Under en period på 70 år har de borgerliga partierna suttit vid makten i nio år. Det är, för att uttrycka sig milt, ett uselt resultat för de borgerliga partierna. Socialdemokraterna har tack vare borgarnas svaghet och splittring relativt ostört kunnat styra landet till centralisering, reglering, socialisering och höga skatter. Den svenska politiska kulturen bygger idag på att världens högsta skatter är nödvändigt för att slå vakt om välfärden. Detta trots att vi redan har världens högsta skatter men inte världens bästa välfärd. Detta är uttjatat, men ändå återstår den politiska "sanningen" att skattesänkningar är ansvarslöst och skattehöjningar ansvarsfullt. Varför?
Borgarna, särskilt Moderaterna, har fungerat som en motbalans till Socialdemokraternas socialiseringsiver vilket har lett till vissa reträtter från Socialdemokraternas sida. Exempel på det är socialiseringsidéerna på 20-talet och planhushållningsdebatten efter andra världskriget samt löntagarfonderna på 80-talet. Men målet är väl inte att enbart agera som en bromskloss på den väg som Socialdemokraterna har slagit in på? Folkpartisten Bertil Ohlin var en av få som målade upp ett tydligt alternativ efter andra världskriget. Ohlin föreslog ramhushållning istället för planhushållning. Med ramhushållning menas en fri marknadsekonomi som regleras via ramlagar och inte via statliga interventioner i detaljer. Men det var innan socialliberalerna med betoningen social tog över Folkpartiet. Gösta Bohman var den som på allvar började tala om systemskifte med en bantad offentlig sektor, drastiskt sänkta skatter och mer individuell frihet mm. En moderat vision av samhället målades upp och liberalkonservatismen uppstod på allvar. Tidigare hade socialkonservatismen varit dominerande och strategin hade varit defensiv. Samtidigt var Fälldin drivande för att skapa ett nytt Sverige där den enskildes frihet och ansvar betonades framför kollektivet och där upparbetade relationer inte skulle riskera att slås sönder av statlig expansion. Politiken genomsyrades av Ramviksmodellen där varje abstrakt förslag skulle konkretiseras genom en beskrivning av hur ett politiskt beslut skulle påverka bensinmacksföreståndaren eller någon annan i hembyn Ramvik. Alltför många politiker fastnar i ett makroperspektiv och glömmer den lilla människan. Det gjorde inte Fälldin.
Men trots de enstaka framgångar borgerligheten haft har makten varit Socialdemokraternas. Borgarna har fått makten på grund av Socialdemokraternas svagheter samt ekonomiska problem och inte främst på grund av borgarnas styrka. Borgarna har istället för att mobilisera sina krafter och samordna sin politik mest hoppats på det bästa. Problemformuleringsprivilegiet har hela tiden legat på Socialdemokraterna. Det är Socialdemokraterna som tar initiativen och det är borgarna som reagerar. Inte ens under de borgerliga regeringsåren har borgarna lyckats frigöra sig från den Socialdemokratiska hegemonin som tycks sitta fast i väggarna. Inte ens på 1990-talet då kommunismen demonstrerat sin oduglighet lyckades borgarna långsiktigt vända skutan Sverige.
Problemet för borgarna har varit att erbjuda ett ideologiskt alternativ som på ett konkret sätt kan tilltala väljarna utan att borgarna för den skull agerar jultomtar. De borgerliga partierna har varit mycket förvirrade och det har också väljarna varit. Vad får man av en borgerlig regering? Må vara att man inte vet vad man får av Socialdemokraterna som oftast får söka stöd hos andra partier, främst Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men i traditionen att rösta Socialdemokratiskt finns en viss trygghet. Att rösta på borgare som antingen talar om samma saker som Socialdemokraterna fast lite mindre eller enbart talar om abstrakta ekonomiska samband är ingen säker röst. Varför rösta på kopior när det finns ett original? Dessutom är kopiorna farliga eftersom det extrema partiet Moderaterna vill montera ned välfärden.
Några halvhjärtade försök görs inom borgerligheten med skuggbudgetar och gemensamma valplattformar någon månad före ett val. Tyvärr har man inte på allvar försökt åstadkomma något mer än enbart snömos i valplattformarna. Man har aldrig riktigt vågat ta steget och utmana Socialdemokraterna. Borgarna har istället valt att tänka partiegoistiskt och partitaktiskt. De har därför kortsiktigt kalkylerat och spekulerat om marginalväljarnas betydelse vilket gjort att de borgerliga partierna valt att positionera sig i mitten väldigt nära Socialdemokraterna. Detta är en ledarlös borgerlighet som aldrig kommer att utmana Socialdemokraterna på allvar. Inte ens om Socialdemokraterna gör en stor valförlust utmanas den nuvarande politiska kulturen eftersom borgarna är så oförberedda på regeringsansvar att de inte förmår mer än att hålla ihop regeringen i 3-4 år, om ens det.
Om inte borgarna finner en gemensam kärna kommer borgerligheten aldrig att vända den Socialdemokratiska trenden där gamla socialistiska dogmer har byts ut mot mer pragmatiska och mindre synliga metoder för att bevara centralismen och kollektivismen i Sverige. Det räcker inte att peta i systemen och ändra i sakpolitiken, det måste till en attitydförändring för att få en långsiktig verkan. Den intellektuella grunden för ett starkt alternativ till Socialdemokratin måste byggas upp innan borgerligheten ens har en chans att förändra attityder såsom jantelagen. Kulturer är starka värdesystem som man inte ändrar hur som helst. Men om man vill vinna måste man satsa. Det betyder att man ska stå för det man tror på och inte anpassa sig efter tillfälliga opinioner. En ledare måste visa vägen och våga stå upp för ett tydligt alternativ. Om man inte gör det är det ju meningslöst att vinna eftersom man inte har samlat något mandat för någon viktig förändring.
Vad bör då borgerligheten göra? Förslag har lagts fram av bl.a. Anders Björk och Lars Leijonborg att slå ihop alla fyra borgerliga partier till ett. Men då uppstår ett oligopol på den politiska marknaden som begränsar väljarens val. Det finns berättigande till sju, kanske fler, partier om de bara vågar nischa in sig och stå för sina ideologiska särarter. Det behövs en renodling av partiers ideologier för att svensk samhällsdebatt ska vitaliseras. Man måste förvisso kompromissa för att få igenom något av sin politik. Men den som ska förhandla bör vara trygg i sin ideologi och veta vad man kan kompromissa om och vad man inte är beredd att kompromissa om. Var går gränsen? Idag vet inte partierna var gränsen går. Därför kan partier som Centerpartiet och Folkpartiet hoppa från tuva till tuva och ibland helt och hållet hoppa i famnen på Socialdemokraterna. Vad Sverige behöver är ett rejält systemskifte där mittpunkten flyttas högerut precis som i USA där Barry Goldwater och Ronald Reagan har lyckats ändra det politiska klimatet på lång sikt. Det är Moderaternas uppgift att stå för den ideologiska ledningen högerut. Gösta Bohman har i sin bok "Så var det" från 1983 beskrivit 60-talets Moderata vänstersväng där mittenpartierna och Socialdemokraterna tvingades förflytta sina positioner vänsterut för att profilera sig mot väljarna. Moderaternas mission borde vara motsatsen att tvinga de andra partierna högerut.
Så, är vi då fast i den partistruktur vi har? Ja, inte kommer något parti att säga upp sin egen existens, det visade försöket att slå ihop Centerpartiet och Folkpartiet på 1970-talet. Det kommer bara folket lyckas med genom att sluta rösta på dem. Det finns dock en utväg, en utväg som Alf Svensson och CUF:s ordförande Fredrick Federley har påtalat. Det är en borgerlig samverkan som är mer organiserad än idag. Federley föreslår en borgerlig paraplyorganisation där en gemensam plattform skapas. De fyra borgerliga partierna, eller de som är medlemmar i paraplyorganisationen utser en statsministerkandidat som tydligt kan ställas mot den sittande statsministern. Den gemensamma plattformen ska vara en tydlig vägvisare för väljarna. Partierna får marknadsföra sina egna idéer så länge de inte strider mot den gemensamma plattformen. Poängen är att alla som ställer upp som kandidat för borgerligheten tydligt ska redovisa att de står för den gemensamma plattformen. De som inte gör det får söka sig till ett annat parti. Detta gäller dock bara som grund. Utöver denna grund får partierna och kandidaterna inom partierna profilera sig fritt. Detta är en bra kompromiss som både vitaliserar demokratin och skapar ett tydligt alternativ till Socialdemokratin. För att förstärka det borgerliga alternativet vore en skuggregering bra. Den ska utses av statsministerkandidaten och godkännas av alla fyra partier. Detta skulle klargöra det borgerliga alternativet.
Vad ska då den gemensamma plattformen innehålla? Rejäla skattesänkningar är en självklar punkt. Ett borgerligt parti borde inse att med det skattetryck vi har idag kommer vi inte att kunna slå vakt om välfärdssamhället. Det borgerliga alternativet borde också inse att skattefrågan är en viktig frihetsfråga. Här handlar det i grund och botten om människovärdet. Decentralisering och federalism i Centerpartiets anda är en annan viktig punkt som alla borgerliga partier borde kunna skriva under på. (Där människor får växa -
Centerpartiets idéprogram antaget 2001). Federalism och decentralisering är viktiga metoder för att bryta den centralisering som råder idag. Låt kommuner och regioner få mer självbestämmande. Detta kräver också Folkpartiet i motion 2003/04:fp016. Kristdemokraterna har länge haft subsidiaritetsprincipen som ett krav och den skiljer sig inte alltför mycket från decentralisering, i alla fall inte i Sverige som är så genomcentraliserat. Moderaterna är det enda parti som inte varit alltför tydligt när det gäller dessa idéer, men det borde inte vara några problem att skriva under på federalism. Särskilt inte då Moderaterna anser att det är viktigt att stärka civilsamhället, den lilla världen, där bland annat familjen ingår. (Partiprogram 2002-08-07). Med tanke på att familjen är den första skyddsfronten mot staten borde alla borgerliga partier skriva under på att familjen ska frigöras från staten. En tredje punkt som måste betonas är småföretagsamheten som alla partier är duktiga på att prata om men få duktiga att omsätta i handling. Politiken ska inte handla om särbehandlingar av småföretag utan om förbättrade företagsmiljöer via färre regleringar, lägre skatter och avskurna band mellan stat och storföretag.
En fjärde viktig punkt är en konstitution med en tydlig maktfördelning i Montesquieus anda som kristdemokraterna kräver i sitt principprogram antaget 2001, som Centerpartiet kräver inom förslaget federalism, som Folkpartiet kräver i samma motion som jag tidigare nämnt och som Moderaterna kräver i motion 2001/02:m030 "med anledning av prop. 2001/02:80 Demokrati för det nya Seklet". En femte punkt är ett förslag som Folkpartiet lagt fram i en rapport om trygghetssystemen (De allmänna trygghetsförsäkringarna - Folkpartiets förhandlingsbud inför en bred uppgörelse om socialförsäkringarna, 20031215) där partiet kräver att trygghetssystemen ska skiljas från statsbudgeten. Argumentet för det är att löntagarna ska ta ett större ansvar för sina försäkringar samtidigt som arbetsgivarna minskar sina bördor. Förslaget leder också till att systemet blir mer transparent så att försäkringstagarna ser vart pengarna går till skillnad från idag där pengarna blandas ihop med övriga statsintäkter. Detta borde kunna kompletteras med Centerpartiets tanke om grundtrygghet. En sjätte punkt är en tydligare miljöpolitik från ett högerperspektiv för att utmana vänsterns monopollösningar. Centerpartiet har skött den biten bra, men tenderar att lita alltför mycket på staten och alltför lite på marknaden och teknologiutvecklingen. En sjunde punkt bör vara ökad valfrihet genom att det offentliga står för finansieringen men inte alltid för produktionen. Ett led i detta är att fortsätta den attitydförändring som ändå skett inom skolsystemet där friskolor nu accepteras. Man bör även ta hänsyn till intressanta förslag som Kristdemokraternas förslag om lärlingssystem istället för det stelbenta system som råder idag där alla måste sätta sig vid skolbänken. (Rapport Nr. 62, Att lära som lärling - ett förslag till ett fungerande lärlingssystem, 1999).
Det finns fler exempel på punkter som en gemensam plattform bör ta med. Jag har bara skisserat fram ett exempel på hur en gemensam plattform kan se ut. Det viktiga är att de fyra borgerliga partierna inser att de inte kan vinna val utan en riktig samverkan. Det går inte att bara samverka inför valen. Samverkan måste ske hela tiden, även när det inte är val. De som ska sitta i en regering måste kunna samarbeta och hur ska borgerliga ministrar kunna samarbeta om de aldrig känt av personkemin under en längre tid? Varför inte tillsätta en skuggregering som i Storbritannien? Då visar de borgerliga partierna att de menar allvar. Det är dags att satsa på ett rejält systemskifte. Inte bara i ord utan även i handling!
Tillbaka till Analys av Centerpartiet
