HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Ideologiska vakthundar!
 

2007-03-19

1. Nya tal på talskrivarna.com
2. Recension - Den gudomliga komedin – Dante Alighieri
3. Recension - Snö – Orhan Pamuk
4. Ledningsbyte inom CUF
5. Myten om den globala uppvärmningen
6. Niklas Ekdahls politiskt korrekta inkonsekvenser och DN:s pregnans
7. Internationella kvinnodagen den 8 mars – orgier i offermentalitet och manshat


Ett tal till skolavslutningen?

Skolavslutningstal

Har någon som du håller kär slutat skolan?


1. Nya tal på talskrivarna.com

Har lagt ut två nya tal på talskrivarna.com.

Valborgsmässoafton – En vårtradition.

Leva för att äta eller äta för att leva.

2. Recension - Den gudomliga komedin – Dante Alighieri

Dante Alighieris (1265-1321) klassiska mästerverk ”Den gudomliga komedin” som handlar om en resa i dödsrikets tre zoner; helvetet (inferno), skärselden och paradiset är en vackert formulerad bok på versmåttet terzin. I Ingvar Björkesons översättning har dock rimmen övergetts för att undvika patetiska nödrim och konstigt formulerade verser som försvårar förståelsen och textens flyt. Däremot är antalet (11) stavelser detsamma i översättningen som i det italienska originalet.

Huvudpersonen som går under samma namn som författaren själv har hamnat i en depression och gått vilse i livet efter att hans kära Beatrice har lämnat jordelivet. Beatrice som huserar i paradiset oroar sig över sin vän Dante och ber den högste att tillåta Dante en mental resa i dödsriket för att uppväcka hans respekt och förståelse för livets mening. Som vägledare i de första två dödsrikena väljs den hedniske diktaren Vergilius (författare till Aeneiden) som följer Dante genom inferno och skärselden samt förklarar det som utspelar sig framför den ofta frågande och nyfikne Dante.

I inferno bestraffas människor i proportion till sina brott på jorden. Ju grövre brott, desto värre bestraffningar. De lättare brotten presenteras först på de första nivåerna och de grövre brotten på de lägre nivåerna närmast jordens mitt där Lucifer och Judas utsätts för bestraffningens klimax. Brotten sträcker sig från odöpta och hedningar från tiden före Kristus födelse till tjuvar, bedragare, hädare och sodomi (såsom homosexuella) till mördare och grova förrädare. Många av dem som straffas i inferno är personer som kommer från Dantes hemstad Florens vilket inte är så förvånande då Dante före bokens tillkomst 1314 blev bannlyst från Florens och hotades med att brännas levande om han återkom till sin hemstad.

I skärselden renas kristna själar som gjort misstag och fel som är förlåtliga. Innan de får resa upp till paradiset måste de renas från synder, såsom någon enstaka otrohetsaffär och kränkningar av Guds överhöghet, genom att avancera på ett klippberg. I paradiset stiger Dante stegvis till oanade höjder tillsammans med sin kära Beatrice. Han förklarar hur vackert, ljust, lugnt och harmoniskt det är där uppe, men beskrivningarna är mindre ingående och detaljerade än i helvetet vilket Dante förklarar med att paradisets skönhet och sanning är omöjligt att beskriva med ord. Jag tror dessutom att det generellt sett är enklare att ingående beskriva hemskheter än att beskriva vackra ting. Vi verkar vara mer ordrika när det gäller det makabra än när det gäller det vackra och sköna. Dante menar också att himlen är så skön, ljus och stark och sanningen så klar att ögonen måste vänja sig gradvis med hjälp av saliga andar för att de ska kunna se allt ordentligt. Att sedan minnas detta och sätta dessa upplevelser på pränt låter sig omöjligen göras. Det som ändå framgår är himlakörernas lovsånger till dygder, kärlek, harmoni samt kritik av den dåvarande kyrkans praxis och stridigheter.

Den intressantaste läsningen, precis som många andra före mig har ansett, är Dantes upplevelser i helvetet. Detta beror troligen på det jag nämnde ovan om att det är lättare att beskriva det som är makabert än det som är vackert. Bokens bakgrund är den romersk-katolska kristendomen i 1300-talets splittrade Italien. Den är lite av en uppfostrings- och moralhistoria som försöker sprida det rätta sättet att leva på, dvs. den kristna moralens väg. Den får en emellanåt att fundera på om det inte verkligen finns en Gud, men mestadels anbefaller läsupplevelsen mer tvivel på grund av alla motsägelser och makabra påståenden såsom att homosexualitet, odöpta och personer som existerade före Kristus inte kommer till himlen. Det säger ju allt om den Gudens barmhärtighet. Men bortsett från de otidsenliga teologiska budskapen finns det också tidlösa budskap såsom många av de tio budordens rimlighet.

Alighieri, Dante: Den gudomliga komedin, Natur & Kultur, 2004, (1314), översättning: Björkeson, Ingvar

Recensionen finns även publicerad här.

Jag har tidigare skrivit om Giacomo Oreglias bok om Dante. Under rubriken ”Danterevolution = federalism?”

3. Recension - Snö – Orhan Pamuk

Den turkiska författaren och nobelpristagaren i litteratur 2006 Orhan Pamuk har skrivit en spännande, politisk, mystisk och psykologisk roman om en isolerad landsbygdsort i Turkiet. Snö används som en symbol boken igenom och skapar en förstärkning av de stämningar som författaren försöker frammana under händelseförloppen såsom tystnad, isolering, skönhet och filosofiska system.

Romanen utspelar sig i skärningspunkten mellan den sekulariserade regeringen vars arv härstammar från Kemal Atatürk, islamister och nationalistiska kurder. Även små marginaliserade vänstergrupper får plats i dramat. Det gemensamma som alla dessa grupper, utom den förstnämnda, har är att de tar avstånd från västvärldens sekulära och ”dekadenta” levnadssätt samt västvärldens ”fördomar” om turkar och kurder mm. Värt att veta är att författaren själv, Pamuk, är en jagad och hotad man som inte kan känna sig säker i Turkiet utan måste leva i exil. Han har blivit åtalad för att ha skymfat den turkiska identiteten och hans böcker har dessutom blivit utsatta för bokbål.

Huvudpersonen i ”Snö”, Ka, har återvänt till Istanbul efter att ha levt tolv år i exil i Tyskland där han tappat mycket av sin inspiration. Han har också anammat ett västerländskt leverne och betraktar sig som ateist. Han har därför lite svårt att anpassa sig till den landsbygdsort som han sedermera reser till för att rapportera om en självmordsepidemi bland unga huvudduksflickor för en Istanbultidnings räkning. En ytterligare anledning till att han reser är att han vill träffa en tidigare kvinnlig vän.

Då huvudpersonen är poet och berättarjaget är författare är de mycket nyfikna på olika människors sätt att tänka. De problematiserar samt vrider och vänder på sin egen roll i sammanhanget. De har mycket svårt att ta parti för någon sida och tenderar att ge efter för den som de för tillfället talar med, särskilt huvudpersonen Ka. Exempel på detta är att Ka ena gången kan tänka sig att frångå sin sekulariserade livsstil för att bli religiös när han talar med islamister medan han håller med Atatürk-anhängare vid direkt konfrontation. Det enda som man kan vara säker på med Ka är att han blir väldigt inspirerad till att skriva dikter i den lilla turkiska orten, Kars, samt att han har förälskat sig i Ipek.

Romanen ger en personlig beskrivning av de spänningar som finns inom Turkiet och det är intressant att läsa en roman som utspelar sig utanför västvärlden som omväxling. Ett problem med boken är berättartekniken där jaget först är passivt och sedan aktivt. Man får först intrycket av att romanen har en allvetande berättare då man får veta ganska ingående hur Ka tänker. Efter ett tag framgår det att den allvetande berättaren inte är en allvetande berättare utan en vän till Ka som försöker ta reda på så mycket som möjligt om sin vän. Det blir lite av en pseudodokumentär på slutet av boken. Något som fungerar mycket bättre är teaterns och verklighetens gränsöverskridanden. En teaterföreställning övergår i en statskupp och en statskupp övergår i en teaterföreställning. Som helhet är boken värd en läsning då den kombinerar skönlitteraturens inlevelseförmåga med verklighetens spänningar i ett land som någon gång kan bli ett EU-land.

Recensionen finns även publicerad här.

4. Ledningsbyte inom CUF

Fredrick Federley har aviserat sin avgång inför stämman i maj.

Federley har som ordförande haft en stor betydelse för CUF:s modernisering, förnyelse samt återgång till den ursprungliga centerideologin. Nu talas det om platt skatt, marknadshyror, grundtrygghet, federalism och reformering av arbetsrätten. Han har också haft betydelse för Centerpartiets omdaning till ett mer liberalt parti som talar mer om företagande och mindre om bidrag, som talar mer om egenmakt än om regionalpolitik osv. Federleys största bedrift är dock att han lyckats desarmera kärnkraftsfrågan inför allianssamarbetet. Centerpartiet är inte längre det fundamentalistiska parti som vi tidigare lärt känna där verkligheten har fått ge vika för önsketänkande. (Och jag erkänner att jag själv gjort mig skyldig till detta misstag under min tidiga ungdom).

Det är nu viktigt att den som tar över bevarar det som Federley har uppnått samt driver på för ytterligare modernisering. Hittills har tre centerungdomar ställt upp som kandidat till posten som ordförande; 1. Marie Wickberg , 2. Magnus Andersson och 3. Johan Pettersson.

Det är enbart de två första som jag känner till något om och som jag har träffat i verkliga livet. Marie Wickberg kommer från Värmland där jag bodde under en fyraårsperiod då jag läste på Karlstads universitet. Magnus Andersson träffade jag inför valet 2006 på en presskonferens i min nuvarande hemkommun Avesta där han och Sofia Karlsson, som sitter med i valberedningen, presenterade en rapport om ungdomars situation i Sverige.

Här kan du läsa om den ovan nämnda presskonferensen.

Om vi börjar med det som är bra först. Marie Wickberg följer såvitt jag vet i stort det Fredrick Federley har påbörjat. Hon för en tydlig borgerlig linje, hon är liberal och optimistisk inför landsbygdens utveckling och egenmakt. Hon tror på individens frihet och ansvar samt på en fri marknadsekonomi. I programmet Argument skötte hon sig utmärkt när hon diskuterade pöbelfasonerna i Danmark där ungdomar tog sig rätten att använda våld för att det offentliga inte gav dem det hus som de pekade på. Hon talade om personligt ansvar och den civila sektorns ideella arbete samt en mer öppen atmosfär i de verksamheter som får stöd från det offentliga. Helst skulle jag vilja skippa alla bidrag till ungdomskulturer för att istället förstärka den civila sektorn, men Wickberg intog den mest kravställande positionen som är politiskt korrekt möjligt.

Se diskussionen här.

De två kravställarna från vänster talade om friheten att leva på andra och friheten att någon annan ska leverera resurser till det man önskar medan de två högerdebattörerna talade om personligt ansvar.

Nackdelarna med Marie Wickberg är att hon är feminist och kulturradikal. Hon vill trycka på de rätta knapparna och dra i de rätta spakarna för att mönstret i samhället ska överensstämma med en ideologisk mall. Hon framför ofta resonemang om könsmaktsstrukturer och feministiska konspirationsteorier. Det mesta kan hon tolka som ett argument för att vi lever i ett patriarkat samtidigt som hon ofta lyckas förbise all fakta som talar emot. (Det finns undantag då hon på senaste centerstämman talade om mansmisshandel.) Hon söker verkligen efter exempel på hur kvinnor diskrimineras och förtrycks men lyckas bara finna en massa feministiska myter som för länge sedan är vederlagda eller balanserade mot manliga problem. Hon skriver själv på sin blog att hon kommer att jobba för att CUF blir skarpare i jämställdhetsfrågor. Det betyder bara en sak, mer konspirationsteorier och mer martyrskap. Sverige behöver inte ett till ungdomsförbund som rättar sig efter det konforma. Det är nog med folkpartisterna, vi behöver inte fler politiker som ska peta i vanliga människors liv och vardag. Antagligen kommer inte Fredrick Federley att ta avstånd från Wickbergs inriktning, inte heller de andra två kandidaterna. Men Federley har aldrig haft feminism som fokus utan har istället koncentrerat sig på riktiga liberala värderingar såsom individens frihet och egenmakt, inte några kollektivs rättigheter.

Läs vad jag tidigare har skrivit om Marie Wickberg. Under rubriken ”6. Centerpartiets stämma – Feministisk indoktrinering”

Med Magnus Andersson associerar jag främst kampen mot 3:12-reglerna och andra företagsfrågor samt reformerad arbetsrätt. Han talar också om att vara en ideologisk och liberal blåslampa, vilket är något som verkligen behövs. Dessutom verkar han vara mer ideologiskt bevandrad än Marie Wickberg då han hänvisar till bland annat Frederic Bastiat. För mig är det ett plus.

Nackdelarna med Magnus Andersson är att han ger ett ganska barnsligt och naivt intryck samt att hans blog i regel är mindre intressant att läsa än Marie Wickbergs.

Johan Pettersson har tyvärr inte uppdaterat sin blog sedan augusti 2006 vilket jag anser är något arrogant av en person som ställer upp som kandidat till en ordförandepost. Han betonar öppenhet, internationella frågor och ideologi. Men vid en första googling visar det sig att det är svårt att finna information om Pettersson, till skillnad från de andra kandidaterna. Det tyder på att han är mindre uppmärksammad än de andra och att han anstränger sig mindre för att presentera sig själv inför allmänheten.

Ska kolla upp dessa kandidater än mer inför nästa uppdatering. Till dess får ni hålla till godo med denna ytliga granskning.

5. Myten om den globala uppvärmningen

Brittiska channel 4 har sänt dokumentären ”The great global warming swindle” där avvikande klimatforskare får tala till punkt och presentera sina övertygande argument om att det finns andra förklaringar till den globala uppvärmningen.

Filmen finns nu ute på nätet.

Forskarna avfärdar koldioxiden som den drivande kraften bakom temperaturhöjningarna och sätter istället fokus på solen. Enligt dessa forskare överensstämmer solens aktivitet bättre med temperaturförändringarna än vad koldioxidförändringarna gör. Dessutom är koldioxidförändringarna hela tiden flera 100 år efter temperaturförändringarna. Teorin går i korthet ut på att molnen kontrollerar temperaturen. Molnen kontrolleras i sin tur av kosmisk strålning och kosmisk strålning kontrolleras i sin tur av solen. När solens aktivitet är högre och när antalet solfläckar är fler förskjuter solvågorna undan den kosmiska strålningen som gör att färre moln bildas.

Indicier som visar på att koldioxiden inte driver på temperaturförändringarna är att koldioxidutsläppen påbörjades i slutet av 1800-talet samtidigt som temperaturen steg ända till 1940. Därefter föll temperaturen trots att industrin fick en boom efter andra världskriget. Men det sistnämnda kan ju lätt bortförklaras med fördröjningseffekter. Den koldioxid som skapades 1940-1970 kom att få effekt långt senare. Men hur kommer det sig då att den minskade aktiviteten under andra världskriget fick effekt så snart efter kriget?

Intressant att notera är att roten till dagens klimathysteri tros vara Margaret Thatcher under 1980-talet. Hon litade inte på länderna i mellanöstern och ville därför minska beroendet av olja. Hon ville också bli mindre beroende av kol eftersom fackföreningarnas militanta beteende och maktprivilegier hotade Storbritanniens ekonomiska framtid. Därför ville Thatcher finna argument för att få bygga ut kärnkraften som skulle göra landet oberoende av dessa destruktiva element. Hon begick då det stora misstaget som politiker oupphörligen gör, dvs. de finansierade forskare att leverera ett visst svar. Det kanske var bekvämt då, men det har lett till en stor snedvridning av forskningspengarna idag. Men å andra sidan, nog för att Thatcher var en stor ledare, men hon kan väl omöjligen kontrollera hela världens forskning bara för att hon var med om att bilda en klimatpanel inom FN. Jag blir alltid skeptisk till konspirationsteorier såsom att oljebolagen finansierar alla IPCC-skeptiker.

Hur skulle det vara om Sveriges Television köpte rättigheterna att sända denna dokumentär tillsammans med Al Gores dokumentär ”Inconvenient truth” (fast dokumentären Planeten är nog mer likvärdig till ”The great global warming swindle) och sedan låta en expertpanel diskutera de båda dokumentärerna?

Henrik Alexandersson ger sin bild av programmet.

Danne Nordling ger en detaljerad presentation av dokumentärens innehåll och har som vanligt en mer kritisk ansats än exempelvis Henrik Alexandersson.

Per Welander fortsätter sin intressanta serie om IPCC-dissidenter. Sedan förra nyhetsbrevet har Welander enbart hunnit med matematikern och statistikern Steve McIntyre som avslöjade felaktigheterna i Manns hockeyklubbsteori.

Per Welanders granskning av FN:s klimatpanel har hittills varit en framgång.

Klimatforskaren Wibjörn Karlén på Uppsala universitet är ytterligare ett exempel på en dissident som vågar framföra en annan slutsats i uppvärmningsdebatten.

Han menar att det främst är äldre forskare som lever på pension och som är oberoende av statliga anslag som vågar yppa avvikande ståndpunkter i frågan.

Danne Nordling menar att den största delen av temperaturhöjningarna är naturliga.

Danne Nordling går också igenom hur olika ismer eller politiska teorier kan översättas till lösningar av den globala uppvärmningen.

Danne Nordling gör en ytterligare genomgång av hur den globala uppvärmningen presenteras i en lärobok för universitetsstuderande i ämnet.

Tidigare texter i ämnet.

6. Niklas Ekdahls politiskt korrekta inkonsekvenser och DN:s pregnans

Liberalen Karolin A. Johansson förklarar i Axess nr. 2. varför klassisk liberalism inte går att förena med feminism. (Tyvärr är inte själva artikeln utlagd på nätet)

Den som vanligt intetsägande och politiskt korrekte Niklas Ekdahl kritiserar Karolin A. Johanssons artikel i Axess då han menar att hon använder begreppet liberalism som ett tillhygge i debatten om feminismen.

Niklas Ekdahl har fått för sig att liberalism och feminism kan vara vad som helst eftersom han dels tror att dessa två motsatta ideologier går att förena samt dels för att han har fått för sig det är de som kallar sig för liberaler som själva ska definiera ideologin. Detta är ett mycket anti-intellektuellt resonemang. Om jag kallar mig själv för kommunist och definierar mina ståndpunkter utifrån att den fria marknadsekonomin och kapitalismen är det bästa ekonomiska systemet, då är definitionen av kommunism så. Humpty-dumpty-feminismen har tagit sig till ännu oanade höjder.

Inte nog med detta, Ekdahl för tesen att många debattörer som hänger sig åt andra ideologier försöker definiera liberalismen på ett sådant sätt som gynnar deras egna syften. Den konservative Roland Poirier Martinsson skriver om varför liberaler borde vara emot abort genom att definiera att en cellklump är ett liv och att allt liv har rättigheter av samma orsak som kvinnor och barn har rättigheter. Karolin A. Johansson beskriver på ett bra sätt varför liberalism och feminism inte går att förena genom att slå fast att liberalismen står för individen och feminismen för kollektivet. Så får man inte göra enligt Ekdahl. Man får inte utgå från den liberala ideologin när man ska kritisera den för att vara motsägelsefull eller inte stämma överens med en annan ideologi. Var och en ska få definiera sin egen ism. Men i slutet av sin egen artikel skriver han så här: ”Att utmåla folkrätten som liberalismens motsats är en hård dragning. George Bush den äldre framstår i historiens ljus som den mognaste, mest framgångsrike och - ja - mest liberale av familjens presidenter.”

Brukar medlemmarna av familjen Bush definiera sig själva som liberaler? Så länge man får kritisera George W. Bush, som Ekdahl verkar ha fått noja på att göra, kan man bryta mot sina egna regler.

DN som är den tidning som brukar avfärda debattartiklar, som inte passar kulturradikalerna, med att debattartikeln inte är tillräckligt pregnant anställer en ledarskribent som skriver ologiskt nonsens om att feminism är det som man känner för att det är.

DN har exempelvis avböjt att publicera en artikel om Kuba där två kristdemokrater besvarar Mikael Wiehes kubakramande artikel med motiveringen att artikeln inte är tillräckligt pregnant. Läs gärna kristdemokraterna Alf Svenssons och Henrik Ehrenbergs svar på Mikael Wiehe och avgör själva vad som är mest pregnant.

Jämför också med Wiehes antiamerikanska nonsens.

Extra intressant blir Ekdahls artikel när man får läsa en debattartikel i just DN som verkligen missbrukar begreppet liberal. På DN-debatt har Folkpartiets socialistiska partisekreterare Erik Ullenhag attackerat Centerpartiet för att vara alltför nyliberala.

Det här med logik och pregnans är inte DN-skrapans bästa gren.

7. Internationella kvinnodagen den 8 mars – orgier i offermentalitet och manshat

När den internationella kvinnodagen infaller varje år skrivs det spaltkilometer med meningslösa textsjok där gamla, redan överbevisade, påståenden upprepas för femtielfte gången. Allt detta nonsens toppas sedan med lite manshat. Det enda kvinnoproblem, eller samhällsproblem, som jag kan ta på allvar är kvinnomisshandeln (och andra likvärdiga frihetsberövanden). Och detta viktiga ämne utnyttjas för att föra fram perverterade resonemang om jämställdhet där allt vinklas till ett kvinnoproblem och allt klandras på alla män som råkar födas in i denna irrationella värld.

Den nystartade tidningen kulturen som jag har ett gott hopp om har tyvärr låtit sig invaggas i denna mainstreammentalitet. Ann Hingström skriver i Tidningen Kulturen nr.2 så här: ”Män stod för 99 procent av sexualbrotten och 100 procent av våldtäkterna förra året. Kvinnorna däremot dominerar stort i att ta ansvar för barnen: 96 procent av förskolelärarna, 94 procent av barnskötare, 90 procent av arbetsledare i förskola och 100 procent av alla dagbarnvårdare är kvinnor.”

Upptäcker ni felet med framställningssättet? Det män gör är att våldta och utföra sexualbrott medan kvinnor tar hand om barnen. Kan en feminist vinkla det bättre än så? När det gäller andelen förskolelärare kan jag bara gäspa. Man brukar tala om I-landsproblem, men detta bör inte ens kvalificeras till ett I-landsproblem. Vad det är frågan om är ett akademiskt problem som bara kulturradikaler som är isolerade i Stockholm anser är ett stort samhällsproblem. Ett ytterligare fel med texten är att ansvar för barnen likställs med direkt barnomsorg. Vem står för den största finansieringsbördan? Svar: inte kvinnorna! Varför skulle det vara en större uppoffring att ta hand om barnen än att arbeta som sophämtare för att finansiera de kommunala daghemmen och de egna barnens välstånd?

Slutligen måste jag uppmärksamma den som inte är van att läsa feministiska texter att män utmålas som svin genom att buntas ihop med de fåtal (högst två procent av alla män, och då räknar jag generöst) män som våldtar och begår andra sexualbrott. Varför ska jag klandras för att en minoritet män begår brott? Jag tar avstånd från dessa brott. Precis som jag tar avstånd från alla andra brott såsom mansmisshandel (existerar i större utsträckning än vad många tror), snatteri, vanlig misshandel på staden, djurplågeri, bankrån, bedrägeri, ekonomiska brott osv. Jag tar avstånd från alla brott där offer existerar. Så löser det några problem?

Symtomatiskt med feministiska texter är att de överutnyttjar de samhällsproblem som existerar, dvs. kvinnomisshandel och våldtäkter, för att föra ut sina sjuka idéer. Men några förslag på hur problemen ska lösas ges aldrig förutom att man ska avskaffa rättssäkerheten i Sverige, lita alltid på kvinnor och lita aldrig på män, samt anställa genuspedagoger på kommunala förskolor.

I samma nummer skriver Matilda Södergran att det är orättvist att människor reagerar sunt på makabra utställningar med kvinnliga könsorgan som utställningsobjekt med motiveringen att så reagerar man inte när mäns könsorgan ställs ut till offentligheten? Inte? Jag har då aldrig mött någon som vill se en exponerad penis mitt på torget. Var finner man den personen? I fängelset? Matilda Södergran har tydligen inte hört talas om ecce homo, en makaber utställning där Jesus framställs med ett eregerat kön tillsammans med sina lärjungar. Denna utställning fick mycket kritik och detta togs som intäkt bland feminister för att kristna är extra mycket fördomsfulla och intoleranta eftersom de inte uppskattar Jesus med en synlig penis. Vad skulle ha hänt om Elisabeth Ohlsson visade upp Muhammed med ett eregerat kön? Gissa fem gånger. En ledtråd är danska karikatyrteckningar.

Kajsa Ekis Ekman skriver så här om feminismen: ”Jag tror att den är en djupgående, revolutionär rörelse som kan ha möjlighet att störta både patriarkatet och kapitalismen – om vi lyfter blicken från den eviga frågan om identitetsskapande och fokuserar på det vi har gemensamt, inte på det som skiljer oss åt. Jag tror att vi måste ta upp den kampen. Vi måste till exempel protestera mot krigen som pågår i Irak, Darfur och Afghanistan, eftersom alla krig är ett hån mot kvinnornas arbete. Att flera hundra tusen dött i Irak betyder att flera hundra tusen kvinnor gått runt och låtit barn växa inom sig i nio månader, våndats i födslosmärtor, ammat, bytt blöjor, uppfostrat – ett arbete som totalt utplånas i och med morden.”

Det här resonemanget bygger på det Per Ahlmark tillskriver Mona Sahlin, en naiv inställning till krig: Mona tycker inte om krig. Mona vill inte ha krig. Mona vill ha fred.

Lustigt är också att hon sammanblandar Irak, Darfur och Afghanistan. I två länder har USA intervenerat för att åtminstone försöka göra något åt förtrycket istället för som Europa gör, sitta med armarna i kors och skriva meningslösa resolutioner som ingen bryr sig om. I Darfur mördas jordägande afrikaner av muslimer. USA gör här en gemensam sak med Europa och sitter med armarna i kors och tittar på. Och blir det då godkänt för USA? Nej, även då gör de fel. Damned if you do, damned if you don´t. Feminismens och vänsterns logik i ett nötskal.

Vidare bryr sig inte Ekman om de barn som dött, och därmed också kvinnors förlorade arbetsresultat, före USA:s intervention i Irak. För en feminist som Ekman är det bättre med ett talibanstyre där kvinnor stenas till döds offentligt för att de har pratat med en främmande man än att man försöker införa demokrati och rättssamhälle. I talibanernas paradis får inte kvinnor visa sina ansikten utan måste dölja dem med slöjor. Inget problem säger feministen Ekman. Bara inte USA ingriper så får talibanerna göra vad de vill med sina kvinnor. Eller vad vill Ekman att man ska göra? Samtala med diktatorer och kallblodiga svin såsom Saddam Hussein och talibanerna och be dem sluta upp med att vara dumma mot kvinnor. Ska vi göra ett försök med Ahmadinejad, få se vad resultatet av det blir. Lycka till!

Och män har ju aldrig ansträngt sig och lidit för barnens försörjning... Åh, nej, männen de bara leker och krigar och struntar i sina egna barn.

Alla texter om kvinnodagen i Tidningen Kulturen skrivs ur ett feministiskt perspektiv samt ur ett vänsterperspektiv. Var det inte meningen med Tidningen Kulturen att alla röster skulle få höras? Att alla perspektiv ska få komma fram?

För att fortsätta min serie av exempel på borgerliga politiker som borde veta bättre tar jag här upp finansminister Anders Borg som i tidningen ”Kvalitet & förnyelse” nr. 1 (en bilaga i Dagens Samhälle) förklarar att han är feminist och att Simone de Beauvoir är en feministisk förebild. Det säger faktiskt allt om vår finansminister. Men det stannar inte där. Borg får frågan: ”Men hon var kommunist. Hur stämmer det med din politiska övertygelse?”. Hans svar: ”Simone de Beauvoir ville skapa förutsättningar för kvinnor att kunna välja sin egen väg genom livet, och det är inte precis någon tanke som varit utmärkande för de kommunistiska regimerna.” Skulle man inte kunna föra samma resonemang om Karl Marx och Friedrich Engels också? De var egentligen inte kommunister eftersom deras tal om frihet och rättvisa inte fick några utmärkande drag i de kommunistiska staterna. (Kan man ens klandra Lenin och Stalin med den definition som Borg har på kommunism?) Är Anders Borg en kommunistapologet också? Det börjar gå för långt. Den gamle nyliberalen har blivit socialliberal feminist för att maximera sin makt på äldre dagar. Tydligen kan man inte vara idédriven där uppe i toppen.

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|