HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

En uppgörelse med objektivismen, libertarianismen och anarkismen
 

2007-07-03

1. Begravningstal på Talskrivarna.com

2. Socialdemokraterna är inte grunden till Sveriges välfärd

3. Rättssäkerhet och sanningskriteriet

4. Är Nozick läsvärd?

5. Självkänslan bygger på förverkligandet av potential

6. Anarkismen föredrar djungelns lag framför universella rättigheter

7. Debatten om Irakkriget, beskattning och individens rättigheter fortsätter på sandlådenivå


Ett tal till skolavslutningen?

Skolavslutningstal

Har någon som du håller av slutat skolan?


1. Begravningstal på Talskrivarna.com    

Mina senaste skrivna tal är två begravningstal:

En älskad mor begravs

En avhållen bror begravs

2. Socialdemokraterna är inte grunden till Sveriges välfärd   

Det finns de som tror att Socialdemokraterna är fader till välfärden i Sverige. I denna artikel kommer jag att förklara varför det inte är så.

Att socialdemokraterna skulle vara fader till välfärden finns det inga som helst belägg för. Möjligtvis kan man påstå att Socialdemokraterna är fader till välfärdsstaten, men det förutsätter att det är staten som skapar välfärden vilket inte är ett särskilt trovärdigt påstående. Det man däremot kan påstå med bestämdhet är att Socialdemokraterna är fader till den stora svenska staten, och detta med mer eller mindre assistens från alla politiska partier. De partier som främst har bekämpat statens maktexpansion är Moderaterna, och till viss del även Centerpartiet och Folkpartiet.

Problemet är att dessa partier har agerat bromsklossar istället för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till Socialdemokraternas politik. Högerpartiets Jarl Hjalmarssons idé om ägardemokrati är det närmaste man kan komma ett alternativ. För att ta ett exempel på de borgerliga partiernas agerande har Centerpartiet och Folkpartiet ända sedan staten började expandera efter andra världskriget skrivit i sina budgetmotioner att nu har vi nått skattetaket. Mer kan vi inte höja skatterna. Men varje gång har Socialdemokraterna höjt skatten och Centerpartiet och Folkpartiet har upprepat påståendet att nu går det inte att höja mer. Därmed kan man säga att Centerpartiet och Folkpartiet hela tiden anpassade sig efter Socialdemokraternas skattepolitik. De krävde bara skattestopp, aldrig att man skulle återgå till tidigare lägre skattetryck.

Har då staten skapat vår välfärd? Nej, staten har skapat en marginell del av den välfärd vi har idag, detta genom infrastruktursatsningar såsom vägar och järnvägar, en stabil spelplan genom ett trovärdigt rättssystem med en någorlunda stark äganderätt, ett polisväsende mm. Men detta är snarare en nödvändig, men icke tillräcklig, förutsättning för den välfärd vi har idag. De viktigaste faktorerna är entreprenörer, innovatörer, uppfinnare, kapitalister och andra aktörer på marknaden som faktiskt skapar de värden som efterfrågas på marknaden, dvs. av dig och mig. Det är våra behov som styr efterfrågan och det är arbete som undanröjer hindren för behovstillfredsställelsen. I Sverige kom skogen, malmen och verkstäderna att spela en avgörande roll och vi kom att få stor nytta av att ha stått utanför de två världskrigen.

Rent historiskt kan man se att den svenska välfärden byggdes upp i slutet av 1800-talet och i den första halvan av 1900-talet efter skråväsendets avskaffande 1846, näringsfrihetens införande 1864 och andra likvärdiga reformer.

Den snabba välfärdsutvecklingen i första halvan av 1900-talet sammanföll med att staten var relativt liten, skattetrycket lågt (cirka 10 %, som högst ca 15 %) och regleringarna få. Men efter andra världskriget påbörjades en expansiv fas, främst från 1950, som varade till 1980 där skattetrycket tills nu har varierat något vid 50 %-nivån. Redan på 1920- och 1930-talet påbörjades denna utveckling med kohandeln 1933 mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) som det främsta exemplet. Socialdemokraterna fick då en aktiv arbetslöshetspolitik med statliga åtgärder för att lindra arbetslöshetens effekter (istället för att undanröja orsakerna till arbetslösheten) mot att Bondeförbundet fick tullar och andra handelshinder mot utländska jordbruksprodukter (med argumentet att uppväga alla tullar på industriprodukter som beskyddade svensk industri). En annan milstolpe i statens expansion är pensionsuppgörelsen ATP som infördes 1959 där ansvaret för pensionsbesparingarna förstatligades. Politikerna ansåg att de hade råd att spendera mycket resurser på att utöka statens makt tack vare de frukter som marknaden skapat och det gick dessutom trögt att ta bort alla regleringar och restriktioner som infördes under kriget. Socialdemokraterna förde också en radikal planhushållningslinje som konfronterades av Bertil Ohlins och Folkpartiets ramhushållning och Högerpartiets renodlade marknadslinje.

Den statliga expansionen ledde dock till att marknaden stryptes av skatter och regleringar och andra statliga hinder, vilket i sin tur ledde till att politikernas utrymme för att fortsätta sin klåfingriga politik minskade från och med 1970-talet. Ett symptom på detta är att Sverige föll från en fjärde plats på 1970-talet till en tolfte plats på 1990-talet i OECD:s välståndsliga. Sverige har under 2000-talet pendlat mellan 11:e och 15:e plats. 2005 hamnade Sverige på en 11:e plats.

Detta framtvingade en omställning av politiken till avregleringar av exempelvis valuta-, kredit- och kapitalmarknaden, och senare av telekomindustrin. Staten sålde även ut statliga bolag såsom SSAB och delprivatiserade Telia samt avskaffade löntagarfonderna. Man tvingades även göra en ny pensionsöverenskommelse för att undvika att en framtida generation skulle sitta med Svarte Petter i hand. Det nya pensionssystemet bygger mer på verkligheten då pensionsutbetalningarna är beroende av hur mycket var och en har betalat in i systemet (inte efter hur mycket du har tjänat under 15 år eller något annat verklighetsfrämmande) och hur den ekonomiska situationen ser ut för landet. Pensionsöverenskommelsen medförde också att en liten andel av pensionsinbetalningarna kan investeras i aktie- och räntefonder inom PPM-systemet.

Andra åtgärder var att få bukt på inflationen som tidigare urgröpte svensk konkurrenskraft (tidigare fanns det de som på fullt allvar trodde att hög inflation var oskadligt för samhällsekonomin) och att skapa en stabil valuta genom en självständig riksbank som sätter reporäntan (räntan för bankerna) med målet att uppnå prisstabilitet. Även en sanering av statens finanser har genomförts av Socialdemokraterna och Centerpartiet under 1990-talet, och restriktioner såsom utgiftstak har införts i statens budgetprocess för att minska risken för mer utgiftskalas i framtiden.

Dessa åtgärder har sammanlagt givit resultat. Det finns fortfarande åtgärder kvar att genomföra för att förbättra välfärden i Sverige, många av dessa genomförs av Alliansregeringen såsom sänkt skatt för arbete och minskat bidragsberoende. Förvisso är reformtakten något långsam, men reformerna är ett steg i rätt riktning. Det absolut viktigaste nu är att bryta utanförskapet där cirka en miljon människor har fastnat. Alliansens politik är en bra början men är långt ifrån tillräcklig. Arbetsmarknaden måste avregleras och fackens privilegier avskaffas innan vi kan se långsiktiga positiva effekter på utanförskapet i Sverige.

Den här texten har även varit publicerad i Contras veckobrev.

3. Rättssäkerhet och sanningskriteriet   

Thomas Sowell tar återigen upp Duke LaCrosse-fallet för att exemplifiera hur medborgarrörelsen har degenererat samt hur feministrörelsen och övrig universitetselit bortser från sanningskriteriet i sitt ”vetenskapliga” arbete.

4. Är Nozick läsvärd?   

En läsare har via e-post frågat mig om jag helt dissar Nozick, eller om jag uppskattar honom på några områden. Mitt svar är att jag uppskattar Nozicks intelligenta resonemang som i detalj leder fram till vissa slutsatser som jag inte till hundra procent delar. Jag anser också att han gjort sig skyldig till vissa felslut och i vissa fall byggt sina resonemang på felaktiga premisser. Om det kan du läsa i föregående uppdatering. Men totalt sett uppskattar jag honom högt.

Ett tankeexperiment som jag uppskattar mycket är upplevelsemaskinen som faktiskt går ned till essensen av vad en människa är för något. (Under rubriken: ”Nozicks upplevelsemaskin”.

Är vi enbart manipulerbara kemiska reaktioner eller finns det värden bortom våra omedelbara upplevelser och känslor?

En annan poäng som jag uppskattar med Nozick är hans resonemang om meningsfulla arbeten. Nozick är noga med att göra avgränsningar och avvägningar i sina resonemang vilket leder till att logiken blir tydligare än man är van vid från andra författare, särskilt politiker som inte vill inta en exakt ståndpunkt av rädsla för att stöta sig med någon. Ett exempel är tankeexperimentet med två fabriker med likvärdiga arbetsvillkor och arbetsmiljöer. I den första fabriken är de anställda mer känsliga för dåliga arbetsvillkor och arbetsmiljöer och uttalar en önskan om bättre villkor. Arbetsgivaren frågar då om arbetarna kan tänka sig att gå ned i lön för att förbättra villkoren. I den första fabriken gör man den avvägningen att det är bättre att trivas på arbetet än att få en lika hög lön som i fabrik 2 där de anställda föredrar mer betalt för att kompensera sig för den dåliga arbetsmiljön.

Vad hade hänt om de anställda i fabrik 1 vägrade att sänka sin lön för att få bättre villkor? Jo, fabriken hade producerat likvärdiga produkter som fabrik 2 fast till en högre kostnad. Därmed blir vinsten lägre hos fabrik 1 och aktieägarna får mindre avkastning för sitt risktagande jämfört med fabrik 2, varför ska då aktieägarna ta denna risk och satsa pengar i fabriken? En tredje möjlighet är att de ökade kostnaderna förs över till konsumenterna som har att välja mellan två likvärdiga produkter, varav den ena är billigare än den andra. Vilken produkt väljer konsumenten? Den enda möjligheten att sälja den dyrare produkten är att man kan kommunicera ett mervärde till kunden som legitimerar det högre priset. Om man kan få konsumenten att betala mer för att arbetarna ska få bättre arbetsvillkor kan fabrik 1 lyckas lika bra som fabrik 2. Då är frågan hur stor den äkta solidariteten är i samhället? En annan frågeställning är om inte fabrik 2 via konkurrensen om de bästa arbetarna tvingas förbättra sina arbetsvillkor eller om fabrik 2 över tiden investerar i bättre arbetsvillkor just på grund av att tidigare vinster inte gått till förbättrade arbetsvillkor utan till ytterligare investeringar för att förbättra verksamheten. Givetvis måste man också betänka faktorn att arbetarna jobbar bättre med bättre arbetsvillkor. Så mot den bakgrunden: behövs det verkligen starka fackförbund som ägnar sig åt att kränka individers rättigheter? Behövs det en stat som reglerar arbetsmarknaden? Behövs det verkligen en stat som lierar sig med fackförbunden mot en gemensam fiende som i själva verket är grunden till den kaka som staten vill fördela mellan olika grupper?

Den tredje och sista delen av Nozicks bok handlar om utopier. Nozick medger att den minimala staten inte är särskilt upplyftande och spännande. Den skapar inga starka känslor och passioner såsom visioner och utopier gör. Nozick undersöker därför om det finns möjligheter att bygga upp en starkare myndighet som går längre än minimalstaten utan att kränka individens rättigheter. Av den anledningen framför Nozick idén om en ram för utopia. Enkelt uttryckt handlar det om att alla individer har rätt att frivilligt bilda, förvalta och utveckla ett samfund så länge ingen tvingas att medverka i samfundet. Alla som deltar ska ha rätten att flytta ut ur samfundet för att söka sig till något samfund som är bättre. Därmed uppstår en konkurrens mellan olika samfund och via den konkurrensen kommer det samfund som är mest slagkraftigt att överleva medan de som inte har några verklighetsanknytningar att tala om kommer att gå under. Så om någon vill leva i ett socialistiskt samhälle där alla betalar in alla inkomster eller en huvuddel av den för att staten därefter fördelar resurserna efter något fördelningsmönster så finns det ingen anledning att hindra det. Men den minimala staten som utgör Utopias ramverk har rätt att ingripa när något samfund tvingar någon individ att bli medlem eller tvingar någon att stanna kvar i ett samfund. Jag uppskattar den här idén om institutionell konkurrens och assymetrisk utveckling. Det är verkligen något som kartritarna i Ansvarskommittén samt de flesta politiker skulle behöva reflektera över.

5. Självkänslan bygger på förverkligandet av potential   

För att fortsätta på samma tema, Nozick, vill jag ta upp en av orsakerna till att krav ställs på olika fördelningar - avunden. Vissa lyckas bättre än andra, är det rättvist? Har vi människor förtjänat våra naturliga talanger? Har vi rätt att njuta av de frukter som våra naturliga talanger har givit oss?

Många värderar sig själva utifrån vilken position de har i samhället, var de är positionerade i en hierarki. Om de är chef eller inte, vd eller inte eller om de har ett yrke som signalerar status eller inte. De känner sig sämre värda för att de har lägre lön än andra, för att de presterar mindre osv. Men Nozick ifrågasätter om värdet verkligen ligger i den relativa positionen till andra. Är det inte så att en handikappad som uppnår 90 % av sin potential har mer anledning att känna en förhöjd självkänsla än den genomsnittliga talangen som enbart når upp till 70 % av sin potential? Är inte människan en måttstock i sig? Är inte människan ett mål i sig? Eller är hon enbart ett medel för andras mål?

6. Anarkismen föredrar djungelns lag framför universella rättigheter   

För att fortsätta resonemanget från föregående uppdatering finns det en ideologi som är än värre än libertarianismen/nyliberalismen samt objektivismen vad gäller synen på universella rättigheter. Nyliberalismen erkänner individens rättigheter, men vill inte ta konsekvenserna av dessa rättigheter eftersom de inte kan skilja på rätten till egendom och rätten till liv och frihet. För dem är en skattekrona lika mycket värt som ett liv. Objektivismen kan möjligtvis erkänna universella rättigheter men kommer i praktiken att gömma sig bakom ord som altruism och självuppoffrande för att slippa praktisera sina fina principer. Anarkismen eller anarkokapitalismen (en ganska fånig sammanslagning) erkänner inte ens grunden till diskussionen, dvs. att individen har fri- och rättigheter.

Eller vad sägs om Per Bylunds artikel i Captus under rubriken ”Behövs staten”?

Bylund skriver: ”Rätten till liv, frihet och egendom brukar framhållas som det grundläggande knippet principer inom den klassiska liberalismen, ofta kallad nyliberalism. Ibland sammanfattas detta fundament som rätten till självägande – att var och en per definition är sin egen och därmed har suverän rätt till och över sig själv – och därur härleds exempelvis varje individs rätt, utan inskränkning, till (legitimt erhållen) egendom.”

Detta är tydligen ett problem. Det här är alltså en problembeskrivning. Här kommer förklaringen till varför detta ovan är ett problem:

”Den grundläggande hållningen kan vid första anblicken verka uppenbar och tydlig. Men det är endast en illusion – i sin enkelhet skapar självägandet som grundläggande princip grogrund för diverse tolkningar som alla gör anspråk på att vara den ”rätta” tolkningen. Således är nyliberalism inte ett enhetligt begrepp: häri ryms så kallade nattväktarliberaler som endast vill ha rättsväsende och kanske polis i statlig regi, liksom de som önskar en långt mer omfattande stat.”

Det finns ingen sanning, allt är subjektivt. Det finns inga klara gränser. Inga viktiga principer. Känner du inte igen resonemanget?

Han fortsätter med ett slags slippery-slope resonemang:

”Nattväktarstaten kan hållas till att endast upprätthålla ett ramverk för skydd av rättigheter, men den kan också utökas med allehanda godtyckligt valda tjänster. Många förfäktare av nattväktarstaten talar om ”inre och yttre försvar” (rättsväsende, polis och militärt försvar), men förnekar staten beskattningsrätt. Vissa ger också staten ansvar för diplomati och internationella relationer, även utbildning, produktsäkerhet, finansiering av statens egen verksamhet genom beskattning – och ibland till och med en grundtrygghet i form av medborgarlön eller statliga trygghetssystem.”

Om man är nyliberal och läst sin Nozick, hur kan man då anse det vara principiellt problematiskt, att utifrån det första citatets värdepremiss, komma fram till var gränsen för statens makt ska dras? I andra delen av Anarki, stat och utopi ger Nozick en ingående förklaring till varför nattväktarstaten inte kan gå från minimalstat till en stat med beskattningsrätt. Om man vill utöka staten med utbildning mm. är man något annat än nyliberal eftersom en sådan utveckling inte går att legitimera med det första stycket. En debattör som ställer andra principer mot denna nyliberala princip, exempelvis den konservativa principen att ingen ska behöva svälta ihjäl på grund av otur, dumhet, handikapp och andra problem, kommer att dra en annan slutsats än nyliberalen. Eller också kan man utgå från den liberala eller socialliberala premissen att alla människor ska ha lika stora möjligheter och förutsättningar i livet och därmed måste alla erbjudas utbildning av staten. (Observera att man kan dela socialliberalens premiss om att lika möjligheter är viktigt samtidigt som man delar den mer frihetliga synen att lika möjligheter kan uppnås utan statens hjälp.).

Anarkokapitalister kommer fram till följande: ”Den logiska följden av ett resonemang som går ut på att maximera individens frihet är ju naturligtvis att helt göra sig kvitt perspektivet att ett samhälle måste skapas och struktureras på ett visst sätt. Individen är inte, och kan heller inte vara, helt och fullt fri om hon inte har full rätt att göra vad hon vill med sitt liv. Detta är omöjligt i ett samhälle som byggs kring eller grundas i en stat – oavsett hur liten den är.

Den här slutsatsen har alla som kallar sig anarkokapitalister dragit – om man önskar frihet och anser att endast individen själv har rätt att begränsa sin frihet, då går det inte att med hedern i behåll förespråka en stat. Lika lite går det att förespråka en universellt gällande uppsättning regler eller rättigheter. En lösning som gäller för samtliga, även om den hålls till ett minimum i en nattväktarstat, blir till sin natur begränsande för åtminstone någon. Hur kan den då sägas inte vara förtryckande?”

Det finns inga naturliga rättigheter. Allt flyter. Den starke förtrycker den svage. Men hej, den svage slipper åtminstone statens förtryck. Observera här att nattväktarstaten alltid blir begränsande för någon. Det Bylund menar är att mördaren inte får mörda fritt. Mördaren har fått sitt handlingsutrymme begränsat. Mördaren har rätt att göra som han känner för. Själv föredrar jag Nozicks syn om att man får göra vad man vill med en kniv så länge man inte sticker in den i en medmänniskas bröst. Men en sådan begränsning är i Bylunds värld en kränkning av mördarens rättigheter.

Ett annat problem med staten är människors makthunger: ”Ytterligare problem finns med den nyliberala praktiken: vad är det som får staten att bibehålla sin storlek? Historien lär oss att makt sällan är konstant; den tenderar att öka just för att makt alltid attraherar, och småningom hålls av, den som är intresserad av makten per se, och som därför gärna ser att den ökar. Det spelar ingen roll om staten begränsas genom konstitution eller maktdelning, vilket exemplet USA visar med all önskvärd tydlighet.”

Han har rätt till viss del, men han måste kunna förklara hur en begränsad stat, nattväktarstat, eller en stat med en mycket begränsad grundtrygghet måste utvecklas till en expansiv stat bara för att det finns många människor som söker makt. USA är knappast ett bevis eftersom USA inte är eller varit någon nattväktarstat eller en grundtrygghetsstat. Men om man tittar på hur maktdelningen har fungerat har den fungerat utmärkt i förhållande till konstitutionens premisser. Se bara de senaste exemplen om att kvotering är fel eftersom kvotering är diskriminering.

Men hur ser Bylund på storföretag med stora resurser? Sådant kan väl misskötas, särskilt inom områden där monopolställningar ter sig ganska naturligt på grund av marknadens art. Och hur ska människor försvara sig från maffiaorganisationer som attraheras av maktens lusta om inte staten finns som motkraft?

Så för att sammanfatta det hela. Eftersom inte ens nyliberaler kan enas om hur stor staten ska vara måste följande gälla: ”Det är inte möjligt att garantera frihet genom att formulera och framtvinga ”rätt sorts” system. Frihet är och måste vara frånvaron av system, ett helt och fullt frigörande av individen från alla konstlade begränsningar.”

Inga system, inga garantier, inget beskydd. Med andra ord djungelns lag ska råda. Det är bättre att människors rättigheter kränks av andra människor, skurkar och maffiosos mm. än att staten gör det. Här har vi den omvända socialistiska synen att det är bättre att staten kränker människor än att andra människor gör det. För mig är kränkningen det väsentliga, för socialister och anarkister är det vem det är som kränker som är det viktigaste.

7. Debatten om Irakkriget, beskattning och individens rättigheter fortsätter på sandlådenivå   

Tydligen har jag lyckats reta upp objektivisten Carl Svanberg så pass att han suckar irriterat över mitt senaste inlägg i Irakdebatten samt anklagar mig för fantasier och förståndsproblem.

Det står honom givetvis fritt att göra det. Men varför denna ilska över att bli motsagd? Varför denna ilska över att jag inte håller med?

Jo Svanberg menar att jag inte läser det han skriver: ”Jag har redan skrivit ihop ett svar på nästan alla … [tar ett djupt andetag] … påståenden, men just nu är jag alldeles för förbannad för att jag ska kunna publicera svaret. Jag måste nämligen först censurera det. Om jag nu överhuvudtaget publicerar det. För jag har kommit fram till att det enda sätt man kan göra så kreativa tolkningar av vad jag och andra objektivister säger, är om man inte läser vad vi skriver. Och vad är då vitsen med att jag skriver ännu ett inlägg i saken om ändå ingen tänker läsa vad jag faktiskt skriver?”

Jag kan uppriktigt säga att jag har följt Carl Svanberg under en mycket lång period och läst vartenda blogginlägg. Med det kan jag inte säga att jag inte har missuppfattat något, men att som Svanberg insinuera att jag medvetet missuppfattar det han skriver är magstarkt. Och när han ska förklara vad jag med flit inte har förstått kan han inte ge något exempel alls.

Det måste vara jobbigt att vara så missförstådd av alla som inte förstår. Det måste vara skönt att aldrig själv ha något ansvar för att någon missförstår. Det måste vara skönt att alltid få skylla på andra när man blir motsagd. Men jag intresserar mig inte för fåniga personangrepp om min fattningsförmåga utan jag är intresserad av sakargument. Därför kommer jag att ta Svanberg på orden och citera honom.

Svanberg skriver:

”I olika sammanhang får jag ofta höra från libertarianer att Irakkriget var fel. Inte för att det var en lögn (”ett krig mot islamisk terror”). Inte för att det är hopplöst att sprida frihet i Mellanöstern. Inte för att demokrati inte är detsamma som frihet. Inte för att spridandet av demokrat i Mellanöstern endast främjar fienden (islamisterna). Inte för att det utfördes av fel skäl (sprida demokrati) och på fel sätt (”just war theory”). Nej, istället opponerar de sig emot kriget för att det kostar skattepengar.

Och visst är det en synd. Det är som att strö salt i såret att utöver det altruistiska uppoffrandet av soldater för en omoralisk sak, så ska man dessutom tvingas ge upp ofattbara summor av pengar för denna omoraliska sak. Men det är inte riktigt så dessa libertarianer tänker.”

Okey, det finns en skillnad mellan hur objektivister och libertarianer tänker angående Irakkriget. Det var därför jag skrev:

”Objektivistens svar är mer genomtänkt. Staten behöver inte genomgå någon Nozickprocess för att vara legitim. Det enda staten behöver göra är att överta de rättigheter som individen redan har. Detta överensstämmer faktiskt med libertarianens synsätt, problemet är bara att libertarianen ger individen rättigheter som mer liknar Nietsches maktanspråk än Lockes naturrätt. Enligt objektivisten har inte individen någon rätt att agera sin egen domare och bödel i sin egen talan. Objektivismen ger procedurrättigheter ett reellt innehåll samtidigt som rätten till omedelbart självförsvar kvarstår.”

Det vill säga, staten har enligt objektivisten rätt att ta ut skatt för att utföra denna skyddsuppgift, på sikt ska det dock ske på frivillig väg enligt Svanberg. Nozick och andra libertarianer har en annan utgångspunkt.

Jag hänvisade till och med till Binswanger för att göra den poängen.

Observera här att Svanberg faktiskt skriver att det är omoraliskt att offra soldater för altruistiska syften, skatteupptagningen är enbart att strö salt i såren. Men det blir ju än mer obegripligt eftersom USA inte har någon värnplikt, det är ingen som tvingar soldaterna att ta värvning. Där har ju libertarianen mer logik på sin sida när de fokuserar på skatteupptaget.

Jag antar att Svanberg retade upp sig på följande citat: ”Libertarianer (nyliberaler) och objektivister besvarar denna kritik med att det inte är skattebetalarnas uppgift att betala skatt för att försvara rättigheter i andra länder. Objektivisten ser denna interventionistiska politik som ett utslag av altruism, dvs. ett självuppoffrande.”

Ska jag härmed tolka det som att Svanberg är för altruistiskt uppoffrande eftersom han är så upprörd över att jag har skrivit att han som objektivist är emot altruistiskt uppoffrande?

Svanberg invänder mot min formulering: ”Libertarianerna jag talar om tänker istället så här: eftersom individen har rätt till egendom, och eftersom skatt innebär att folk tvingas betala pengar till staten, är skatt stöld. Det är alltså en kränkning av individens rättigheter. Det är därför fel, omoraliskt, oförsvarbart. Strikt talat är detta sant. Skatt är stöld. Det är omoraliskt. Det är en kränkning av individens rättigheter.”

Exakt, så vad är det jag har missförstått med flit? Är det att skatt är stöld och omoraliskt? Nej, Svanberg skriver själv att skatt är stöld och omoraliskt. Är det att objektivisten betraktar det hela som ett utslag för altruism som jag har missuppfattat? Det är fel att ta ut skatt för att ägna sig åt altruism. Så är det alltså inte?

Svanberg menar att han är emot irakkriget på grund av att premisserna för kriget var felaktiga. Irak var inte ett viktigt mål i kampen mot islamismen. Jag håller inte med och jag skrev varför i föregående inlägg så jag ska inte upprepa mig. Men några citat kan jag kosta på mig.

I det tidigare nyhetsbrevet skrev jag om varför jag, till skillnad från objektivisten, anser att spridandet av demokrati och frihet i Mellanöstern är bra: ”Men det handlar inte enbart om självuppoffring eftersom hela västvärlden, och därmed också USA, tjänar på att frihet sprids i mellanöstern. Tesen är att om demokrati och frihet slår rot i ett av världens mest ofria områden kommer det att inspirera andra och stärka oppositionella krafter i andra områden. Frihet och fri handel ökar välståndet för alla och två demokratier krigar inte mot varandra.”

Sedan följer en problematisering av den ovanstående punkten och därefter ett svar på den problematiseringen. Men så får man inte skriva, man får inte problematisera och väga olika principer och ståndpunkter mot varandra. Man ska bara veta att Svanberg har rätt, punkt slut.

Det här med att muslimer inte vill ha frihet tog jag också upp i mitt inlägg: ”Objektivisten Carl Svanberg menar dock att muslimer och människor i mellanöstern inte vill ha frihet och demokrati. Hur vet han då det? Jo, han erbjuder emellanåt några anektodiska bevis i form av exempel där muslimer och araber säger att de inte vill ha frihet. Men med tanke på att så många irakier trotsade allt våld och alla hotbilder genom att rösta i landets första demokratiska val och med tanke på att opinionsundersökningar visar att många irakier anser att det är bättre idag än under Saddams tid, exempelvis Opinion Research Business, kan jag inte gå på Svanbergs linje. Vilka grupper av människor är det som kommer fram i media? Är det den genomsnittliga irakiern? Knappast, det är imamer och andra galningar till ledare som bygger sin makt på auktoritet och förtryck.”

Har Svanberg missat detta? Hur var det med kreativa tolkningar nu igen…

Hursomhelst, här har jag inte tagit upp att demokrati och frihet inte är samma sak. Är det orsaken till Svanbergs raseriutbrott? Då kan jag tala om att jag har noterat den ståndpunkten, men jag tyckte inte att den frågan passade in i det resonemang som jag förde just då. I sakfrågan håller jag med om att frihet och demokrati inte behöver vara samma sak, men beroende på hur demokratin är uppbyggd kan de två vara förenliga. En närmare analys kommer vid ett senare tillfälle.

Så vad har jag missuppfattat med flit?

Att jag började med att ta upp de punkter som jag trodde (och som Svanberg har bekräftat) var gemensamma för objektivister och libertarianer för att sedan ta upp skillnaderna mellan objektivister och libertarianer är visst skäl nog för att påstå att jag bara fantiserar.

Återigen, på vilket sätt har jag då missförstått angående varför man inte ska sprida frihet till Irak när jag faktiskt skrev så här: ”Ett svar kan vara att det inte är direkt fel att USA ingriper i Irak utan problemet är hur Bush har gjort det. De menar då att en attack mot Irak hade varit legitimt om man bombat sönder landet helt och hållet. Men är detta rättvist mot de irakier som är oskyldiga och skapar det lugn i mellanöstern? Kräver inte en sådan strategi många krig innan det möjligtvis, eventuellt, kan bli lugnt och fredligt i framtiden?”

Läser man sammanhanget inser man snabbt att det är objektivismen jag syftar på här.

Istället för att bli så hysterisk hade det varit mer intressant om Svanberg besvarat följande ”Min grundläggande fråga är då: Varför är det inte en objektivistisk princip att skapa en universell stat som garanterar alla människor på jorden fri- och rättigheter? Varför låta konstgjorda gränser stå i vägen för universella rättigheter?”

Många gånger har Svanberg skrivit att det är fel att försöka sprida frihet och demokrati till Mellanöstern: ”Ja, nattväktarstatens uppgift är att skydda individens rättigheter. Varken mer eller mindre. Men det betyder inte att det är nattväktarstatens uppgift skydda samtliga individers rättigheter. Staten representerar ett begränsat antal medborgare och finns till för att skydda dessa och deras rättigheter. Inte alla medborgare i hela världen.”

På vilket sätt har jag då missuppfattat Svanberg?

Jag ska försöka göra en snäll tolkning: ”Statens enda legitima roll är att skydda individens rättigheter. Så även om skatt förvisso är fel, är skatt för att finansiera de delarna av statens om ägnar sig åt detta (polis, domstol och försvar), inget att klaga över. Möjligen kan man klaga över att inte tillräckligt mycket pengar går till polis, domstol och försvar.”

Betyder detta att objektivismen godkänner en global stat, trots föregående citat om den nattväktarstat som enbart beskyddar alla individers negativa rättigheter inom ett visst område? Det hade räckt med ett svar på detta så hade saken varit ur världen, men nej, istället utmålar man sin meningsmotståndare som trögtänkt idiot. Det är ju mycket enklare så.

Svanberg har tidigare gjort sig skyldig till liknande formuleringar som fått mig att rynka på ögonbrynen: ”Sitter moralen i generna? Nej. Det verkar dock som att en del har svårt för att greppa det här med att vi föds kunskapsmässigt “tabula rasa”. Därför har POS varit så rar och välvillig att han har skrivit ännu en kommentar kring frågan. Läs den här.”

Vilken attityd och inställning. Går det att föra en saklig diskussion med någon som utgår från att han och hans sida alltid har rätt och den andre alltid har fel, utan att ens reflektera över saken? Jag är inte av den sorten som tycker att man ska vara blygsam och skämmas för sina positiva egenskaper. Carl Svanberg innehar mycket kunskap och argument och det är därför jag läser hans blogg trots att jag tröttnat på att han ständigt sätter etiketten ”ond” på var och varannan människa som inte tycker som han gör. Faktum är att jag har stor respekt för Carl Svanberg (alla fall hittills) och Per-Olof Samuelsson som genom åren har samlat på sig mycket kunskap som jag gärna tar del av. Men varför har Svanberg denna attityd? Om Samuelsson har något att lära mig (vilket han har i denna fråga) är det väl inte särskilt pedagogiskt att försöka dra ned den som försöker lära sig något.

Förvisso ber Svanberg under kommentarerna om ursäkt för att det går att tolka hans formulering som att jag hade onda avsikter. Jag är inte långsint utan godtar ursäkten, men det kanske kan vara läge för lite självreflektion. Det kanske inte alltid är motpartens fel att man blir missförstådd. Ibland kanske man formulerar sig ganska diffust och kanske till och med dåligt.

Men även ursäkten stör mig eftersom Svanberg utgår från att Samuelsson är någon polis som ska korrigera min okunskap, för inte kan väl en objektivist någonsin ha fel? Det är mycket troligt att Svanberg har mer kunskap om Ayn Rand än vad jag har, men en sak vet jag säkert och det är att Ayn Rand pläderade för självständigt tänkande och avfärdade auktoritetsargument. Svanberg kräver att jag ska ta hans ord som sanna, ungefär som de kristna ser bibelns ord som sanna, och aldrig ifrågasätta. Bara bocka buga. Men det kan Svanberg glömma. Jag är ingen nickedocka, jag kräver sakliga argument och inte en massa nonsens om att ”allt det där har jag redan skrivit och förklarat”. Verkligen? När då? Hört talas om copy och paste? Ett bra sätt att bota de som är lika trögtänkta som jag är. Då slipper man anstränga sig så mycket som herr Svanberg verkar ha fått göra för att vi ska förstå hans ”pedagogiska” utläggningar.

Och mitt namn är Runebert, inte Runeberg. Visst gillar jag diktaren Runeberg, men rätt ska vara rätt. Här skulle jag kunna göra en rolig poäng om läsförståelse, men jag tänker inte sjunka till den nivån.

Jag ger upp, det är ingen idé att ta en saklig diskussion när man blir påhoppad så här utan sakliga argument. När objektivister beter sig så här är det inte särskilt konstigt att många betraktar objektivismen som en sekt. Jag för min del kommer inte att dra sådana långtgående slutsatser av ett enda exempel. (Jag har dock stött på fler objektivister som har en liknande syn på sakdiskussioner så frågan är om jag inte bör dra en slutsats snart.)

Men inte nog med Carl Svanbergs fåniga svar. Stefan Karlsson på bloggen kulturrevolution blev sur för att jag inte nämnde honom i mitt inlägg.

Jag tar mig för pannan! Okey, för det första, jag länkade till Dick Erixons inlägg i början av min argumentation och i Erixons inlägg finns en länk till Karlssons inlägg. Karlsson är inte osynliggjord. För det andra hade Erixon redan svarat Karlsson på ett bra sätt. Erixons svar till Svanberg var enligt mig inte tillfredsställande så därför ansåg jag att det var värt att ta upp det för att nyansera diskussionen något. Syftet var att komma förbi den låga nivån på debatten, men jag måste erkänna att jag misslyckades. För det tredje, vad skulle jag ta upp angående Karlssons inlägg? Det här: ”Det är för att jag vill ha frihet för mig själv, och för mina nära och kära. Men jag kan inte få frihet om inte alla andra i det land jag bor i också får frihet, därför måste jag kämpa för allas frihet inom den politiska enhet jag verkar i, även om det egentligen bara är ett begränsat antal personers frihet som är syftet.”? Det är ju så enkelt, han har ju redan bekräftat Erixons tes som sann utan att moraliskt förklara varför det är rätt. Stefan Karlssons tes är att politiska enheter är den legitima grunden till varför godtyckliga nationsgränser avgör individens rättigheter. Det är inget argument överhuvudtaget. Kritiken från Erixon och andra som jag är att libertarianer sätter statens rätt framför individens rätt. Då svarar Karlsson att det är i de politiska enheterna besluten tas. Visst ser det oftast ut så idag. Men varför är det rätt? Jo, därför att det ser ut så idag svarar Karlsson. Och dessutom är det enklare så. Realpolitik i sin mest cyniska form.

Han verkar också ha fått för sig att det som händer i den politiska enheten Irak inte påverkar den politiska enheten Sverige? Gäller det också den politiska enheten USA? Är han sann eller? Att ta upp Karlssons inlägg var alltså för lätt för att det skulle vara utmanande. För det fjärde är det komplext nog att försöka bena ut argumentationen från Erixons neokonservatism, Svanbergs objektivism och Nozicks libertarianism som det är. Det blir inte bättre av att ta med Karlssons inlägg som faktiskt inte bidrar med någonting till debatten. I valet mellan Karlssons nonsens och Nozicks intellektuella resonemang väljer jag utan tvekan Nozick som grund för debatten. Har jag gjort mig tydlig på punkten varför jag inte brydde mig om Karlssons inlägg i debatten? Fortfarande osynliggjord! Det här är ju patetiskt. Vi är väl ändå vuxna människor som kan ta kritik och leva med att man inte är centrum i universum? Varför är ni så överkänsliga? Och för bövelen, det är ju min hemsida, jag skriver vad jag vill på den och jag förbehåller mig rätten att ignorera vilka debattörer jag vill.

Men en sakfråga tog Karlsson upp som är värt att behandla sakligt. Det är att de flesta irakier som gick och röstade valde att rösta efter nationalitet och religion, dvs. shiiter röstade på shiitiska partier och sunnitiska på sunnitiska partier samt kurder på kurdiska partier. Visst är det sant, men det förtar inte argumentet att de såg det som värdefullt att delta i processen. Att majoriteten sedan väljer fel idéer ingår så att säga i spelets regler såsom mycket av dagens demokrati ser ut idag. I Sverige har vi under 1900-talet röstat efter klassmarkörer, arbetare har röstat på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, bönderna på Centerpartiet, lärarna på Folkpartiet och förmögna på Moderaterna. Vi har till och med ett parti som främst attraherar kristna identiteter, dvs. Kristdemokraterna. Det har inte främst varit ideologisk övertygelse som avgjort valen utan social tillhörighet och plånboksfrågor. Detta kan vi tycka vara fel, jag tycker det, men lösningen på det problemet är inte att avskaffa demokratin i Sverige. Jag tar gärna en diskussion om hur man ska komma ifrån detta, men jag tar den med någon som kan argumentera för sin sak.

Snarare har det varit så att olika sociala grupper har kunnat samarbeta tack vare de demokratiska processerna. I valet mellan klasstrider och demokrati väljer jag utan tvekan demokrati. I valet mellan diktatur och demokrati väljer jag demokrati. Helst vill jag se en demokrati som begränsas av en konstitution men det är mer en detaljfråga i sammanhanget. Inom de demokratiska ramarna strävar jag efter mer frihet för medborgarna. Dessutom var jag tydlig med att demokratin i Irak bara är i sin linda. Är det dags för mig att få tjuta ”osynliggörande” nu? Särskilt då Svanberg har tagit bort mig från sin länklista? Vad är Stefan Karlsson för en libertarian egentligen?

Det här blev en ganska ointressant diskussion med låga påhopp från Svanbergs och Karlssons sida. Att jag ändå slösar tid på att skriva om det är att jag tydligt vill legitimera för mina läsare varför jag hädanefter kommer att ignorera dessa två debattörer.

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|