HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Marknaden som spontan ordning!
 

2006-05-15

1. Marknaden som spontan ordning, entreprenörskap och etik
2. Centerpartiets Fälldinska arv måste förvaltas bättre
3. Länktips – Antifeministiska Muf:are
4. Upprop mot EU:s flyttkarusell
5. EU-skatt på SMS och e-mail föreslås av en centerhöger politiker från Frankrike
6. Centerpartiets profilering inför valet
7. Centerpartiets kulturradikaler
8. The passion of Ayn Rand
9. Sophie Scholl – De sista dagarna
10. Personvalsreformen har minskat partiernas makt
11. Nytt på feministfronten

1. Marknaden som spontan ordning, entreprenörskap och etik

I Nyliberalen nr. 1 2006 har jag skrivit en försvarsartikel för marknadsekonomin där jag rekommenderar de borgerliga partierna att mer tala om värden och inte enbart om nyttoeffekter. Jag anför också att marknadens funktionssätt inte följer de enkla nationalekonomiska modeller som många politiker utgår ifrån. När marknadsekonomin ska försvaras i grunden anser jag att man bör utgå från Friedrich A. Hayeks spontana ordning, Joseph Schumpeters teori om entreprenörskap och kreativ förstörelse samt Wilhelm Röpkes värden bortom utbud och efterfrågan.

Tyvärr finns inte artikeln ute på nätet. Men du kan teckna prenumeration här!

2. Centerpartiets Fälldinska arv måste förvaltas bättre

Få centertidningar skrev något om Thorbjörn Fälldin inför hans åttioårsdag den 24 april. Den centertidning som jag själv prenumererar på, Dalabygden, nämnde inte med ett ord Fälldin och hans insatser för landet och Centerpartiet. Det är som om Centerpartiet inte vill kännas vid Fälldin eller att centerpartistiska redaktörer håller sig kvar vid arvet efter Olof Johansson. Jag kommer dock att fortsätta min hyllning till en av våra få stora statsmän.

Läs gärna om Thorbjörn Fälldin i föregående nyhetsbrev.

Sveriges Radio har samlat ett antal klipp från debatter som Fälldin deltog i.

SVT har också lagt ut en intervju i Fälldins ära.

På PJ Linders blog står det om Fälldin: ”Å ena sidan kom hans budskap om decentralisering helt rätt i tiden. Missnöjet växte med stordrift och politiskt övermod i svensk politik, och decentraliseringsbudskapet fångade upp skepsisen mot den stora staten i ett tidigt skede. 1968 hade ju inte bara rymt maoism och planhushållning utan också ett obehag inför fyrkantighet och social ingenjörskonst och den kritiken vidareutvecklades och gjordes folkligt förankrad av Fälldin.”

Och: ”Framtiden har kanske inte så mycket att inspireras av i de Fälldinska regeringsåren. Men däremot från hans politiska, och framför allt ideologiska tänkande: Ägandets och självstyrets betydelse. Kritiken mot likriktning och social ingenjörskonst. Respekt för familjen och det lokala samhället.”

Läs mer här!

I socialdemokratiska Aftonbladet skriver Lena Askling en vacker text om bonden som blev statsminister.

Den här formuleringen älskar jag: ”Han krossade myten om socialdemokratins oövervinnerlighet och drömmen om en svensk socialism.”

Att Maud Olofsson går i Fälldins fotspår får ännu ett argument: ”Maud Olofsson har cementerat Fälldins blockgräns, radikalt lagt om partiets skattepolitik, öppnat för en ny energiuppgörelse och lagt sig nära moderaterna. I dag är hon Fredrik Reinfeldts bästa parhäst i kampen för ett regeringsskifte. Fälldin öppnade för Bohman. Olofsson gör det för Reinfeldt.”

Östra Smålands Jan G. Andersson anser istället: ”Märkligast är Maud Olofssons närmast desperata jakt på olika patentlösningar på arbetslösheten som döms ut av alla andra och hennes förtal av AMS. Centerns styrka var i många år den pragmatiska förankringen. Med Maud Olofsson vid rodret är det istället en vinglig och skakig färd i bräcklig farkost.”

Läs mer här!

Lars Bodén på Västerbottens Folkblad är en socialdemokratisk Olof Johansson-fantast.

Han skriver: ”CENTERPARTIETS politik har blivit tämligen blå under Maud Olofssons ledning. Vem tror att Thorbjörn Fälldin skulle ha gått fram med ett förslag som möter så skarp kritik? Knappast. Fälldin var en taktisk partiledare och gjorde inget överilat.”

Jag skulle inte vara så säker på det. Vad sägs om kärnkraften??? Om man läser Fälldins värderingar så var han lika tydligt borgerlig och höger som Maud Olofsson. Att han sedan verkade under 1968-rörelsens tidevarv gjorde att hans handlingsutrymme jämfört med Maud Olofssons var kraftigt beskuren. Men nu finns det äntligen ett fönster att öppna, äntligen har vi en reell möjlighet att släppa ut den unkna doften av socialdemokrati.

Helsingborgs Dagblad ger en målande bild av hur Fälldin lever idag.

Per T. Ohlsson reflekterar över vad Allians för Sverige kan lära sig av Fälldins erfarenheter.

Göran Hägglund har uppmärksammat Thorbjörn Fälldins födelsedag.

Tack för det Hägglund. Men borde inte en högt uppsatt centerpartist göra detsamma?

3. Länktips – Antifeministiska Muf:are

Två kvinnliga mufare i Västernorrland vågar stå upp för antifeminismen på sin blog Antifeministiskt initiativ.

De titulerar sig som frihetliga antifeminister. Det är så befriande att se att det finns friska människor i en sjukt feministisk värld. Äntligen vågar några politiskt aktiva personer frontalattackera den destruktiva feminismen som dominerar samhället alltför mycket. De intar ett extremt individperspektiv som tyvärr tangerar gränsen till det naiva, men det förlåter jag dem mer än gärna.

Fler tips:

Friedrich Hayeks ”The road to serfdom” i serieform.

Objektivistiska bloggare:

Ekonomen George Reisman som influerats mycket av Ayn Rands filosofi behandlar, på sin blog, många ekonomiska och politiska spörsmål.

Objektivisten Filip Björner har startat en blog som till stor del handlar om att bojkotta Google för dess ynkrygghet gentemot Kinas krav på censur.

4. Upprop mot EU:s flyttkarusell

Ett upprop som är värt att stödjas. Det extrema resursslöseri som flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg är ett tydligt exempel på måste upphöra. Fransmännen får bita i det sura äpplet och protestera hur mycket de vill. Sin sårade stolthet tänker inte jag betala för! Hela kostnaden är cirka 200 miljoner Euro per år. Om en miljon skriver under lovar EU-kommissionen att ta upp frågan. Namninsamlingen ingår nämligen inom ramen för medborgarinitiativ som vår EU-kommissionär Margot Wallström ansvarar för.

Skriv på här!

Det är ett antal Europaparlamentariker som har initerat uppropet.

Folkpartisten Cecilia Malmström är en av dem!

Inte nog med att flyttkarusellen är ren idioti. Strasbourg har troligen överfakturerat EU med 2,7 miljoner euro varje år ända sedan 1981.

5. EU-skatt på SMS och e-mail föreslås av en centerhöger politiker från Frankrike

Man slutar aldrig förvånas över politikers fåfänga försök att hindra den fria rörligheten inom den union som är tänkt att vara för just den fria rörligheten. Den franska Europaparlamentarikern Alain Lamassoure vill införa en EU-skatt på SMS och e-mail för att finansiera EU:s framtida verksamhet. Man kan inte tänka sig att avskaffa EU:s kostsamma jordbrukspolitik, att avskaffa allt resursslöseri som blir mest tydlig med EU:s flyttkarusell. Nej, nej politikerna vill ha mer för att fylla det maktvacuum som uppstått efter EU-konstitutionens fall.

Läs mer här!

6. Centerpartiets profilering inför valet

Maud Olofsson har lyckats avancera från tolfte till tredje plats i politikertoppen efter Göran Persson och Fredrik Reinfeldt enligt Observers politikerbarometer.

Det betyder att Maud Olofsson syns i medierna och lyckas slå igenom mediebruset. Medieanalytikern Erik Lundbom talar om en medial offensiv som skiljer sig från partiets tidigare mediaskugga. Om Maud Olofsson kan utnyttja dessa framgångar och skapa en enhetlig bild av Centerpartiet kan nog denna framgång växlas in i en väljarframgång. Men hittills har inte Centerpartiet fått någon utdelning, oavsett vilket opinionsinstitut man väljer att titta på.

Därför har jag skrivit följande mail till några högt uppsatta centerpartister:

”Hej!

Jag är en centerpartist som är något oroad över utvecklingen. Dels över att borgerligheten är splittrad, även om alliansen har lyckats enas om en mycket bra budgetmotion - en historisk händelse. Men det känns lite godtyckligt, ibland samarbetar man och ibland attackerar man varandra. Dels oroar jag mig över att Centerpartiet inte har någon tydlig profil. För även om de fyra borgerliga partierna måste hålla ihop måste det vara okey att profilera det egna partiet och toppa den gemensamma grunden med egna förslag. Detta förutsatt att man inte attackerar andra partier. Centerpartiet bör vara förmer än att attackera Folkpartiet även då Folkpartiet gör något så urbota korkat som att bakom alliansens rygg göra upp med Socialdemokraterna i buggningsfrågan. (Centerpartiet borde i sin tur inte ha ingått någon överenskommelse med Socialdemokraterna när det gäller kärnkraften, men det är en annan fråga).

Så över till kärnfrågan – Centerpartiets profilering. Kristdemokraterna har familjepolitiken, Folkpartiet har skolpolitiken och Moderaterna har arbetslinjen. Alla dessa linjer kontrasterar mot Socialdemokraterna och har dessutom en majoritet på sin sida. De flesta vill ha bättre relationer med andra människor (mer makt till familjen), ordning i skolan och de flesta prioriterar arbete framför bidragsberoende. Men Centerpartiet har ingenting att luta sig mot. Förvisso står Centerpartiet bakom mycket av dessa värderingar men få associerar Centerpartiet till dessa områden. Därför behöver Centerpartiet en egen profil.

Centerpartiet har varit mycket framgångsrikt på att marknadsföra partiet och slå igenom det stora mediabruset, det är bara att gratulera. Men det finns ingen sammanhängande berättelse kring Centerpartiet. Något som håller ihop förslagen.

Dessa tankegångar har jag fångat upp från Dick Erixons blog.

Till skillnad från Erixon tror jag att Centerpartiet bör satsa på småföretagandet och entreprenörskapet som en profilfråga. Visst är småföretagen söndertjatade, men om Centerpartiet kan utveckla något kring småföretagaren och entreprenören, utöver flosklerna, så tror jag att Centerpartiet kan få en ny höjdpunkt, särskilt på landsbygden. Förvisso har Moderaterna redan påbörjat en sådan vandring i och med Moderaternas egen budgetmotion där entreprenören utgör huvudperson. Men jag tror inte att det är för sent för Centerpartiet att ta på sig den rollen och därmed plocka upp ett ideologiskt arv, dvs. småföretagandet och entreprenörskapet.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert ”

Något svar har jag tyvärr inte förärats med.

7. Centerpartiets kulturradikaler

Nu är det dags att återigen kritisera centerpartisten från Halland, Johan Linander, som i sin iver över att vara politiskt korrekt ständigt klampar i klaveren. Den här gången kritiserar han George W. Bush för hans rättsvidriga Guantamoläger.

Att det ska vara så svårt för en politiker att vara konsekvent i sina ståndpunkter. Jag har en viss förståelse för att man måste ta det säkra före det osäkra när vi står inför extraordinära situationer som USA har befunnit sig i efter 11 september 2001. Men jag håller med Johan Linander att alla människor, i regel, ska vara oskyldiga ända tills motsatsen är bevisad. Linander citerar Bush: ”De kommer att få sin sak rättsligt prövad. Det är mer än vad man kan säga om de människor som dödats av dem.” Linander anser att Bush bör utgå från principen om oskuldspresumtion. (Man kan ju också tolka Bush ord lite mer generöst. Han kan ju utgå från sin tro om skuld respektive oskuld, vilket i ett fungerande rättssystem inte ska ha någon betydelse i domstolens bedömning av fallet. Och Bush har ju rätt i att skillnaden är mycket stor mellan västerländsk rättstradition och islamistisk dito.)

Men som ni redan vet lever inte Linander själv upp till det kravet och det i något som inte har med terrorism och andra domedagshot att göra. Linander och Centerpartiet vill nämligen införa samtyckeskrav vid våldtäktsrättegångar. (Våldtäktsproblemet är en mycket allvarlig fråga, men inte av den dignitet som terroristhotet utgör). När ord står mot ord ska den anklagade visa att han har fått ett samtycke från den som anklagar. Exakt hur ska man kunna bevisa givet samtycke om man inte spelar in akten på kasettband, videoband eller via något annat teknologiskt medium? Ska man ingå skriftliga avtal? Några riktiga svar på dessa frågor har jag fortfarande inte fått. Det viktigaste är inte att vara konsekvent utan att vara politiskt korrekt och gå i feministernas ledband. Så när Bush gör någonting ska det kritiseras för då vinner man tokvänsterns stöd och när feministerna ställer krav på att rasera hela rättssäkerheten då ska man fullständigt vika ned sig för då vinner man tokfeministernas stöd. Jag som trodde att Centerpartiet var på väg att komma på rätt köl igen.

Läs gärna tidigare kritik av Johan Linander under rubriken ”Samtyckeskravet”.

Nu har också CUF gått i den kulturradikala fällan och pläderar för månggifte och könsneutrala äktenskap.

Allt för att skapa sprickor i den svenska kulturen och de svenska traditionerna. Och för vad? För att få bli inbjuden i de kulturella finrummen där man hellre talar om flytande abstraktioner än om sådant som spelar roll i människors vardag. Visst kan jag köpa att människor inom civilrätten ska kunna ingå avtal om att bo i kollektiv, men det innebär inte att man måste revolutionera äktenskapsbalken. Passar inte den balken behöver man inte gifta sig. De vill också frånta kyrkan rätten att viga, vilket är mig helt främmande. Varför inte konkurrensutsätta svenska kyrkans och övriga 40 trossamfunds vigselrätt och låta fler utlysa vigsel? Vill homosexuella gifta sig får de väl göra det via civilrätten och borgerlig vigsel. Varför sabba för de som vill bevara gamla traditioner?

8. The passion of Ayn Rand

Jag hade stora förväntningar inför denna film men blev något besviken då filmen är alltför ytlig och kretsar mest kring Ayn Rands relationer. Visst kan detta vara av intresse, men jag hade förväntat mig ett större djup, ett filosofiskt djup, och jag hade också önskat få se de filosofiska konsekvenserna av Ayn Rands och Nathaniel Brandens brytning.

Jag har tidigare skrivit om Nathaniel Brandens bok ”My years with Ayn Rand”.

Den här filmen bygger på Nathaniels dåvarande flickvän och fru Barbara Brandens bok ”The passion of Ayn Rand”. Filmen handlar om upprinnelsen till det stora uppbrottet mellan Rand och Branden. Nathaniel och Barbara hade läst Rands bok ”Urkällan” och blivit så begeistrade så Nathaniel bestämde sig för att skriva ett brev till författaren. Ayn Rand hörde av sig och bjöd över Nathaniel och Barbara till sitt hem där hon bodde tillsammans med sin man Frank O´Connor. Vänskapen mellan Rand och The Brandens utvecklades mer och mer. Nathaniel utsågs till Rands intellektuella arvinge och senare inledde de båda en passionerad kärleksrelation, trots åldersskillnaden på 25 år. Ayn Rand hade fått för sig att de kunde vara tillsammans vissa bestämda dagar och att kärleksrelationen inte skulle påverka kärleken till respektive partners. Rand bad om tillåtelse från Frank O´Connor och Barbara Branden och fick det efter en viss betänketid.

Nathaniel Branden, som var fokuserad på psykologi, inledde sedan ännu ett förhållande med en patient vilket blev grundskottet till den stora brytningen. Ayn Rand hade, efter vetskap om detta, företagit sig att krossa Brandens liv. Visst hade Rand all rätt att vara förbannad, trots det mycket skruvade arrangemanget kring kärleksrelationen som enbart skulle gälla ett eller två år (uppgifterna om längden verkar variera) men som förlängdes automatiskt. Det är dock att gå långt över gränsen att, som Rand, försöka förstöra Brandens utkomstmöjligheter.

Varför är det då intressant att engagera sig i detta relationsdrama långt ifrån de filosofiska spörsmålen? Jo, därför att detta händelseförlopp kan anföras (och anförs) som ett bevis för att Ayn Rands filosofi inte fungerar i verkligheten. Många kritiker har framfört att Rands filosofi inte fungerar av den enkla anledningen att det inte existerar sådana människor som Rand målar upp i sina skönlitterära verk. Som svar på denna kritik anförde Rand ofta sig själv som ett tydligt exempel på en rationell människa med ett tydligt egenintresse. Frågan är hur rationellt det är att konstruera ett sådant arrangemang som Rand och Branden gjorde. (Det var dock rationellt att öppet och ärligt tala om vad de kände för varandra, istället för att smussla.) Tar man då tillräckligt stor hänsyn till de psykologiska aspekterna i människans psyke? Nej, skulle Nathaniel svara då han kritiserar Rand för att hon inte hade tillräckligt stor insikt i psykologiska fenomen. En annan frågeställning är om det är särskilt rationellt att bli så förbannad som Ayn Rand blev efter att hon fått reda på att Nathaniel varit otrogen? Och om det är rationellt att vilja krossa den mannens liv?

Nu vet jag att vissa objektivister motsäger Brandens historieskrivning. James Valliant har skrivit boken ”The passion of Ayn Rands critics”. Men bevisföringen är alltför anekdotisk för att vara trovärdig. Bevisföringen bygger på att några formuleringar indikerar en viss tolkning av händelseutvecklingen. Givetvis kan man anföra att Brandens beskrivning också är anekdotisk och att det är omöjligt att ta reda på vem som verkligen talar sanning. Egentligen har det väl ingen betydelse, vem som än har rätt, har jag svårt att betrakta Ayn Rands försök till att rationalisera sin kärleksrelation med Nathaniel som särskilt rationellt. Även Rand hade sina svagheter och brister. Därmed inte sagt att hon inte är mycket större än de flesta människor som jag hört talas om.

Läs om filmen ”The passion of Ayn Rand” här.

Läs om objektivisternas kritik av Brandens historieskrivning.

Läs en recension på ”The passion of Ayn Rands critics” av Mattias Svensson i svensk Linje.

Anarkokapitalisten (Rothbard-influerad) och individfeministen Wendy McElroy skriver om schismen samt om de sekttendenser som kan anas inom objektivismen.

Recension på ”Urkällan”.

Recension på ”Och världen skälvde”.

Några relevanta hemsidor:

Ayn Rand Institute

Nathaniel Branden

Barbara Branden

9. Sophie Scholl – De sista dagarna

Sophie Scholl är en av få filmer som verkligen gripit tag i mig. Den handlar om en motståndsgrupp i nazismens Tyskland där två syskon, en bror och en syster, och några vänner sprider propaganda mot och fakta om Hitlers och nazismens brott mot mänskligheten och medborgarna. När de spred ut flygblad på universitetet blev de upptäckta och utsatta för polisförhör och sedermera en skenrättegång där all form av rättssäkerhet var satt ur spel.

Under filmen händer det inte så mycket, det är inte mycket action trots att filmen utspelar sig under andra världskriget, men man dras ändå in i det suggestiva och integrerade känslo- och relationsdramat. Inga onödiga scener och inga onödiga ord. Jag är mycket imponerad.

Dramat är baserat på verkliga dokument såsom förhörs- och domstolsprotokoll. Givet att den verkliga Sophie Scholl med bror verkligen agerade som filmen indikerar blir jag verkligen imponerad av den karaktärsstyrka som vissa människor kan uppbåda. Enligt min moraluppfattning kan man inte kräva att någon ska offra sitt eget liv för att direkt bekämpa en mördarregim som Nazityskland. Det enda man kan kräva är att individen inte ska gynna regimen och spela med i spelet. Man behöver inte protestera högt, det räcker med att undvika miljöer där man kan utsättas för krav att göra något omoraliskt. Man behöver inte aktivt bekämpa regimen men man ska inte försöka göra en karriär i det samhällssystem som råder under en naziregim. Med detta sagt måste jag dock deklarera att det finns all anledning att se upp till människor som har så mycket civilkurage att de går in i döden för sina idéers skull. Sophie försökte först komma undan konsekvenserna av ”brottet”, som det sig bör – varför självmant vika ned sig för ondskans makter?, men efter ett tag blev det hela ohållbart då den ambitiöse poliskommissarien lyckades dra i rätt trådar och bevisa Sophies och hennes brors så kallade skuld.

Under rättegången käftade och argumenterade de två syskonen emot den primitiva domaren som inte kunde annat än att häva ur sig intetsägande floskler om Nazitysklands storhet och okvädesord gentemot de som stod inför skranket. Bevisföringen var noll och advokaterna inte värda ett ruttet lingon. Domen blev därefter -–Dödsstraff. Sophie hade kunnat undgå detta straff genom att skylla allt på sin bror som oavsett vilket hade fått möta döden. Men Sophie valde att inte vika ned sig för ondskan utan stod upp för sin övertygelse. Hon sade också efter domen till sina föräldrar att hon skulle ha gjort om det om det hade varit möjligt.

En lite pikant sak är att brodern, Hans Scholl, skrek ”Leve friheten” sekunden före eggen avskilde huvudet från hans kropp. Det kallar jag mod och karaktärsstyrka. Det kallar jag coolt. Sophie Scholl är ett bra komplement till filmen ”Der Untergang” som på djupet beskriver ondskan och Hitlers psyke. Sophie Scholl inger hopp om mänskligheten medan ”der untergang” inger motsatsen.

Läs om filmen Sophie Scholl.

Läs om min andra förebild Anne Frank som också uppvisade mycket karaktärsstyrka.

10. Personvalsreformen har minskat partiernas makt

Personvalsreformen har, precis som den borde enligt teorin, minskat partiernas makt. Yngre riksdagsledamöter, särskilt kvinnor, är mindre lojala och trogna med partilinjen. Det bådar gott för framtiden att vi går ifrån den byråkratiska och odemokratiska interndemokratin som mest handlar om att intrigera och behandla människor som pjäser i någon fånig statistisk lek.

Läs mer om Lars Davidssons avhandling ”I linje med partiet? Maktspel och lojalitet i den svenska riksdagen.”.

12. Nytt på feministfronten

Läs under samma rubrik i föregående nyhetsbrev.

Maria Abrahamsson är tillbaka och attackerar feminismen som hon många gånger gjort tidigare.

Maria Abrahamsson slår fast att det tassas för mycket runt feminismen. Moderaterna vågar inte tala klarspråk och slå fast att feminism och könsmaktsordning är totalt ointressant nonsens. Alliansen har i alla fall haft vett att reservera sig mot en jämställdhetsmyndighet.

Kalle Strokirk har illustrerat detta på ett pedagogiskt sätt.

Det verkar som att vi inte behöver införa Centerpartiets försämring av rättssäkerheten som jag skrivit om under rubriken ”Centerpartiets kulturradikaler”. Den finns redan.

Nu har kristdemokraterna Annelie Enochson och Tuve Skånberg förenat sig med Centerpartiets fåniga förslag att rubricera sexköp av traffickingoffer som våldtäkter.

Våldtäkt är våldtäkt och sexköp av slavar är sexköp av slavar. Givetvis bör det vara olagligt att köpa sex av kvinnor som tvingas sälja sextjänster och straffen får gärna vara mycket höga. Om man legaliserade prostitutionen skulle sexköparen kunna begära att få se F-skattesedel eller anställningsbevis och därmed kan samhället gardera sig mot bevissvårigheter när det gäller sexköp av offer för människohandel. Då slipper man den omöjliga bevisbördan att visa att en person som köper sextjänster är traffickingoffer.

Norge har varit kloka nog att nobba Kristelig Folkepartis förslag om att införa svensk sexköpslagstiftning.

Arbeiderpartiets Bekkemellem bedömer den svenska lagstiftningen så här: ”Enligt henne finns det ingenting som tyder på att sexhandeln i Sverige har minskat, den har bara blivit mindre öppen.”

Om man blundar existerar inte problemen.

Återigen har det gamla tjatet från liberalfeminister kommit upp i ljuset efter att tidigare feminister som Linda Skugge har tagit avstånd från de kollektivistiska och konspirationsteoritiska idéerna.

Den här gången är det Sofia Nerbrand som försöker få det till att liberalfeminister är den riktiga feminismen och radikalfeminismen är ett vänsterprojekt. Men feminism är per definition kollektivistisk och inte förenlig med liberalismen. Visst kan man hänvisa till liberala och kloka kvinnokämpar såsom Mary Wollstonecraft men att klistra på henne etiketten feminist är direkt oförskämt mot Wollstonecraft. Hon var nämligen inte konspirationsteoretiker och hon hade individen i fokus. Nerbrand nämner också exempel från utlandet där många kvinnor och flickor utsätts för könsstympning och övervåld mm. Men måste man verkligen vara feminist för att vara emot detta? Skulle inte en liberal vara för likhet inför lagen? Skulle inte en liberal vara för att staten garanterar alla människors rätt att inte utsättas för fysiskt våld? Skulle inte objektivisten och den konservative anse att alla människor har rätt till sitt liv, sin kropp och sin frihet att söka efter sin egen lycka? Kan inte någon förklara varför feminismen behövs överhuvudtaget?

Carl Svanberg svarar Nerbrand väldigt bra.

Den här artikeln är inte särskilt ny men den gör en mycket träffsäker jämförelse mellan radikalfeminismen och marxismen.

Nils Elvander som är professor emeritus i statsvetenskap gör dock misstaget att skilja på feminismen och radikalfeminismen. Radikalfeminismen är bara den logiska förlängningen av feminismens teoribildning.

Tipstack Charlie Weimers!

Återigen bevisar feminismens avantgarde Jämo att deras bevisföring är extremt ad-hoc-baserat.

När Aftonbladet rapporterar att tre av fyra anmälningar om könsrelaterad särbehandling har gjorts av män har Jämo lyckats leverera följande argument: ”Killar ser diskriminering tydligare eftersom de inte är vana vid den. Tjejer har blivit så vana att de inte reagerar.”

Så när killar diskrimineras är det bara bagateller och när kvinnor diskrimineras är det jättehemskt. Män är överkänsliga, kvinnor är mindre känsliga. Jag antar att man i Sverige inte kan påtala den självklara ordningen att det är krogägaren och arbetsgivaren som har investerat pengar och arbete för att skapa sin verksamhet och att de då därför borde ha rätt att själva få bestämma över sina egna verk. Vill de inte betala för graviditeter ska de inte behöva göra det. Vill de inte riskera att krogen slås sönder av ligister ska de inte behöva ta den risken. Osv. Visst bör man förenkla barnafödandet men det är bättre att ha en hög social rörlighet så att de som blir av med sitt jobb snabbt kan hitta ett nytt.

Psykologen Madeleine Gauffin och kuratorn Monica Sjöstedt utgår från ett liknande retoriskt grepp när aborträtten diskuteras.

Även på ett område där kvinnor har laglig rätt att välja själva och där mannen får rätta sig efter kvinnans beslut oavsett abort eller inte kan feministlogiken få fram osynliga strukturer. Det är män som styr kvinnor att göra abort. Kvinnor är inte kapabla att tänka själva utan hjärntvättas av ondskefulla män. Det är så tröttsamt att läsa sådant här skräp. Ska inte det här anti-intellektuella tramset ta slut snart?

Förvisso är det behjärtansvärt av artikelförfattarna att ta upp en baksida med aborträtten. Många kvinnor som gör abort kan må dåligt efter att ha gjort det. Det är en rätt så konstig utgångspunkt att utgå från att en abort ska kunna göras utan att några känslor kopplas på. Vi människor är inte funtade på det viset. Vi är nämligen människor och inte robotar. Visst kan en man försämra förutsättningarna att behålla ett barn genom att inte vilja ha det och att mannen vägrar att ta sitt ansvar. Men har den man som vill ha barn någon möjlighet att få sin vilja igenom när kvinnan vill göra abort? Nej, det kommer aldrig att bli exakt jämlikt mellan män och kvinnor av den enkla anledningen att män och kvinnor är olika. Aborträtten är ett område som aldrig kan bli fullständigt jämställt, alla fall inte utan att barnen tar skada utav det.

Dessutom är artikeln skriven på ett extremt fånigt fikonspråk. Varför? För att inte så många ska inse att artikelförfattarna egentligen inte har något att komma med? Så vad är då författarna ute efter? Är det jämställt när män aldrig yppar åsikten att han inte vill ha barnet? Ska mannen alltid bocka och buga inför kvinnans val? De nämner tolkningsföreträde och påstår att kvinnan gör mannens ovilja till sin egen. Och beviset för det? Jo, det finns kvinnor som mår känslomässigt dåligt efter en abort trots att kvinnan själv tog beslutet. Hon har bara förträngt att hon egentligen ville ha barnet. Bevissvärde?

Anledningen till att kvinnor som begår abort och mår dåligt av det marginaliseras eller missförstås beror till stor del på att feministerna själva inte vill problematisera aborträtten.

Roland Poirier Martinsson ger en alternativ och mer trolig tolkning: “Men man kan ju mycket väl tänka sig att många kvinnor skulle valt att behålla ett barn med bättre stöd från man och omvärld. I det instämmer jag högljutt. Så varför inte införa några dagars obligatorisk väntetid inför en påtänkt abort? Ge kvinnan stöd i form av samtal. Låt mannen vara med. Tillför resurser. Visa möjligheten att behålla barnet.”

Men då moraliserar man väl? Hemska tanke!

Läs mer här!

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|