detta även gäller karriärskvinnor? Karriärskvinnor lär väl ha många fler lägre stående män att välja på än vanliga kvinnor. Varför väljer de att söka sin partner på en högre nivå än de själva?
- Men betyder inte kärleken någonting?
- Jo, den är en av drivkrafterna till evolutionen och fortplantningen.
- Så kärleken i sig har alltså inget värde? Kärleken är enbart instrumentell?
- Skulle man kunna säga.
- Vilken hemsk människosyn du har.
- Det är möjligt, men den är realistisk.
Lasses cyniska resonemang gnagde inom mig när jag öppnade dörren till arbetsförmedlingen nästa dag.
- Hej, jag hade beställt en tid hos en handläggare.
- Han tar emot om en kvart. Du kan väl söka efter lediga jobb på datorn så länge.
Personalansvarig på ICA, marknadschef på Ericsson, redovisningsekonom på Poolia. Allt detta känner jag igen. De första två är det ingen idé att söka då de ligger ovanför min kvalifikationsnivå. Jag måste givetvis ha en relevant arbetsmarknadserfarenhet först och den får man inte genom att praktisera på daghem och man kan inte få jobb på ett daghem utan en universitetsutbildning. Alltihop känns som ett moment 22.
- Han tar emot nu, sade receptionisten.
En formellt klädd man tog mig i hand och hälsade kyligt. Han bad mig att sitta ned.
- Nå, vad har du sökt hittills?
- Jag har sökt redovisningsjobb, marknadsföringsjobb och städjobb bland annat.
- Och inget resultat?
- Nej.
- Har du dokumenterat sökningarna?
- Nej.
- Det måste du ju göra? Det finns ju specifika blanketter att fylla i. Det vet du väl?
- Nej.
- Har du inte varit på informationsmöte?
- Jo.
- Var du då mentalt närvarande?
- Va?
- Det har gått 100 dagar så du måste utöka ditt sökområde.
- Hurdå? Ska jag söka utomlands också?
- Du har sökt i hela landet?
- Ja.
- Alla kategorier?
- Ja.
- Har du varit på macken här bredvid och frågat?
- Nej.
- Då har du inte sökt alla kategorier.
- Jag har utgått från de jobb som finns inskrivna på arbetsförmedlingen och andra privata förmedlingar.
- Ja, men det är enbart 30 % som förmedlas via arbetsförmedlingen. Resten av anställningarna sker internt eller via kontakter.
- Så arbetsförmedlingen saknar alltså existensberättigande?
- Arbetsförmedlingen kan inte fixa jobb åt dig. Du måste ta ansvar för ditt eget jobbsökande.
- Ursäkta men jag har studerat i fyra år och dragit på mig ett par hundratusen i studielån. Tror du att jag går och slår dank för att få ut en grundersättning från Alfa-kassan?
- Tar det inte personligt. Jag måste ta upp detta med alla mina klienter.
- Du har väl dokumenten framför dig på datorn? Du ser väl min bakgrund?
- Visst, men nu är det så att arbetslöshetsförsäkringar är just försäkringar och inga generella bidragssystem utan krav. För att få ut något måste man betala premier till systemet.
- Jag vet. Men för att kunna betala de där premierna måste det ju finnas arbeten.
- För att få rätt till a-kassa måste man vara till arbetsmarknadens förfogande. Du måste aktivt söka och dokumentera ditt sökande. Minst tio arbeten måste du söka varje månad.
- Om det inte finns tio jobb som jag är kvalificerad till då?
- Då får du söka upp företag som inte annonserar.
- Okey. Måste man göra besök eller finns det andra metoder?
- Du måste söka för att få rätt till ersättning. A-kassesystemet är uppbyggt som vilket försäkringssystem som helst. Att vara arbetssökande är ett heltidsjobb. Du ska sitta åtta timmar varje dag och söka arbeten.
- Min fråga var om det finns andra metoder att söka arbete på än att direkt besöka företagen. Fungerar det att ringa runt till företagen? Vad fungerar bäst? Har du möjlighet att ge mig ett råd?
- Jaså, du menar så. Det går bra att ringa också, men jag tror att ett direkt besök fungerar bäst.
- Tack, det var det jag ville veta.
- Okey, till nästa möte vill jag att du fyller i denna blankett. Du ska söka tio jobb per månad.
När jag tagit avsked och när jag med blanketten i handen gick genom arbetsförmedlingens korridor var jag skakad. Mina händer darrade, mina tankar misslyckades med att forma några klara koncept och mina ben lyckades knappt bära mig till busstationen där jag tog första bästa buss hem. Jag var förtvivlad och jag var nära bristningsgränsen. Så förödmjukad och så nedtryckt hade jag aldrig i mitt liv känt mig tidigare, möjligtvis under grundskoletiden. När jag kom hem gick jag och lade mig utan att säga ett ord till min familj som undrade vad som hade hänt. Jag var väldigt uppskakad och lättirriterad och ville undvika all mänsklig kontakt.
Dagen därefter kände jag mig bättre och sporrade mig mentalt att tänka positivt och ignorera gårdagens intermezzo. Jag tog mod till mig att på plats söka arbete som redovisningsekonom. Jag visste att jag var kvalificerad men jag visste också att jag hade en nackdel då jag fokuserat på marknadsföring. Givetvis väljer företaget någon som har fokuserat på redovisning, dels därför att den personen antagligen är mer kompetent och dels därför att företaget misstänker att jag sticker så fort jag får ett bättre erbjudande. De flesta företag söker kontinuitet i sin verksamhet.
Efter en pinsam episod vid receptionen fick jag till slut ett möte med den personalansvarige.
- Hej! Jag söker arbete som redovisningsekonom.
- Okey, har du ett cv med dig?
- Ja, det har jag, svarade jag och räckte fram den.
Mannen bakom skrivbordet bläddrade igenom dokumenten.
- Hmm… det står här att du är inriktad på marknadsföring.
- Ja, jag tänkte att i jobbet som redovisningsekonom, som jag är kvalificerad för, kommer ert företag att få en stor nytta av min marknadsföringskompetens då, om jag har förstått saken rätt, ert företag är inriktad på lokala småföretag. Med en sådan affärsidé är relationsmarknadsföring väldigt viktigt eftersom det är billigare att behålla de kunder man har än att försöka skaffa nya kunder.
- Det stämmer. Men jag är osäker på om vi verkligen behöver hjälp med detta och till det pris kollektivavtalet stipulerar.
- Jag kan gå under det.
Mannen tittade upp från sina papper med en skeptisk blick och studerade mig mycket noggrant.
- Du menar allvar?
- Ja.
- Det har vi som företag absolut inte råd med. Vet du vad facket skulle ställa till med om vi anställde dig till en lägre lön än kollektivavtalet?
- Nej!
- De skulle för det första frysa ut dig och då skulle du inte göra ett bra jobb eftersom du inte skulle trivas här. Och för det andra skulle de med största sannolikhet ta till stridsåtgärder och det skulle betyda dödsstöten för vårt företag.
- Det är alltså ingen idé för mig att söka?
- Söka kan du ju alltid göra, men oddsen är inte på din sida.
Med stapplande steg försökte jag återuppta balansen, men hela huvudet snurrade och jag fick ta stöd mot en lyktstolpe. Jag kommer aldrig ur det här. Jag är fast i det här träsket. Så länge jag är arbetslös är mina chanser att möta kärleken miminal och utan kärleken och ett stöd från en annan levande människa saknar jag styrka nog att utkämpa detta krig. Jag står utanför samhället. Jag är ingenting. Jag är en nolla helt enkelt. Ingen vill ens se åt mitt håll. Lasse har rätt. Jag är en loser. Men samtidigt som dessa destruktiva tankar slog mig som ett åsknedslag reste sig ett outgrundligt hat upp mot alla hinder som stängde mig utanför gemenskapen. Ett hat så starkt att jag slog näven mot lyktstolpen och i det raseritillstånd jag var i märktes ingen smärta. Jag gick med stora steg med riktning mot ekonomfackets lokaler. Här skulle ansvar utkrävas.
Efter att ha utbytt spydiga kommentarer med ett hetlevrat fackombud kom jag in till en ombudsman som lyckades lugna ned mig genom att tala lugnt och sansat.
- Vad är ditt problem?
- Mitt problem är att jag inte får något jobb. Mitt problem är att när jag försöker stärka min konkurrenskraft får jag höra att fackförbunden förbjuder mig att göra det, trots att jag inte ens är medlem i facket.
- Varför är du inte medlem i facket?
- Därför att jag inte har något jobb.
- Men facket kan ju hjälpa dig att hitta jobb.
- Hurdå? Som arbetsförmedlingen menar du?
- På vilket sätt menar du att fackförbundet förstör för dig?
- Jag får inte erbjuda mina tjänster till en lägre lön än kollektivavtalet.
- Men det förstår du väl? Hur ska man kunna leva på en lön under kollektivavtalet?
- Jag gör det idag. Jag lever på alfakassans grundersättning. Jag har levt på studiestöd i fyra år. Nu vill jag höja min levnadsstandard.
- Men vi arbetare måste hålla ihop.
- Jag är ingen arbetare. Det är ju det som är problemet.
- I solidaritetens namn måste vi samarbeta mot företagen som annars skulle suga ut oss.
- Ursäkta, har jag kommit till fackförbundet för ekonomer?
- Ja.
- Är du säker på det?
- Fackförbundet är för både arbetare och tjänstemän då vi måste hålla samman.
- Är det därför metallare kräver lägre löneskillnader mellan arbetare och tjänstemän?
- Bland annat.
- Hur ska jag som saknar utbildning inom metalls område kunna få in en fot på deras område?
- Du är ju ekonom.
- En arbetslös sådan ja.
- Men du ska inte sänka ned dig till den nivån när du har studerat i fyra år.
- Du menar att fabriksarbete är lägre än att vara arbetslös? Vi är inte överens i den frågan. Vi kommer inte längre, men en sak ska du ha klart för dig. Mina pengar ska ni aldrig få.
- Ensam är inte stark.
- Nej, inte när mobben gör allt för att frysa ut avvikaren.
Inget hjälper. Ingen utväg existerar. Jag är fast i systemet. Om jag bara kunde formulera en bra affärsidé så att jag kunde starta något eget. Men det är fullständigt black-out. Jag kommer inte på något och frågan är om jag ens skulle våga öppna något eget. Och varför ta risken när belöningen är så liten? Synen började grumlas av vattniga ögon och tanken slog mig att verkligen slå slag i saken. Att en gång för alla göra slut på smärtan. Men någonting inom mig säger att styrkan till återhämtning finns. Hoppas den känslan har rätt.
