Nu kan du gratis ladda ned hela boken i pdf-fil. (2,33MB)
En ny politiskt korrekt lära har trätt fram på den samhälleliga scenen efter att ha bidat sin tid bakom kulisserna. Efter marxismens totala sönderfall har feminismen tagit över mer och mer av den samhälleliga analysen – klasskamp har blivit könskamp. En av mina teser är att feminismen är en förlängning av marxismen, men det angreppssättet är inte tillräckligt. Feminismen har även börjat rota sig i vårt samhälle. Universitet, politiker, massmedia mm. har börjat gå på tå för denna lära istället för att kritiskt granska den.
Vissa ser sina chanser att vinna enkla poäng genom att åka snålskjut på de tidigare och mer konsekventa feministerna Gudrun Schyman, Simone de Beauvoir och Maria-Pia Boëthius m.fl. Borgerliga förespråkare börjar ta ordet feminism i sin mun och försöker definiera om begreppet till oigenkännlighet. Resultatet av detta blir intetsägande debatter där likriktningen blir ledstjärnan istället för öppna och seriösa diskussioner.
Kortsiktigt kanske borgerliga partier tjänar på dessa fula metoder, men på lång sikt bäddar man för vänsterns feministiska Sverige. Istället för att försöka stjäla ett ideologiskt begrepp borde man försöka erövra det värderande begreppet jämställdhet. Jämställdhet är som rättvisa, något som man kan definiera olika, till skillnad från ideologier som måste hållas inom vissa ramar för att vara betydelsefulla. Givetvis kan man inte slänga sig med ord som jämställdhet utan att definiera dem, men det är bättre än att blanda ihop de ideologiska korten genom att kombinera frihetliga ideologier med totalitära ideologier. Socialism och feminism går alldeles utmärkt att kombinera, även om inte alla socialister behöver köpa feminismens ideologi. Liberalismen och liknande ideologier kan absolut inte förenas med feminismen, det skulle vara som att förena liberalismen med marxismen.
Resultatet blir således inget annat än snömos och det är detta politiska klimat vi har idag. Att försöka skilja ut de feminister som står för feminism och de som bara försöker vinna eller behålla röster kräver mycket studier. Enkelt uttryckt kan man dock säga att den minsta gemensamma nämnaren för feminismen är patriarkatsteorin, en tro på mäns systematiska förtryck och makt över kvinnor. Har man inte det perspektivet är man helt enkelt ingen feminist. När man väl har det perspektivet på världen, att män förtrycker kvinnor, finns det inte så stort politiskt handlingsutrymme kvar. Med hjälp av det analysverktyget kan man avslöja charlatanerna och identifiera de riktiga feministerna som sprider ut den farliga konspirationsteorin om patriarkatet.
Den bok som du nu har framför dig är en debattbok som ifrågasätter det svenska axiomet att feminism är lika med jämställdhet. Feminism är en ideologi och i bästa fall en metod för att uppnå jämställdhet. Jag kommer därför att kritisera den feministiska ideologin i grunden för att sedan analysera dess uttryck i media och i politiken mm. Min huvudsakliga tes är att feminismen är en totalitär ideologi som ställer olika grupper mot varandra med syftet att skapa onödig konfrontation. Den har därmed vissa beröringspunkter med marxism och nazism. Dock finns det stora skillnader mellan dessa två ideologier å ena sidan och feminismen å den andra. I ett val mellan nazism och feminism väljer jag givetvis feminismen. Men tyvärr finns det vissa gemensamma nämnare i de filosofiska och politiska förutsättningar som ideologierna bygger på. Teorierna bygger på en likartad syn på verkligheten och på centralplanering som favoritverktyg för att korrigera det som av eliten betraktas som felaktigt. Vissa kanske anser att detta är ett guilt-by-association argument men faktum är att om något är fel i en ideologi måste det i konsekvensens namn även vara fel i andra ideologier.
I det första kapitlet kommer jag att beskriva feminismen i allmänhet för att sedan redogöra för de skillnader som finns mellan olika feministiska inriktningar. Exempel på uppdelningar är likhetsfeminism och särartsfeminism, radikalfeminism och socialistfeminism, akademisk feminism och aktivistisk feminism samt riktiga feminister och PR-feminister. Jag kommer samtidigt som jag beskriver feminismen och dess inriktningar redogöra för mina synpunkter. I slutet av kapitlet kommer jag att knyta ihop säcken genom att definiera de gemensamma nämnarna samt utveckla synen på feminismen som en förlängning av marxismen.
Därefter beskriver jag vad antifeminism är och varför jag har valt att bli antifeminist. Jag utvecklar där min syn på vad antifeminism bör sträva efter och vilka strategier jag tycker är bäst för att dra upp feminismen med rötterna. I Sverige utgör det Antifeministiska Samfundet den största, om inte den enda, aktören mot feminismen. Därför har jag även ägnat några rader åt att beskriva detta samfunds idé och verksamhet.
Nästkommande kapitel berör könsrollernas beskaffenhet. Är könsskillnader biologiska eller sociala? Min uppfattning är att könsskillnader består av både biologiska och sociala faktorer. Emellertid anser jag att det viktigaste inte är att dra upp den exakta gränsen för var biologin slutar och var kulturen börjar utan det viktigaste är att vi skapar ett samhälle där valfrihet för alla individer råder. Jag har trots det tagit upp de teorier och fakta som indikerar både biologiska och sociala förklaringar till könsskillnader för att undvika fundamentalism. Tyvärr ligger konfliktlinjen mellan särartsfundamentalister som anser att människor närapå är fullständigt biologiska varelser och likhetsfundamentalister som anser att människor enbart är kulturella och sociala konstruktioner. Det är synd att konfliktlinjen ligger där eftersom jag önskar att den låg mellan frihet och totalitarism samt mellan individualism och kollektivism.
I det fjärde kapitlet fokuserar jag på genusvetenskapen som har vuxit fram som en utveckling av 1970-talets kvinnovetenskap. Genusvetenskapen är feminismens vetenskapliga gren som har fått ett allt större utrymme på universitet och högskolor. Kapitlet innehåller en beskrivning av genusvetenskapen, en diskussion om den offentliga debatten kring genusvetenskap samt en analys av några genusvetenskapliga teorier såsom Yvonne Hirdmans genussystem och Maud Eduards emancipationsteori. Jag avslutar med en diskussion om genusvetenskap verkligen kan betraktas som en vetenskap. Jag går därefter in på den relativt unga ”vetenskap” som mansforskningen utgör.
I det femte kapitlet berör jag feminismens påståenden om att män är normen och kvinnor undantagen. Jag visar här att feminismen har fått addera ett antal tilläggsteorier för att få sin normteori att stämma någorlunda överens med verkligheten. Med hjälp av Connells uppdelning i flera olika maskuliniteter (manlighetsideal) har jag även skapat en rangordning av maskuliniteter och sedan jämfört detta med en rangordning av feminiteter (kvinnoideal) för att se om män verkligen är normen. Det resultat jag kommer fram till är att de som finns på den officiella toppen är män medan de som finns på både den officiella och reella botten är män. Detta bekräftas av flera likvärdiga teorier. Är detta verkligen ett patriarkat?
I samma kapitel visar jag att det egentligen är feminismen som är normen i samhället som allting ska mätas mot. Det är inte kompetensen som ska mätas utan det är kön eller genus. Jag beskriver även hur feminister skapar dessa nya normer för att ersätta de traditionella normerna kärnfamilj och heteronormativitet mm. Av den anledningen har jag undersökt vad som är politiskt korrekt i dagens feministSverige. De fenomen som jag främst fokuserat på är ERK:s arbete att likrikta reklam, familjens och barnens situation i Sverige samt indoktrinering av barn till den feministiska läran. Finns det någon valfrihet eller är daghemmen/förskolorna den enda lösningen? Vad är bra och vad är dåligt med daghem/förskola? Är daghem en feministisk lekstuga? Ett indoktrineringsinstitut? Detta är några frågor som jag försöker besvara. Sedan fördjupar jag mig i den normaliseringsprocess som feministerna har påbörjat i vårt politiskt korrekta land. Jag går särskilt in på begreppet sexismens användbarhet och missbruket av härskartekniksteorin.
I det sjätte kapitlet definierar jag patriarkatet och beskriver patriarkatsteorin varefter jag ställer upp en patriarkatsekvation eller en maktekvation. Om man ska anklaga en grupp för något så allvarligt som patriarkatet då måste man ha lite kött på benen, därför är det viktigt att man har bevis för sina påståenden. Om man kan ställa upp bevis för kvinnors vanmakt och makt mot mäns vanmakt och makt för att sedan jämföra dessa två grupper kan man bevisa patriarkatets existens. Men tyvärr är detta väldigt svårt eftersom patriarkatsteorin är så abstrakt och universell. Av den anledningen är patriarkatet eller genussystemet ovetenskapligt eftersom det saknas möjlighet att konkretisera patriarkatet och därmed testa teorin. Patriarkatet är enbart ett försök till en beskrivning av verkligheten, inte ett faktum. I kapitlet gör jag även en reflektion över feminismens historiesyn, en jämförelse mellan patriarkatsteorin och judekonspirationsteorin samt en beskrivning av vägen till allmän rösträtt för män och kvinnor. Denna historiereflektion avslutar detta kapitel.
I nästkommande kapitel har jag gått över till dagens samhälle och dagens påstådda orättvisor. De orättvisor som indikerar att vi har ett patriarkat är:
lönesättningen,
elitens sammansättning (där jag även analyserar metoden kvotering),
hemarbete contra förvärvsarbete,
objektifiering,
prostitution,
pornografi,
våldtäkter,
kvinnomisshandel och
sexuella trakasserier.
Som en konsekvens av feminismens teorier om våldtäkter, kvinnomisshandel och sexuella trakasserier analyserar jag ”alla män är potentiella våldtäktsmän”-resonemanget.
I det näst sista kapitlet för jag ett resonemang om rättigheter och skyldigheter för att sedan ta mig en titt på patriarkatekvationens minussida. På minussidan eller baksidan av patriarkatsmyntet har jag ställt upp:
mannens hämmande könsroll,
kvinnors inofficiella makt,
kvinnors makt i hushållen och över barnen,
pojkars sämre betyg i skolan,
mobbning och användande av härskartekniker mot skolpojkar,
mäns sämre förutsättningar att lyckas på den framtida arbetsmarknaden,
mäns överrepresentation i självmordsstatistik, i olycksfallsstatistik samt i misshandelsstatistik,
mäns kortare livstid,
hot om kvotering och mobbning av heterosexuella vita män,
pappors ställning i samhället,
aborträtten,
överrepresentationen av män i fängelser,
värnplikten
mansmisshandel där umgängessabotage ingår.
I det sista kapitlet erbjuds läsaren en sammanfattning samt ett åtgärdsförslag för att uppnå ett mer jämställt samhälle. Det är oftast lätt att kritisera, desto svårare är det att komma med något konstruktivt. Jag försöker därför bygga upp ett alternativ till feminismen.
Jag hoppas att du får en stor behållning av din läsning om den politiskt korrekta läran – feminismen.
