Den ryskamerikanska författarinnan Ayn Rands 1200-sidiga roman ”Och världen skälvde” (1957), som 2005 gavs ut i nyöversättning av Timbro, är fylld av källor som en frihetlig debattör kan ösa ur. Den största guldklimpen som jag funnit i Rands gruvor är statens förhållande till näringslivet som upprätthålls av föreställningen att staten är alla goda gåvors givare medan näringslivet är ondskans tillhåll där allting mäts i pengar. Därför bör staten kontrollera marknaden enligt den rådande eliten. Orsaken till att staten kan reglera och beskatta näringslivet är att tänkarna, entreprenörerna och kapitalisterna tillåter detta. Det är via offrens sanktioner som statens expansiva lusta kan tillfredsställas. Om näringslivets aktörer istället valde att lämna landet, att sluta skapa och tänka skulle samhället stagnera. Staten skulle inte kunna rädda oss från fattigdomen. För att spetsa till det hela är skillnaden mellan en tjuv och staten att tjuven inte förutsätter offrets medgivande. Likheten är att de inte kan existera utan att ta från de som skapar värden i samhället.
Många i näringslivet och inom andra samhällssektorer tror att de kan påverka samhället genom att lobba för politikerfrälset. Då skattebetalarna är för många för att kunna enas i några krav på staten ser olika särintressen möjligheter att få stort inflytande. Därför kan staten ta ut pengar från alla medborgare och sedan köpa röster från diverse särintressen. När man väl har börjat spela i denna division är det svårt att kliva av och börja ställa krav på mindre statlig styrning av marknadsekonomin. Om den ena företagsledaren ser en möjlighet att få fördelar genom att staten ingriper på marknaden kan även en annan företagsledare få för sig att tillskansa sig något för ingenting. Visst kan det vara lockande att få privilegier från staten, men hur garderar en företagsledare sig mot att någon konkurrent vid ett annat tillfälle får fördelar på hans eller hennes bekostnad?
Lobbying som handlar om organiserade intressens inflytande och påverkan har länge funnits i Sverige men i olika skepnader. Under 1900-talet växte ett korporativt samhälle fram där några stora organisationer, såsom SAF (nu Svenskt näringsliv), hade nära kontakter med politiker och därmed fick ett stort utrymme inom politikens värld. Det har till och med institutionaliserats i ett remissystem där vissa stora organisationer alltid har rätt att meddela sina ståndpunkter innan beslut tas i riksdagen. Nu har den svenska lobbyverksamheten närmat sig USA:s och EU:s mer yrkesinriktade lobbyism. Ibland har till och med lobbyister skrivit färdiga motioner till riksdagsledamöter som sedan har lämnat in dem i egna namn. Men det mest vanliga är dock indirekt lobbying där organisationer försöker skapa opinion för en fråga bland annat genom att anlita opinionsundersökningsföretag. Den svenska lobbyismen når sin absoluta kulmen under Almedalsveckan då ett otal organisationer, där även statliga myndigheter och bolag är inkluderade, försöker påverka politikerna i en viss riktning. Men lobbying är en riskfylld verksamhet för de som vill ha ett växande samhälle eftersom kakan tenderar att växa långsammare, eller till och med stagnera, när fördelningsfundamentalismen får överhanden.
Effekter av lobbyism
Vad blir effekterna för företag och innovatörer m.fl. av en omfattande lobbyism? Det här citatet kan illustrera hur det kan gå: ”Det kanske är ägarfrågorna i de stora svenska företagen som borde diskuteras, där har vi en gammal diskussion som är principiellt intressant om den graderade rösträtten på aktier. Om Svanberg vill diskutera detta så kan vi självklart föra ett sådant samtal”. (Brantingson, Charlie: Tyck som vi eller tig, Timbro, 2006). Detta sade Göran Persson när Ericssonchefen, Carl-Henrik Svanberg, i en tv-intervju dristade sig till att vädra åsikten att det i en demokrati kunde vara lite trevligt med maktskiften emellanåt. Han ansåg också att det finns en tradition i Sverige att näringslivsledare inte engagerar sig i debatten. En anledning tros vara att man inte vill stöta sig med någon samt att Sverige, för varje år som går, faktiskt blir mindre betydelsefull för storföretagen. Tidigare har Göran Persson i en riksdagsdebatt 1995 hotat kritiker till den svenska modellen på följande vis: ”Jag kommer, och den regering jag tillhör kommer, med kraft i alla sammanhang brännmärka dem som utomlands talar illa om Sverige.” (Tyck som vi eller tig). Locket på med andra ord!
Marita Ulvskog går ännu längre och säger följande till TT 8/2 (N24.se) 2006: ”Varför investerar de inte i Sverige under detta valår? Är det ett hot som ligger där? Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att tro att storföretagsledarna ligger lågt med att göra sådant som innebär att det skulle bli ännu tydligare att Sverige går väldigt bra och att det blir ännu fler jobb i Sverige.” Hon anklagar alltså företagsledare för att undvika nya investeringar för att därmed försämra samhällsekonomin i Sverige. Som om affärsmän har tid och råd att offra sina företags vinster för att hjälpa en opposition som inte erbjuder annat än nyansskillnader. Att Ulvskog ser sådana hot kanske beror på att hon själv har läst Ayn Rands ”Och världen skälvde”. Hon verkar förstå konsekvenserna av att företagsledningar, innovatörer och tänkare drar sig tillbaka och vägrar bidra med resurser som används för att upprätthålla ett tvångssamhälle. Det påminner lite om den oduglige företagsledaren James Taggart som beskyllde den underordnade men rättfärdige Eddie Willers för förräderi när han vägrade avslöja var den duglige och den faktiske företagsledaren Dagny Taggart gömt sig någonstans efter att hon fått nog av all inkompetens som omgav henne. James Taggart sade då: ”Det är hennes skyldighet att komma tillbaka. Det är hennes skyldighet att arbeta. Vad rör det oss om hon vill arbeta eller om hon inte vill? Vi behöver henne.” (Och världen skälvde, s. 655) Ulvskogs budskap skulle kunna sammanfattas så här: ”Det är deras skyldighet att komma tillbaka. Det är deras skyldighet att arbeta (och investera). Vad rör det oss om de vill arbeta (och investera) eller om de inte vill? Vi behöver dem.”
Under mandatperioderna föredrar den socialdemokratiska regeringen att styra näringslivet på andra sätt. Då gäller mer sofistikerade metoder såsom att inmundiga mazariner och kaffe och kalla det tillväxtsamtal. Den tidigare vd:n för Svenskt näringsliv Ebba Lindsö fick mycket kritik från medvetna ideologer för att hon tillät sig bli ett alibi för regeringens marknadsfientliga politik. Inför valen blir dock regeringen mer tydlig och utspelen alltfler. Näringslivet är då reaktionära grupper som stöder farliga tankesmedjor såsom Timbro. De ger förvisso inga pengar till politiska partier på det sätt som LO ger pengar till Socialdemokraterna. Men Svenskt Näringsliv kämpar för ett bättre företagsklimat i Sverige och nu råkar det vara så att de fyra borgerliga partierna har en bättre politik för en sådan utveckling. Därför blir slutsatsen att Svenskt näringsliv stöder borgerligheten.
Utsugning
Den underliggande premissen i det svenska samhället är att näringslivet suger ut vanligt folk och att det är arbetarna och facket som har skapat den välfärd vi lever i. Detta demonstreras i en ovanligt tydlig men ändå symtomatisk artikel i Aftonbladet (2006-06-29) där ett flertal fackförbund skriver: ”Vi kräver att de överskott som alla anställda varit med om att arbeta ihop används till framtidssatsningar som skapar nya jobb. Det är det viktigaste bidraget som direktörerna och Svenskt Näringsliv kan ge medborgarna.” Det är arbetarna allena som har skapat ett överskott och inte vågade kapitalister, skickliga företagsledare eller åstadkommare såsom entreprenörer, uppfinnare och innovatörer. De skriver även: ”Det verkar som om Svenskt Näringsliv är mer intresserat av att belöna företagsledarna än att stimulera framväxten av fler företag. Redan i dag blir svenska företagsledare mångmiljonärer efter några år. De har löner som ingen av oss ens skulle drömma om.” Här antyds jämlikhetsidealet. Ingen ska få tjäna mer än någon annan. Kritiken bygger också på att ekonomiska incitament är onödiga för att skapa fler företag. Men inte ens det är nog. I Svenska Dagbladet (2006-07-07) hotade fackförbunden med att obstruera nästa avtalsrörelse ifall Alliansen vinner valet 2006. Fackförbundens representanter anser alltså att de har rätt att överpröva valresultat.
Men även inom borgerligheten finns denna syn. Skattesänkningar ska främst gynna låg- och medelinkomsttagare samt småföretagare. Inte förmögna som kan bidra med kapital, inte storföretag som är mycket framgångsrika småföretag. Jag har förståelse för att Allians för Sverige väljer att börja med att sänka dessa skatter för att sedan sänka skatterna för de mer förmögna just för att öka arbetsutbudet samt befria de som är mest bundna till staten. Men att släppa visionen om sänkta skatter även för de rika på lång sikt är farligt. Argumenten för skattesänkningar för låginkomsttagare måste kunna förenas med argumenten för att senare sänka skatterna för höginkomsttagare. Ett extra tydligt exempel på att även borgerligheten har köpt vänsterns premiss att företagare är onda och giriga är Kristdemokraternas populistiska artikel i DN (2006-06-29) där Göran Hägglund beskriver näringslivet så här: ”Det tycks inte finnas någon hejd på personer inom olika bolag som svävar fritt, högt över andra, i moraltunn atmosfär. Helt utan markkontakt. (…) Det handlar om en grupp som skor sig själva, inte längre förstår pengars värde och arbetarnas insatser och som anser sig värda mångmiljoner för sitt så kallade ansvarstagande, men som ändå inte förmår ta ansvar.” Visst finns det företagsledare och kapitalister som är omoraliska och oansvariga. Men att därifrån döma ut Sveriges näringsliv med svepande formuleringar handlar inte om något annat än att gå den fria ekonomins fiender till mötes. Även Göran Hägglund verkar tro att arbetarna ger mer än vad företagsledare och kapitalister ger.
Skaparnas sanktioner
En tankekonstruktion som vi alla bör ta till oss av är Ayn Rands förståelse för att välfärden skapas av innovatörer, entreprenörer, uppfinnare, kapitalister, nytänkare och andra kreativa människor. Alla dessa aktörer bidrar med större värden till de anställdas arbete än vad arbetarna var för sig bidrar till dessa aktörers arbete. Vem utnyttjar egentligen vem? Ayn Rand ställer utsugningsfrågan på sin spets via John Galts långa radiotal: ”I proportion till den mentala energi han har förbrukat mottar den som skapar en ny uppfinning bara en liten andel av sitt värde i form av materiell ersättning, oberoende av vilken förmögenhet han gör sig och hur många miljoner han tjänar. Men den människa som arbetar som portvakt i en fabrik som utnyttjar uppfinningen, mottar en enorm ersättning i proportion till den mentala ansträngning hans jobb kräver av honom. Och detsamma är sant om alla människor däremellan, på alla nivåer av ambition och förmåga. Människan i toppen av den intellektuella pyramiden bidrar mest till alla dem under sig men får ingenting utom sin materiella betalning, får ingen intellektuell bonus från andra att lägga till värdet av sin tid. Människan på botten som, om hon lämnades åt sig själv, skulle svälta i sin hopplösa oduglighet, bidrar inte med någonting till dem över honom men mottar bonus från alla deras hjärnor. Sådan är ´konkurrensen´ mellan de intellektuellt starka och de intellektuellt svaga. Så fungerar den ´utsugning´ för vilken du har fördömt de starka.” (Och världen skälvde, s. 1109)
Man behöver ju inte gå så långt att man påstår att arbetarna suger ut skaparna. Men citatet ger en viktig motbalans till den snedvridna samhällsdebatt som pågår i Sverige där arbetarna sägs förtryckas av arbetsgivarna om det inte finns ett stort regelverk som förhindrar kapitalisternas framfart. Den stora frågan är: Hur länge kommer skaparna att legitimera och sanktionera de moraliska brott som sker varje idag i vår välfärdsstat?
