HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Varför Centerpartiet?!
 

2006-03-17

1. Mansmisshandel erkänns i amerikansk lagstiftning
2. Varför jag ställer upp för Centerpartiet i valet 2006
3. Högforsmodellen
4. Företagsidentitet och partiidentitet
5. Allians för Sverige
6. Bevara äktenskapet!
7. Försvåra umgängessabotage
8. Nytt på feministfronten
9. Är Aborträtt självklart? Och enbart för kvinnor?
10. Sverige är ett u-land när det gäller valfrihet
11. Samtyckeskravet sprider sig bland borgerliga företrädare
12. Skattemyter

1. Mansmisshandel erkänns i amerikansk lagstiftning

Den 9 januari skickades ett pressmeddelande från Antifeministiska samfundet ut om mansmisshandel. Då samfundet inte tidigare fått upp pressmeddelandet på webben på grund av pågående arbete med en uppdatering av dess hemsida har jag inte kunnat referera till det.

Men här följer i alla fall pressmeddelandet:

I USA har mansrörelsen och feministkritikerna haft en stor framgång i det faktum att de fått in en paragraf om mansmisshandelns förekomst i lagen Violence Against Woman Act. Det står nu uttryckligen att inget hindrar att resurser tillskjuts mansjourer och annat stöd till män som misshandlas av sin partner.

Kalle Strokirk, ordförande i Antifeministiska samfundet, menar att:

- I den här frågan har USA kommit längre än Sverige. Där har kritiken mot feminismens sanningsmonopol slagit stora hål i många feministiska myter.

- Att mansmisshandel förekommer har Philip W. Cook visat i sin bok "Abused men" där ett flertal studier i många olika länder har sammanställts i en bok. Detta är fakta som är föga känt i Sverige.

- Vi behöver utföra liknande studier i Sverige för att utröna om mansmisshandel även förekommer i Sverige.

Kalle Strokirk uppmanar forskningssamhället att tilldela resurser till forskning om mansmisshandeln för att även avgöra omfattningen i det svenska samhället.

Läs mer om den amerikanska lagstiftningen här.

Här kan du hitta pressmeddelandet.

Jag skrev om Centerpartiets erkännande av mansmisshandel här.

Detta upptäckte jag efter att ha gjort en research i ämnet samt efter att ha skickat pressmeddelandet till några centerpartister. Johan Linander förklarade att det finns politiker som har förstått att problemet existerar. Det gläder mig.

2. Varför jag ställer upp för Centerpartiet i valet 2006

Jag har i tidigare nyhetsbrev förklarat varför jag inte kan ställa upp för Centerpartiet i valet 2006. Nu ska jag göra en John Kerry, dvs. en flip-flop. Jag har efter en övertalningskampanj riktat mot mig beslutat mig för att ställa upp. Före det hade jag klart och tydligt sagt att jag inte skulle ställa upp på någon partilista bland annat på grund av centerfeminismen. Men när jag fick klart för mig att de ville ha med mig trots min inställning till feminismen och min inställning till fri marknadsekonomi som går längre än de politiska partiernas ståndpunkter ansåg jag att en invändning mot aktivitet hade försvunnit.

En annan tröskel som varit svårare att kliva över är min identitet. Jag har haft väldigt svårt att identifiera mig som politiker då jag har en så negativ syn på politiker i allmänhet. Å ena sidan är det väldigt svårt att vara trovärdig om man tycker illa om sig själv, men å andra sidan kan en sådan politiker bli väldigt bra då han eller hon är mentalt beredd på att man riskerar att utvecklas till en politruk som tänker mer taktiskt än ideologiskt. Jag har dock lyckats vänja mig vid tanken att jag är politiker. Jag vet ju att det finns bra politiker, så varför skulle inte jag kunna bli en av dem?

Jag har också varit rädd för att bli nedtystad, både av partikollegor och av egna taktiska och strategiska skäl. Har även oroat mig för att mina klara och tydliga ståndpunkter i många frågor ligger mig i fatet. Jag har ställt mig själv frågan: Är jag beredd att göra avbön för att bli invald? Nej. Gör det något om jag inte blir invald? Nej.

Blir då slutsatsen att jag inte vill bli invald i kommunfullmäktige i Avesta och landstingsfullmäktige i Dalarna? Nej, jag vill bli invald, annars hade jag inte gått med på att stå på någon lista. Vad jag ännu inte har bestämt mig för är om jag aktivt ska försöka bli invald eller om jag ska vara passiv. Jag har i alla fall bestämt mig för att stötta en ung politiker vid namn Per Wallman och försöka hjälpa honom att vinna personröster.

Du kan läsa hans blog här.

Den är inte särskilt uppdaterad än, men det ska det bli ändring på… Så om du bor i Avesta rekommenderar jag att du kryssar för Per Wallman som är mycket kunnig, kompetent, har goda värderingar och hederliga avsikter. När det gäller variabler som är viktiga för partister, såsom geografisk ort, ålder och kön, lyckas Wallman få in ett rätt på politiskt korrekthet och det är åldern - han är ung.

Jag har redan börjat tröttna på partiarbetet och den stelbenta interndemokratin där meningslöst dravel om taktik, ålder, kön och geografisk ort dominerar debatten. Istället för att fokusera på kandidaternas karaktärer, kompetens, värderingar och filosofiska principer ägnar man sig åt millimeterrättvisa och godtyckliga bedömningar.

Jag får erkänna att jag fortfarande är osäker och ambivalent i frågan om jag gjort rätt. Men man kan inte sitta och reflektera över allting utan man måste agera också. Trial and error ger också kunskaper. Jag gör ett litet experiment. Kan jag som ärlig och uppriktig politiker som inte gör avbön av taktiska och strategiska skäl lyckas? (Självklart kommer jag att utveckla strategier och fundera på hur jag ska förpacka mina och partiets ståndpunkter på ett bra sätt, men det är inte samma sak som att göra avbön. Det handlar om att prioritera och göra sig förstådd.) Eller en ännu viktigare fråga: Kan jag leva upp till mina egna krav på en ärlig och uppriktig politiker med civilkurage? Och hur kommer mina partikamrater att agera?

Vill tillägga att jag inte har ställt upp på riksdagslistan på grund av centerfeminismen. Om man ska ställa upp på den listan måste man stå för den grundläggande ideologin vilket jag gör om man räknar bort centerfeminismen. Men eftersom centerfeminismen är en viktig del i nuvarande centerideologi kan jag inte till 100 % ställa upp för Centerpartiet. (Här handlar det inte om några enstaka sakfrågor utan om en ideologisk fråga. Och jag ställer något högre krav på den som ska engagera sig i partiet än vad många andra gör. Skriver man inte under på hela den ideologiska grunden ska man inte engagera sig för Centerpartiet. Men med tanke på vårt centralistiska land är det okey att ställa upp i de andra församlingarna.)

Jag kommer i alla fall att plädera för en röst på Centerpartiet och därmed välja ut sådant som jag anser är bra med Centerpartiet såsom reformering av arbetsrätten, sänkta skatter, federalism, köksbordsdemokrati osv. Frågan är dock om jag verkligen kan rösta på Centerpartiet i riksdagsvalet. Om Centerpartiet ligger lågt i centerfeminismen och partiet står för mer valfrihet i familjepolitiken kommer jag inte att tveka en sekund. Men om Centerpartiet inte skärper sig blir jag tvungen att rösta på Kristdemokraterna som i dessa frågor faktiskt står för mer centerpartistisk politik än vad Centerpartiet själv gör. Men samtidigt har Kristdemokraterna lagt fram korkade förslag såsom civilkuragelag och en lag mot att häda. Så man kan säga att det är rätt så jämt mellan dessa två partier. Folkpartiet och Moderaterna är helt enkelt uteslutna.

3. Högforsmodellen

Jag har tidigare skrivit om Ramviksmetoden eller Ramviksmodellen när jag skrivit om Thorbjörn Fälldin. Nu utvecklar Maud Olofsson en Högforsmodell eller Högforsprincipen:

"Varje gång vi i regeringen fattar beslut kommer jag att ställa frågan: Ökar detta makten över vardagen för mina grannar hemma i Högfors? Och jag kommer också att kräva ett svar."

Läs mer här!

Nu börjar jag verkligen känna mig hemma i Centerpartiet. Så här ska det låta! Jag tror inte att någon av er kan föreställa er hur stor min glädje är över att få läsa detta.

4. Företagsidentitet och partiidentitet

En tydlig identitet är viktigt för människor, för företag och för partier. Om man inte kan kommunicera ett budskap internt kan man heller inte övertyga externt. Om man inte känner sig säker i sin egen identitet kan man heller inte övertyga någon att rösta på ett visst parti eller att köpa en viss produkt. En viktig del i att uppnå denna säkerhet är kontinuitet i verksamheten. Att ständigt byta partiledare eller vd, att ständigt byta åsikter eller produkter, att ständigt tala om detaljer istället för helheten och nyttan kommer att leda till att man har svårt att nå fram.

I boken "Företagsidentitet" av Lars Hinn och Göran Rossling fann jag följande visdom: "Något som inte upphör att förvåna är att företag inte i högre grad anstränger sig att åstadkomma kontinuitet mellan ny och tidigare ledare. Ofta ägnar nya företagsledningar tid åt att låta den gamla ledningen löpa gatlopp, ibland med hjälp av pressen. Eftersom historien är en viktig del av företagets identitet, är ett angrepp på historien ett angrepp på identiteten. Att vitt och brett gå ut och markera drastiska kursomläggningar stärker inte förtroendet. Istället borde företagen vinnlägga sig om kontinuitet, att överföra kunskap och erfarenhet mellan tidigare och nya företagsledningar." (s. 33-34)

Om vi tillämpar detta på politiska partier såsom Moderaterna och Centerpartiet vad blir då slutsatsen? Har Fredrik Reinfeldt brytt sig om kontinuiteten? Nej, hans historiebeskrivning börjar där han personligen tog över partiledarskapet. Han vill inte veta av det som Moderaterna har stått för tidigare och det Moderaterna har gjort och åstadkommit tidigare. (Detta trots att Reinfeldt personligen hade ansvaret för Moderaternas ekonomiska politik 2002 och förespråkade då samma politik som han nu tar avstånd ifrån. Trovärdigt va?).

Han försöker inte ens rätta till bilden av Bildtregeringen utan talar enbart om vad Socialdemokraterna har gjort och vad Moderaterna vill göra. Visst är det bra att presentera sin egen politik, men finns det något samband mellan dagens politik och Moderaternas traditionella politik? Nej, Reinfeldt verkar skämmas över sin föregångare Bo Lundgren och har ett antal gånger misskrediterat och underkänt Moderaternas tidigare politik. Någon röd tråd med partiets historia går inte att finna, med några få undantag. Visst genomförde Gösta Bohman en revolution på 1970-talet då han kompletterade Moderaternas konservativa arv med nyliberalt tankegods men Bohman valde inte att ta avstånd från Moderaternas historia. När det gäller kontinuiteten i Moderaternas politik finns det mycket att önska. När motståndet från Socialdemokraterna blir för stort viker Reinfeldt ned sig direkt istället för att ta kampen mot de socialdemokratiska problembeskrivningarna. Reinfeldt personifierar det "minsta motståndets lag". Varför inte vinna på egen styrka istället för på Socialdemokraternas svaghet? Förvisso kan man slå fast att borgerligheten som helhet har gått högerut men det ger ändå inte ett tillräckligt förändringsmandat.

Förvisso finns det en viss tradition kvar och det är centralismen. Bohmans främsta svaghet var centralismen, att koncentrera makten hos sig själv. Bohmans lärjunge Carl Bildt skapade bunkermentaliteten och Fredrik Reinfeldt har nu skapat bankvalsmentaliteten där räknenissar från riksbanken har slängt allt ideologiskt gods överbord. Den som bröt mot denna mentalitet och som verkligen trodde på idéer fick aldrig någon chans att visa upp sina kvaliteter. För en gång skull håller jag med Göran Persson. Reinfeldts krypskytte mot Bo Lundgren avslöjar hans egentliga karaktär. Likaså hans personangrepp på Carl Bildt och hans bundsförvanter. (Ironiskt att Reinfeldt har mage att klaga på att Socialdemokraterna har varit dumma och ritat nidteckningar på honom.)

Bo Lundgren hade sina brister och han gjorde sina misstag. Exempel på brister är att han tydligare borde ha redovisat hur skattesänkningarna skulle ha finansierats. Han borde också ha varit tydligare i frihetsretoriken samt skyndat lite långsammare. Men till skillnad från sina föregångare och sin efterträdare bröt han mot bunkermentaliteten och släppte fram sina konkurrenter och lät dem få mer utrymme. Han var en ärlig politiker men han drogs ned av intriger och maktspel samt machiavelliska och moderata kommunalpampar.

Centerpartiet har gjort en liknande resa fast åt andra hållet, och därmed har de båda partierna närmat sig varandra. Rent ytligt kan det verka som att Maud Olofsson har distanserat sig från Centerpartiets historia. Men när man analyserar partiets historia mer noggrant finner man att det var Olof Johansson som distanserade sig från Centerpartiets borgerliga historia genom att väja åt vänster och ignorera gamla centerdygder såsom småföretagande, kreativitet, arbetsmoral, äganderätt mm. Olof Johansson epoken kan snarare betraktas som en parantes i Centerpartiets historia och Maud Olofsson som fick draghjälp av Lennart Daléus partiledarskap har placerat Centerpartiet i den politiska position som de hör hemma.

Förvisso samarbetade Centerpartiet med Socialdemokraterna på 1930,- 1940,- och 1950-talet. Men det är lite skillnad att samarbeta med ett parti som står för 25 % i skattetryck och ett parti som står för mer än 50 % i skattetryck. Betänk också att Socialdemokraterna före 1960-talet var ett arbetarparti som betonade arbetsmoralen vilket är något som borgerligheten i allmänhet och Moderaterna i synnerhet betonar idag. Det betyder att vissa Socialdemokrater kan komma att känna sig mer hemma hos de borgerliga partierna än hos sitt eget parti som har fastnat i ett destruktivt bidragstänk.

Här kan du se granskningar av de olika partierna.

5. Allians för Sverige

Många debattörer, såsom Peter Wolodarski i första numret av Neo, klagar på att alliansen inte är tillräckligt radikala. Jag håller delvis med, men det väsentliga är att resultatet är bättre än tidigare försök. Inför 1976 fanns det inget samarbete före regimskiftet och 1991 var det Carl Bildt och Bengt Westerberg som kom överens om en plattform. Olof Johansson valde att avstå eftersom idéerna bakom plattformen var för radikala. Idag finns det inga sådana problem. Alla fyra partier är på samma våglängd, de är mer sammansatta och mer överens än vad de någonsin har varit tidigare. De har till och med, två år före valet, bildat en allians med det tydliga målet att byta regering. Det har vi aldrig sett tidigare. För första gången vill borgerligheten vinna makten. Tidigare har borgerligheten enbart vunnit på grund av att Socialdemokraterna har varit svaga och inte för att borgerligheten har varit stark.

Många gnäller över att Socialdemokraterna har suttit vid makten i 61 av 70 år och sedan insinuerat att det skulle vara Socialdemokraternas fel. Hur tänker man då? Visst finns det mycket att kritisera Socialdemokraterna för men man kan väl inte begära att de ska lägga sig med flit? Om inte borgerligheten har velat ha makten tidigare utan hellre tjafsat inbördes så kan man väl inte skylla på någon annan än på borgerligheten.

Förutom att alliansen har en egen hemsida har alliansen utsett sex arbetsgrupper som ska ta fram en gemensam plattform inom ekonomi, välfärd, rättspolitik, utbildning, tillväxt och världen. Nu har man lyckats sammanföra partierna än mer genom att ge ut en gemensam tidning - Allianstidningen. Förvisso är innehållet rätt så knapert, men det är mer än vad vänsterkartellen kan erbjuda som inte ens skulle drömma om att ge ut en gemensam tidning. Men det som finns att läsa är intressant för den som vill ha ett regimskifte. Där finns att läsa vad de sex arbetsgrupperna har kommit fram till, hur alliansen planerar att ta över det praktiska regeringsarbetet, en analys av färgvalet orange, en artikel om alliansens valkonvent samt ett reportage om de fyra partiledarna, plus lite annat. Det nämnda valkonventet har också en stor betydelse - symboliskt. Där samlades de fyra partiernas valarbetare och fick lära känna varandra lite bättre. Skulle detta kunna ske inom vänsterkartellen? Skulle inte tro det.

Ett ytterligare exempel på hur samarbetet har blivit bättre sedan 1976: "- Ofta kan det finnas intresse hos enskilda medlemmar i en sådan här grupp att läcka lite till media för att kunna påverka förhandlingarna utifrån. Men ingen har läckt och det har varit förtroendeskapande." (Mikael Odenberg, m. I Allianstidningen, s. 19). I regeringarna 1976-1982 hade alla parter (förutom Fälldin själv) satt i system att läcka ut uppgifter om förhandlingarna för att sätta press på motparten. Med en sådan arbetsmetod kan man knappast vinna i trovärdighet. Detta verkar alliansen ha rått bot mot.

Ett annat exempel på hur samarbetet har blivit bättre sedan både 1976 och 1991 är: "Det finns alltid en risk att samarbete blir kostnadsdrivande." (Mikael Odenberg, m. I Allianstidningen, s. 19). Sjukdomsinsikt är alltid ett första steg till ett bättre samarbete.

Jag kan inte vara annat än nöjd efter att jag tidigare ställt krav på ett utökat samarbete.

(Jag vill betona att tankarna bakom min artikel är inspirerade av Dick Erixon och Svenska Dagbladets ledarsida.)

Vad som ändock fattas är en gemensam valkartell. Folkpartiets partiledare Lars Leijonborg var tyvärr något sen med att föreslå en gemensam lista. Förvisso är jag inte så mycket inne på att ha en gemensam lista med saxade namn utan jag är mer inne på en gemensam valbeteckning där alla fyra partier kan ha en var sin lista. Då faller också de tre övriga partiernas argument om att det strider mot interndemokratin. Men det är hur som helst för sent nu. Hoppas bara att partierna tar sitt förnuft till fånga till valet 2010.

Besök Allians för Sveriges hemsida.

Ska i kommande nyhetsbrev analysera de dokument som Allians för Sverige har producerat.

6. Bevara äktenskapet!

Jag har skrivit på uppropet Bevara äktenskapet.

Anledningen är följande:

Jag var tidigare för en könsneutral äktenskapsbalk, men det har gått upp för mig att det hela är ett sluttande plan. Går man med på detta kan man också gå längre och anse att barn inte behöver en mamma och en pappa (det finns många historiska exempel på hur givandet av ett pekfinger leder till att samhället tar hela armen). Ett sådant steg är dock redan taget då homosexuella får adoptera, jag vill nu dra i nödbromsen. Kulturradikalerna har fått ett för starkt grepp om det svenska samhället. Jag kan förvisso gå med på en kompromiss och tillåta homosexuella gifta sig borgerligt, men det får aldrig leda till att staten påtvingar kyrkosamfunden en viss ordning.

7. Försvåra umgängessabotage

Skriv på namninsamlingen till Thomas Bodström du med.

Jag har skrivit under med följande formulering: "Verkligheten är mer nyanserad än vad alla konspirationsteorier får oss att tro!"

Mamman är inte automatiskt den bästa föräldern. Detta borde man ta hänsyn till i lagstiftningen.

8. Nytt på feministfronten

Läs samma rubrik i föregående nyhetsbrev.

Låt oss börja med en pedagogisk förklaring till varför män inte vill jobba på daghem och vad det är för en inkonsekvent och motsägelsefull logik som döljer sig bakom samhällets attityd till män.

Vi går vidare med en underhållande artikel om internationella kvinnodagen skriven av Tomas Brandberg på Captus tidning.

I Sverige har den dagen förvandlats till en freakshow (och frågan är om det någonsin varit något annat) där feministiska floskler slängs ut i strid ström. Men det finns ett alternativ. Kvinnodagen kan handla om att hylla kvinnan istället för att hata mannen och utmåla kvinnan som offer. Dagen kan också handla om att uppmärksamma de kvinnor som förtrycks i Saudi-Arabien, våldtas med gevärspipor i Kongos krigszoner och som könsstympas i Somalia mm. Nej, då är det mer intressant att diskutera färgen på täcket och på toalettväggen.

Jag vill också särskilt rekommendera Bo Rothsteins granskning av universitetsvärlden, främst Göteborgs universitet, i tidskriften Axess under rubriken "Vetenskap på ovetenskaplig grund".

Bo Rothstein visar varför svensk forskning håller låg internationell kvalitet. Kunskap och kompetens premieras inte utan det är politisk korrekthet som är prioritet ett. Rothstein har funnit ett mönster: "när ledande företrädare för svenska universitet och högskolor skall ta sig an den egna sektorns frågor och problem, då är man programmatiskt ointresserad av forskning. Detta tycks gälla på alla nivåer, från den enskilda institutionen till universitetskanslern själv. Svenska forskare, universitetsrektorer, ledande professorer et consortes anser att när det gäller att analysera den egna verksamhetens problem, då är forskning både ointressant och oanvändbar."

Det är således inte enbart Eva Lundgren som producerar smörja och som inte granskas tillräckligt. Ett annat exempel från genusmarknaden är universitetskanslern Sigbrit Franke som medvetet har valt att gå ut med en uppenbart felaktig uppgift om andelen diskriminerade doktorander. En "studie" visar att 45 % av de kvinnliga doktoranderna har "känt" sig diskriminerade. Kärnproblemet är nu inte tolkningen av att känna sig diskriminerad, vilket givetvis inte betyder diskriminering i lagens mening eller i objektiv mening, utan kärnproblemet är att siffran 45 % är en nonsenssiffra. Svarspersonerna har nämligen fått svara på fyra sjugradiga skalor om de känt sig diskriminerade av andra doktorander, av lärare, av handledare och av administrativ personal. Tolkningen av det resultatet bygger på att sex alternativ av sju utgör diskriminering och det räcker med att svarspersonen har angett ett diskrimineringsalternativ bland de fyra. Således är hela studien riggad. Totalt består studien av en 28 gradig skala och det är enbart 1 alternativ av dessa 28 som betyder icke-diskriminering. Man kan till och med påstå att bland 2401 möjliga svarskombinationer är 2400 diskriminering (7*7*7*7=2401). Seriös forskning?

Problemet med svenska universitet är mångbottnad. Den svenska regeringen, med centerpartiet som stödhjul, har satsat på kvantitet framför kvalitet. Ingen hänsyn har tagits till arbetsmarknadsbehov. Man har också på vissa ställen, juristutbildningen vid Uppsala universitet och journalisthögskolan vid Göteborgs universitet, försökt sig på kvoteringar. Denna kvoteringshysteri är förvisso värre i USA, men det råder inget tvivel om att de toppuniversitet som främst är amerikanska knappast är det på grund av de universitet som nedvärderar kompetensen.

Ett ytterligare problem är att rekrytering av forskare är formellt och stelbent i Sverige. Man söker efter någon som är "objektivt" rätt, vilket oftast betyder politiskt korrekt. På ledande universitet såsom Harvard, Oxford och Yale rekryteras forskare efter följande modell: "Vem är vi, vad behöver vi nu göra för att bli bättre och vem kan hjälpa oss att göra det? Därefter söker man aktivt utanför den egna institutionen efter personer som kan tillföra den egna miljön någonting nytt." I Sverige fungerar det i princip så att man föds och dör på samma institution. Därför blir den rationella strategin för doktoranden att i mångt och mycket svälja professorns modeller och göra den vackrare genom nytt datamaterial.

Vidare är kurser för ledningspersonal på Göteborgs universitet främst inriktade på ytlig management-retorik och kritiska frågor avfärdas som akademiskt. Rothstein vittnar också om att jämställdhet ingår i kursen som ett ideologiskt övertalningsmoment.

Så över till jämställdheten som utsetts till överideologi i svensk forskning. När jämställdheten ska undersökas slängs all vetenskaplig metod överbord. När forskare kommer till fel resultat förtigs forskningen. Ett exempel är professorerna Ulla Riis och Leif Lindbergs forskningsrapport som är den mest omfattande kvantitativa meritvärdering i jämställdhetsforskningen. Den visar att kvinnor fick tjänster och forskningsanslag i lika stor utsträckning som de sökte. Med begreppet "kontext" avfärdar rapportförfattaren till "Meritvärdering ur jämställdhetsperspektiv" ovanstående empiri.

När en framstående brittisk litteraturtidskrift rankar humaniora på universitetsnivå kommer inte en enda svensk institution bland de 200 bästa. Är någon förvånad?

I Genusperspektiv nr.1 2006 finns det ett reportage om regeringens framtida satsningar på forskning om mäns våld mot kvinnor. Jag har inget emot en sådan forskning. Jag har heller inget emot forskning om kvinnors våld mot män, äh låt oss använda de korrekta benämningarna kvinnomisshandel och mansmisshandel, som Centerpartiet har motionerat om i riksdagen. Jämställdhetspropositionen som kommer att läggas fram senast den 22 mars (om den nu inte redan är framlagd och jag missat den) grundar sig på, när det gäller forskningsprogram och forskningscentrum inriktat på kvinnomisshandel, i huvudsak på utredningen "Slag i luften". Åsa Eldén som ledde utredningen anser att de senaste årens debatt har varit en ren smutskastning mot våldsforskningen. Smutskastning? Okey, jag föreslår att hon läser igenom ROKS, Eva Lundgrens m.fl. samlade lektyr och sedan får hon återkomma och belägga sin ståndpunkt.

Hon säger också: "Opinionen har vänt ganska kraftigt. Frågan är om regeringen vågar ta de krafttag som krävs, eller om det nu blivit för kontroversiellt." Man kan ju alltid hoppas att det är för kontroversiellt att fortsätta som tidigare. Det stat och kommun borde göra är att överta allt ansvar för att hjälpa misshandlade kvinnor. Forskningen borde också bli mer könsneutral och mindre feministstyrd.

Den här meningen i reportaget är också typiskt för insnöade feminister: "Ingegerd Sahlström, som var projektledare för Nationella rådet för kvinnofrid, ser inte könsmaktsordning som ett diskutabelt begrepp."

Det är bra att hon är ärlig i alla fall. Men bevisningen saknas fortfarande, och sunt förnuft och vårt rättsmedvetande slår fast att det är den som anklagar som ska stå med bevisbördan.

Jens Orback kräver en jämställdhetsmyndighet.

Den feministiska sjukan är inte över än. Så slappna inte av. FI och ROKS lever kvar. Än värre, feminismen i alla partier lever kvar. Den sjuka ideologin har fastnat överallt i vår svenska kultur. En jämställdhetsmyndighet? Ett krav som radikala FI kräver.

Här kommer exempel från två borgerliga politiker:

Centerpartisten Annie Johansson är på gång igen och gnäller över att villkoren för män och kvinnor inte är lika när det gäller att starta företag.

Okey, bevis först, sedan påstående. Men nej, då. Bara för att kvinnor startar färre företag än män betyder det diskriminering. Det är svaret på alla problem. Det kan inte vara så att staten har närapå monopol inom de sektorer där kvinnor är i majoritet? Nej, det är alldeles för logiskt. Självklart är det könsmaktsordningen som spökar. (Det lustiga är att Annie ändå kommer fram till att den offentliga sektorn bör avregleras för att släppa loss de krafter som hålls tillbaka av statens monopol).

För övrigt finns det inga hinder att starta företag, så vitt jag vet är det inte förbjudet i någon lagtext. Svaret är så klart de osynliga strukturerna, buuhuu!!!

Men visst. Jag har inget att invända mot målet att kvinnor ska starta fler företag. Man kan ju vända på steken och påstå att det är ojämställt att främst män ska behöva ta de risker som en företagsstart innebär.

Jag ska dock inte vara orättvis mot Annie Johansson. Hon är ju ändå för att konkurrensutsätta den offentliga sektorn och emot kvoteringar. Men ska det vara så omöjligt att skippa male-bashingen och kvinnognället?

Men inte ens glädjen över kvoteringsmotståndet får vara särskilt länge. Längre ned i artikeln står följande: "Under 1990-talet satsade den borgerliga regeringen på ett stort program för kvinnors företagande. Det innehöll bland annat särskilda kvinnolån, forskning kring kvinnligt företagande, affärsrådgivning riktade till kvinnor och kvinnligt resurscentra."

Tydligen är annan doping än direkt kvotering okey.

Om Annie enbart skrivit detta hade jag kunnat skriva under artikeln: "Genom att öppna upp monopolen där majoriteten kvinnor verkar skapas nya arbetstillfällen, fler entreprenörer, större valfrihet. Och framför allt, en bättre jämställdhet."

Men det finns vettiga kvinnor också, för er som inte visste det. På självaste åttonde mars sågar 20 kvinnliga företagsledare regeringens förslag om kvoteringar jäms fotknölarna och betraktar hela idén som kränkande.

Den objektivistiska bloggaren Carl Svanberg kommenterar det hela så här: "De inser att feminismen bara är en form av könskollektivism och som därför är förnedrande för kvinnor. De inser att idén om "kollektiva rättigheter" inte går att förena med idén om individuella rättigheter (!)."

Läs mer här!

Det andra borgerliga exemplet är moderaternas chefekonom, Anders Borg, som nu har börjat se osynliga strukturer och diverse patriarkaliska spöken.

Visst är Moderater som hänger sig åt feministiska funderingar mer nyanserade än vänsterfeminister men grunden är densamma. Jag kan till och med skriva under på att man ska låta barnen själva bestämma mer och inte enbart gå efter samhällsförväntningar såsom att alla flickor gillar att leka med barbie. Det här är bra: "Naturligtvis finns det biologiska skillnader. Att påstå något annat är absurt. Lika absurt är det att hävda att valet mellan rosa och blått handlar om bara gener. Flickor kanske skulle välja barbie även utan konstruerade könsidentiteter, men förmodligen skulle de göra det i mindre omfattning än nu.". Kanske har han rätt, men jag tror inte att färgen på täcket är det som avgör könsidentiteten mest.

Men det här är nonsens: "Statens ansvar för att vidmakthålla könsmaktsordningen är stort. Den ekonomiska underordningen av kvinnor beror inte främst på biologiska faktorer eller kvinnors fria val, utan på att välfärdsstaten innehåller mekanismer som snedvrider våra val."

Och det här: "Att undergräva könsmaktsordningen är att öka friheten och att öka friheten är att undergräva könsmaktsordningen."

Trots de nya moderaternas antiamerikanska image skriver Borg så här: "Att kvinnor i USA i genomsnitt arbetar ca 10 timmar mer på marknaden per vecka beror inte på att männen är mer jämställda, utan på att det finns en fungerande service som ordnar lämningar på dagis utan morgonkamp med overallen (s.k. Reimabrottning). Lika många barn går på dagis, men omsorgen finns ofta på arbetsplatsen."

Kanske ska jag ta den här retoriken, här exemplifierat av Annie Johansson och Anders Borg, med en klackspark. De landar ju i det stora hela rätt när det gäller förslag till förändringar. Problemet är att fel skäl till en reform kan äventyra reformens långsiktiga överlevnad.

9. Är Aborträtt självklart? Och enbart för kvinnor?

Den amerikanske antifeministen Glenn Sacks har skrivit en nyanserad och intressant artikel om aborträtten. Han erkänner att både abortförespråkare på vänsterkanten och pro-life förespråkare på högerkanten har sina poänger. Och visst är det så. Det bästa vore om dessa två grupper i USA kunde mötas på mitten och införa svensk abortlagstiftning. Den exakta gränsen kan man alltid diskutera utifrån nya vetenskapliga upptäckter, men än är jag inte övertygad om att svensk lagstiftning behöver förändras. Glenn Sacks går dock ett steg till och kräver att även mannens perspektiv ska tas med i aborträtten. Idag är det så att kvinnan har 100 % valfrihet (i USA och likvärdiga länder) medan mannen har 0 % valfrihet. Är detta jämställdhet? Knappast.

Läs Glenn Sacks artikel "30 Years After Roe v. Wade, How About Choice for Men?".

Det kanske till och med är omöjligt att uppnå 100 % jämställdhet på grund av biologiska skillnader?

Roland Poirier Martinsson skriver nyanserat om aborträtten här.

Han är en abortkritiker som strävar efter att minimera antalet aborter och tar avstånd från amerikanska abortmotståndare som likställer abort med mord. Kan vi äntligen få en seriös diskussion om aborträtten i Sverige?

Marie Söderqvist problematiserar aborten på ett intressant sätt.

Läs Lars Hambergers, Kerstin Hedberg Nyqvists och Alf Svenssons artikel om att svensk abortlagstiftning tillåter abort av foster som kan le.

Frågan är om fostrets förmåga att le, sparka och blinka ska utgöra gränsen för aborten. Jag är inte övertygad. Ett sådant emotionellt argument måste ställas mot ett lika emotionellt, men ändå mer rationellt argument, att det inte är så roligt för ett barn att födas ovälkommen till världen.

10. Sverige är ett u-land när det gäller valfrihet

Hemmaföräldrarna har en intressant hemsida där de publicerar fakta om dagens kollektivistiska barn- och familjepolitik.

På den här sidan beskriver Madeleine Lidman hur mammor som ansöker om F-skattesedel för att ta hand om sina barn trakasseras av skattemyndigheterna samt hur samma mammor blir hårdgranskade när de anlitar F-bolaget för att gå runt statens tentakler.

Läs mer här!

Sverige är ett U-land i valfrihet!

11. Samtyckeskravet sprider sig bland borgerliga företrädare

Kristdemokraten Henrik Ehrenberg skriver på sin blog: "HD:s dom visar ändå på att det kanske är rimligt att pröva frågan om det inte ska krävas ett aktivt ja istället för ett aktivt nej för att klara ut förhållandena mellan människor som tror sig ha chans på en vända i sänghalmen."

Läs mer här!

Att etikettera samlag med minderåriga som våldtäkter är ett underligt grepp. Om man vill betona att samlag med minderåriga är lika allvarligt som våldtäkter kan man ha samma straffskala för båda brotten istället för att börja kalla A för B. Dessutom måste politiker som Ehrenberg tala om exakt hur en anklagad person ska bevisa ett samtycke! Jag har tjatat om detta väldigt länge men aldrig fått något svar. Saknas svar på frågan?

12. Skattemyter

I Sunt förnuft nr.1 2006 slår Robert Gidehag hål på fyra skattemyter.

Myt 1. En person med normal inkomst betalar drygt en tredjedel i skatt.

Sanning: Då har man enbart räknat med den synliga skatten, dvs. inkomstskatten. Man måste också räkna in arbetsgivaravgiften, som egentligen är en löneskatt, momsen, punktskatter mm. Det offentliga tar i själva verket hand om tre av fem intjänade kronor. Det är just därför det är så viktigt att införa en skattereform som innebär att individen själv ansvarar för att betala in skatten så att vi i fortsättningen kan göra informerade val vid valurnan vart fjärde år.

Myt 2: Det går inte att sänka skatterna utan att de svagaste drabbas.

Sanning: Alla, inklusive låginkomsttagare, betalar höga skatter. Många låginkomsttagare betalar faktiskt mer i skatt än vad de får i bidrag.

Myt 3: Om man sänker skatterna kommer vård, skola och omsorg att försämras.

Sanning: Det är enbart en tredjedel av skattepengarna som går till vård, skola och omsorg. Med andra ord går hela två tredjedelar till något annat. Det är alltså helt vilseledande att ställa fastighetsskatten mot skolböcker till skolelever såsom Fredrik Reinfeldt har gjort.

Myt 4: Högskattesamhället förkroppsligar en solidaritet mellan människor.

Sanning: Aktuella opinionsmätningar visar att människor främst vill höja skatterna för att andra ska betala så att de själva kan få förmåner. Detta är en skrämmande attityd. Likaså attityden att solidariteten tar slut efter att man har betalat in sin skatt. Man kan även ifrågasätta om påtvingad solidaritet verkligen är äkta solidaritet.

I Sunt förnuft nr.2 2006 föreslår Robert Gidehag ett mentalt skattestopp för att ändra attityden till skatter.

I en artikel om utnämningsmakten framgår det att systemet är unikt för Sverige. Vi har ett utnämningssystem som har sin historiska grund i det kungliga enväldet. Det ödmjuka krav som ställs av Skattebetalarna och Allians för Sverige är ett öppet ansökningsförfarande. Ett system som Norge har infört och som fungerar bra. Därmed finns det inget fog för rädslan att färre skulle våga söka ett visst jobb för risken att offentligt utses som förlorare. Men å andra sidan, när man söker jobb på den här nivån så är det något man får leva med. Alla som söker jobb och blir ratade blir ledsna. Och insatsen ökar med prissumman!

I samma nummer intervjuas finansminister Pär Nuder som svarar så här om det är rimligt att en ägare till en genomsnittsvilla i Stockholm ska behöva betala cirka 20 000 kronor fastighetsskatt per år: "Det är rimligt att vi har en fastighetsskatt som i dagsläget inbringar 25 miljarder kronor."

Hur kan man bli så cynisk?

När skattebetalarna ställer frågan: "Men en villa genererar inga inkomster när man äger den. Det gör den först när man säljer den?"

Svaret: "Villan är en del av en förmögenhet. Man kan välja att spara i en fastighet eller på annat sätt."

Okey, kan man bo i en aktie? I en option?

Nej, men man kan bo i en båt såsom Jan Robertsson gör. Tack vare att den är klassad som fartyg av sjöfartsverket behöver inte Robertsson betala fastighetsskatt. Varför har då Robertsson försökt undvika skatten? Är han girig? Nej, han har bara velat få sin pension att räcka till mer än enbart fastighetsskatten och förmögenhetsskatten. Är detta för mycket begärt? Som kuriosa kan jag nämna att båten som Robertsson bor i heter "Ringholm 1". (Skattebetalarna nr. 1 2006).

På Skattebetalarnas följdfråga: "Men du har ju en avkastning om du sparar i bank eller i fonder, men det har du inte när du äger en fastighet?"

… blir Nuders svar: "Vi kommer att fortsätta ha ett fastighetsskattesystem i Sverige och vi har nyligen justerat det genom att vi gjort begränsningsregeln mer generös och infört en dämpningsregel."

Den socialdemokratiska logiken går inte riktigt ihop.

Stöd skattebetalarna du med!

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|