1. Nr 2. av tidningen Anti-feministen
2. Uppdatering av Antifeministiska Samfundets hemsida
3. Debatten fortsätter med ROKS-kvinnojour i Avesta
4. Europas 11 september
5. Ondskans Imperier
6. Kristdemokraternas oppositionsplattform
7. Bertil Ohlins ramhushållning och Folkpartiets socialistiska hyckleri
8. När blir Sverige europeiskt?
9. Sveriges plats i Europa
1. Nr 2. av tidningen Anti-feministen
Den stora omvandlingen av det nystartade projektet Anti-feministen är nu klar. På 14 sidor behandlas det som inte behandlas i någon annan tidning, dvs. kritiken mot statsideologin feminismen. I varje nummer kommer ett tema inom ämnet feminismen att behandlas. I detta nummer behandlas våldet mot män och kvinnor. Själv har jag bidragit med artikeln "ROKS-ideologi är totalitär". Jag har också skrivit recensioner på Kalle Strokirks "Antifeministiska manifestet", Valerie Solanas "SCUM-manifest" och Philip W. Cooks "Abused men" (Misshandlade män).
Kalle Strokirk har skrivit en artikel där han ifrågasätter feministisk statistik om kvinnomisshandel, främst den statistik som fabricerats i "Slagen Dam". Vidare har en artikelserie påbörjats med rubriken "Under det feministiska täcket" som går ut på att hårdgranska aktuella artiklar skrivna av feminister. Först ut blir studieobjektet Gudrun Schyman. Slutligen inviger Mats Larsson debattsidan med en artikel om att samhället delegerar våldets uppgifter till män. Och givetvis bjuder Kalle Strokirk på några komiska satirteckningar som illustrationer till artiklarna.
Om du vill läsa det senaste numret av Anti-feministen tryck här.
Här kan ni tanka upp tidningen i pdf-format.
Ansvarig utgivare av tidningen är Kalle Strokirk och förutom Kalle sitter jag i redaktionen. Om du vill få kontakt med oss och kanske bidra med en artikel (helst en sida, Times New Roman, 12) så är det bara att höra av sig.
2. Uppdatering av Antifeministiska Samfundets hemsida
Antifeministiska Samfundet har gjort en uppdatering av hemsidan. Är det en förbättring eller en försämring? Lägg din röst här!
Just nu är det en interimsstyrelse som styr Antifeministiska samfundet. Om du vill påverka vår framtid och stödja den enda rörelse som säger ifrån och utmanar feministhegemonin betala in medlemskap här!
3. Debatten fortsätter med ROKS-kvinnojour i Avesta
Det svar jag fick av ROKS-kvinnojour i Avesta på min senaste replik är ett ypperligt bra exempel på härskartekniker.
Här har ni ett bra studiematerial i härskartekniker!
Mitt svar kommer här!
4. Europas 11 september
Den 11 mars 2004 fick Europa sitt 11 september 2001. Tidigare, främst under Irakkriget, levde Europa kvar i 1989 års Europa då Berlinmuren föll. Inte konstigt att USA och Europa inte kunde samarbeta. Förhoppningsvis kan USA och Europa via Storbritannien komma överens om ett effektivt krig mot terrorismen. Tyvärr måste samma sak hända oss européer för att vi ska förstå amerikanarnas tillstånd efter 11 september.
Läs mer här!
5. Ondskans Imperier
I den historielösa tid som vi lever idag då människor knappt känner till Stalin och hans brott mot mänskligheten och orsakerna till andra världskrigets uppkomst känns det befriande att få en dylik bok i sin hand. Boken saknar inte brister men den tar ett samlat grepp kring den historiska utvecklingen i världen, främst i Europa, mellan 1871 och 1991. Författaren till boken utgår från att historien är ett andligt och fysiskt drama där kampen mellan ondskan och godheten för mänskligheten närmare världsfreden. Författaren har därmed en teleologisk syn på historien, dvs. en syn på att historien syftar till någonting högre. Idén påminner mycket om Hegels dialektik där varat (tesen) ställs mot motsatsen icke-varat (anti-tesen) och den dynamik som uppstår i detta spänningsfält leder till en kvalitativ förbättring, en syntes eller en helhet av de två motsatserna. Enligt Hegel var detta förklaringen till hur världsanden drivs framåt genom historien. Jag är milt sagt något skeptisk till detta tankesätt, även då det fascinerar mig.
Fördelen med detta angreppssätt är att författaren kallar nazismen och kommunismen för sitt rätta namn, dvs. ondska. Diplomatiska benämningar på mördarideologier förbättrar inte våra kunskaper om vår historia. Men samtidigt är det en nackdel att i undervisningen kalla nazismen ondska eftersom rätt undervisning automatiskt leder till att människor med förnuft betraktar nazismen och kommunismen som ondska.
En stor fördel med "Ondskans imperier" är att den beskriver ett sammanhang istället för det idag populära tillvägagångssättet att ta ut en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flumtänkandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Förståelsen ska med andra ord hålla sig på den konkreta nivån. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap. När man läser denna bok får man ett sammanhang som saknas i de flesta historieböcker. Författaren tar sin utgångspunkt i Kejsardömet Tyskland 1871 till 1918 då första världskriget tog slut. Den militarism som rådde då kallas av Hansson för wilhelmismen. Tesen är att utan Wilhelm II:s obalanserade storhetsvansinne hade aldrig grogrunden för NaziTysklands och kommunismens framgångar funnits. Ett exempel på detta är att Hitler ansåg att Tyskland blivit förrått av de politiska ledarna när de kapitulerade inför de allierade under första världskriget. Den så kallade dolkstötslegenden. Förutom detta tar författaren upp kända författare och politiker mm. som påverkat wilhelmismens, nazismens och kommunismens förespråkare.
Författaren beskriver inte bara händelseutvecklingen och kopplingarna mellan wilhelmismen, nazismen och kommunismen utan gör också jämförelser mellan de tre ideologierna och hittar både likheter och skillnader. Det viktigaste är dock de gemensamma nämnare som finns mellan nazismen och kommunismen som främst kan symboliseras av att den italienska fascistdiktatorn Mussolini i Italien började som syndikalist och socialist och slutade som fascist. Nazisternas Ernst Röhm är ytterligare ett exempel som tydliggör kopplingarna mellan nazism (national-socialism) och kommunism.
En något unik framställning kan tyckas. Men den ger en bra förståelse för händelseutvecklingen. Även om man inte köper allt som författaren torgför kan man med hjälp av hans bok utveckla en förståelse för det historiska sammanhanget under 1900-talet. Det ger en bra grund för att läsa andra historieböcker som har andra ansatser. En nackdel med boken är att den är rätt så detaljerad och svårläst. Men det kompenseras helt av den förståelse man får av sammanhanget.
Slutligen tar författaren förintelserevisionisterna på allvar. Om man vill undvika en upprepning av det förflutna måste vi lära oss av historien och föra debatten vidare till nästa generation. Att låta revisionister få stå oemotsagda leder lätt till att unga vilseleds i sin utveckling till mognad. Att bara moralisera över revisionismen är kontraproduktivt. Tommy Hansson har bra och trovärdiga argument för att revisionisterna har fel.
Boken är ett mycket ambitiöst projekt som tog författaren 12 år att genomföra! Resultatet är också därefter.
Hansson, Tommy: Ondskans imperier - Tre ideologiska frestelser 1871-1991, Contra, 2002
Läs mer här!
Köp boken här!
6. Kristdemokraternas oppositionsplattform
Kristdemokraterna är alerta, de är tända och framförallt vill de beröva Socialdemokraterna makten. Detta borde kanske vara något för de andra partierna att inspireras av. Men de är väl för prestigefyllda för att ge en konkurrent någon eloge. Kristdemokraterna är tydliga med sina värderingar. De har ett tydligt mål - bryta den socialdemokratiska hegemonin. Fokus för partiets ansträngningar är barnperspektivet, familjen, sjukvården och en värdig ålderdom.
Visst finns det lite små skönhetsfläckar såsom slagord om jämställdhet i feministisk förpackning osv. Må vara att de inte kallar sig feminister, men KD har tydligt påverkats av feminismens paranoia. Ett exempel är KD:s påstående att kvinnomisshandel är det yttersta uttrycket för ojämställdheten i samhället. Så fan heller! Kvinnomisshandel utförs av manliga idioter, inte av män som grupp.
Men detta är sådant jag är beredd att överse med för att verkligen få ett alternativ till det slätstrukna Moderaterna som inte gör annat än kopierar andra partiers politik. Förvisso blev det lyckat för Folkpartiet, men för hur länge? Om man vill se vad som händer om man kopierar andras politik bör man studera Centerpartiet. Nu när Moderaterna inte längre står för det tydliga skattesänkaralternativet kan jag lika gärna rösta på Kristdemokraterna som är mer omsorgsfulla och konsekventa.
Läs mer här!
7. Bertil Ohlins ramhushållning och Folkpartiets socialistiska hyckleri
Bertil Ohlin målade, efter andra världskriget, upp en vision av ramhushållning som var ett mellanting mellan socialismens planhushållning och högerns renodlade marknadsekonomi. Till viss del kan jag köpa Ohlins resonemang om att staten behöver reglera marknaden genom ramlagar och inte detaljreglering. Men risken är stor att en ramhushållning blir den blandekonomi som vi har idag där staten detaljreglerar marknaden. Felet med Ohlin var att han inte drog någon skarp gräns för var ramar och detaljer går. Den gräns som drogs var något godtycklig. Han pläderade nämligen för en aktiv konjunkturpolitik vilket idag visat sig inte fungera (såvida man inte anser att räntejusteringar är aktiv konjunkturpolitik). Bertil Ohlin tog inte tillräckligt avstånd från Keynes teorier utan vacklade mellan social och liberal vilket fortfarande är ett problem i Folkpartiet.
Men trots dessa nackdelar var Bertil Ohlin en stor politiker som i jämförelse med dagens folkpartister vinner med hästlängder. Den extrema vända-kappan-efter-vinden politiken som Folkpartiet för idag, där de kräver högre krav på invandrare vilket i sig är rätt men bör betraktas som konservatism, är löjeväckande. Men nu har de verkligen gått över gränsen när de är beredda att stödja Socialdemokraterna i frågan övergångsregler för östeuropeiska EU-medborgare. Istället för att ifrågasätta systemet ifrågasätter Folkpartiet Socialisterna invandrarna. De har inte ens förstånd att villkora sitt stöd. Polacker är tjuvar och fifflare i Folkpartiets värld.
Bertil Ohlin måste skämmas över sitt gamla parti. Folkpartiet är Sveriges mest hycklande, ryggradslösa och intetsägande parti. Idéer och principer är inte Folkpartiets affärsidé, nej Folkpartiets affärsidé är att maximera röster. Att vara Folkpartist är inte att enbart vara splittrad, det är att vara en hycklare. Först kritiserar man Moderaterna och Centerpartiet för invandrarfientlighet, sedan är de inte bättre själva. Under valet 2002 kritiserade Folkpartiet KD för att de vågar påstå att vissa fuskar med sjukskrivningar. Efter valet är detta en allmän sanning och Folkpartiets fuktiga fingrar känner att det är dags att vända på kappan igen.
Som sagt: Det är alltför få liberaler i riksdagen och det är på tok för många Folkpartister i riksdagen!
Ohlin, Bertil: Bertil Ohlins memoarer - Ung man blir politiker, Bonniers, 1972
8. När blir Sverige europeiskt?
Den frågan ställer sig Maciej Zaremba (författare och kulturjournalist på DN). I en föreläsning för Bertil Ohlininstitutet resonerar han om Sveriges identitet och självbild i förhållande till Europa som motbild. Sverige har under hela 1900-talet betraktat sig som ett överlägset land i civilisation och moral. Barbarerna på kontinenten berövar kvinnor sina rättigheter till abort och när de inte gör det startar de destruktiva krig mot varandra. För att bygga upp berättelsen om folkhemmet hade Socialdemokraterna hjälp av Europa som motbild.
Jag håller med Maciej Zaremba i mycket, men anser ändå att han målar upp en alltför negativ bild av Sverige och dess kultur.
Zaremba, Maciej: När blir Sverige europeiskt?, Bertil Ohlininstitutet, 2003
Läs den här!
9. Sveriges plats i Europa
Sverige i Europa är Carl Bildts slagord till skillnad från Socialdemokraternas slagord före 1990-talets ekonomiska kriser. Denna syn på Europa illustreras bäst av rubriken "Sverige och Europa". Samma syn hade Sveriges första kvinnliga utrikesminister (och partiledare) centerpartisten Karin Söder. Ännu ett exempel på borgarnas anpassningspolitik.
Carl Bildts bok "Uppdrag Europa" är engagerande och väl skriven men emellanåt alltför enkelriktad. Det andas en halleluja-stämning över Bildts bild av EU. De negativa delarna av EU får inget utrymme i Bildts bok. Byråkrati, europeisk protektionism mot främst tredje världen, jordbrukspolitiken och godtyckliga beslutsprocesser bör få en moderat att reagera. Det gör tyvärr inte Bildt och inte Moderaterna som helhet heller. Nu när Junilistan har hotat etablissemanget har Gunnar Hökmark börja andas lite sund EU-kritik. Den enda trovärdiga politiker som till och med kritiserade EU under eurovalet är MUF:s ordförande Christoffer Fjellner. Problemet med Moderaterna och de andra EU-positiva partierna (där Folkpartiet är värst) är att de tror att man måste köpa hela paketet för att vara för EU-medlemskap.
Fördelen med Carl Bildts bok jämfört med andra EU-positiva är att Bildt målar upp ett större sammanhang som negligeras av de mer ekonomiskt inriktade debattörerna. Sverige blev inte medlem i EU för att de ville uppnå en varaktig fred i Europa. Sverige blev inte medlemmar för att verkligen vara med och bygga upp ett starkt Europa som kan städa upp sin egen bakgård. Sverige blev medlemmar för att det var ekonomiskt fördelaktigt. Bönderna får bidrag, konsumenterna lägre priser och företagen kan lättare handla med företag i andra länder. Givetvis är frihandel viktigt för välståndet och ekonomin. Men det blir en väldigt trångsynt bild av EU när man inte tar hänsyn till bakgrunden för EU-bygget.
Det bästa kapitlet i boken är om inbördeskriget och uppbyggnaden av det forna Jugoslavien. Här kommer Carl Bildt verkligen till sin rätt. I frågan om euron intar Bildt tyvärr en mer naiv syn och nämner knappt eventuella nackdelar med euron (något som i och för sig inte är unikt för Bildt).
Carl Bildts historiesyn är intressant. Han anser att historien emellanåt stannar upp. Exempel på det är när Berlinmuren föll. Då öppnades ett fönster i Europa, dvs. återföreningen av hela Europa. När historien väl börjat accelerera går det inte att påverka den. Det är därför Carl Bildt hade ett så överdrivet ambitiöst tidschema när det gällde Sveriges inträde i Europa. När fönstret väl öppnas måste man påverka riktningen så att historien leder oss rätt när historien väl accelererar igen. När Sovjetunionen och kommunismen i öst föll samman som ett korthus såg Carl Bildt en chans att föra in Sverige i EU. Detta kombinerades med de ekonomiska problem som uppstod efter decennier av ekonomiska experiment från Socialdemokraternas sida. Dessa problem fick Socialdemokraterna, och därmed också Centerpartiet, att ändra inställning till EU. Det tidigare tjatet om neutralitetspolitik och folkhemsbygge, tydligast i Tage Erlanders metalltal 1961, byttes ut mot en försiktigt positiv syn på EU. Inte för att Socialdemokraterna var övertygade visionärer av EU utan av helt pragmatiska skäl. De hade inga fler utvägar. Den tredje vägens politik var inget annat än en återvändsgränd. Carl Bildts plan var att lämna in en medlemsansökan snarast möjligt efter maktövertaget 1991 för att sedan få till stånd förhandlingar 1993. Före 1990 ansåg Carl Bildt att dörren var stängd för medlemskap i EU på grund av att medlemsstaterna var upptagna med att realisera enhetsakten från 1985. Den gick ut på att verkställa de tidigare fördragen om en inre och fri marknad i Europa.
Det var för att hinna gå igenom det fönster som plötsligt öppnats som Carl Bildt struntade i att begära ett formellt undantag för euron. Det fanns inte utrymme för förhandling. Undantag för den viktigaste frågan förstås - Snuset! Men om inte villkoren är tillräckligt bra ska man inte ingå avtal. Carl Bildt ger intrycket av att EU-inträdet är och var allt annat överordnat. Samma fanatiska tro som Folkpartiets tro att euron är viktigare än skattesänkningar för att öka tillväxten. Detta kan jag bara inte skriva under på!
Bildt, Carl: Uppdrag Europa, Norstedts, 2003
/Fredrik Runebert
