Centerpartiet har sedan Torbjörn Fälldins dagar backat från 25 % av väljarkåren till 6 % av väljarkåren. Centerpartiet har inte i sig något egenvärde utan har enbart sitt existensberättigande i sin ideologiska grund och i sina värderingar. Utan någon ideologisk grund blir partiet, precis som Folkpartiet och många andra partier, en hoppjerka som hoppar från tuva till tuva utan att fundera över helheten och konsekvenserna i alla enskilda sakfrågor.
Visst kan man komma långt med bondförnuft och vardagliga frågor, men alla vardagliga och konkreta frågor härstammar från en abstrakt och ideologisk grund. Centerpartiet har länge sökt efter denna grund och har desperat försökt hitta någon substans i Centerpartiets ekohumanism. Någon sådan finns inte idag, utan är mest ett hopkok av diverse politiskt korrekta haranger såsom Centerfeminism, osynliga strukturer, kristna värderingar eller alla människors lika värde. Förvisso är alla människors lika värde en viktig förutsättning, men det säger inte mycket om Centerpartiets politik. På vilket sätt skiljer sig Centerpartiets syn på allas lika värde från Socialdemokraterna och Moderaterna? Centerpartiet måste sätta sig ned och fundera över dessa frågor för att ha något existensberättigande. När det gäller Centerfeminismen är det inget annat än snömos och ett desperat försök att vinna kvinnors röster som om att feminism och jämställdhet skulle vara synonymer. Bättre då att fylla begreppen med innehåll istället för att mynta nya begrepp så fort det går lite dåligt för Centerpartiet i någon enstaka opinionsmätning.
Centerpartiets ekohumanism består av en balans mellan ekonomi och ekologi samt balans mellan människa och natur. En dimension som saknas i de andra partierna där miljö enbart är tomma ord för att undvika att förlora marginalväljare som tycker att miljö är viktigt. Miljöpartiet är dock ett undantag som har intagit en miljöpolitisk vänsterposition. Centerpartiets mission borde då vara att visa att ett borgerligt parti kan ta miljön på allvar utan att hamna i vänsterhörnan. Detta borde vara något att bygga på. En liberalkonservativ syn på miljön som bygger på principen att varje generation ska stå för sina egna kostnader och inte föra över sina problem på nästa generation. Torbjörn Fälldins skepsis över att bygga ut kärnkraften utan att först lösa avfallsproblemen är en utmärkt illustration över Centerpartiets sunda konservatism, eller om man så vill bondförnuft. Men samtidigt är det farligt att binda upp sig för mycket i konservatismens tvivel och i vissa fall bakåtsträvanden. Att vara skeptisk till en stor investering i kärnkraft är en sak, att kräva en tokavveckling är något helt annat. Tyvärr vann de radikala krafterna (de s.k. Åsa-Nisse kommunisterna) i partiet efter Torbjörn Fälldins och Karin Söders avgång vilket har påverkat Centerpartiets öde ända tills nu. Istället för att bygga in sig i ett hörn genom kärnkraftsinvesteringar eller total kärnkraftsavveckling borde man satsa på en ökad konkurrens på energiområdet, fri forskning om kärnkraft och andra lösningar.
Folkomröstningen om kärnkraft var ett fiasko från början till slut eftersom man lurade folket genom tre alternativ varav en syftade på en avveckling långt fram i tiden. Att låsa upp framtida generationer på det sättet är oansvarigt. På trettio år kan mycket hända därför är ett årtal i framtiden meningslöst. Folkomröstningen borde istället ha handlat om vilken strategi man skulle ha för framtiden, en avveckling eller en upprustning eller ingendera. Efter tio år får man åter ta ställning i frågan. Men nu är det som det är och Centerpartiet har gått i fällan att bygga in sig i kärnkraftsmotstånd och Öresundsbromotstånd istället för att förvalta den konstruktiva delen av Centerideologin. Alternativet till att tjata om hur kärnkraften ska avvecklas är att slå in på en mer marknadsekonomisk inriktning där kärnkraftsbolagen får stå för sina egna kostnader samtidigt som Centerpartiet pläderar för utbyggnaden av ett eller flera alternativ till kärnkraften.
Förvisso har Centerpartiet i sin barndom varit pessimistiska till marknaden och teknologin på grund av den rovdrift som pågick när först industrialiseringen och sedan staten tvingade människor att bosätta sig i städerna. Avsaknaden av ramlagar och en stark kontrollant av marknadsaktörerna gjorde att människor kände en stark avsky för marknadsekonomins centraliseringstendenser. Carl Berglund som skrev uppropet "Bröder låtom oss enas" (ett manifest som i mångt och mycket påminner om Karl Marx retorik) efterlyste mindre koncentration av kapitalet i form av truster och karteller. Med andra ord ville Carl Berglund införa konkurrensregler som gjorde att centraliserade kapitalister inte kunde konkurrera ut mindre alternativ genom prissamarbete mm. Marknaden behöver alltså vårdas, precis som en trädgård. Men samtidigt som marknadsekonomin kan skada människor kan marknadsekonomin hjälpa människor. Som tur är insåg Centerpartiet, särskilt efter namnbytet 1957, att marknaden även var en fördel. Idag förstår till och med Socialdemokraterna att marknadsekonomin har en stor förtjänst i den välfärd som vi har idag. Dock skiljs partierna åt mellan höger och vänster vilket Centerpartiet har svårt att acceptera. Centerpartiet kan försöka vara ett mittenrike men är dömda att misslyckas eftersom inget parti kan leva på att hela tiden ställa sig i mitten mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Centerpartiet behöver en egen själ. Borgarna har större förtroende för marknaden än vad vänstern har. Detta bör inte Centerpartiet försöka dölja, tvärtom, Centerpartiet bör hylla marknadsekonomin som en av de bästa verktygen för att åstadkomma välfärd och individuell frihet. När det gäller teknikutvecklingen syns en stor skillnad mellan Bondeförbundsåren och Centerpartiåren. Särskilt från 1990-talets partiprogram syns en framtidstro där teknikutvecklingen är en viktig faktor för människans tillvaro. Detta bör Centerpartiet tydliggöra ännu mer i miljöpolitiken. Teknikutvecklingen är en vän till miljön, inte en fiende.
1940- och 1950-talet var en stor vändpunkt för Centerpartiet eftersom partiet slog fast den nya vägen inför framtiden. Kan Centerpartiet vara i en liknande situation idag? Då var det partinamnet och inriktningen på bönder som inte stämde överens med befolkningens sammansättning. Idag har Centerpartiet fastnat i ett landsbygdsperspektiv som är både hämmande och destruktivt. Istället för att köpa de andra partiernas, främst Moderaternas och Folkpartiets, syn på staden och landsbygden som motsatser borde Centerpartiet utarbeta ett program som utgår från att stad och landsbygd inte behöver utesluta varandra. Istället ska stad och landsbygd samverka med varandra, människor ska inte tvingas eller lockas till att bo i stad eller landsbygd utan ska ges förutsättningar att välja själva genom ökad teknikutveckling, federalism, decentralisering, lägre skatter mm.
Vid Centerpartiets omvandling på femtiotalet blev grundtrygghetstanken en viktig del i Centerpartiets ideologi. Centerpartiets linje i pensionsfrågan visade tydligt hur Centerpartiet var den enda kraft i samhället som stod på den lilla människans sida. Centerpartiet ville undvika centraliseringslösningar oavsett om det var en statlig lösning eller en marknadslösning. Centerpartiets förslag var att höja den dåvarande låga folkpensionen och erbjuda samma nivå för alla oavsett yrke och inkomst. De som ville ha mer än så fick själva teckna en pensionsförsäkring. Moderaterna och Folkpartiet ansåg att arbetsmarknadens parter skulle erbjuda en lösning, vilket inte är annat än kollektivism. Förvisso kan man ju kombinera dessa två alternativ med varandra, så länge staten erbjuder en grundpension, men att låta arbetsmarknadens parter få monopol på pensionsförsäkringen är inte till godo för den lilla människan. Socialdemokraternas och kommunisternas förslag var som bekant ATP. ATP-förslaget som vann gehör hos folket har avgjort mycket av vårt nuvarande öde där en stor ofantlig sektor kväver den lilla människan samtidigt som staten har manipulerat människor in i falsk trygghet. Med Centerpartiets förslag hade vi sluppit det generationsproblem som väntar oss när alltfler människor försörjs av alltfärre människor.
Centerpartiets utgångspunkt i pensionsfrågan är mycket fruktbar eftersom staten och marknaden inte ska betraktas som mål i sig utan som ett medel för att människor ska få leva i frihet och i trygghet. Alla människor har olika mål och olika definitioner på lycka vilket gör att alla centrallösningar är farliga eftersom de inte tar hänsyn till individens unika situation. Förvisso kan det finnas vissa centrallösningar som är oundvikliga såsom gemensam miljöpolitik i EU och i FN, gemensam valuta i EU mm. Dessa centraliseringar behövs för att öka stabiliteten i samhället samt öka möjligheten för varje individ att välja sin egen väg i livet. Gränser och statlig skattekonkurrens minskar människors och företags möjligheter att agera fritt i samhället och på marknaden.
Staten ska enbart erbjuda en grundtrygghet så att ingen faller genom maskorna. Staten ska inte kväva människor genom att minska motiven för att arbeta, starta företag, ta initiativ mm. Staten ska inte, som Fälldin sade för 30 år sedan, förhindra människors upparbetade relationer i det civila samhället genom att skapa en "det får någon annan göra"-attityd. När ungdomar inte har något att göra ska de inte skylla på kommunen eller någon annan utan då ska de ta saken i egna händer. Människor måste kunna samarbeta med varandra utan staten som mellanhand. Vi måste vinna tillbaka människors handlingskraft igen och vakna upp från vår socialistiska trance. Istället för att lyssna på diverse särintressen som hela tiden vill ha extraförmåner från staten ska staten enbart erbjuda en grund för alla att stå på. Det är den bästa garantin för att de sämst ställda ska få stöd i sin tillfälliga svaghet. Dagens socialistiska samhälle bygger på att människor är permanent svaga och behöver en stat som hela tiden väljer rätt alternativ som om att människor inte kan tänka själva. Det är den enskilda människan som förstår sin situation bäst, inte någon politiker i Stockholm som vill bestämma vilken barnomsorg människor ska välja eller någon kommunalpamp som vill bestämma vilka skolor som ska få agera i kommunen. Människor ska få göra vad de vill så länge de inte direkt skadar någon annan.
Federalismens principer där decentralisering är en viktig princip har börjat diskuteras i Centerpartiet. Detta ser jag som ett friskhetstecken. Med en tydlig argumentation om federalismens fördelar kan Centerpartiet ta tillvara på sin unika position i svensk politik. Personligen tycker jag att Centerpartiet bör kombinera sin federalism med Moderaternas syn på individen. På 1970-talet började Gösta Bohman plädera för den lilla människan istället för den tidigare högerkonservatismen som enbart såg till adelns, marknadens och kapitalägarnas intressen. Den offentliga sektorn bör bantas ned samt konkurrensutsättas inom statliga verksamheter såsom sjukvård. För att öka individens frihet bör vårdpeng, skolpeng och ett barnkonto införas. Fördelen med dessa reformer är att friheten inte enbart bygger på negativ frihet, dvs. frånvaro av tvång, utan även på valfrihet vilket bygger på att det finns alternativ. Idag finns inte dessa alternativ. Även på en totalt fri marknad utan någon stat kan valfriheten vara undermålig, vilket betyder att staten måste erbjuda grundtrygghet, rättssäkerhet, starkt skydd mot inre och yttre hot samt sträng kontroll av marknaden. Valfriheten betyder att man ger kärnfamiljen en chans, till skillnad från idag då alla partier utom KD och Moderaterna har förklarat krig mot kärnfamiljen. Denna chans erbjuds kärnfamiljen utan att minska möjligheterna att välja andra familjekonstellationer såsom borgerligt homoäktenskap mm. Staten lägger sig inte heller i om barnomsorgen är privat, kommunal eller kooperativ eller om föräldrarna väljer något annat alternativ. Staten håller även sina fingrar borta när det gäller vem, om någon, som stannar hemma med sina barn under barnets första år. Man kan inte förändra ett samhälle genom tvång och morötter utan genom successiva och frivilliga attitydförändringar.
För att öka valfriheten ännu mer är det viktigt att skattenivån ligger någonstans mellan 10 - 25 % och att individens rättigheter stärks i konstitutionen. Detta leder också till att förutsebarheten ökar så att staten inte förstör människors enskilda planer genom godtyckliga beslut. Det många har glömt idag är att de pengar staten förvaltar alltid är skattebetalarnas pengar och inte statens. Idag kan politikers godtyckliga nycker i värsta fall driva människor från hus och grund. De mål jag skisserar upp kan tyckas vara radikala mål, vilket är helt riktigt. Dock är det viktigt att man inte går för snabbt fram så att vissa människor kommer efter. Det tar lång tid att avprogrammera människor så att de kan ta ansvar för sina liv igen.
Den fria och självägande bonden bör fungera som en symbol för den nya Centerpolitiken. Detta kan tyckas vara nostalgi och reaktionärt tänkande, men är i allra högsta grad en liberalkonservativ tanke, eller om man så vill ett ekohumanistiskt tänkande. Det är skillnad på att vilja återinföra ett visst samhälle och att införa en viss attityd eller en viss ideologi. En återgång till den fria, självständiga och hederliga bonden kompletterat med en grundtrygghet kan skapa en ny framtidstro. För att skapa en framtida utopi är det viktigt att lära sig från vårt förflutna. Det är inte samma sak som att leva i det förflutna. Ett exempel på en läxa från det förflutna är att inte ägna sig åt alltför mycket partiegoism utan vara sin ideologi trogen. Förvisso måste man kompromissa med andra partier, men det får inte betyda att man säljer sin själ. Om borgerligheten får regeringsmakten igen och om regeringen då hamnar inför en liknande situation som Fälldin ställdes inför borde man försöka lösa detta lite smidigare. Vad sägs om att använda beslutande folkomröstningar lite oftare? Då menar jag riktiga folkomröstningar och inga jippon såsom EMU-omröstningen och kärnkraftsomröstningen.
Varför inte satsa på mindre prestigefyllda och mer rakryggade och hederliga politiker såsom Torbjörn Fälldin? Maud Olofsson verkar, precis som Lennart Daléus, gå i Fälldins fotspår. Hoppas nu att Maud Olofsson kan undvika Fälldins misstag att investera för mycket kapital i en enda fråga som hade kunnat lösas smidigare. Det bådar gott för framtiden om man betänker att Maud Olofsson var den enda som inte bråkade om statsministerposten inför valet 2002. Kvarstår att se om Maud Olofsson gjorde det av taktiska skäl eller av civilkurage. Jag satsar på det sistnämnda.
Tillbaka till Analys av Centerpartiet
