Tidningen Kulturen kan bredda samhällsdebatten?!

2007-05-17 1. Skräckväldet i Saddam Husseins Irak 2. Tidningen Kulturen – Värd att satsas på? 3. Genmoral och det blanka bladet 4. Vilken amerikansk presidentkandidat står du närmast? 5. Kenneth Johansson, c. tror att jobben kommer och att tidsbegränsade regler är jobbiga 6. Den globala uppvärmningsdebatten fortsätter 7. Lönegapsmyten 8. ROKS friade – Medhjälp till kidnappning är lagligt 9. Jean-Jacques Rousseaus allmänvilja och ädla vilde Ett tal till skolavslutningen? Har någon som du håller av slutat skolan? 1. Skräckväldet i Saddam Husseins Irak I senaste numret av Contra, nr. 2. har jag bidragit med en artikel om Saddam Husseins förtryck i Irak utifrån en kvinnas perspektiv. Den amerikanska författarinnan Jean Sasson har skrivit boken "Mayada - dotter av Irak", som handlar om den irakiska kvinnan Mayada al-Askaris öden under Saddam Husseins tid vid makten. Det är en viktig läsning för den som vill balansera den snedvridning media utsätter oss för. När man talar om anarkin och kaoset i Irak bör man väga detta mot hur det såg ut före ockupationen av Irak. Jean Sasson erbjuder läsaren en omfattande, men mycket intim, beskrivning av Saddam Husseins Irak. Boken är också en viktig läsning för den som utsatts för omfattande feministisk retorik om hur de osynliga strukturerna skapar stora orättvisor, såsom att kvinnor jobbar mer deltid än män i Sverige. Sasson visar att det existerar verkliga kvinnoproblem i världen. Läs en sammanfattning av innehållet i Contras senaste nummer. 2. Tidningen Kulturen – Värd att satsas på? Jag har haft en diskussion med redaktören för Tidningen Kulturen om min artikel, (Under rubriken: ” Tidningen Kulturen är ett viktigt frihetsprojekt som riskerar sotdöden”), angående tidningens vänsterbias: Som jag nämnde redan i den nämnda artikeln har redaktören ett genuint intresse av att sprida ordet till alla perspektiv som inte når fram i mainstreammedia. Jag vet att han jobbar hårt för att uppnå det och min artikel handlade främst om att högerdebattörer i princip har lämnat walk-over i kultursektorn och att Tidningen Kulturens hittills misslyckade försök beror på just detta. Vänstern har fått rumstera fritt och definiera kulturarbetaren som en kravställande bidragsmaskin som inte kan leverera något som någon vill betala för. Därmed är kulturarbetaren totalt beroende av staten vilket är mycket finare än att vara beroende av ett företag eller av kunder som vill läsa kulturarbetarens böcker eller titta på kulturarbetarens expressionistiska eller surrealistiska konst. Men var finns kulturentrepenören? Varför är inte högern intresserad av entrepenörskap inom kulturen? Har de gått på myterna som vänstern har spridit om den svage kulturarbetaren? Det finns tre alternativ varför högern har överlämnat kultursfären åt vänstern: 1. Högerns debattörer är totalt ointresserade av kultur, 2. Högerns debattörer är intresserade av kultur men är för lata eller rädda för att motarbeta vänsterkulturen, eller 3. Högerns debattörer följer den nyliberala maximen att inte ingå i diskussioner om vad som är god respektive dålig kultur för då avgränsar man handlingsutrymmet för de fria kulturarbetarna. Det enda jag i min artikel ifrågasatte angående redaktionens omdöme är skribenten Taratologen som jag nu har bestämt mig för att totalt ignorera. Men detta är ju inte tillräckligt för att avfärda hela projektet. Min första irritation över Taratologens artiklar har lagt sig och jag tror att Tidningen Kulturen kan bli en framgång trots Taratologens insatser. Därför har jag bestämt mig för att hjälpa till att marknadsföra tidningen och rekommendera mina vänner att skriva i tidningen. Jag har även skickat till intelligenta personer som jag vet kan tillföra svensk kulturdebatt något, såsom objektivister, konservativa och nyliberaler. Mot denna bakgrund kommer jag också att tipsa er läsare av min hemsida om att Tidningen Kulturen tar emot bidrag med högerperspektiv, förutsatt att de är bra skrivna och att artikeln byggs upp av sakliga argument eller sakliga observationer. Själv har jag bidragit med två artiklar, den första är en essä där jag jämför Ayn Rands och Ivar Lo-Johanssons författarskap med utgångspunkt från att vi behöver mer företagarlitteratur för att balansera den dominanta arbetarlitteraturen. (Under rubriken: ”Arbetarlitteratur och företagarlitteratur är två sidor av samma mynt”). Min andra publicering är en nyhetsnotis om konstrundan i Avesta kommun som faktiskt ger en mer positiv bild av konstnären som en entreprenör, inte en kravställande bidragsmaskin. Så här kommer en öppen förfrågan till mina läsare på högerkanten: ”Jag skulle vilja tipsa er om Tidningen Kulturen som strävar efter att vara en neutral och balanserad kulturtidning. Skribenterna i sig behöver inte vara neutrala och balanserade men slutprodukten ska vara det. Just nu råder det dock en vänsterövervikt med feminism, postmodernism, relativism, kollektivism, altruism, socialism, USA- och Israelhat osv. Redaktören Guido Zeccola, guido.zeccola.at.tidningenkulturen.se, har en genuin önskan att bredda samhällsdebatten och låta andra röster än mainstream få komma fram. Tyvärr har tidningen ingen möjlighet att ge någon ersättning till skribenter, men om projektet faller väl ut kan det bli fallet i framtiden. Jag hoppas att någon av er nappar på den här möjligheten att sprida kunskap om nyliberalism, konservatism, objektivism och angränsande ämnen. Tidningen är öppen för bl.a. författarporträtt, filosofi, kulturnyheter, bok-, film-, konst-, och musikrecensioner.” Men å andra sidan, om du är en läsare med vänsterperspektiv som vet med dig att du har lite unika idéer eller perspektiv som bryter mot mainstream vore jag mycket glad om jag fick läsa era alster i Tidningen Kulturen. De är välbehövliga. Teckna en prenumeration på Tidningen Kulturen här. 3. Genmoral och det blanka bladet Jag har fått ett kortfattat, men intressant, svar på min artikel om Per-Olof Samuelssons uppsats om genmoral. Om du har glömt vad det var jag skrev kan du läsa om min artikel "Sitter moralen i våra gener eller är vi blanka blad?" här. Det Samuelsson reagerar mot är följande formulering: ”Människan har potential till insikt, medvetande om sitt förflutna och sin nuvarande situation, möjlighet att tänka rationellt och logiskt osv. Därmed är människan inte född tabula rasa, ett blankt blad som går att fyllas med vad som helst. De biologiska generna sätter gränser för vad människor (och djur) kan åstadkomma. (Här skiljer sig min syn på tabula-rasa teorin och definitionen av densamma från Samuelssons.)” Jag utgår från att det är parantesen som Samuelsson reagerar mot. Han undrar hur mycket man måste anstränga sig för att inte bli misstolkad. Jag frestas att svara detsamma, men gör inte det. Istället beklagar jag att min formulering kan tolkas som att jag insinuerar att Samuelssons ståndpunkt är att människor föds som blanka blad och att detta innebär att det går att fylla individen med vilket innehåll som helst samt att arvsanlag och biologiska skillnader inte har någon betydelse. Det vore absurt av mig att påstå något sådant med tanke på vad Samuelsson skriver i sin uppsats. Det jag reagerade mot i min artikel är själva tabula-rasa teorin, dvs. att den enbart förutsätter att vi inte föds med automatisk kunskap. Efter att ha läst Steven Pinkers bok ”The blank slate” har jag nästan blivit allergisk mot den metaforen. Men Samuelsson upplyser mig om att den innebörd som Aristoteles, John Locke och Ayn Rand lade i den aktuella metaforen är den som Samuelsson själv använt. Det må så vara, men jag tycker att metaforen är dålig, att den leder tanken fel och har skapat enorma förutsättningar för vänsterrelativister att helt bortse från biologiska faktorer. Det blanka bladet har blivit en symbol för att människor kan konstrueras, att män och kvinnor är sociala konstruktioner och att en social ingenjör därför kan forma samhället efter eget skön för att skapa den, efter den aktuella ideologin, perfekta människan. I sitt svar till mig har Samuelsson problematiserat metaforen, det blanka bladet: ” Men metaforen har ju också en stor brist: det oskrivna bladet eller sigillvaxet kan inte göra annat än passivt ta emot vad man skriver på det eller präntar in i det. Bladet eller vaxet bidrar inte självt på minsta vis. Men med vårt medvetande eller själ är det ju så att det bidrar med något: det för sinnena givna är inget annat är ett råmaterial, som vi sedan arbetar vidare med.” Låt oss dock avsluta med lite humor från Samuelsson: ”Ja, så var det sagt, och ett stycke tomt utrymme på servern (med en potential att ta emot meddelanden från mig) har nu fyllts med ett idéinnehåll.” 4. Vilken amerikansk presidentkandidat står du närmast? Testa vilken amerikansk presidentkandidat som passar dig bäst. Min rangordning är som följer: 1. Fred Thompson, r. 75 % 2. John McCain, r. 75 % 3. Duncan Hunter, r. 71 % 4. Newt Gingrich, r. 71 % 5. Tom Tancredo, r. 70 % 6. Mitt Romney, r. 68 % 7. Chuck Hagel, r. 67 % 8. Rudolph Giuliani, r. 66 % 9. Sam Brownback, r. 65 % 10. Jim Gilmore, r. 57 % 11. Kent McManigal, (libertarian), 54 % 12. Ron Paul, r. 54 % 13. Tommy Thompson, r. 51 % 14. Mike Huckabee, r. 50 % 15. Al Gore, d. 35 % 16. Bill Richardson, d. 34 % 17. Hillary Clinton, d. 34 % 18. John Edwards, d. 32 % 19. Christopher Dodd, d. 32 % 20. Joseph Biden, d. 31 % 21. Barack Obama, d. 25 % 22. Wesley Clark, d. 22 % 23. Dennis Kucinich, d. 18 % 24. Mike Gravel, d. 16 % 25. Elaine Brown, (Gröna partiet) 10 % Resultatet är som förväntat vad gäller republikanernas rang framför demokraterna. När det gäller kandidaterna i sig blev jag lite förvånad. Fred Thompson har jag inte så stor koll på, men det verkar som att det är värt att studera honom. Jag har länge haft, och har fortfarande, svårt att välja mellan John McCain och Rudolph Guilani som båda har stora fördelar. John McCain har integritet och mod, han har själv varit utsatt för extrema situationer såsom när han blev torterad i Vietnam. Jag gillar också hans syn på politik, idéer är viktigare än allianser. När republikanerna har fel då röstar han med demokraterna eller försöker ingå allianser med högerdemokrater för att få inflytande. Han är också starkt för George W. Bush Irakpolitik men tvekar inte att kritisera det som varit fel, såsom truppstyrkan. Därmed väljer han också ståndpunkter som inte ger några lätta opinionspoänger. Han är även konsekvent vad gäller att hålla nere de offentliga utgifterna. Det som faller honom i fatet är att han trots sin positiva inställning till lägre skatt röstade emot George W. Bush skattesänkningar. Rudy Guilanis styrka är hans prestationer som borgmästare i New York. Hans nolltolerans mot brott och hans satsning på fler och synliga poliser har gett mycket goda resultat. Han har även i praktiken visat att han kan sänka de offentliga utgifterna, hantera trilskande byråkrater (något som till och med Reagan beklagade sig över) samt sänkt skattetryck. Men det han är mest känd för är dock hans mogna och väl övervägda, men samtidigt handlingskraftiga, hantering av efterföljderna av terrorattacken mot World Trade Center 2001. Det som kärnväljarna i det republikanska partiet och de stenhårda konservativa kolumnisterna ser som en nackdel med Guilani är för mig en stor fördel. Guilani står nämligen för en abortpolitik som liknar den svenska. Förvisso anser Guilani att aborter är omoraliska men att det ska vara upp till den gravida kvinnan själv att besluta om hon vill fullfölja gradiviteten. Precis som Reagan kan Guilani skilja på privata åsikter och federal lagstiftning. Guilani balanserar dessutom mellan två fanatiska linjer, den ena är totalt förbud mot aborter som vissa republikaner står för, och den andra är att tillåta abort till förlossningsdagen som de flesta demokrater står för. Ingen av dessa linjer tar någon hänsyn till människan och ingen av linjerna ställer olika principer mot varandra utan utgår enbart från ett perspektiv, antingen barnets eller kvinnans. Aldrig bådas. Guilani är här ganska unik. Det enda jag har svårt med Guilani är hans syn på rätten att försvara sig själv, dvs. att inneha vapen. I detta test verkar dock McCain vara mitt självklara val. Men jag är inte särskilt övertygad om det. Jag hade också räknat med att den demokratiska kandidaten Hillary Clinton skulle placeras bättre än Barack Obama, men inte att Al Gore skulle placeras högre än Clinton. Tydligen är klimatalarmisten Al Gore min favorit bland demokraterna. Återkommer om Fred Thompsons politiska profil och värderingar. 5. Kenneth Johansson, c. tror att jobben kommer och att tidsbegränsade regler är jobbiga Den 6 maj var den centerpartistiska riksdagsledamoten Kenneth Johansson på besök i Fors, i Avesta kommun. Han höll ett bra anförande om regeringens politik och om hur den påverkar Dalarna. Den ger en bättre helhetsbild än den man får av att läsa tidningarna, detta oroar mig något eftersom många människors bild av verkligheten påverkas av vad som står i tidningarna. Således måste regeringen och dess bundsförvanter (varav jag är en) bli duktigare på att marknadsföra politiken. Men då behövs också bra information, den informationen är svårtillgänglig, och finns den är den inte anpassad för vanliga medborgare och journalister. Det framgick också under kvällen att Socialdemokraterna inte kör rent spel, de utnyttjar allt för att slå ned på regeringen, någon egen politik har de inte att erbjuda. Ja, om man nu inte betraktar en massa återställare som egen politik. Visst är det oppositionens jobb att granska och kritisera regeringen, men då borde de utföra en riktig granskning och inte attackera ytliga saker såsom ministrars betalningsvilja för att inneha en tv-licens. Eller utrikesministerns aktieinnehav och engagemang i fonder och utländska bolag. Dagens socialdemokratiska partiledare har ju inte visat någon större betalningsmoral när det gäller tv-licenser, toblerone, skatter och kläder mm. Och nog kunde de väl komma med något bättre än ren avundsjuka angående förmögenhetsskatten? Här har vi lättplockade opinionspoänger, svenskar har svårt för avvikelser och deras mentalitet säger att, om jag inte får vara miljonär får ingen annan heller vara det. Detta plockar Socialdemokraterna upp, visst kan det gynna Socialdemokraterna, men det gynnar absolut inte Sverige och låginkomsttagarna. Jag ställde två frågor till Kenneth Johansson. Det ena var ett förslag om att införa tidsbegränsad lagstiftning för att undvika att hela tiden hamna i den situation av regelkrångel och byråkratisk djungel som vi är idag. Maud Olofsson och regeringen har satt upp målet att minska regelkrånglet med 25 % under mandatperioden och jag framförde att jag kommer att bli mycket sur om detta, faktiskt ganska konservativa, mål inte uppnås. Jag framförde också att det är lätt att införa nya regler men svårt att ta bort gamla och att vi därför kommer att få en liknande situation i framtiden. Då har vi egentligen inte kommit någonstans. Kenneth Johanssons svar på det var först att vi redan nu har möjlighet införa tidsbegränsade lagar, men jag invände att jag vill ha en generell praxis att en lag omprövas varje år, vartannat år eller vart femte år. Detta trodde inte Johansson på eftersom det skulle bli så kostsamt och jobbigt att utreda en massa lagar varje år eller vartannat år. Först och främst, systemet finns delvis i USA och det fungerar. För det andra, här intar Johansson statens perspektiv, inte medborgarens. Det som var så unikt för Thorbjörn Fälldin och hans Centerparti var att de så gott som alltid intog medborgarens perspektiv, staten var till för medborgaren och inte tvärtom. Kanske skulle Fälldin argumentera emot förslaget om tidsbegränsade regler, men jag tror absolut inte att Fälldin skulle använda detta argument. Att det är lite jobbigt för tjänstemännen och politikerna att behöva ompröva detta och att det kostar pengar måste ställas mot alternativet att företagarna och medborgarna måste ta sig tid till att hantera krångliga regler. Kostnaderna måste tas någonstans, det här resonemanget verkade förvåna Johansson, vilket inte bådar gott. Dessutom är det en fördel att tjänstemän och politiker hålls upptagna med att utreda gamla regler för då minskar utrymmet för att hitta på nya dumheter såsom samtyckeskrav. Den andra frågan jag ställde var talet om fler jobb. Jag reagerade mycket negativt på Johanssons tal om att nu kommer jobben. Var känner man igen detta ifrån? Jo, Göran Persson? Inför valet upprepade Persson att snart kommer jobben, ekonomin går på högvarv och konjunkturen är på uppgående. Då svarade de borgerliga att konjunkturen kommer inte att rädda oss utan vi måste genomföra ett antal reformer för att minska utanförskapet. Förvisso talade Johansson om att mycket återstod att göra för att minska utanförskapet som bara minskat marginellt. Men vad skulle man göra då? Jo, införa en ungdomsgaranti. En reform som bara marginellt skiljer sig från socialdemokraternas politik. Politiker verkar älska resonemang om positiva rättigheter, rätt till jobb, rätt till bostad osv. men de upplyser oss aldrig om var man kan utkräva dessa rättigheter. Därmed är detta enbart snömos. Vad skulle man göra mer? Sänka arbetsgivaravgifterna för företag som anställer ungdomar. Bra, men räcker det? Jag frågade frankt om Göran Persson helt enkelt hade rätt och till min stora förvåning svarade han och en annan centerpolitiker att Persson delvis hade rätt. Man häpnar, vem sade detta före valet? Jag gjorde det inte eftersom jag inte trodde på orden. Visst jobben kommer, men i förhållande till de grupper som står utanför är det en marginell skillnad. Konjunkturen kommer inte att lösa våra problem vilket denna slogan faktiskt implicerar. Men tyvärr verkar det som att de borgerliga främst förlitar sig på att konjunkturen ska ge de jobb som alliansen gick till val på. Nu har en representant indirekt erkänt detta trots att han inte kunde besvara frågan hur stor del av sysselsättningsökningen som berodde på Alliansens politik och hur mycket som beror på konjunkturen. När jag påpekade problemen för regeringen att få förnyat mandat 2010 med tanke på att många ekonomer tror att konjunkturen vänder 2009 och 2010 försökte han först komma undan frågan genom att säga att han inte trodde att det skulle bli någon lågkonjunktur då, de flesta ekonomerna tror inte det. Tydligen anser inte Johansson att lågkonjunkturer har någon början, det enda som är lågkonjunktur är när ekonomin är i botten och där tar också lågkonjunkturen slut. Nog med ordlekarna, han medgav att ekonomin förmodligen vänder nedåt de åren och att det kan vara ett problem. (Sysselsättningsökningen minskar redan från och med 2007 enligt Konjunkturinstitutet.) Socialdemokraterna kommer givetvis att utnyttja detta och framhäva statistik som visar att sysselsättningsökningen eller sysselsättningen har minskat det senaste året. Hur förklarar man för svenska folket att antalet arbeten har ökat under hela mandatperioden? Thorbjörn Fälldin och hans regering klarade inte av det. Har vi lärt oss något från de åren? För de som misstror utsagan om en trolig vändning i ekonomin efter 2009 kan vända sig till några av Sveriges mest framstående nationalekonomer i Konjunkturinstitutet. (I bloggposten finns en länk till Konjunkturinstitutets rapport om regeringens politik för sysselsättning.) I samma bloggpost framgår det att konjunkturinstitutet uppskattar att 53 000 av 170 000 fler arbeten under mandatperioden kommer att bero på regeringens politik. Inte överdrivet imponerande, eller hur? Mot just denna bakgrund måste Alliansregeringen få arbetsmarknaden att fungera bättre genom att reformera arbetsrätten men Moderaterna är ju numera så skräckslagna inför fackförbunden så den troligaste utvecklingen är nog att utanförskapet består och Alliansregeringen förlorar valet 2010. 6. Den globala uppvärmningsdebatten fortsätter Klimatet i Europa kan bli lägre än vad IPCC:s prognoser visar. Borrkärnor från sjöbottnar och torvmossor visar att klimatet under de senaste 10 000 åren fungerat som en språngbräda mellan norra och södra atlanten. När det blir varmare på norra halvklotet blir det kallare i södra och tvärtom. Men om IPCC:s prognoser stämmer medför det en positiv utveckling för Sverige. En avhandling från Mälardalens högskola visar att det nationellt påtagna utsläppsmålet är alltför kortsiktigt. Den som vill ha en pedagogisk grundkurs i alternativa teorier om klimatförändringarna bör läsa en bra insändare i Svenska dagbladet. Den handlar bland annat om hur solens magnetiska aktivitet påverkar jordens temperatur samt att dagens uppvärmning är en trend från den senaste istiden, lilla istiden 1645–1715. Det kan till och med tänkas att jorden kommer att börja kylas ned om tiotals år för att återvända till 1600-talets istid. Per Welander som ifrågasätter IPCC:s koldioxidteori har utmanat klimatalarmisterna i ett vad om hur temperaturen kommer att utvecklas. Den i bloggosfären kände klimatdebattören Thomas Palm har antagit budet. Här har vi två personer som är insatta nog och som verkligen tror på det påstår. Det inger respekt hos mig. Ny forskning visar att det är dags att sända ut Al Gore till Mars för att utbilda de ignoranta marsianerna som slänger ur sig så mycket koldioxid. Samma sak sker på Neptunus, ska Al Gore klara den stora pressen att undervisa tre planeters invånare i att hushålla med koldioxiden? 7. Lönegapsmyten Ashley Herzog tar upp lönegapsmyten som även existerar i USA. I USA har man kommit längre med att verkligen jämföra likvärdiga jobb som har likvärdiga förutsättningar. Warren Farrell har visat att löneskillnader helt enkelt beror på produktivitet och preferenser såsom val av yrke, val av utbildning, val av riskprofil samt avvägningar mellan arbete och fritid mm. Ashley betonar också att systematisk lönediskriminering skulle innebära att företagare skulle välja att anställa kvinnor istället eftersom de är billigare arbetskraft. På det argumentet skapar feministerna ett ad-hoc-argument som är så löjlig att man inte ens bör behöva kommentera det, manliga företagare är beredda att förlora lite pengar för nöjet att hålla kvinnor på plats. Den alternativa förklaringen är lika patetisk, den utgår från osynliga strukturer. Buh, spöket Laban är här! Är feminister verkligen intresserade av ett mindre gap mellan mäns och kvinnors totala inkomster bör de omedelbart överge sin genusforskning och börja arbeta som ingenjörer istället. Eller som Ashley formulerar det: ”If women’s studies majors are so outraged by the pay gap, maybe they should all drop out and enroll in the College of Engineering. That act alone would do much more to close the pay gap than blaming sexism.” En annan sak som jag kommer att tänka på angående det här ämnet är att de personer som är mest högljudda om inkomstgap såsom Gudrun Schyman, är samma personer som i andra sammanhang beskyller företagare för att enbart tänka på pengar. Men tydligen tänker dessa kapitalister mer på att diskriminera kvinnor än att tjäna pengar. Tror ni verkligen att Donald Trump skulle slösa pengar på att anställa män som begär högre lön än kvinnor som begär lägre lön för exakt samma arbetsprestation? Tror ni verkligen på det? Dessutom är det ganska lustigt att samma personer som i vanliga fall avfärdar biologiska könsskillnader med att skillnaderna är större inom gruppen män och inom gruppen kvinnor än vad det är mellan könen inte avfärdar statistik som visar på löneskillnader mellan män och kvinnor. Varför använder de flesta feminister statistiken på så diametralt olika sätt? Någon gång måste de bestämma sig för vilka principer som gäller. Man kan inte hoppa från den ena principen till den andra bara för att legitimera en konspirationsteori. 8. ROKS friade – Medhjälp till kidnappning är lagligt De tre Rokskvinnorna i Tranås som hjälpte en kvinna att gömma sina barn från pappan som innehar vårdnaden om barnen friades på grund av att åklagaren inte kunde leda i bevis att rokskvinnorna känt till omständigheterna. Det öppnar för intressanta domar för stöld och häleri. Då räcker det att man gör det troligt att man i regel aldrig ifrågasätter var grejerna kommer ifrån. Maria Abrahamsson skriver på Svenska Dagbladet: ”Domstolens bedömning öppnar oanade perspektiv för den som inget hellre vill än att sabotera en förälders rätt till vårdnad och umgänge med sina barn.” Läs mer här! Kalle Strokirk illustrerar det ologiska i tingsrättens dom. Dick Erixon fastslår att feminism helt enkelt handlar om manshat. Det är dags att låta staten och kommunerna överta allt ansvar från de manshatande och konspirationsteoretiska kvinnojourerna. När ska vi lära oss? 9. Jean-Jacques Rousseaus allmänvilja och ädla vilde Jag har tidigare utlovat en analys om Rousseas lära. Här kommer den. Jean-Jacques Rousseau föddes 1712 (dog 1778) i Genéve och växte upp med sin far som var urmakare. Redan som barn var han intresserad av att läsa och kom sedan att bli en självlärd bildad man. Hans första försök att slå sig fram i samhället var 1741 då han introducerade ett nytt notsystem. Nu blev det inte den framgång som Rousseau hade väntat sig, men han lyckades något bättre som kompositör. Den stora framgången kom dock inte förrän 1749 då han vann en uppsatstävling om ”Huruvida vetenskapernas och konsternas återupprättande har bidragit till att förädla sederna?”. Rousseaus svar var nej. Han menade att vetenskaperna och konsterna medförde förställning, ärelystnad, lyx och dagdriveri. Alla seder som utvecklats i bland annat Egypten, Aten och Rom har upplösts. Detta ställde han mot dygderna i Sparta och det ursprungliga Rom. Detta var tankefröet till föreställningen om den ädla vilden som kännetecknar Rousseaus filosofi. Hans andra tävlingsbidrag (1755) besvarade frågan ”Vilket är ursprunget till ojämlikheten mellan människorna?”. Förvisso vann inte Rousseau den tävlingen, men den lade grunden till hans huvudverk ”Om samhällsfördraget” 1762. Rousseaus tes var att människorna i ursprungssituationen var lika och fria. Människorna hade också en naturlig kärlek till sig själva samt medkänsla för sina medmänniskor. Men med civilisationen blev människan egenkär, vilket är motsatsen till den naturliga kärleken till sig själv, och förlorade medkänslan till andra på grund av den utvecklade äganderätten. Innan civilisationen ägdes allt gemensamt och när civilisationen kom uppstod också ojämlikheten. Ojämlikheten cementerandes sedan av att de mäktiga lurade de svaga att ingå ett samhällsfördrag med det uttalade målet att trygga individens frihet och säkerhet. Men Rousseau skrev inte bara samhällskritiska texter utan skrev också konstruktiva böcker, ett exempel på det är boken om uppfostran och pedagogik, ”Emile”, 1762. Det är också viktigt att notera att Rousseau inte var upptagen med att undersöka den historiska och faktiska övergången från ett tillstånd utan politiska myndigheter till ett tillstånd med politisk myndighet, utan Rousseau var ute efter att finna legitimitet för ett visst samhällssystem. Det Rousseau kom fram till är att samhällsfördraget måste ingås frivilligt och att fördraget inte får vara ett slavkontrakt. Samhällsfördraget ska istället ingås på grund av att människorna kommer till en punkt då de inte kan överleva utan att skapa en gemenskap. Det viktiga med samhällskontraktsidén är inte att samhället verkligen har uppstått på det här sättet utan att kontraktet är underförstått. Samhällskontraktet handlar också om att skapa medborgare av människor genom att instinkter blir rättrådighet och att människors handlande får en moralisk karaktär. Rousseaus idé om samhällskontrakt påminner något om Thomas Hobbes idé om samhällskontrakt såtillvida att samhället skapas för att skydda individen, dvs. skydda individen från andra individer. För att uppnå detta överlämnar individen befogenheter till en suverän. Den som lyder suveränen lyder sig själv. Det som skiljer Rousseau från Hobbes är själva lösningen. Rousseau betonar allmänviljan och definierar den som att lagstiftningen ska utgå från helheten och ska gälla helheten. Detta betyder att alla röster ska räknas och att lagen ska vara lika för alla, dvs. lagen ska vara av en allmän karaktär. Det räcker inte med en symbolisk eller reell representation utan folket måste tillfrågas direkt. De beslut som tas utan folkets direkta medverkan är inte legitima. Med andra ord är folkomröstningar mer legitima beslutsformer än representativ demokrati där folket väljer en lagstiftande församling, dvs. ett parlament. Här har Schweiz gått längst med sin direktdemokrati. I Sverige är det Miljöpartiet som ligger närmast Rousseaus tankar. Rousseaus demokratidefinition kan även tolkas som att deltagardemokrati där alla människor får en möjlighet att delta i den politiska processen på lokal nivå är den bästa formen. Att lagen ska vara lika för alla är å andra sidan en idé som alla demokratiska västländer bekänner sig till. Där stiftar lagförsamlingen i regel allmänna lagar, inte specifika och detaljerade regler som gäller för vissa vid ett visst enstaka tillfälle. Observera dock att detta handlar om den lagstiftande makten. Den verkställande makten anser Rousseau ska ligga hos ett fåtal personer för att den ska bli handlingskraftig och inte beroende av särintressen. Folket som helhet ska inte involveras i konkreta detaljfrågor utan i allmänna principer. Precis som Locke och Hobbes delar Rousseau in styrelseformerna i tre kategorier. Locke delar in lagstiftningsmakten i demokrati, oligarki och monarki, Hobbes delar in lagstiftningsmakten och den verkställande makten (som är en enda suverän) i demokrati, aristokrati och monarki. Rousseau använder samma benämningar som Hobbes men då enbart inom den verkställande makten. Rousseau ansåg att aristokrati är den bästa styrelseformen eftersom den balanserar kravet på handlingskraft och lojalitet med allmänviljan, dvs. lagstiftningen. Rousseaus allmänvilja tar föga hänsyn till minoritetens rättigheter. Det är fel att tolka Rousseau som totalitär i samma division som Stalin och Hitler, men Rousseau kan kritiseras för att politiken tillåts ta en för stor plats. Majoriteten har rätt att förtrycka minoriteten. Rousseau löste detta problem genom att slå fast att minoriteten kommer att inse att de hade fel, eftersom majoriteten alltid har rätt. Här kan man argumentera för att Rousseau för en linje som liknar den leninistiska linjen, demokratisk centralism, som går ut på att före ett beslut har alla rätt att tycka som de vill, men efter att beslut har tagits ska alla rätta sig efter majoritetens åsikter. Denna text har tidigare varit publicerad i Contras nyhetsbrev. Teckna gärna en gratis prenumeration på Contras nyhetsbrev här. /Fredrik Runebert