Mannen med den mörka mustaschen öppnade dörren under skylten ”Försäkringsbolaget”. Han lystrade till namnet ”Lars” och vände sig om för att ta reda på vad hans fru hade på sitt hjärta. Lars frågade: - Ja älskling, vad är det? Hon undrade något ängsligt om de hade alla papper med sig. Lars svarade jakande och dessa ord hade en dämpande effekt på Ullas nervositet.
Väl inne stirrade båda storögt på den fina inredningen som dominerades av antikvitetsmöbler från 1950-talet. I mitten stod en fontän med en nakenskulptur av Platon. Längst bort i rummet stod tre serviceinriktade receptionister vid en varsin laptop. Ulla förklarade frankt att de bestämt tid med Tage Albinsson. Den mittersta receptionisten förstärkte sitt leende och svarade: - Varsågod och stig in. Hon pekade mot en massiv ekdörr till höger om sällskapet.
Efter att ha knackat på dörren med hjälp av en dörrklaff av stål steg de in i ett väl ombonat kontor med ett mörkt skrivbord i ek. Lars tog till orda och berättade att besöket handlar om den reklambroschyr som anlände med posten för några veckor sedan. Mannen bakom skrivbordet log brett och nickade igenkännande. Han slog ut med båda armarna i en välkomnande gest och slog fast att de kommit till rätt företag för att garantera välfärden på ålderns höst.
- Vi kan erbjuda er en guldkant till pensionärslivets vardag. Det enda ni behöver göra är att skriva på ett avtal där ni förpliktar er att betala in en premie som är relaterat till er inkomst. Pensionen kommer sedan att utgöra 85 % av den lön ni haft under era femton bästa arbetsår.
- Det låter för bra för att vara sant.
- Ja, inte sant? Men ändå är det sant. Redan nu har vi 100 000 personer som tecknat vår pensionsförsäkring och 20 000 pensionärer som lever på våra ersättningar.
- Får jag läsa avtalet, inflikade Ulla.
- Javisst, svarade Tage öppenhjärtigt.
Medan Ulla läste frågade Lars: - Men hur blir det med mina föräldrar? Ni fanns ju inte när de arbetade. De har förvisso sparat ihop en buffert inför ålderns höst och de äger sin egen bostad, men de tvingas leva knapert.
- De ingår i systemet så fort ni skriver under avtalet.
- Gör de?
- Javisst, det var ju vårt främsta argument i den tidigare nämnda broschyren. Har ni missat det?
- Ja, svarade Lars tvekande.
- Det ni betalar idag går ju till stor del till era föräldrar, och till andras föräldrar givetvis. Vi kunde ju inte börja vår verksamhet med att bara ta ifrån er pengar, ni måste ju också få något utbetalat. Eller hur?
- Ja, det är ju klart.
- Men vänta nu, avbröt Ulla.
- Ja, svarade Tage uppmärksammat och serviceinriktat.
- Det här avtalet binder våra barn att betala vår pension.
- Ja?
- Men hur kan vi binda andra människor till ett juridiskt dokument som de själva inte har skrivit under?
- Högsta domstolen har godkänt vårt koncept med motiveringen att människan är en social varelse som inte kan avskäras från sin kontext. Människor är inte isolerade öar utan solidariska människor som mer än gärna betalar för att hjälpa andra som är sämre lottade.
- Men hur blir det med våra barn då?
- Jo, de kommer att försörjas av barnbarnen.
- Men om de blir barnlösa då?
- Det är enligt vår statistik mycket osannolikt. Men om det sker kommer andra människors barnbarn att betala era barns pensioner.
- Det här låter jättebra, utropade Lars.
- Jag vet inte riktigt jag… Det känns lite konstigt.
- Men hör du inte att det är ett helsäkert system där våra pensioner är tryggade, svarade Lars. Vad mer kan vi begära? Du tänker alldeles för traditionellt och reaktionärt. Vi måste vara lite mer progressiva.
- Jo, men… Finns det ingen hake, frågade Ulla och sökte Tages blick som inte kunde finna någon fästpunkt.
Han ryckte på axlarna och log:
- Vad skulle det vara?
